Posts by Admin

Arbetar med PR&Kommunikation inom den ideella sektorn, just nu på Läkare Utan Gränser.

Kap 15: Den gröna byggbranschens paradox – Pernilla Hagbert

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Den gröna byggbranschens paradox
Pernilla Hagberg

Alla sektorer i samhället står inför stora omställningar om vi ska möta målen för en hållbar utveckling. Detta gäller inte minst byggindustrin och bostadsbranschen. Till stor del baseras en expansion av bostadsbyggandet både på en konstant växande efterfrågan och på ett bokstavligt talat växande byggnadsbestånd. Man menar att det med energieffektivisering och ny teknik går att minska bostadssektorns miljöpåverkan. Genom att sätta sin tilltro till ”grön tillväxt” missar man dock ett helhetsperspektiv och chansen att radikalt förändra hur vi skapar hållbara boendemiljöer.

Ett grönt samhällsbygge
Hur bygger vi ett samhälle där allt knappare resurser ska delas mellan allt fler i en växande värld? Strategin har länge varit att lägga beslag på så mycket som möjligt i form av mark och naturresurser för att bygga ”den goda staden”. Detta är inte bara kortsiktigt utan bortser också från såväl rättviseperspektiv som ekologiska begränsningar i en allt mer polariserad bostadsmarknad.

Begreppet hållbar utveckling används idag brett och har kommit att innefatta en rad olika tolkningar; alltifrån politiska, emotionella eller religiösa innebörder till olika pragmatiska tillvägagångssätt för att möta utmaningarna med en global utveckling inom definitiva ekologiska ramar. Dagens politiska diskussion fokuserar i allt högre grad på att kombinera en önskan om tillväxt med miljöbevarande och samhälleligt välstånd. I byggbranschen återfinns samma tankar i termen ”grönt byggande”, där en expansion av marknaden ses som en förutsättning för övergången till minskad resursanvändning och hälsosammare boendemiljöer. Minst sagt paradoxalt om man med detta menar en absolut reducering av miljöpåverkan och inte bara en relativ förbättring.

Både på lokal och global nivå baseras målet om en socialt och miljömässigt god förvaltning på att samtliga sektorer verkar för detta. Byggbranschen – och en stor mängd stödjande sektorer – bidrar väsentligt till den miljöförstörelse och resursutarmning som det moderna samhället står för. Därutöver har den byggda miljön betydande sociala och ekonomiska konsekvenser (Sev, 2009). I kontrast till detta framträder en växande medvetenhet inom branschen, något som speglas i ett till synes ökat investeringsintresse för hållbart bostadsbyggande.

Framförallt diskussionen kring just ”hållbart” eller ”grönt” byggande antyder en tro på att det går att bygga bostäder med en lägre inverkan på global klimatförändring (Lovell, 2004). Antagandet att framtiden är urban ifrågasätts sällan, och istället går idén om den hållbara, täta staden på export. En minskad miljöpåverkan anförs parallellt med krav på ökad tillväxt. Detta genom kontinuerlig urban exploatering samt en växande marknad för eko-effektiva produkter och processer. Att främja ett marknadsdrivet miljömässigt bostadsbyggande är dock kantat av hinder när olika intressen och perspektiv kolliderar.

En paradoxal väg
Det finns en omedelbar motsägelse i att påstå sig vilja bevara till exempel ekosystemtjänster samtidigt som man försöker utveckla konsumtion inom bostadssektorn, om ”utveckla” i detta sammanhang är synonymt med att öka (vilket påpekas av bland andra Huesemann & Huesemann, 2008). Bostadsbranschen bidrar i form av arbetsgivare och samhällsbyggare till vad som räknas som produktivitet och stärkt regional utveckling. Detta innebär dock också att branschen måste spela en aktiv roll när det gäller att etablera en hållbar, rättvis bostadsmarknad samt att skapa socialt kapital (Jensen et al., 2012), bortom monetär avkastning.

Tron på att teknologi kan lösa alla nuvarande och framtida problem och att ekonomisk tillväxt kan frikopplas från resursanvändning och avfallsgenerering är speciellt stark inom byggbranschen. Det samhällsansvar som berör komplexa frågor såsom rättvisa, medborgarinflytande och stärkandet av sociala relationer är mycket svårare att fastställa och därmed utvärdera i en kvartalsrapport.

Ekonomisk tillväxt kan kort och gott ses som en ökning i ekonomisk aktivitet, vilket i sin tur ofta av slentrian anses vara en förutsättning för en förbättrad välfärd. Eller i det här fallet, skapandet av bättre, ”grönare” levnadsmiljöer. Utifrån detta har ekonomisk tillväxt – om än ett medel för att förbättra välfärden – kommit att bli ett mål i sig självt. Denna förvirring mellan medel och mål har resulterat i en minst sagt paradoxal situation. Å ena sidan så görs ansträngningar för att reducera materialflöden och miljöpåverkan inom byggbranschen. Å andra sidan används BNP fortfarande som en representation för välfärd och livskvalitet. Detta antyder ett upplevt behov av fortsatt ekonomisk tillväxt och därmed även en drivkraft för en ökad resursutvinning. Det finns en tydlig konflikt mellan målet ekonomisk tillväxt inom branschen och målet att bevara eller förbättra jordens miljöförutsättningar. Den allmänna lösningen på denna paradox ges i effektivisering.

Kritiker av en tillväxtbaserad hållbar utveckling menar att enbart effektivitet och teknologi inte är tillräckligt för att lösa nutida och framtida utmaningar (Huesemann & Huesemann, 2008). Exempelvis pekar Graham Turner (2008) på att historiska data de senaste 30 åren antyder att världen för närvarande utvecklas enligt ett ”business as usual”-scenario och att detta kommer leda till en kollaps av systemet ungefär halvvägs in på 2000-talet. Dagens tillväxtstrategier erkänner helt enkelt inte att ändliga och absoluta ekologiska begränsningar innebär begränsningar även för tillväxt. Därmed missar man behovet av en radikal förändring av människors krav på jordens resurser, där våra boendemiljöer utgör en nyckelfråga.

Bostadsutveckling
Den generella utvecklingen under 1900-talets andra hälft ledde till en högre bostadsstandard per capita, räknat i såväl yta som materiell standard och komfort. Med en nuvarande trend av minskande hushållsstorlekar, stora ytor per capita och en önskan om högre standard ökar det individuella resursbehovet. För singelhushåll innebär detta i flera avseenden en större resurs- och energiförbrukning jämfört med de hushåll där funktioner delas av flera.

Kopplat till den i stort ideologiska diskussionen kring trångboddhet, boendeyta, material, utrustning i hemmet och infrastruktur, har bostadsutvecklingen varit en fråga för regler och normer inom branschen det senaste århundradet. Detta har självfallet lett till stora förbättringar avseende hälsa och miljö, men har inte alltid varit okomplicerat i framställningen som ”progression” från Lubbe Nordströms Lort-Sverige, via miljonprogram till teppanyakihällar. Uppenbart i bostadsmarknadens fluktueringar är även att föreställningen om bostadsutveckling inte bara relaterar till en fortsatt förbättring av boendemiljöer. Det inbegriper också spekulation i bostaden som en vara likt andra. Den senaste ekonomiska turbulensen belyser det ömsesidiga beroendet mellan finanssystem och bolånestrukturer. Bostaden som mänsklig rättighet hamnar i dessa sammanhang naturligtvis i skuggan, men även de miljömässiga följderna av dagens spekulativa ”idealhem”. Graden av hushållens skuldsättning i relation till disponibel inkomst har ökat i alla de nordiska länderna under de senaste två årtiondena, med stigande reella och nominella bostadspriser (Boverket, 2010). I Sverige har produktionskostnaden per kvadratmeter för lägenheter i flerfamiljshus samtidigt nästan fördubblats under det senaste decenniet (SCB, 2012).

Att bygga hållbart
Genom förbättrad byggpraxis söker bostadsbranschen minska sin miljöpåverkan och förväntas ta ett större socialt ansvar. Att gå bortom tekniska lösningar anses allt mer relevant och borde vara en viktig, om än ofta förbisedd, uppgift i ett industriperspektiv där hållbarhetsåtgärder idag främst rör ”clean-tech” och eko-effektivitet såväl i byggprocessen som i färdigställda bostäder (Jensen et al., 2012).

En viktig komponent i utvecklingen av hållbara praktiker i hemmet är att se hushåll inte bara som enheter eller konsumenter, utan också som aktiva subjekt och bidragande aktörer (Strengers, 2009). På så sätt möjliggörs också utvecklingen av ett starkare socialt kapital.

Ansvaret att förklara hur ekvationen ska lösas med ”grönt byggande” ligger till stor del på byggbranschen, som bidrar till produktiva sektorer och tillväxt men också till resursutarmningen. Bostadssektorn exemplifierar den generella paradoxen med att upprätthålla livsuppehållande resurser samtidigt som man försöker utveckla – i betydelsen expandera – konsumtionen inom bostadsmarknaden.
Med kommunala och nationella riktlinjer som framförallt verkar för minskad energiförbrukning har byggindustrin svarat med nya produkter och processer för energieffektivt byggande. Bortsett från generella bekymmer kring rekyleffekter (ökad effektivitet ger lägre kostnader som leder till ökad konsumtion) är de till stor del missriktade. En ny studie visar att den mest signifikanta faktorn för utjämnandet av energianvändning i norska hushåll under de senaste två decennierna är den långsammare ökningen av bostadsyta per capita, jämfört med de föregående 20 åren (Hille et al., 2011). Även om satsningar på energieffektivisering har bidragit till viss del, är det faktum att den totala bostadsytan inte växer i samma takt som befolkningen en huvudsaklig förklaring. Underliggande faktorer såsom demografiska förändringar, ökade boendekostnader och skiftande boendepreferenser anges ligga bakom denna trend. Detta pekar igen på att branschens medel, eller till och med mål, i strävan efter hållbarhet baseras på en skev befintlig systemförståelse, inte en vilja att mer eller mindre radikalt förändra förutsättningarna för hur vi bygger bättre boendemiljöer.

Från ett hållbart stadsplanerings- och boendeutvecklingsperspektiv framstår kvalitativa, attraktiva och smarta ytor, där funktioner – och därmed även energi- och resursförbrukning – delas snarare än individualiseras, som nödvändiga. Detta för att utmana trenden med större bostadsytor, högre materiella anspråk samt en ökande andel singelhushåll. Hinder för detta kommer från flera sidor. Vinstmaximering i en allt dyrare byggprocess innebär att byggherrar inte anser att de har råd att bygga ytor som inte direkt kan hyras ut eller säljas. Från ett energiperspektiv anses en fördelning av resursförbrukning per lägenhet vara i linje med ekologisk modernisering. Man försöker då undvika att värma upp delade utrymmen med en mer odefinierad känsla av ägandeskap, där energi- och resursförbrukning inte belastar enskilda lägenheter.

Slutligen
Försäljningen av ”gröna” eller ”miljövänliga” bostäder förlitar sig på en retorik där man påstår sig möjliggöra en hållbar livsstil utan att radikalt utmana det nutida resursintensiva boendeidealet. Om de miljövänligt annonserade konceptboenden som produceras bebos glest per kvadratmeter, eller byggs långt ifrån service och kollektivtrafik, kan den totala miljöpåverkan fortfarande vara likvärdig eller högre än för en konventionell byggnad.

Möjligheter att bygga bostäder som ökar det sociala kapitalet, utan att bidra till en ökad konsumtion inom bostads- och hemmarknaden, ligger i lokalt engagemang, hemkänsla och kollektivt resursanvändande till skillnad från individualiserade och decentraliserade resurser och funktioner. Ett viktigt verktyg för att nå de boende är upplåtelseformen och de finansieringsmekanismer som tillhandahålls. Alternativa boendeformer och finansieringsstrukturer kan användas för att stödja resurseffektivt boende och stimulera lokalt engagemang. Ett alternativ återfinns i till exempel kooperativa hyresrätter och byggemenskaper. I Sverige är dessa typer av projekt fortfarande relativt få. Ett sätt att möta ett ökat tryck och högre krav kan vara att möjliggöra grupperingar och skapandet av forum för samarbete, där byggherrar och boendegrupper engagerar sig från ett tidigt skede i byggprocessen.

En paradox finns även i att stora ”gröna” projekt gagnar byggjättarna och tränger ut mindre byggföretag. De senare skulle kunna arbeta närmare grannskapet och bidra till en mångfald i arkitektoniskt uttryck, byggnadstypologi, lägenhetsstorlekar, upplåtelseformer och boendegrupper. Branschen måste kunna tillhandahålla bostäder utan att avsevärt öka materialflöden, ta in fler ändliga resurser eller producera mer avfall än vad naturen kan ta upp. Exempel finns i ”cradle to cradle-system”, utökade satsningar på smart renovering av vårt stora befintliga bostadsbestånd eller omställning till tjänstebaserade lösningar som är arbetsintensiva, men där nya materialtillskott kan minimeras. Här behöver mycket göras, och det krävs fler företag som vågar satsa på att bygga upp dessa system.

För att uppnå goda lösningar inom bostadssektorn behövs ett helhetsperspektiv på hållbar utveckling, där sociala och kulturella dimensioner inkluderas. Detta måste också innefatta ett systemtänkande på olika nivåer för att minimera rekyleffekter och förhindra att enskilda intressen motverkar en god helhetslösning. Det finns ett behov för en justering mellan hur industri, politik och marknad upplever bostadsutvecklingen och vad som verkligen är hållbart. Detta går bortom det nutida resonemanget kring effektivitet och skulle flytta fokus till vad som är lämpligt, tillräckligt eller helt enkelt ”lagom”. Kanske ett nytt modeord att integrera i ett hållbart samhällsbyggande, bortom gröna illusioner?

Referenser
Boverket (2010). Bostadsmarknaderna i Norden och regionalt.
Karlskrona: Boverket.
Hille, J., Simonsen, M., & Aall, C. (2011). Trender og drivere for
energibruk i norske husholdninger. Rapport til NVE. Sogndal:
Vestlandsforsking.
Huesemann, M. H., & Huesemann, J. A. (2008). Will progress
in science and technology avert or accelerate global collapse?
A critical analysis and policy recommendations. Environment,
Development and Sustainability, 10(6), 787-825.
Jensen, J. O., Jørgensen, M. S., Elle, M., & Lauridsen, E. H.
(2012). Has social sustainability left the building? The
recent conceptualization of ”sustainability” in Danish
buildings. Sustainability: Science, Practice, & Policy, 8(1), 94-105.
Lovell, H. (2004). Framing sustainable housing as a solution
to climate change. Journal of Environmental Policy & Planning,
6(1), 35-55.
SCB (2012). Bostads- och byggnadsstatistisk årsbok 2012.
Örebro: SCB-Tryck.
Sev, A. (2009). How can the construction industry contribute
to sustainable development? A conceptual framework.
Sustainable Development, 17(3), 161-173.
Strengers, Y. (2009). Bridging the divide between resource management and everyday life – Smart metering, comfort and cleanliness. Doktorsavhandling. Melbourne: RMIT University.
Turner, G. M. (2008). A comparison of The Limits to Growth
with 30 years of reality. Global Environmental Change, 18(3),
397-411.

Om författaren (skrivet 2013)
Som utbildad arkitekt jobbar jag för närvarande som doktorand vid institutionen för Arkitektur på Chalmers. Projektet jag är del av utvecklar framtidens hem i en globaliserad era, där fokus ligger på ny teknologi, material och strukturella/rumsliga lösningar som på ett radikalt sätt minskar resurs- och energianvändandet. Min forskning undersöker begreppet hem i förhållande till ett allt mer påtagligt globalt resursperspektiv, med syftet att utveckla och förmedla kunskap som bidrar till skapandet av (mer) holistiskt hållbara levnadsmiljöer. Mycket av mitt arbete och intresse rör miljö- och rättviseaspekter på hur vi bygger, samt design som aktivism.

Alternativa byggprocesser och bostadsfrågor har präglat mina tidigare erfarenheter. Detta har allt mer övergått i ett ifrågasättande av det paradigm inom byggindustrin och just bostadssektorn som fortsätter att förespråka marknadsmässiga lösningar på de stora samhällsproblem industrin själv haft stor del i att skapa och eskalera.

Pernilla Hagbert

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 14: Vi låter det ske framför våra egna ögon – Pär Holmgren

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Pär Holmgren
Vi låter det ske framför våra egna ögon

Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop. Tre ”e” som påverkar varandra. Tre ”e” som är beroende av varandra, framför allt så länge vårt samhälle sitter fast i beroendet av fossil energi. Antagligen är de många kopplingarna mellan dessa tre ”e” just nu som tydligast i Arktis.

För bara tio till tjugo år sedan var den globala uppvärmningen och klimatförändringarna främst teorier om vad som skulle kunna hända i framtiden. Den framtiden är redan här. Klimatet förändras på jorden och konsekvenserna syns tydligast i Arktis – just nu!

Den pågående ekonomiska krisen är i sig ett tecken på en obalans. Den är kanske kulmen på den ofrånkomliga baksidan av en tillväxtekonomi som inte tar hänsyn till utarmning av jordens resurser och som inte sätter värde på de ekosystemtjänster som är grunden för vår ekonomi och vårt samhälle. Den obalansen är just nu allra tydligast i Arktis.

2012 års största nyhet
Hösten 2012 inledde jag ibland mina föreläsningar med att fråga åhörarna vilken de tyckte var årets hittills största nyhetshändelse – och då främst vad de trodde skulle vara den viktigaste händelsen under året när man någon gång i framtiden tittar tillbaka på år 2012. Jag fick lite olika svar beroende på publik och även beroende på vad som just då stod på löpsedlarna. Valet i USA och orkanen Sandy var nog de vanligaste svaren, och när det gällde total uppmärksamhet i media även OS i London. Vad jag själv trodde skulle betraktas som den viktigaste händelsen under året berättade jag inte förrän mot slutet av min föreläsning. Men det jag tänkte på var den rekordsnabba avsmältningen av havsis i Arktis, och då inte minst de följdverkningar som den kan leda till, något som vi antagligen inte kan se konsekvenserna av förrän om flera årtionden.

Till för bara några år sedan var det nästan ingen klimatexpert som trodde att avsmältningen av havsis i Arktis skulle kunna gå så snabbt. Klimatsystemet i Arktis verkar vara betydligt känsligare än vad forskarvärlden och klimatmodellerna tidigare trott. Sommartid kan mycket väl så gott som all havsis vara borta redan under det här årtiondet. Läser vi den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel, från 2007, ska det snarast ske i slutet av det här århundradet.
Fortfarande i mitten av april 2012 var utbredningen av havsis nära den normala, vilket under det senaste årtiondet varit en mycket ovanlig händelse. Men efter det smälte isen rekordsnabbt. Och det är inte så konstigt, för även om utbredningen under våren var relativt stor så var det över stora områden endast en tunn is som smälte snabbt redan under försommaren. En av de mest skrämmande processerna i Arktis är att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren.

Den 16 september uppmätte National Snow and Ice Data Center endast 3,4 miljoner kvadratkilometer havsis, vilket med stor marginal är ett nytt bottenrekord sedan 1979, då man började med noggranna satellitmätningar av isen. Det tidigare lägsta värdet, från 18 september 2007, var 4,2 miljoner kvadratkilometer.
Jämför man med referensperioden 1979–2000 har så gott som hälften av sensommarens havsis försvunnit, vilket i sin tur leder till ökad risk för självförstärkande återkopplingar i klimatsystemet och en accelererande uppvärmning.

Just i Arktis verkar de riskerna vara extra stora. När isen smälter friläggs mer mörkt hav, som i stället för att reflektera solstrålningen, kan absorbera energin, vilket gör att det blir ännu varmare och att ännu mer is smälter. Metanet på havsbotten i Arktis riskerar att börja läcka upp i atmosfären. Då metan är betydligt kraftfullare som växthusgas än koldioxid leder det till att uppvärmningen kan förstärkas, även om utsläppen från mänskliga aktiviteter skulle upphöra. En orsak till den snabba minskningen av is under sommaren 2012 var ett intensivt lågtryck med hårda vindar i början av augusti. Det är ovanligt med så kraftiga lågtryck i Arktis. Klimatförändringarna behöver inte leda till att lågtrycken blir fler i området, men däremot kan de öppna och relativt varma vattenytorna ge extra energi till de få lågtryck som berör Arktis.

Men det är som sagt inte bara utbredningen av havsisen som minskat snabbt. Tittar vi i stället på isens volym har det gått ännu snabbare. Fortfarande i inledningen av 1990-talet var den årliga minimala volymen av havsis, i mitten av september, i storleksordningen 15 000 kubikkilometer. Sedan dess har den minskat till cirka 3 500 kubikkilometer i september 2012. Det är fortfarande mycket is, lika mycket som om hela Sverige skulle ligga under ett istäcke på cirka 8 meter. Men fortsätter avsmältningen kan sommarisen alltså vara så gott som helt borta redan inom de kommande tio åren.

Att isen försvinner leder i sig dessutom till en självförstärkande återkoppling. Så länge vattnet är istäckt kyls det, beroende på salthalten, ner till nollgradigt eller någon minusgrad. Men när isen är borta blir havsvattnet snabbt varmare, vilket i sin tur leder till att det, på hösten, tar längre tid för ny is att bildas, och då blir nyisen som bildas den vintern tunnare än tidigare år, och smälter sedan undan ännu tidigare på försommaren året därpå. Det här är verkligen en ond cirkel, och processen kallas ibland för ”The Arctic Death Spiral”.

Under sommaren 2012 kom även skrämmande rapporter från Grönland. Summit, som ligger på toppen av inlandsisen, hade plusgrader fyra dagar i rad i mitten av juli vilket är mycket ovanligt. På somrarna smälter normalt som mest omkring 50 procent av Grönlandsisens yta, men vid det här tillfället förekom is- och snösmältning på upp till 97 procent av ytan. Frågan är om vi får uppleva några fler ”normala somrar” i Arktis.

Den allvarligaste återkopplingen
Trots att vi nu ser de stora och snabba förändringarna i Arktis låter vi det ske framför våra egna ögon. Jag gissar att man om bara några årtionden kommer säga att vi, i början av 2010-talet, hade vår sista chans att undvika de allvarligaste konsekvenserna av klimatförändringen. Om vi nu hade sett stora globala utsläppsminskningar, om vi nu hade kommit överens om ett stopp för utvinning av olja i Arktis och oljesand i Kanada och om vi nu hade fått de länder i världen som fortfarande sitter på stora kolreserver att inte öppna några nya kolgruvor, då hade vi förhoppningsvis kunnat klara av det så kallade tvågradersmålet. Kanske hade vi till och med haft en teoretisk möjlighet att hålla den globala uppvärmningen under en och en halv grad. Men vi tog inte den chansen. Vad ska framtida generationer säga om oss 1900-talister?
Ska de se på oss som generationen som å ena sidan lyfte fram klimatfrågan, men å andra sidan misslyckades med att sätta in den i ett större sammanhang? Vi måste bli bättre på att koppla ihop klimatfrågan med globala resursfördelningsfrågor. Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop på flera olika sätt. Och kanske är det just nu i Arktis som det här blir som allra tydligast.

Den allra allvarligaste återkopplingen i klimatsystemet står antagligen vi människor själva för, eller rättare sagt vår girighet och vår oförmåga att knyta ihop dessa tre stora och viktiga ”e”.
I takt med att havsisen försvinner i Arktis blir det nu möjligt för de stora oljebolagen att ta upp mer fossil energi, och just sensommaren 2012 gjordes de första allvarliga försöken. Även om de försöken inte lyckades lär de följas av fler. Ju mer av isen som försvinner och ju längre perioder som stora områden ligger isfria desto större är sannolikheten att något oljebolag lyckas med att ytterligare dränera de fossila lagren. Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis. Det hjälper inte vad du och jag gör som individer – så länge det tas upp mer fossila bränslen ur jordskorpan kommer någon att elda upp oljan, naturgasen eller kolet, och därmed kommer växthuseffekten att fortsätta förstärkas och den globala uppvärmningen att fortsätta.

Anledningen till att borrningarna är tillåtna är så klart vårt stora beroende av den fossila energin, och då inte minst för att vårt ekonomiska system är beroende av billig energi som smörjmedel för att hjulen bokstavligen ska snurra snabbare.

Innebär det då att de ekonomiska hjulen måste gå i baklås för att utsläppen av växthusgaser ska minska? Nej, det handlar inte om huruvida vi kan ha tillväxt eller inte. Det handlar snarare om hur vi definierar tillväxt. När jag är ute och föreläser om klimatförändringarna har jag vid flera tillfällen fått frågan om man ska välja en närproducerad icke ekologisk tomat eller hellre äta en ekologisk tomat som importerats. Mitt svar brukar oftast vara: ”Ät en morot i stället!” Det är nog ungefär likadant med debatten kring tillväxtekonomin.

Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis. Visst, vi kan antagligen på olika sätt hålla det nuvarande ekonomiska systemet flytande, exempelvis genom att pumpa in ännu mer lånade pengar, men det lär bli allt krångligare och även det leda till negativa följder för många människor – inte minst på längre sikt. Det är inte bara en stor ekologisk skuld som vi vältrar över på nästa generation, det är även en snabbt växande ekonomisk skuld.

Om vi försöker lösa de ekonomiska kriserna genom att främst sträva efter att återställa den tidigare ordningen, kommer vi fortfarande ha det grundläggande problemet kvar. Lappa och laga lite på utsidan hjälper sällan något som är trasigt inuti.

Så länge vårt samhälle tillåter, och i princip även uppmuntrar, en livsstil som överförbrukar naturens resurser kommer det grundläggande hållbarhetsproblemet bara att växa. Det kommer att visa sig på olika sätt, vid olika tidpunkter och i olika delar av världen. Och även om kriserna inledningsvis kanske främst drabbar ”andra” behöver vi inse att vi alla är en del av jorden, en del av livet på planeten, och inte minst del i en allt mer globaliserad värld. Vi kommer inte att utveckla en långsiktigt hållbar och fredlig värld förrän fattigdomen och andra sociala orättvisor är borta – överallt.

Därför behöver vi i den så kallade rika världen ta ett större ansvar. Vi är nu drygt sju miljarder människor på jorden, och vi förväntas i slutet av 2020-talet passera åtta miljarder. Så många människor kan inte leva på det sätt som de flesta i Sverige och övriga Europa gör. Naturresurserna räcker inte till det. Om vi ”rika” inte inser att vi behöver göra vissa förändringar och omprioriteringar anser vi indirekt att andra människor inte ska få möjligheten att komma ikapp oss.

Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt, stor ekonomisk tillväxt, under lång tid framöver, för att kunna investera i skolor, sjukvård, infrastruktur och liknande samhällssatsningar som vi i Sverige och stora delar av den västliga världen genomförde under 1900-talet. Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan …

Verkligheten kommer ikapp oss
Samhället måste bli bättre på att se helheten och lyfta blicken. Vi kan inte bara titta på de problem som vi ser här och nu. Vi behöver även bli bättre på att undvika framtida problem. Den typ av utmaningar som mänskligheten står inför under detta århundrade har vi människor ingen tidigare erfarenhet av. Det är därför inte alls konstigt att vi har så svårt att ta tag i utmaningarna – och att ta dem på tillräckligt stort allvar. Men – trots vår oerfarenhet måste vi hantera frågorna. Det går inte att förhandla med ”Moder Jord” och naturlagarna. Vi människor måste inse att vi behöver anpassa oss efter förutsättningarna och de begränsade resurser som finns på vår planet.

Om vi blir bättre på att förutse framtida problem ökar dessutom möjligheterna att undvika dem. Agerar vi först när de olika kriserna är här, och om vi inte inser sambanden mellan de ekonomiska kriserna, resurskriserna och de olika miljöproblemen, minskar snabbt våra möjligheter till bra lösningar. En sjukdom kan vara enkel att bota i ett inledningsskede, men den kan också vara svår att upptäcka och lätt att förneka. Ju längre sjukdomsförloppet fortgår desto lättare blir det att upptäcka sjukdomen, men den kan också bli allt svårare att bota, och till slut kanske det inte finns något botemedel.

Den grundläggande sjukdomsdiagnosen för vårt samhälle är kanske själva det ekonomiska system som vårt samhälle är byggt på. Det är lätt att titta i backspegeln och konstatera att det, framför allt efter andra världskriget, har gått mycket bra för oss i den rika delen av världen. Det är även lätt, för den som vill, att dra slutsatsen att den framgången beror på den ekonomiska tillväxten. Men vi tittar då tillbaka på en värld där resurserna räckte till alla (i den rika världen) och man kunde teoretiskt betrakta världen som oändligt stor med aldrig sinande naturresurser och med ekosystem som för alltid skulle klara att ta hand om de restprodukter och sopor som vårt samhälle producerade. Nu börjar verkligheten komma ikapp oss, och det märks allt tydligare att vi inte lever på ett oändligt stort jordklot. En mängd problem av olika karaktär dyker upp. Det är ingen tillfällighet att så många stora globala kriser inträffar nu under inledningen av det här århundradet. Det är dags att inse att de hör ihop – och att vi själva har skapat själva grundproblemet.

De markanta natur- och klimatförändringar som skedde i Arktis sommaren 2012 lär tyvärr upprepas och förvärras under kommande somrar. Kanske får det fler av oss att inse allvaret. Kanske medför det att vi till slut blir tillräckligt många människor i världen som tycker att hållbarhetsfrågorna är tillräckligt viktiga för att kräva en tillräckligt stor förändring av vårt samhälle och därmed även en förändring av vårt ekonomiska system. Det kommer aldrig vara för sent att göra så mycket som möjligt!

 

Om författaren
Efter 20 år som meteorolog på SVT har jag sedan 2009 arbetat heltid med hållbarhetsfrågor, och då främst klimatförändringarna. Före TV-karriären var jag kortvarigt anställd som meteorolog i försvaret, för att sedan forska och undervisa vid Uppsala universitet, där jag 1993 tog en licentiatexamen. TV-karriären började som inhoppare i SVT:s regionala nyheter ABC 1988 och utökades sedan till heltid 1993, i samband med att morgonnyheterna började sändas. Från mitten av 1990-talet till 2007 var jag chef över SVT:s väderredaktion. 2011 utsågs jag till hedersdoktor av Uppsala universitet, där jag nu under de senaste åren återigen undervisat. Jag är författare till ett tiotal böcker, bland annat Mat & klimat och Meteorologernas nya väderbok samt läroböcker om väder och klimat. 2010 startade jag det egna bokförlaget Pärspektiv, där mina barnböcker om ”Torsten” har getts ut. Pär Holmgren

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 13: Hållbarhetens vetenskap och politik

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Hållbarhetens vetenskap och politik
Anne Jerneck

Klimat, miljö och hållbar samhällsutveckling är viktiga politiska och vetenskapliga utmaningar såväl globalt som lokalt. Ödesfrågan gäller hur vi hanterar fattigdom och fördelning samtidigt som vi begränsar klimat- och miljöförändringar och anpassar samhället till extrema väderförhållanden, en annalkande temperaturhöjning och stigande havsnivå (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Vetenskapen har slagit fast att det finns givna begränsningar för hur vi kan utnyttja planetens resurser och ekosystem (Haines-Young, Potschin et al. 2006; Rockstrom, Steffen et al. 2009). Trots det har idén om att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att lösa klimat-, miljö- och resursproblem etsat sig fast i den politiska retoriken. Vad gäller ekonomi kan vi urskilja två nästan diametralt motsatta synsätt – ekologisk modernisering som förespråkar fortsatt ekonomisk tillväxt på ekologisk grund (Mol and Spaargaren 2000; Jänicke 2008) i kontrast till nedväxt som förespråkar en radikal omläggning av samhället mot minskad total resursanvändning (Latouche 2009; Kallis 2011). Egentligen är det inte tillväxten i sig som är problemet utan snarare vilka resurser den tar i anspråk, hur den hanterar restprodukter (avfall och utsläpp) och vad den erbjuder i form av fördelning. Forskningen tyder på att samhällen med jämnare fördelning har högre livskvalitet vilket ju är en viktig aspekt i varje diskussion om hållbarhet (Guimarães 2012). I tider av klimatförändring är en ekonomi baserad på förnyelse181 .. Håll barhetens vetenskap och politik bar energi att föredra, men även detta har sina sidor om produktionen av biobränsle tränger undan småbönder från jordbruksmark, särskilt i Afrika, eller konkurrerar med livsmedelsproduktionen i en värld där en miljard människor upplever svält. Politik för hållbar utveckling innebär att samhällsapparaten vidtar konkreta åtgärder såsom handel med utsläppsrättigheter, klimatkompensation eller avtal om utsläppsbegränsningar. På miljöområdet finns det flera internationella överenskommelser för att minska utsläpp, dels ett avtal om att minska utsläpp som orsakar försurning, dels Montrealprotokollet om att minska utsläpp som förstör ozonskiktet. Och på klimatområdet finns FN:s klimatkonvention från mötet i Rio 1992. Men det är långt kvar. Ur ett internationellt, intersektionellt (klass, kön, etnicitet, ålder, etc.) och intergenerationellt perspektiv finns det otaliga hinder i arbetet med hållbar samhällsutveckling. I Agenda 21 från Riomötet 1992 är lokalt förankrat miljöarbete en viktig grundbult, men ibland riskerar lokala prioriteringar att bli ett hot mot själva målet att globalt skydda de livsuppehållande ekologiska systemen för att säkra framtida generationers utvecklingsmöjligheter. I takt med teknologisk förnyelse och ekonomisk tillväxt ökar efterfrågan på billiga konsumtionsvaror, men ökar gör även avståndet mellan konsumtion å ena sidan och produktion och miljöbelastning å den andra sidan. I många produktionsländer är arbetsförhållandena undermåliga, och tillverkningen orsakar föroreningar, överutnyttjar resurser och ger stora utsläpp av växthusgaser vilket inte noteras i konsumtionsländernas statistik. 182 .. Anne Jerne ck I Sverige däremot skulle få konsumenter acceptera att en skofabrik i hemkommunen tillverkar billiga skor med hjälp av minderårig arbetskraft som förvägras skolgång; att underbetald personal arbetar tolv timmar om dagen alla veckans sju dagar för att möta efterfrågan; eller att fabriken förorenar vattendrag och närliggande havsvikar med giftigt avfall. I det här kapitlet belyser vi hur tvärvetskapliga forskare arbetar med liknande problematik. Hållbar utveckling i politik och forskning Hållbar utveckling har diskuterats internationellt och nationellt i flera decennier, och mer än hundra definitioner är i omlopp. Den vanligaste är att nuvarande generationer ska kunna tillfredsställa sina behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att göra detsamma (WCED 1987). Men Brundtlandkommissionens politiska vision är nästan omöjlig att konkretisera i tid och rum. Den banar väg för motstridiga krav och önskemål, och det är svårt att enas kring begreppet ”behov” även om det finns en miniminivå för intag av mat och vatten; skydd mot väder, våld och sjukdomar; tillgång till utbildning och anständigt arbete till rimlig lön; rättsskydd; socialt umgänge; etc. FN:s millenniedeklaration har en konkretare definition som betonar att alla människors fundamentala behov måste tillfredsställas utan att planetens livsuppehållande system skadas eftersom det utgör grunden för all existens (Annan 2000). Förutom atmosfären inbegriper systemet även hydrosfären, den biologiska mångfalden och matjorden (Kates, Clark et al. 2001). 183 .. Håll barhetens vetenskap och politik I en ingående analys av olika policyprogram för hållbar utvecking visar forskare att det råder en förbluffande enighet kring några få principer och indikatorer som sammanfaller med Brundtlandkommissionens idé om att tillfredsställa grundläggande behov nu och i framtiden utan att skada de livsuppehållande systemen (Kates, Parris et al. 2005). Forskarna drar slutsatsen att hållbar utveckling bör ses som en dynamisk mötesplats mellan tre progressiva krafter som respekterar grundläggande värden: 1) natur och miljö 2) ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning 3) social och kulturell utveckling inklusive mänskliga rättigheter. Men om satsningen på en av dessa äventyrar de andra kan det ge upphov till en inbördes strid som blir föremål för debatt och forskning. Eftersom hållbarhet är normativt, svårdefinierat och ofta används för att gynna särintressen måste diskussionen om mål och politiska styrmedel ständigt hållas levande både inom forskningen och i samhället i övrigt. Ekonomiska, sociala och ekologiska system Ekonomi utgår från pengar som grundläggande mått och handlar om utbyte av varor och tjänster mellan individer, företag och länder. Ekonomin är inbäddad i och underordnad det sociala systemet som vilar på värderingar, normer och lagar. Det sociala systemet, som inbegriper samspelet mellan individ och samhälle, skyddas i sin tur av ett omfattande regelverk som hindrar intrång från det ekonomiska systemet. I fungerande rättsstater är yttrandefriheten, mötesfriheten och rätten att i allmänna val påverka det demokratiska styret grundlagsskyddade, 184 .. Anne Jerne ck och det är oss helt främmande att sätta ett pris på eller privatisera dessa rättigheter. Ekonomiska och sociala system är i sin tur, eller borde ses som, inbäddade i och underordnade det ekologiska systemet, men här finns ingen grundlag som garanterar deras fortlevnad. Istället råder en ständig balansgång mellan ekonomisk nytta och ekologisk skada. Till och med i de särskilda lagar och förordningar som ska skydda det ekologiska systemet finns inbyggda klausuler om ekonomisk prioritering i händelse av konflikt mellan ekonomisk och ekologisk nytta: ”kraven … gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder” (Miljöbalken 7§). Här finns ett dilemma för vetenskapen att utforska, nämligen hur delsystemen påverkar varandra och hur konflikter mellan systemen kan minimeras. Sådan forskning kräver att olika intressenters värderingar granskas, diskuteras och vägs samman vilket är själva kärnan i hållbarhetsvetenskapen (Jerneck, Olsson et al. 2011); (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Hållbar utveckling skiljer sig från begreppet utveckling på ett par principiella punkter. Utvecklingsdiskursen fokuserar på fattiga länder medan hållbar utveckling handlar lika mycket om rika länder och framtida generationers möjligheter. Vidare är relationen mellan rika och fattiga länder (och grupper) avgörande för hållbar utveckling. Här ligger den kontroversiella frågan om huruvida rikare länder och grupper måste avstå resurser och utsläpp av växthusgaser för att fattigare länder och grupper ska 185 .. Håll barhetens vetenskap och politik få ökat utrymme. Klimatförändring och utfiskning av världshaven kan illustrera denna princip. Om det finns en övre gräns för hur mycket växthusgaser atmosfären tål och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till modernisering innebär det att rikare länder måste minska sina utsläpp till förmån för fattigare länder. Om det finns en övre gräns för hur mycket haven kan beskattas på fisk och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till fiskevatten så innebär det att rikare länder måste minska sitt fiske. Denna logik kommer alltför sällan fram i politikens eller näringslivets retorik kring hållbar utveckling. Universitetet och hållbar samhällsutveckling Enligt högskolelagen ska hållbar utveckling genomsyra verksamheten vid svenska universitet och högskolor så att ”nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa” (5§). År 2008 tog vi på Lunds universitets centrum för hållbarhetsstudier, LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies), fasta på detta och etablerade det nya forskningsämnet sustainability science (Kates, Clark et al. 2001) i Sverige. Här har vi skapat en uttalat internationell och tvärvetenskaplig miljö, där yngre och äldre forskare från olika länder och ämnen forskar och undervisar i hållbarhetsvetenskap. Den urgamla uppdelningen i samhällsvetenskaper och naturvetenskaper må vara praktisk av vissa inomvetenskapliga skäl, men den är förödande i forskningen och utbildningen om hållbarhet. Vi ser framförallt tre 186 .. Anne Jerne ck svårigheter med att uppfylla högskolelagens punkt om hållbarhet: • Kategorisering av kunskap: uppdelningen i ämnen är nödvändig för att underlätta vetenskaplig analys men faran är att det sker på bekostnad av lateralt tänkande tvärs över ämnes- och fakultetsgränser. Få enskilda akademiska discipliner kan göra anspråk på att ensamma ha funnit lösningen på verklighetsanknutna problem. • Atomisering av kunskap: vetenskapen präglas av ständigt pågående specialisering vilket kan liknas vid ett gigantiskt pussel där bitarna blir allt fler och mindre och pusslet allt svårare att lägga. Om överblicken inte ska gå förlorad måste vi utbilda studenter som blir generalister och inte endast tillverkar pusselbitar utan även lägger och tolkar pusslet. • Isolering från övriga delar av samhället: spänningen mellan forskningens frihet och samhällsnytta växer sig allt starkare i takt med ökad konkurrens om begränsade ekonomiska resurser. Vid universitet och högskolor finns både kurser och hela utbildningar i hållbar utveckling. Varje kurstillfälle i matematik, politik eller grammatik kan givetvis inte handla om hållbarhet, utan målet bör vara att alla ämnen, på olika och för dem relevanta sätt, anlägger en visionär syn på hållbar samhällsutveckling där studenter konfronteras med och stimuleras av kunskapsfrågor och attitydfrågor om det hållbara samhället. 187 .. Håll barhetens vetenskap och politik Undervisningen kan även konkretiseras genom att vi prioriterar områden där samhällsutvecklingen är speciellt problematisk och där vi lyfter in medicinska, naturvetenskapliga och teknologiska frågor i samhällsvetenskapliga ramar för att kritiskt granska problemlösningar och politiska åtgärder (Jerneck & Olsson 2011). På LUCSUS har vi engagerat studenter, lärare, doktorander och forskare i projektet Sju Globala Utmaningar för Samhällsvetenskaperna för att blixtbelysa ämnen där utvecklingen antingen står still eller går åt fel håll i förhållande till hållbarhetsmålen: 1. klimatförändringar; 2. utfiskning av oceanerna; 3. förlust av biologisk mångfald; 4. fortsatt utarmning av jordbruksmark; 5. utbredd och ökande vattenbrist (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper); 6. livsmedelsförsörjning (mot svält och för att tillgodose växande konsumtionskrav); 7. epidemier: hiv/aids, malaria, tbc (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper). Vilket fokus har hållbarhetsvetenskapen? Samhälle och universitet har förändrats i grunden sedan de första universiteten bildades. Trots detta är universiteten organiserade på ungefär samma sätt nu som för 100 år sedan (Nature 2007), medan kunskapsproduktionen kommit att präglats av nya processer: ökad 188 .. Anne Jerne ck styrning genom tillskott av stora resurser för speciella forskningsändamål; ökad kommersialisering av universiteten genom ökat beroende av externa resurser och krav på forskningens ekonomiska nytta; växande krav på forskningens rättfärdigande vilket yttrar sig i återkommande mätningar av forskningens effektivitet och kvalitet (Nowotny, Scott et al. 2003). Förändringen är i linje med de neoliberala idéer som dominerat sedan 1980-talet (Olssen & Peters 2005) och framväxten av det neoliberala universitetet (Davies, Gottsche et al. 2006). Som exempel har Lunds universitet nyligen omdefinierat ”tredje uppgiften”, från samverkan med det omgivande samhället till främjande av entreprenörskap och innovation. Inom akademin framstår sustainability science som en reaktion på den starka tudelning och åtskillnad som alltjämt råder mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap. Inom detta breda fält, som drar till sig en mängd vetenskapliga inriktningar (Clark & Dickson 2003; Jerneck, Olsson et al. 2011), kombineras en kritiskt granskande samhällsvetenskap, som exempelvis politisk ekologi (Andersson, Brogaard et al. 2011) med en naturvetenskaplig förståelse för globala miljö- och utvecklingsproblem (Jerneck, Olsson et al. 2011). Skillnaden mellan disciplin och fält kan beskrivas så här: för att verka inom en disciplin krävs vissa förutbestämda baskunskaper vad gäller teori och metod. För naturgeografen kan det handla om berggrundslära, geomorfologi, klimatologi, hydrologi, kartografi, fjärranalys och geostatistik. De vetenskapliga frågeställningarna definieras utifrån de olika disciplinernas världsbild, och 189 .. Håll barhetens vetenskap och politik med Afrikas livsmedelssituation som belysande exempel skulle naturgeografen sannolikt betona den fysiska miljöns betydelse, ekonomen marknadens och prisbildningens betydelse, statsvetaren politikens och maktens betydelse och sociologen den sociala interaktionens och strukturernas betydelse. Hållbarhetsvetenskap som forskningsfält skiljer sig från enskilda discipliner genom att de vetenskapliga frågorna inte definieras utifrån en vetenskaplig disciplins förutbestämda kunskapsområde utan utifrån problemets karaktär. Hållbarhetsvetenskapen är problemdriven med ett starkt inslag av deltagande studier som ringar in frågan om vems problem vi studerar och hur problemet betraktas ur olika intressenters perspektiv. Forskningen kan gälla agrara, industriella eller postindustriella samhällen och har en uttalat normativ och värderande utgångspunkt: kunskap ska bidra till hållbar samhällsutveckling. I forskningen kombineras en problemlösande ansats med en kritiskt granskande ansats. Vid Lunds universitet är forskningsmiljön för hållbar samhällsutveckling, LUCID (Lund University Centre of Excellence for Integration of Social and Natural Dimensions of Sustainability), uppbyggd på ett för svenska universitet ovanligt sätt. Här bedrivs forskning och doktorandutbildning i en tvärvetenskaplig miljö, där vi utifrån olika perspektiv studerar hur den vetenskapliga förståelsen av ett problem (scientific understanding) samspelar med den politiska processen kring problemet (sustainability goals). Vidare studerar vi hur politiskt och vetenskapligt satta mål konkretiseras i strategier och utvecklingsvägar ( pathways and strategies) och hur samhället försöker, eller 190 .. Anne Jerne ck misslyckas med, att genomföra strategierna (implementing sustainability). För tillfället har vi fokus på fyra utmaningar: klimatförändringar, biodiversitetsförlust, vattenbrist och förändringar i markanvändning. Hur gör vi hållbarhetsvetenskap? På LUCSUS studerar vi makt och fördelning i förhållande till jord, skog, vatten och biodiversitet i Afrika, Asien och Latinamerika. Vi undersöker hur globala perspektiv och processer kring klimat, energiförsörjning, naturresurser och livsmedelssäkerhet fångas upp i inflytelserika policydokument, nationella projekt och lokala aktiviteter och då ofta resulterar i en kollision mellan olika gruppers intressen, rättigheter och försörjningsstrategier. Det kan gälla (synen på) klimatflyktingar, hur beslutsfattare och privata aktörer i storstäder missköter vattenförsörjningen i slumområden, hur statlig energipolitik eller privata energibolags verksamhet krockar med lokala gruppers hävdvunna rättigheter till mark och vatten, eller hur nationella initiativ för skogsvård, markvård, naturvård eller infrastruktur kolliderar med lokala försörjningsstrategier. I aktionsforskning försöker vi skynda på omställningen mot en mer hållbar utveckling inom det småskaliga jordbruket i Kenya, Tanzania och Uganda. Genom böcker, artiklar och film om hälsoproblem kring matlagning över öppen eld försöker vi väcka intresse och sprida kunskap om hur partikelbemängd rök främst drabbar kvinnor och spädbarn (Jerneck & Olsson 2012). Forskningen visar även hur framförallt kvinnor utvecklar nya samarbetsformer för vattenförsörjning, 191 .. Håll barhetens vetenskap och politik jordförbättring och livsmedelsproduktion. Den stora utmaningen just nu är att återkoppla forskningsresultaten till berörda bönder och andra intressenter. Här ser vi att gemensamma workshops är en möjlig väg – men det är en annan historia! Till sist kan vi säga att den hållbarhetsforskning som beskrivits här hakar i utvecklingsforskningens tvärvetenskapliga synsätt – men tar det ett steg vidare genom att i grunden problematisera tre saker: människans samspel med naturen och de många maktförhållanden som uppstår därvid, de nutida generationernas ansvar inför kommande generationer samt akademins insatser i och för ett hållbart samhälle. Sammantaget är detta en ansats som fler borde anamma och sprida.

 

Referenser

Andersson, E., S. Brogaard, et al. (2011). ”The Political Ecology of Land Degradation.” Annual review of environment and resources 36: 295-319. Annan, K. (2000). ”We the People.” The Role of United Nations in the 21st Century. Millennium Report of the Secretary General of the United Nations, UN. Clark, W. C. and N. M. Dickson (2003). ”Sustainability Science: the emerging research program.” PNAS 100(14): 8059-8061. Davies, B., M. Gottsche, et al. (2006). ”The rise and fall of the neoliberal university.” European Journal of Education 41(2): 305-319. Guimarães, J. (2012). ”The High Cost of Inequality in Rich Countries.” Development and Change 43(5): 1159-1169. Haines-Young, R., M. Potschin, et al. (2006). Defining and identifying Environmental Limits for Sustainable Development. A Scoping Study. Full Technical Report. DEFRA project NR0102. London, DEFRA: 103p (appendix 177p). Jerneck, A. and L. Olsson (2011). ”Breaking out of sustainability impasses: How to apply frame analysis, reframing and transition theory to global health challenges.” Environmental Innovation and Societal Transitions 1(2): 255-271. Jerneck, A. and L. Olsson (2012). ”A smoke-free kitchen: initiating community based co-production for cleaner cooking and cuts in carbon emissions.” Journal of Cleaner Production in press. Jerneck, A., L. Olsson, et al. (2011). ”Structuring sustainability science.” Sustainability Science 6: 69-82. 193 .. Håll barhetens vetenskap och politik Jänicke, M. (2008). ”Ecological modernisation: new perspectives.” Journal of Cleaner Production 16(5): 557-565. Jönsson, K., A. Jerneck, et al. (2012). Politics and Development in a Globalised World. An Introduction. Lund, Studentlitteratur. Kallis, G. (2011). ”In defence of degrowth.” Ecological Economics 70(5): 873–880. Kates, R. W., W. C. Clark, et al. (2001). ”Sustainability Science.” Science 292(5517): 641-642. Kates, R. W., T. M. Parris, et al. (2005). ”What is Sustainable Development? Goals, Indicators, Values and Practice.” Environment 47(3): 8-21. Latouche, S. (2009). Farewell to growth. Cambridge, UK, Polity Press. Mol, A. P. J. and G. Spaargaren (2000). ”Ecological modernisation theory in debate: a review.” Environmental Politics 9(1): 17-49. Nature (2007). ”The university of the future (editorial).” Nature 446(7139): 949. Nowotny, H., P. Scott, et al. (2003). ”Introduction: Mode 2’Revisited: The New Production of Knowledge.” Minerva 41(3): 179-194. Olssen, M. and M. A. Peters (2005). ”Neoliberalism, higher education and the knowledge economy: from the free market to knowledge capitalism.” Journal of Education Policy 20(3): 313-345. Rockstrom, J., W. Steffen, et al. (2009). ”A safe operating space for humanity.” Nature 461(7263): 472-475. WCED (1987). Our Common Future. Oxford, Oxford University Press.

 

Om författaren
Född i Stockholm, uppvuxen i Köpenhamn och tvärvetenskapligt
utbildad i Lund där jag forskar, handleder
och undervisar i hållbarhetsvetenskap på en härligt stimulerande
arbetsplats. Ena dagen fascineras jag av två ekologer
som ingående diskuterar fruktätande primater som
sväljer, spottar eller på annat vis sprider frön i Nigerias
regnskogar och därmed främjar växternas fortbestånd.
Nästa dag debatterar vi global rättvisa i förhållande till
klimat, miljö och identitet med filosofer, samhällsvetare
och hållbarhetsforskare.
På helgerna smälter vi veckans alla intryck under natursköna
promenader runt en vackert belägen sjö i södra
Halland. Gården har inga djur men vi håller oss i gång
med vandringar, vedhuggning och renovering.
Om somrarna byter vi jordbruksbygden mot fiskeläget,
havet och horisonten utanför västkusten. Dit kommer
även barnen som bor utomlands för det mesta. Här får
facklitteraturen ge vika för både skönlitterära upplevelser
och samtal med familj, släkt, grannar och vänner.
I forskningen medverkar jag i ett långsiktigt tvärvetenskapligt
projekt om hållbarhet, och tillsammans med två
goda kollegor har jag skrivit boken Politik och utveckling
i en globaliserad värld.
Anne Jerneck

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 12: Tillit till tummen – Katarina Bjärvall

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Tillit till tummen
Katarina Bjärvall

Det sägs att det inte finns några liftare längre. Men jag finns, och en ljum vårkväll när jag parkerar cykeln vid E4/E20 söder om Stockholm för att lifta till Örebro står det en annan liftare där. En ung engelsman som vill till Göteborg. Jag låter honom behålla frontpositionen just vid utfarten ur rondellen under motorvägen, där bilarna kör som långsammast, och går så långt bort som möjligt på busshållplatsen. En av de första bilarna som kör förbi honom stannar vid mig. När jag öppnar dörren för att hoppa in vänder jag mig om och vinkar farväl till honom, men han ser mig inte – han är på väg in i en bil som har stannat. Det sägs att det är omöjligt att lifta nu för tiden, men det är ungefär lika enkelt som det alltid har varit.

Jag får åka med en pappa och hans lille son på väg till landet på Visingsö. Sonen bjuder på plockgodis från sin bilbarnstol i baksätet, men jag måste kliva ur i Södertälje där E20 viker av mot väster. Solen står snett över lastbilsfabrikerna, och en nästan varm vind drar fram över den gråpudrade gräskilen som jag korsar för att kunna sätta ut tummen över rätt väg. En av de första bilarna saktar in trots stoppförbudet.
– Har du fått slut på bensin, ska jag skjutsa dig till en mack, undrar kvinnan bakom ratten.
Jag är en osannolik liftare. Tvåbarnsmamma, 46 år och ägare till en halv bil. Varför lifta? De allra flesta förare som stannar ställer den frågan.

När jag började lifta för 25 år sedan var det för att det var det billigaste sättet att resa i Europa och det enda sättet att ta sig fram på småvägar i Burundi, Rwanda och delar av norra Tanzania. Numera liftar jag mest till fästmannen i Örebro och det är inte i första hand för att det är gratis.
Det skäl jag brukar ange först är miljön. Att lifta är att samåka och därmed spara bensin och koldioxidutsläpp. När ensamkörandet i egen bil nu blir allt mer orealistiskt borde liftandet få en revival. Då kan man invända – och det gör en del av dem jag liftar med – att överflöd av privatbilar med gott om plats är en förutsättning för liftande. Och så är det ju. Dilemmat ställs på sin spets om en stadsjeep stannar; inte vill jag göra mig beroende av en sådan? Tursamt nog händer det inte ofta. Och precis som när det gäller andra former av nålstick mot konsumismen, till exempel mat som plockas ur containrar utanför matbutikerna, så finns det två sidor. Att lifta eller plocka containerbananer är möjligt bara i symbios med konsumismen, men så länge den symbiosen är ett livsvillkor – som den än så länge är i västvärlden – så tänker jag att det är mer ansvarsfullt att leva den i någon form av subversivitet; att konsumera utan att köpa. Att utnyttja konsumismen, parasitera på den.

Nödvändighet och äventyr
En av de första beskrivningarna av liftande finns i Bibeln, berättar journaliststudenten Theo Hagman Rogowski i ett examensarbete för Lunds universitet. Aposteln Filippos får åka med en etiopisk hovman i en hästskjuts på väg från Jerusalem ner mot Gaza. Säkerligen liftades det en hel del under de följande två årtusendena, men liftandet i större skala växte fram parallellt med bilismen i USA. Bland de första publicerade bilderna av en liftare är en teckning från 1925 som visar en stolt luffare på väg till Florida. Även om han inte har tummen över vägen så var det vid denna tid som den gesten etablerades.

Under 1930-talets depression ökade antalet liftare i USA, skriver Hagman Rogowski, och under andra världskriget till och med uppmanade den amerikanska regeringen, och även regeringar i Europa, sina medborgare att lifta för att spara bränsle åt krigsmaskineriet. På en amerikansk propagandabild löd texten: ”When you ride ALONE you ride with Hitler!” Det är tänkvärt – kan vi få se Trafikverket annonsera om att den som kör bil ensam dränker öar i Stilla havet?
Under kriget var liftandet framför allt ett gratis sätt att genomföra nödvändiga resor, men i efterkrigstidens Europa etablerades äventyrsliftandet parallellt med turismen som ett närmast självklart sätt för unga människor att upptäcka kontinenten. Många inspirerades av Jack Kerouacs roman On the Road.

Det var i slutet av 1970-talet det blev farligt att lifta och att plocka upp liftare. Massmedier rapporterade om riskerna och filmen The Hitcher från 1986 porträtterade en mordisk liftare. Märkligt nog var det just då som jag började lifta i stor skala. Efter att ha prövat våra tummar på sommarlovsvägarna i södra Sverige gav vi oss av till Grekland, jag och några vänner, och 1988 tävlade vi: Försten från Scandic Hotell i Södertälje till huvudpostkontoret i Istanbul! Jag och Malin tog oss på fyra dygn genom järnridån och numera förträngda länder som Östtyskland och Jugoslavien. Det andra laget hamnade vilse i Wien.

Jag lade ner liftandet, och mycket annat, när jag blev mamma. Jag skaffade bil och såg till att plocka upp varenda liftare som stod till buds, som en amortering på skulden. Ibland var det mindre lyckat, som när min son i baksätet fick sällskap av tre vilda finnar och grät av förskräckelse. Inte ens glass hjälpte, men som tur var skulle de av i Norrköping.
Och det fanns alldeles för få liftare. De brittiska sociologerna Graeme Chesters och David Smith har studerat det avtagande liftandet i Europa och USA. De skriver om rädsla och individualisering, men ser det ständigt ökande antalet bilar som det främsta skälet. Under massbilismens första årtionden var det normalt för stolta bilägare att bjuda in dem som bad om det, men när det blev allt mer av en norm att ha en egen bil blev det samtidigt onormalt, eller med tiden abnormt, att stå där vid sidan av vägen och tigga om skjuts. Avståndet mellan bilisten och liftaren vidgades också i takt med att bilen blev allt mer av ett välutrustat andra hem med klimat och musikanläggning och olika säkerhetsfunktioner. Att öppna dörren till sitt hem är något mycket mer riskfyllt än att öppna dörren till ett rent transportmedel, menar forskarna.

Det är tydligt att liftandets uppgång och fall också speglar förskjutningen av samhällsvärden. Under 1950- och 1960-talens rekordår präglades både USA och Europa av en relativ generositet och öppenhet och av kollektiva ideal. Man skulle hjälpas åt var en grundtanke som blomstrade på många håll, såväl i den amerikanska flower power-rörelsen som i den svenska välfärdsstaten. När visionerna om en socialt rikare värld gav vika för en allt hårdare individualism drog sig liftarna undan från vägarna. Idag, med fixeringen vid effektivitet, är det få som har kommit tillbaka.

Och så är vi ju så rädda för varandra. Människor i västvärlden idag lever säkrare än människor i någon annan tid och någon annanstans. Ändå är vi inte trygga. I en internationell studie där människor fick svara på om de instämde i påståendet att »de flesta människor är pålitliga « toppade Sverige listan – 66 procent av de tillfrågade kände att de kunde lita på andra. Men en tredjedel av oss svenskar litar alltså inte gärna på andra. Vår rädsla för våldsbrott har till exempel ökat mer än det faktiska våldet. Statistiska Centralbyrån har inte frågat hur många av svenskarna som är rädda för att lifta, men däremot har man ringat in hur många som har avstått från att gå ut på kvällen av rädsla för att utsättas för våld. År 1980 var det 12 procent; 2005 var motsvarande andel 17 procent. Rädslan bland kvinnor hade ökat mer än bland män; från 20 till 27 procent. Men andelen svenskar som under det senaste året har utsatts för någon form av gatuvåld har ända sedan mätningarna inleddes i början av 1980-talet legat konstant på mellan 3 och 4 procent.

Sociologen Zygmunt Bauman formulerar i sin bok Flytande rädsla det budskap som vår tid förmedlar till oss: Lita inte på någon! Han resonerar kring en rad möjliga förklaringar till denna, som han kallar den, våra dagars tillitskris. En nyckel finns i individualiseringen. När vi ständigt uppmuntras att se till våra egna intressen och 171 .. Tillit till tumm en vår egen tillfredsställelse tror vi gärna att alla andra styrs av liknande egoistiska motiv. Synen på mänskligt sällskap som fyllt av fällor och bakhåll tenderar då att bli allt mer utbredd, menar Bauman.
Lifta eller inte lifta, stanna för en liftare eller rulla förbi? Frågorna avgörs till stor del i balansen mellan risk och trygghet. Och vår trygghet påverkas alltså inte av att samhället blir säkrare. Istället har vi i allmänhet en ganska konstant pott av rädsla och oro som behöver kanaliseras åt något håll. Det är mest objekten som skiftar; förr var vi rädda för naturen och för sjukdomar, idag är vi rädda för främlingar.
Om det inte är risker som ligger bakom rädslan, vad är det då? Jag tror att det kan vara medvetenheten om riskerna, eller till och med den ökade säkerheten, som gör oss räddare. Lanseringen av olika system för att öka vår säkerhet – larm, kameror, mobilövervakning, arga hundar, you name it – gör oss inte tryggare utan räddare. Grunden för vår trygghet är istället just tillit, med sin palindromska symmetri ett av det svenska språkets vackraste ord.

För miljöns och mötenas skull
En tisdagskväll den isande vintern 2010 återupptog jag liftandet. Tunnelbanan hade kört fast i en snöhög någonstans vid spårens slut och bland tusentals tålmodiga människor i Liljeholmen stod jag och sonen, då sju år, och drömde om en buss. Efter en timme tog jag honom i handen och gick ut i rondellen. En bil stannade naturligtvis direkt och vi fick skjuts ända hem. Nästa dag var snön ännu djupare och vi gjorde likadant. Det var då jag blev påmind om hur glad jag blir av att lifta.

Miljöargumentet väger tungt, men pengarna spelar också in. Resan tur och retur Stockholm-Örebro kostar 500 kronor oavsett om man kör bil eller tar tåget. Att lifta är gratis. Och inte går det långsammare heller. Den tidspress som många lever under idag måste vara ett annat av skälen till att så få människor liftar, men faktum är att det ofta går lika fort att lifta som att ta tåget, när man räknar in anslutningen med tunnelbanan in till Centralen.
Ibland går det till och med lika fort som att köra själv, men de åkturerna är inte mina favoriter. Under en lift för länge sedan fick jag i uppdrag att sitta och spana efter polishelikoptrar på den blå himlen ovanför en cab som rusade fram i 150 knyck över småländska höglandet. Då var jag 22 och fartglad, hade det varit idag hade jag sagt att jag måste stiga av i Målilla. Den andra stora risken som förknippas med liftande – överfall i olika former – har aldrig drabbat mig. Ingen har någonsin petat på mig när jag har liftat. Två gånger har jag upplevt hotfulla situationer; båda gångerna bad jag att få stiga ur och fick det.

Att lifta handlar för mig numera om att odla långsamhet och osäkerhet, att ge mig själv möjlighet att se skönheten ur världens fulare perspektiv. Som nu utanför Eskilstuna: de lågt belysta regnmolnen som tornar upp sig, skarpt asfaltsblå över kraftledningarna, medan maskrosorna blinkar mellan de utkastade pappmuggarna i diket. Även om det ofta kan gå fort liftar jag inte om jag har en tid att passa, jag vill njuta av att ha lyckats osäkra tillvaron för några timmar och av att vara tillgänglig för slumpen och dess små sköna kickar.
I detta ligger också att göra sig tillgänglig för möten. Även om det numera händer att en förare som stannar är upptagen i ett mobilsamtal som fortsätter under resan så plockar de flesta upp mig för att de faktiskt vill prata med mig. Inte så sällan har de ett starkt behov av att lätta sitt hjärta för en främling som de aldrig mer kommer att träffa. Vid två tillfällen har jag blivit upplockad av akut förtvivlade pappor; den ena hade ett litet barn som nyligen hade drunknat i en brunn och det talade vi om från Skillingaryd till Trelleborg, den andra hade en dotter som just hade gjort ett självmordsförsök och han ville att vi, två unga tjejer, skulle försöka förklara varför. I sådana situationer blir det uppenbart hur mycket vi behöver varandra också som främlingar.

Andra gånger har jag som liftare fått tillgång till kunskaper jag inte skulle ha fått på annat sätt. Bara under de senaste åren, längs de här tjugo milen genom Sörmland, Västmanland och Närke, har jag lärt mig en hel del om svetsande, rådjursjakt och vårdnadstvister, om ungdomsarbetslöshet, irakisk inrikespolitik och metoder för fettsugning, om det sociala livet i en byggfutt och om de grannkonflikter som kan uppstå när man försöker driva ett kafé i en mellansvensk by där jantelagen härskar.
I Eskilstuna börjar det regna och det är vägarbete och bilkö. En kombi glider fram, tutar hej vilt och stannar. Där sitter en journalistkollega med man, tre barn och packning ända upp på taket. De undrar vad jag har för fel på bilen. När jag förklarar skakar de på huvudet och skrattar medkännande. De rullar vidare och för några sekunder, där i regnet utan paraply, känner jag av just abnormiteten, outsiderrollen som har gått över gränsen och inte är rolig längre. Sedan stannar en rysk långtradare.

Vad ska man tro, finns det en framtid för liftandet när privatbilismen av nödvändighet blir mer marginaliserad? Kan man hoppas på ett jämviktsläge där det blir så pass ovanligt att ha en egen bil och så pass självklart att lifta att de flesta bilar som rullar har en eller ett par liftare som passagerare? Sociologerna Chesters och Smith menar att tillitskrisen gör att det traditionella hängandet vid vägkanten på vinst och förlust har spelat ut sin roll, men att digitalt arrangerad samåkning har framtiden för sig. Störst i Sverige, och mest komplicerad och kostsam, verkar samakning.se vara. Flera Facebookgrupper, till exempel Skjutsgruppen, finns också för folk som letar både lift och medpassagerare – här är tonen lättsam och det erbjuds bensinpengar, kaffe, kärlek och underhållande vissling.

Men att verkligen lifta, eller plocka upp liftare vid vägkanten, handlar för mig om något mer. Det är ett sätt att manifestera en friare frihet än den färdigpaketerade valfrihet som den liberalistiska hegemonin inbillar sig att vi ska låta oss stängas in i. I den lilla lådan är vi fria att välja mellan världens alla el-, tele- och försäkringsbolag, och schampoflaskor och italienska kaffedekokter, men vid vägkanten befinner jag mig bortom väljandet, på verkligt fri fot.

Framför allt handlar det om att läka den där krisande tilliten, ja om något så pretentiöst som att forcera fram tillit till mänskligheten. Det är det jag känner att jag gör när jag sitter där högt över vägbanan och talar med den ryske långtradarchauffören som är på väg med ett lass plåt från S:t Petersburg till Borås. Vi snurrar igenom rondellen utanför Arboga, regnet upphör och han ger mig, på en engelska som blir bättre för varje mil, en häpnadsväckande historia om kärlekens villervalla: hur han gifte sig tidigt med en klasskamrat, för att tjugo år senare, när klassen återförenades på årsdagen av examen, bli förälskad i en annan flicka från klassen – så han skilde sig och gifte sig med henne. Och nu är han lycklig nog att längta hem, berättar han när vi kör in på den vidsträckta parkeringen utanför köpladorna norr om Örebro.

Det är, får man säga, ett förtroende i denna krisande värld. Vi skakar hand, jag kliver ur och slår igen den tunga dörren. Den enorma motorns stämma växer till ett dånande och tradaren rullar förbi Ica Maxi för att långsamt accelerera tillbaka ut på motorvägen. I den fjäderlätta försommarskymningen går jag över viadukten in mot staden.

Källor
Bauman, Zygmunt, Flytande rädsla, Daidalos 2007
Bibeln.se
Chesters, Graeme och Smith, David, The Neglected Art of Hitchhiking: Risk, Trust and Sustainability, Sociological Research Online, vol. 6, no. 3 2001
Hagman Rogowski, Theo, Dom som stod vid vägen, Lunds universitet 2012
Kerouac, Jack, On the Road, Viking 1957
Pickett, Kate och Wilkinson, Richard, Jämlikhetsanden, Karneval 2010
SCB, Undersökningar om levnadsförhållanden

Om författaren
Författare och frilansjournalist. Jag fördjupar mig gärna i ämnen med många bottnar, som det svenska språkets roll i mångkulturen eller skolans betydelse som fordon för klassresor.

Hittills har jag skrivit fyra böcker – romanen Under tiden, reportageboken En gravad hund om språk och två debatt-/analysböcker om överkonsumtion: Vill ha mer – om barn, tid och konsumtion och Var är du? Människan och mobilen. Nu arbetar jag på en bok som ska ytterligare utforska konsumismens drivkrafter. Min bas finns i en förort till Stockholm där konsumtionskraven kan klibba som klister men där rådjuren betar under balkongen och där Mälaren erbjuder luft, vatten och is. Till den strandkanten söker jag mig ofta, och till det öländska Alvaret och till skogarna i Kilsbergen.
Katarina Bjärvall

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

 

Blogginlägg: Miljörörelsen, tillväxt och systemförändringar

Miljörörelsen inklusive Steg 3 behöver tala tydligare om den ekonomiska tillväxtens omöjlighet och om att våra ekologiska och sociala problem inte går att lösa genom att göra mindre förändringar inom systemet. Om detta skriver Bo Hagstedt, dramapedagog, organisationskonsult, miljödebattör och Steg 3 medlem.

När det talas om ekonomisk tillväxt menas BNP-tillväxt. Det kan för den oinvigde vara ett abstrakt begrepp som ibland behöver förklaras. Det är viktigt att påpeka att BNP-tillväxten är ett mått på tillväxt av produktionen och därmed även av ökad konsumtion. Men det grundläggande problemet med tillväxten är att vårt överutnyttjande av jordens resurser hela tiden växer. Det leder till klimatförändringar, andra allvarliga miljöproblem och till att vår livsmiljö krymper. Ekonomi betyder ”hushållning med resurser”. I dag handlar det i praktiken inte om hushållning längre utan om misshushållning med jordens resurser. Den ekonomiska tillväxten är därför också ett mått på vår exploatering av naturen.

Därför tycker jag att miljörörelsens tillväxt-argumentation behöver utvidgas till alla de tillväxtområden som har ett samband med sociala/ekologiska problem. Alla dessa områden visar dessutom på tillväxtkurvor med ett exponentiellt förlopp. Ett förlopp som även har hamnat i ”den stora accelerationen” med ”hockeyklubbans” utseende. Se bild här intill. Det handlar om ekonomisk tillväxt, tillväxt av produktion och konsumtion, penningmängd, ekonomisk ojämlikhet, finanssektorn, kemikalieanvändning, koldioxid-, metan- och lustgaskoncentration i atmosfären, medeltemperatur/klimatförändringar, havsförsurning, naturkatastrofer, förlust av regnskog och skogsmark, ozonnedbrytning, artutrotning, exploatering av fiskebestånd och det ekologiska fotavtrycket.

Överexploateringen visar sig även av de ”planetära gränsvillkoren” och vårt överutnyttjande av ekosystemtjänsterna.
Untitled-2

Det finns ett samband mellan alla dessa områden. Den växande konsumtionionen är en av huvudorsakerna till tillväxten på alla områden och visar sig även genom den ekonomiska tillväxten. Därför bör tillväxtfrågan utvidgas till att gälla alla dessa områden. Då täcks alla tillväxtområden som är grunden till våra sociala/ekologiska problem. Utifrån den verkligheten blir det svårt att tro på möjligheten att fortsätta argumentera för tillväxt. Jag tror därför att den enda lösningen på vår belägenhet är det som brukar gå under benämningen ”nedväxt”. Men jag ogillar benämningen ”nedväxt” som är motsägelsefull (något som växer nedåt?), opsykologisk och för den oinvigde svår att förstå. Jag tycker att vi i miljörörelsen helt enkelt skall kalla det för ”tillväxtkritik”.  Det innebär då att vi motsätter oss hela tanken med tillväxt på de uppräknade områdena och i stället hävda att vi (den välbärgade delen av jordens befolkning) måste minska vår konsumtion och vårt överutnyttjande av jordens resurser. Man kan, som tidigare sagts, hävda att all denna tillväxt är huvudorsaken till och symtom på vår ekologiskt/socialt ohållbara situation. Av detta följer självfallet att tillväxten inte kan lösa de problem som tillväxten har skapat. (Jfr Einsteins kända citat ”Vi kan inte lösa problem genom att använda samma tänkande som när vi skapade dem”). När det gäller ekonomi behöver vi sammanfattningsvis gå från tillväxt och överutnyttjande till hushållning med jordens resurser. Detta utvecklas närmare i nästa avsnitt.

Pengar, hållbarhet och ekonomiskt system

Här fördjupas frågorna kring pengar och ekonomiskt system. Pengar är ett bytesmedel, något som symboliserar verkliga värden i den verkliga världen. Det kan handla om materia, material, varor och tjänster. Den ”ekonomiska tillväxten” symboliserar därför tillväxt av produktion och handel med materia, material, varor och tjänster. Den handel som lett till att vi överexploaterar naturens resurser med känt resultat. Det är viktigt att förstå att under det symboliska värdet av ”ekonomisk tillväxt” döljer sig exponentiell tillväxt på många ”verkliga” områden. Områden som leder till våra ekonomiska/sociala/ekologiska problem. Därför behöver vi, som tidigare sagts, förhålla oss kritisk till både ekonomisk tillväxt och tillväxt av de underliggande resurserna.

Men inte nog med den. På grund av att även penningmängden växer exponentiellt tappar den till slut kontakt med de verkliga värden som pengarna skall representera. En anledning är att bankerna givits rätt att skapa pengar utan täckning i samband med att man ger lån. Den finansiella ekonomin omsätter i dag många gånger större belopp än omsättningen i den reala ekonomin. På sådant sätt överordnas den också den reala ekonomin och den ekonomiska/sociala/ekologiska krisen tilltar i styrka i takt med att all spekulation utan täckning i ”verkligheten” tilltar. När sedan de ekonomiska makthavarna på grund av nyliberalism,  avreglering och globaliseringen överordnats samhällets institutioner tappar vi i stor utsträckning demokratiska styrmöjligheter över ekonomin. Som kronan på verket har både samhället och ekonomin överordnats naturen och de ekologiska systemen som är grunden för all ekonomisk och mänsklig aktivitet. Vi har fått den uppochnedvända världen som vi behöver vända rätt igen, som bilden nedan visar. Det är en av de mest grundläggande systemförändringen vi behöver göra för att kunna hantera vår belägenhet.

Untitled-1

Våra ekologiska/sociala problem är systemproblem.

Alla dessa sammanhängande tillväxtområden, som redogjorts för ovan, pekar också på att våra problem i grunden är systemfrågor som inte går att åtgärda med isolerade förändringar inom ett systemes ramar (förändringar av första ordningen).  Det utesluter inte att det finns nödvändiga åtgärder som kan påbörjas inom systemets ramar, om man inte samtidig glömmer att målet är systemförändringar (förändringar av andra ordningen). Människan och våra samhällen är undersystem till naturen. Därför måste vi inordna oss i det övergripande och sammanhängande natursystemet som visats i den ovanstående bilden

Gregory Bateson yttryckt det så här i boken ”Där änglar är rädda att gå”: ”I ett system med sammankopplade variabler kan man inte ta en variabel och förändra den i kontinuerlig riktning”. Det handlar om levande processer/system som måste samverka för att fungera och överleva. Min kropp t ex (som är ett sammankopplat system) kan inte låta mina fötter (en variabel i detta system) själv plötsligt växa i en kontinuerlig riktning! Lika lite som naturen (som är ett sammankopplat system) inte kan fungerar med de ständigt exponentiellt växande variabler som beskrivits ovan. Jag tror med andra ord inte på argumentet att vi inte ”har tid” att åstadkomma systemförändringar, även om viktiga förändringar inom systemens ramar kan göras. Till slut är det alldeles nödvändigt med systemförändringar om vi skall kunna hantera våra sociala/ekologiska problem. Dessutom är många av de samhälleliga och ekologiska systemen vi har i dag redan dysfunktionella och på väg att kollapsa. Vi kan inte som i dag hela tiden fortsätta att lappa och laga det som redan är murket.

Vilka system som jag anser behöver utvecklas och förändras har jag närmare beskrivit i avsnitt 13 ”Allthängerihop” på min hemsida: bohagstedt.wordpress.com.

Hur bör miljörörelsen argumentera utåt?

Det har framförts synpunkter på att vi i miljörörelsen inte utåt bör argumentera mot ekonomisk tillväxt, det kan skrämma upp människor och vi kan få alltför hårt motstånd. Och människor vill ha positiva besked. Jag tror inte det är en riktig taktik och det finns många argument för det. Jag tycker att vi måste vara ärliga och argumentera för det vi tror på. Vi måste myndigförklara andra människor och tro på att det till slut går att bryta igenom dagens kompakta opinion för tillväxt. Alla otydligheter på detta område kommer att försvinna i det allmänna mediebruset. Det är först när vi tydligt och ihärdigt pekar på det ohållbara i den ekonomiska tillväxten och vårt överutnyttjande av naturens resurser som vi kommer att uppmärksammas. Självfallet kommer vi att möta motstånd och konflikt med våra meningsmotståndare. Det är den konflikten vi behöver ta, för att det skall bli tydligt att det finns starkt avvikande meningar om behovet av tillväxt. Då kommer det sedan heller inte att vara så lätt att framföra de mest förenklade och enfaldiga åsikter om nödvändigheten av tillväxt.

Jag tror heller inte på påståendet att människor alltid vill ha positiva och lättsmälta argument och förslag. Det är först när vi inser allvaret i vår belägenhet som en realistisk diskussion om vår utveckling och framtid kan börja spira. Churchill hade inget annat att erbjuda än ”blod, svett och tårar” men han fick ändå med sig engelsmännen när de förstod allvaret i situationen. Men vi behöver självfallet även formulera positiva visioner för vår utveckling. Det är väl heller inte så illa att sträva efter att våra barn och barnbarn kan få drägliga överlevnadsmöjligheter. En utveckling mot inre mognad och samhörighet i stället för ständigt ökad konsumtion är också en meningsfull utveckling vi kan nå. Att få uppleva våra liv som meningsfulla är en av de starkaste drivkrafterna för oss människor. Jag tror att många människor i dag upplever tomhet och meningslöshet i sina liv. Tilltagande psykiska problem talar för det. Viktor Frankl som bland annat skrivit boken ”Livet måste ha mening” och som var professor i neurologi och psykiatri har uttryckt följande: ”Vad människan behöver är inte ett spänningsfritt tillstånd utan strävan och kamp för mål som är henne värdiga”.

Men självfallet är det viktigt att vi kan presentera våra argument på ett pedagogiskt sätt. Jag tycker också att vi inom miljörörelsen behöver en fördjupad debatt för att nå en större enighet om var vi står, vilka huvudfrågor vi gemensamt kan driva och vilka visioner vi kan formulera.

Bo Hagstedt
bohagstedt@hotmail.com
bohagstedt.wordpress.com

(Detta är ett blogginlägg och alltså inte ett av kapitlen i boken Att svära i kyrkan vilket är vad som oftast publiceras på denna blogg).

Kap 10: Tillväxtrealism – Lars Wilderäng

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Lars Wilderäng
Tillväxtrealism

Det är kanske som att svära i kyrkan, men den historiska ekonomiska tillväxten har bidragit till att realisera välstånd, utveckling och välfärd. Men den har också kapats för att reducera människors potential till frihet. Vi går nu, inledningsvis i västvärlden, in i en period där tillväxten avtar för att sedan helt utebli. Det kommer ställa mycket av det vi och våra makthavare tar för givet på ända.

Ekonomisk tillväxt är en missbrukad term. Ekonomisk tillväxt har inget värde i sig, utan vad man egentligen menar som positivt är ekonomisk tillväxt per capita. För grunden för ekonomisk tillväxt är befolkningstillväxten. Fram till den industriella revolutionen hade man också ekonomiskt tillväxt, men den var stenhårt kopplad till den marginella befolkningstillväxten. Fast kakan blev aldrig större per person. Så länge vi har befolkningstillväxt kommer detta underliggande tillväxttryck att finnas kvar. Människor kommer alltid behöva mat, kläder och husrum och så länge vi kan bli fler i vår ändliga värld får vi alltså ekonomisk tillväxt. Men inte någon speciellt stor ekonomisk tillväxt per capita.
Utan ekonomisk tillväxt per capita kan fortfarande vissa grupper få det bättre, men det sker på bekostnad av att andra får det sämre. Klyftorna ökar i samhället, vilket vi också ser över hela västvärlden, inklusive Sverige. Ett Sverige som nästan inte visat upp någon ekonomisk tillväxt per capita sedan den borgerliga alliansen tog över 2006. Visst har många fått det bättre, men andra har fått betala genom att få det sämre och klyftorna ökar. Visserligen från en väldigt låg nivå på skillnaden, men utfallet av utebliven ekonomisk tillväxt per capita finns ändå där.

När människan lärde sig att tämja de fossila bränslena i samband med den industriella revolutionen kunde man radikalt öka den mänskliga produktiviteten. Tidigare hade produktionen av varor och tjänster begränsats av den mänskliga kroppen, men med tämjandet av kolet via ångmaskiner kunde en människa utföra mer arbete. Produktiviteten ökade och människor frigjordes till att producera ännu mer varor och tjänster. Den ekonomiska tillväxten satte fart på allvar.

Även före den industriella revolutionen användes extern energi för att producera varor och tjänster. Vattenkraft och vindkraft användes för kvarnar, ved och träkol för uppvärmning eller exempelvis smide. Men det var fortfarande antalet människor som satte gränserna. Detta gäller även när man använder dragdjur, som alla behöver mänskliga förare och inte kan skalas upp snabbare än antalet människor. Genom ångmaskinen och den efterföljande teknologin har vi ända fram till idag ökat produktiviteten. Människor har frigjorts för att kunna producera annat.

Samtidigt handlar det i grunden bara om att vi använder energi som slavar.
Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och globalt användande av energi är nämligen stenhård. Tillväxten följer slaviskt befolkningsökningen plus ökningen av energikonsumtionen. Detta är den ekonomiska tillväxtens kärna. Energislavarna används för att öka vårt välstånd, välfärd och ge utrymme för utveckling genom att frigöra människor att utföra andra sysslor.
Naturligtvis måste man titta globalt och inte luras av att länder i västvärlden minskar sin inhemska energiförbrukning. Vi har bara flyttat produktionen utomlands. Räknar man in energiåtgången i produktionen av importerade varor ser det helt annorlunda ut för västvärlden. Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och energiförbrukning finns kvar även hos våra västerländska övermogna ekonomier.

Problemet är att vi nu närmar oss gränser för energikonsumtionen.
Cirka 82 procent av den energi mänskligheten använder kommer från fossila bränslen. När dessa nu når sina produktionskrön, med oljekrönet ungefär nu, kolet enligt nyare rön inom 10–20 år och fossilgasen därefter, så slås hela fundamentet för ekonomisk tillväxt undan. Tillgänglig fossil energi kommer minska och den över hundra år gamla infrastruktur som byggts upp kring fossil energi är inte något man ersätter i en handvändning. På lite längre sikt når även utvinningen av råvaror för konstgödsel, främst fosfor, ett produktionskrön och med det sätts också gränser för produktionen av mat enligt dagens jordbruksmetoder. I sig innebär det att antalet människor som kan gödas inte kan öka och det underliggande tillväxttrycket från befolkningsökningen uteblir.

Vi kommer i framtiden inte kunna ersätta mänskligt arbete med energislavarnas arbete och därmed inte heller kunna frigöra människor att producera andra varor och tjänster, eller att få tid över till det finaste som finns i dagens värld – konsumera.
I själva verket så har inte ens Internetrevolutionen bidragit till någon ökad energiproduktivitet globalt. Tvärt om visar länder med hög Internetpenetrans upp en allt lägre ekonomisk tillväxt. Att skicka ett e-brev drar lika mycket energi som att skicka ett fysiskt brev, framför allt som det drar energi att läsa och även lagra all e-post. Problemet är att det är så enkelt att skicka ett e-brev att vi gör det så mycket mer i en variant av Jevons paradox. Jevons paradox säger oss att ju effektivare man är på att använda något, ju mer använder man det och i slutändan blir resursåtgången större trots effektiviseringar.

Utan ökad energiförbrukning kan alltså inte ens Internet ge oss fortsatt ekonomisk tillväxt, även om tillväxtnaivister famlar efter Internet som det sista halmstrået.
Naturligtvis kommer vi kunna genomföra en del energieffektiviseringar och därmed krama ut lite mer ekonomisk tillväxt ur det vi har idag. Och hungriga u-länder kommer visa upp ekonomisk tillväxt när de snabbfotat konkurrerar ut tungfotade västerländska byråkratier. Men utan en global ekonomisk tillväxt så kommer u-ländernas tillväxt betalas genom västerländsk avväxt.

Kanske motsägelsefullt, men när västvärlden nu får se stagnerande tillväxt och ökade interna klyftor kommer klyftorna mot u-länderna att minska. Frågan blir då hur samhället kommer hantera den uteblivna tillväxten? I västvärlden har staten och politiker kunnat kapa ekonomisk tillväxt för sina egna syften.
I takt med ökad BNP per capita har politiker kunnat kapa till sig lite mer av denna tillväxt och fördelat ut den för att köpa sig makt. Så länge folk har fått det bättre har man accepterat att en allt större del av förbättringarna har gått bort i skatt. Skatt som till exempel byggt upp det välfärdssamhälle och de transfereringar som används som en bricka i valrörelsen.

Men när tillväxten uteblir kan inte längre politikerna ta en del av kakan utan att väljarna märker det som försämringar. Det blir genast uppenbart hur förslavade man har blivit. Samtidigt försvinner politikernas viktigaste verktyg för att köpa sig makt. Det är också därför alla politiker vid makten tillber den ekonomiska tillväxten. Deras egen makt och deras egen existens hotas om de inte kan kapa åt sig en del av tillväxten för eget bruk.

På dåliga nyheter är det förstås helt naturligt att man reagerar med förnekelse. Så till den grad att den svenska regeringen beställt rapporter som ska förneka att oljan är en ändlig resurs eller att oljebrist kan påverka den ekonomiska tillväxten i framtiden. Inget får störa tillväxtreligionen.
Ekonomisk tillväxt är alltså en maktfråga.
Utan ekonomisk tillväxt utmanas hela vårt maktsystem.
Kanske är rent av demokratiseringen av samhället just ett utfall av ekonomisk tillväxt och dagens demokratiska system måste reformeras när vi inte längre har ekonomisk tillväxt att fördela?

En sak är åtminstone säker. Vi behöver reformera våra välfärdssystem till att vara hållbara och inte prisa in någon framtida ekonomisk tillväxt.
Naturligtvis kommer det komma perioder med ekonomisk tillväxt, både lokalt, regionalt, nationellt och globalt, även när energiförsörjningen sviker. Men perioderna kommer bli korta och stagnation eller recession blir istället det nya normala.

Det största närliggande problemet är skuldbergen. Framtida ekonomisk tillväxt är vad som ska betala våra skulder, både privat och statligt. Vi har intecknat framtiden.
Frågan är då vad vi kan göra åt saken?

Till att börja med måste alla välfärdssystem baseras på befintliga flöden.
Man kan bara betala ut det som betalas in. En reform skulle vara att ersätta alla socialförsäkringar, inklusive pensionen, med en medborgarlön till alla. Alla, oavsett om de jobbar eller ej, ska få en medborgarlön, baserad på vad som betalas in till systemet. Den som jobbar kan ackumulera sin medborgarlön för sämre tider som arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller pension. Men man kan aldrig räkna med andra löpande utbetalningar än vad som betalas in. I praktiken innebär detta förstås en kraftig försämring för många, som idag får procentandelar av sin lön i socialförsäkringar. Men socialförsäkringarna är baserade på gamla meriter eller en inteckning av framtiden via skulder.

Det andra vi behöver göra är att skapa verklig frihet och börja nedmontera den onödiga statsapparaten. Varje politiker bör varje dag fråga sig vad man har avskaffat idag. Inte vad man har lagt till. Komplexiteten i samhället behöver minska när tillväxten uteblir, vilket leder till verklig frihet för individerna.

Motsägelsefullt skulle utebliven tillväxt, rent av avväxt, kunna leda till ökad frihet. Enda alternativet är förstås att staten fortsätter att konfiskera allt mer, samtidigt som de flesta får mindre, och vi går mot en totalitär stat. En stor stat riskerar att bli vårt allvarligaste problem när tillväxten uteblir.

Vi står i praktiken vid ett vägskäl.
Samhället behöver ställas om till en hållbar modell som inte förutsätter ekonomisk tillväxt. Frågan vi måste ställa oss är hur det ska gå till med bevarat människovärde, jämlikhet, frihet och demokrati?
Evig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld. Frågan är hur vi ska hantera denna tillväxtrealism? För om vi inte erkänner problemets existens kan vi inte heller göra något åt det.

 

Om författaren
Jag är författare, bloggare och föreläsare och driver bloggen Cornucopia? – Evig tillväxt i en ändlig värld?, Sveriges största oberoende blogg inom finans, ekonomi och miljö. Med en bakgrund som IT-konsult lever jag idag på skrivandet och mitt lilla småbruk några mil utanför Göteborg.

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 9 Kulturens roll för en hållbar utveckling – Stina Oscarsson

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Stina Oscarsson
Kulturens roll för en hållbar utveckling 

Kulturen skulle kunna spela en roll i kampen för en hållbar utveckling, i stävan mot fred, demokrati och mänskliga rättigheter, det är jag övertygad om. Men vilken roll kulturen tillåts spela i ett samhälle beror på vilket mål det samhället för tillfället har. Och det är där jag tänkte börja. Med att försöka teckna en bild av det samhälle, det kulturlandskap som omger oss och hur det påverkar kulturens möjlighet att spela den rollen. Och då tvingas jag tyvärr börja med att tala om kulturens roll som medspelare i en ohållbar utveckling. För det är just till detta som kulturen idag ofta kidnappas.

Nobelpriset
En av de första som kommenterade valet av 2012 års nobelpristagare i litteratur var vår handelsminister. Hon gladdes över valet som hon trodde skulle kunna ”bidra till att stärka relationerna med Kina som handelspartner”.
Det är förståeligt. Sverige har nämligen satt upp som mål att ha fördubblat den svenska exporten fram till 2015; det spelar ingen roll vad vi exporterar, men exporten ska fördubblas och då måste naturligtvis alla möjligheter användas. Som ett led i denna ambition har man därför valt ut de så kallade kreativa näringarna: musik, mat, mode, film och litteratur för att dessa ska förmedla ”bilden av Sverige som ett kreativt och öppet land där kultur och konstnärligt skapande tas tillvara och samtidigt bidrar till ökad handel och investeringar”.
Det upprepas också ofta att med ökad handel sprids demokratiska värderingar. Nu är det väl lite si och så med det, och mindre glädjande var det kanske därför att det för inte så länge sedan avslöjades att den stora filmfestivalen som UD och SI (Svenska institutet) anordnade i Bangkok våren 2012 var ett led i Sveriges planer att sälja JAS Gripen till Thailand. Filmskaparna, vars filmer valts ut, hade ingenting fått veta om saken. De var alltså mer eller mindre ”kidnappade”. Ändå har det varit förvånansvärt tyst om saken.

Kanske, tänker jag, för att vi vant oss vid den kompletta dubbelmoralen vad gäller svensk vapenexport. Men kanske främst för att vi vant oss vid den här synen på konst och kultur: att den alltid är till salu för ändamål som står högre.
Jag har många vänner inom cirkusvärlden och där är den stora inkomstkällan olika former av företagsevent.
Det är ofta mycket påkostade tillställningar där företagens kunder bjuds på allt. Jag hörde nyligen om ett event i en nedlagd gruva dit det aktuella företagets kunder flögs in från hela världen. Varje kväll, sex dagar i veckan, serverades en trerätters middag och cirkusartisterna uppträdde i den råkalla luften utan skyddsnät på 20 meters höjd. Men ytan glänste.

Min vän har arbetat många år som artist och hon tycker sig ha märkt en förändring de senaste åren. Hon uttryckte det som att ”företagen har blivit den nya religionen” och att ”dessa tillställningar idag snarast liknar väckelsemöten där man skapar ett vi”. Och sålunda också ett dom. ”Här, på vårt företag har vi de här värderingarna.” Alltså underförstått: om du ställer upp på det får du höra till. Och att höra till är trevligt. På ett mycket sofistikerat sätt använder man sig av att vårt gemensamma samhälleliga vi monterats ner och skapar en längtan efter nya gemenskaper. Företagen köper nu lojalitet med fina anställningsförmåner och gemensamma upplevelser, till exempel konst. På detta sätt bekräftas också, om och om igen, att konst är något man kan beställa som en bonus i kanten till en god middag.

Konst, som har förmågan att frigöra vårt tänkande, att få oss att vakna och tänka nya tankar, har ju också, vi har sett det förr, förmågan att stärka en redan given berättelse och söva oss i tron att vi är på den enda och rätta vägen.
Det är till stor del till just detta vi säljer ut konsten idag.

Brecht
Kulturskribenten Leif Zern sa under ett av våra samtal att han under en promenad på Hamngatan ner förbi NK en lördag efter löning ställt sig frågan: Hur spelar man Brecht för dessa människor? För oss som lever idag? Brecht ville ju få oss att stanna upp, tänka och se oss själva i spegeln. Ja, sa jag, men om vi stannade upp och tänkte så skulle ju hela systemet kollapsa. Och därför måste också teaterbesöket bli en del av systemet, och kulturen i olika former förvandlas till något som passar in i det jag man hela tiden skapar genom nya inköp. Så kallad kulturkonsumtion.

Tillväxtverket
Hösten 2012 var många medborgare i Sverige, med näringsministern i spetsen, upprörda över att Tillväxtverket spenderat miljontals skattekronor på lyxmiddagar, spa-vistelser, vinprovning med mera. Det var uppenbart att här hade ett förtroende missbrukats, och självklart är det inte acceptabelt. Men jag var ändå mest förvånad över förvåningen.
Tillväxtverket är ju en myndighet som ska främja vår ekonomiska tillväxt. Och hela idén med den ekonomiska tillväxten bygger på samma logik: att genom en ständigt ökande konsumtion få hjulen att snurra allt snabbare. Och det måste ske utan tanke på konsekvenserna. För tillväxten har inte, och kan inte ha, någon annan moral än sin egen. Det vill säga: allt som ökar är bra, och ju mer det ökar desto bättre.
Ändå förvånas vi när människor inom en viss organisation börjar praktisera det beteende vi anser vara helt acceptabelt för Sverige som land, och som vi förespråkar i ett globalt perspektiv. För på det nationella planet är det helt okej och till och med önskvärt att vi förbrukar långt mer än våra tillgångar. Och att vi lever på resurser lånade (eller snarare stulna) från den fattiga delen av världen och från kommande generationer.

Jag hade önskat att vi istället för att bara som vanligt låta en generaldirektör avgå, hade lyft blicken lite högre och inte bara fortsatt som förr och betraktat oss själva som fria från skuld.

Den enda berättelsen
”Frihet är att tänka egna tankar och drömma egna drömmar”, säger Eduardo Mondlane till Olof Palme i en radiopjäs av Henning Mankell. Men vems tankar är det vi tänker? Vems drömmar är det vi drömmer? Idag när iPhone blivit vår berättelse om frihet, Ikea sagan om jämlikhet och idén om broderskap sällan sträcker sig längre än reklamens generösa slogan ”cause you’re worth it”.

Under en veckas tid läste jag våra fyra största dagstidningar och räknade ordparet ”ekonomisk tillväxt”. Jag hamnade på siffran 3 123 och noterade att vid samtliga tillfällen var ordet skrivet i en kontext där det var givet att en ökad ekonomisk tillväxt var bra.
Och det, menar jag, borde få oss att reagera, och eftersom jag ser det som min uppgift som konstnär och som fri intellektuell att alltid ifrågasätta givna sanningar så gjorde jag därför ett försök att formulera motsatsen. Alltså inte vad tillväxten ger utan vad den tar. Det blev en text som jag kallade ”tillväxten kräver”.

Tillväxten kräver
1) Tillväxten kräver att resurserna är oändliga. Eftersom vi alla idag vet att så inte är fallet, måste vi satsa enorma medel på att få oss att blunda för detta faktum. Och att stå ut med oss själva levande i den lögnen.
När jag läst detta på en föreläsning och exakt när jag kommit hit har det ett par gånger, varit en eller ett par män som rest sig upp och lämnat lokalen. Det påminner mig om en amerikansk undersökning som visar att det är just vita, rika, medelålders män som är de största klimatförnekarna. Jag kommer i varje fall aldrig att glömma den man som på Huddinge bibliotek i panik kastade på sig ytterrocken och högt över hela publiken ropade: ”Nej, jag måste hem till mitt fredagsmys!” och sedan rusade ut i panik. Han orkade inte se sin världsbild krackelera.

2) Den ekonomiska tillväxten kräver att klyftorna mellan människor ökar. Trots att de flesta tror på idén att jämlika samhällen är bättre samhällen. Därför måste ord som jämlikhet, rättvisa och solidaritet finnas kvar men deras betydelse förändras.

3) Den ekonomiska tillväxten kräver att allt går att köpa och sälja och att dess värden går att mäta på samma skala. Den kräver alltså att vi inte gör skillnad på vapen, blommade äppelträd, vattenkokare, olja eller yttrandefrihet.

4) Den ekonomiska tillväxten kräver att vi är rädda. För rädsla går att tjäna pengar på. Och allt vi kan måste vi tjäna pengar på. Vi måste alltså vara rädda för att förlora våra jobb, ha valt fel pensionsbolag, att någon ska bryta sig in i vår bostad eller för att räntan ska gå upp. Aung San Suu Kyi skriver i sin bok Freedom from Fear: ”Det är inte makt som korrumperar utan rädsla”.

5) Tillväxten kräver att vi är otillfredsställda. Här har man stor hjälp av reklamen. Reklamens uppgift är ju att göra oss missnöjda med våra liv för att få oss att tro att vi kan köpa oss till något annat. Något som är bättre. Ty tillväxten kräver att vi parasiterar på de svarta hål som finns inom varje människa. De terapiresistenta rum i vilka vi alla bär frågorna om varför vi är här, vart vi är på väg och vad som är meningen med allt. Dessa frågor, så svåra att stå ut med, och som alltid kommer göra oss mottagliga för förenklade svar.
Reklam konserverar givna sanningar och begränsar normalitetsbegreppet. Ändå kallas reklam idag för yttrandefrihet. ”Företagens yttrandefrihet” är ett begrepp som används allt oftare. Men i samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som kan köpas och säljas. Dess egentliga värde att vara lika för alla är upphävt.
Inom parentes kan sägas att man i vårt samhälle årligen satsar mer än tio gånger så mycket på reklam som på konst och kultur. Trots att konsten skulle kunna vara en motkraft. Eller förmodligen just därför. För konsten kan hjälpa oss att se livet med all dess glädje och skönhet, men också dess sprickor och svärta, och ändå ge oss kraft och mod att gå vidare.
Konsten kan hjälpa oss att bejaka vår ofullkomlighet. Och det är farligt för tillväxten.

6) När jag skrivit så här långt började jag tvivla. Är målet om tillväxt alls förenligt med demokrati? För demokratin kräver att folket är bildat, men tillväxten kräver effektivitet och att bildning ersätts av anställningsbarhet. Dessutom skulle ett bildat folk kunna hota systemet.
Tillväxten kräver alltså att demokratin förvandlas till en tankens diktatur, till en valfrihet i vilken det bara finns ett ja. Eller jag.

Studio Total
När Studio Total hösten 2012 bombade Vitryssland med nallar försedda med regimkritiska budskap lät reaktionerna inte vänta på sig. En diktatur avslöjar sig genast. Men den fria konsten och det fria ordet har alltid varit farligt för makten, och jag roade mig därför med att fundera över vad som skulle ha hänt om samma sak hade skett här i Sverige.
Förmodligen skulle vi ha kramat ihjäl de nedsläppta gosedjuren och det hela skulle ha förvandlats till ett coolt PR-jippo som stärkt Studio Totals varumärke. Eller så skulle någon tjänsteman ha börjat tala om nedskräpning av det offentliga rummet och debatten kommit att handla om hur höga böterna skulle bli för denna förseelse.
Ett är i alla fall säkert. Vad som stått på lapparna hade ingen brytt sig om.
För i den marknadsekonomiska demokratin har vi medvetet eller omedvetet skapat ett system där motstånd tystas genom att ständigt flytta fokus från innehåll till yta.
Där diktaturen kontrollerar det fria ordet genom att bokstavligen avrätta eller kasta konstnärer och journalister i fängelse, sker hos oss en annan form av kidnappning.

The art break
En kort tid efter nallebombningen var jag på prisutdelning av ”The art break”. Ett konstpris instiftat av JC Decaux (företaget som äger de stora affischtavlorna runt om i Sverige), där vinnaren får möjlighet att under ett par veckor visas på de tusentals affischtavlor, där det vanligtvis brukar vara reklam.
Jag var inbjuden för att i samband med prisutdelningen medverka i en debatt om konstens plats i det offentliga rummet och fick därför tillfälle att reflektera över konceptet. Eller snarare vad det betyder i förlängningen. Spontant låter det naturligtvis bättre med konst än reklam på tavlorna. Men vid närmare eftertanke. Vad är det egentligen som hänt?
Ett kommersiellt företag har alltså köpt en bit av vårt offentliga rum. Sedan har man tillsatt en jury bestående av representanter från det egna företaget, som tillsammans med några ”alibin” från kultureliten, utser en konstnär som vinnare. Denne får som pris tillbaka en liten bit av den yttrandefrihet som från början var hans egen. Och han förväntas säga tack.
Det är ju egentligen helt bakvänt trots att det först låter så bra. Som medborgare kan jag inte se detta som annat än en förolämpning.

Motstånd
En gång frågade jag en författare varför han, som kom från en politisk bakgrund, valt att skriva skönlitteratur och inte politiska manifest. Hans svar var:

Så fort någon idag säger ordet effektivitet borde vi kasta oss på staffliet och måla en tavla eller ta fram en penna och börja skriva poesi. Ty det är det mest ineffektiva vi kan göra idag och därför den mest radikala politiska handlingen.

Han menade alltså att vi helt enkelt bara genom att skapa konst protesterar mot den rådande samhällsordningen och samtidigt påminner om de mänskliga värden som riskerar att gå förlorade bland alla vinstintressen. ”Skapa innebär att göra motstånd” som den franske motståndsmannen Stephane Hessel skrev.

Tid
När han sa det kom jag med sorg att tänka på en ledarskribent i en av våra största dagstidningar, som vid ett tillfälle hyllade Sveriges Radios satsning ”Alltid nyheter” (en webbkanal där man kunde höra nyheter dygnet runt). Äntligen, menade han, kunde man nu i Sveriges Radio höra nyheter dygnet runt, och i samma stund ondgjorde han sig över P1:s vanliga tablå. Morgonen tyckte han var okej fram till efter ”Ring P1”. Men sedan, menade han, sjönk tempot drastiskt, och när radioföljetongen började vid elva och så småningom följdes av tolvslaget och ”Dagens dikt” blev det helt outhärdligt. Och han brukade sedan inte återhämta sig förrän ”Kvart i fem-ekot” drog igång på eftermiddagen.
Det var på ett sätt komisk läsning, men samtidigt skrämmer denne skribents inställning mig. För han är långt ifrån ensam om känslan av att man är uppdaterad om man lyssnar på nyheterna varje timme. Ständigt är uppkopplad. Att man förlorar tid och kontroll om man istället lyssnar till ”Dagens dikt”, radioföljetongen eller kanske Radioteatern.

Jag tror att det är vad vi måste göra. För ett ögonblick släppa den kontroll vi tror oss ha och istället lyssna till historien. För samhällen som sökt kontroll har historiskt sett ofta visat sig bli farliga samhällen.

Effektivitet
Ändå är just effektivitet ett ofta förekommande ord i public service-utredningen från 2012. I kapitlet om redovisning står bland annat att:

Programföretagen ska redovisa och kommentera hur resultaten har utvecklats med avseende på bland annat volym, kostnader och intäkter samt nyckeltal som visar på effektivitet och produktivitet. (…) Vidare ska åtgärder som syftar till ökande effektivitet och produktivitet vidtas kontinuerligt.

Vad betyder detta egentligen? Ja, ordet effektivitet har idag reducerats till ett kvitto på att man får ut mer volym för mindre pengar. Svårare än så är det inte. Men problemet är att effektivitet blivit något givet gott (det kunde det i och för sig vara om vi gav ordet en annan innebörd).
Jag frågade därför vid ett tillfälle utredningens ordförande om man i arbetet ställt sig frågan om det enbart är av godo att applicera dessa effektivitetskrav på en verksamhet som public service. Om det inte är något som riskerar att gå förlorat.

Hans svar bestod av två delar. Först menade han, att man i utredningen varit överens om att det är bra med en lägre uppräkning av anslagen än de beräknade kostnadsökningarna för att den ”inspirationen behöver all verksamhet för att utvecklas”.

Därefter kom ett uttryck som också blivit något av en given sanning, nämligen att ”när man lever på offentliga medel har man en skyldighet att effektivisera”.
Jag kände mig inte tillfreds. För det första för att tanken på att man behöver ett ekonomiskt knivhot för att utvecklas inte är en given sanning utan en värdering. En människosyn. För det andra för att det är felaktigt att vi lever på offentliga medel. I alla fall så länge som vi är finansierade av en avgift. Vi lever på uppdrag av våra lyssnare. Och mot dem är vår enda skyldighet att skapa bästa möjliga radio. Med detta som mål, menar jag, borde det, i dagens alltmer kommersialiserade medieklimat snarare vara en given sanning att vår skyldighet är att inte effektivisera.

Härutöver finns det en mer filosofisk aspekt på frågan där hela det ökade redovisningskravet (som idag läggs på all kulturverksamhet och motiveras med ökad transparens), faktiskt innebär en ökad politisk styrning. Med sina krav på mätbara resultat tvingar det in verksamheten i det här samhällets enda berättelse. Trots att vårt uppdrags giltighet ligger i möjligheten att ifrågasätta just denna berättelse.
Tittar man på utvecklingen i Europa, där makten kryper allt närmare både konst och media, borde vi vara lite mer vaksamma på vad vi är idag. Den fria konsten och fria medier utgör trots allt en viktig del av demokratins immunförsvar.

Rannsakningen
En dag satt jag i ett samtal med chefen för en annan stor kulturinstitution och talade om olika dilemman man har som chef. Ett av dessa handlar onekligen om balansen mellan ett ekonomiskt och ett mänskligt ansvar.
På en större arbetsplats finns det alltid ett antal personer som om de inte vore fast anställda aldrig skulle ha varit där. Det är för många en gåta hur de en gång hamnat där. De är helt enkelt vad vi kallar ”lågpresterande” och idag anställer man inte sådana människor.
”Men vad gör du med dem?”, frågade jag. Och hon svarade: ”Vet du. Dessa människor är så viktiga. De bär på ett minne. De bär på stora delar av arbetsplatsens historia. Så jag försöker alltid behålla dem. För vi får inte bli historielösa.” Och sedan tillade hon: ”Och, jag menar, de ska ju ändå inte avlivas. Fast jag har naturligtvis inte råd. Egentligen. Och det är klart att jag får kritik för detta.”
Ja, säger jag. För idag måste alla du anställer vara topp-presterande. Och kontrakten måste skrivas så att det alltid ska finnas en möjlighet att byta ut personer som inte längre är det. För att det gör företagen just effektiva.
Strax efter vårt samtal lyssnade jag av en händelse på Peter Weiss Rannsakningen och blev mycket illa berörd. Med glasklar skärpa skildras i den konsekvenserna av en människosyn som föraktar svaghet. Och vad som händer när den drivs till sin spets.

Det slår mig att det är exakt samma värdesystem som ligger till grund för det samhälle vi idag byggt och lever i. Och att varje organisation, institution eller förening är ett minisamhälle som alla påverkas av det överhängande målet – effektivitet. Som är en förutsättning för ekonomisk tillväxt och som gör att vi tvingas till en moral där man bara tar ansvar för sitt. Kulturinstitutionschefens ord etsade sig fast i mitt huvud: ”Vi ska ju ändå inte avliva dem.” Nej, det gör vi inte längre. Men med dessa värderingar som grund skapas en mänsklig soptipp och klyftorna ökar.

Vem vinner egentligen på att jag som chef ser till att göra mig av med mina så kallade lågpresterande? Vem vinner på att de hamnar utanför? Kortsiktigt, jag naturligtvis. Jag kommer att hålla min budget och öka min effektivitet, min produktivitet. Kortsiktigt vinner hela vårt samhälle på det. Ja visst. Och ganska länge har tillräckligt många vunnit på det för att systemet ska fungera. Men nu blir de som faller utanför allt fler, och frågan är vad som händer då?

Den samiska almanackan
Den samiska almanackan har delat in året i åtta årstider.

30/1–27/2 Tid för omsorg
28/2–1/5 Tid för uppvaknande
2/5–19/6 Tid att ge tillbaka
20/6–10/7 Tid för växande
11/7–28/8 Tid för betraktande
29/8–9/10 Tid för skörd
10/10–20/11 Tid för längtan
21/11–29/1 Tid för resa
Dessa ord ger en påminnelse om något vi glömt. Om att naturen och livet har sin gång och att vissa processer kan man inte effektivisera bort, ty det kan få förödande konsekvenser.

Lika förvånad som vår näringsminister var över Tillväxtverkets agerande tycktes vår kulturminister vara när Visby ringmur samma sommar rasade. Hon verkade ha glömt att det som inte underhålls vittrar sönder och kan helt plötsligt falla ihop. Det som tagit lång tid att bygga kan gå fort att rasera. De flesta tycktes dock mest bekymrade över att nyheten läckte ut mitt under turistsäsongen och därför riskerade att skada varumärkena Visby, Gotland och Sverige. Detta gäller all infrastruktur, såväl materiell som immateriell. Och när nu vår kulturella infrastruktur av bildning, kulturella referenser och andra berättelser än vår egen försvinner, är jag rädd att vi sakta men säkert stänger dörr efter dörr om möjligheten att bygga ett annat samhälle.

De andra berättelserna
Vi behöver dessa berättelser. Det slår mig gång på gång när jag läser världsdramatiken: om vi bara var förtrogna med denna.och hade den som referenspunkt skulle det inom oss alla finnas en så djupt rotad sanning att strä- van efter makt och pengar aldrig leder till lycka. Och att våld aldrig löser några problem. Då tror jag inte att den omedelbara impulsen efter en skolmassaker som den i Newtown skulle vara att gå och köpa ett eget vapen.

För dessa berättelser, vare sig vi finner dem i världsdramatiken, i skönlitteraturen, i religionen eller i poesin, är de en påminnelse om att vårt sätt att tänka inte är det enda.

Epilog
Som ett anspråkslöst förslag skulle jag avslutningsvis vilja föreslå att vi istället för att ha den ekonomiska tillväxten som högsta mål för vårt samhälle satte målet om de mänskliga rättigheterna. Det är ju ändå ett globalt dokument som större delen av världen accepterat och det närmaste ett gemensamt mål vi kan komma.
Lek med tanken: vad skulle hända om alla beslut som tas, i alla verksamheter, på alla nivåer, istället för att sträva efter den ekonomiska tillväxtens krav på effektivitet och lönsamhet, strävade efter att vi steg för steg skulle närma oss målet om de mänskliga rättigheterna?

Om författaren (skrivet 2013)
Jag är född och uppvuxen i Skellefteå och bestämde när jag var femton år att jag skulle bli regissör. Arbetade därefter i nio år som regiassistent och fick förmånen att arbeta med flera av våra främsta regissörer.
1998 bildade jag en fri grupp, teater ML02, som kom att göra många uppmärksammande föreställningar. 2003 blev jag sedan anställd som konstnärlig ledare på Orionteatern tillsammans med Lars Rudolfsson. En post på vilken jag kom att stanna i åtta år. Under dessa år sökte jag förutom att verka som regissör, skapa en plats för den samtida kultur- och samhällsdebatten på teatern.
Och i samband med att regeringen 2006 tillsatte en kulturutredning, mot vilken kritiken från kulturlivet var massiv, tog jag initiativ till en alternativ utredning, ”Skuggutredningen”, som fick stort genomslag.
Den 1 maj 2011 tog jag sedan steget och lämnade den fria kulturvärlden för att börja arbeta som chef för Radioteatern på Sveriges Radio. Stina Oscarson

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 8 Framtiden är överlovad – och överbelånad – Anders Wijkman

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Anders Wijkman
Framtiden är överlovad – och överbelånad

Rapporter från forskningen om spänningen mellan ekonomi och ekologi – om hur atmosfären och biosfären påverkas alltmer negativt av våra produktions- och konsumtionssystem – avlöser varandra. Budskapet är att människans påverkan på planeten nu nått en nivå som innebär allvarliga risker för välfärden i framtiden. Miljöfrågorna har för länge sedan upphört att vara ett särintresse, för att använda Fredrik Reinfeldts språkbruk. Vad som står på spel är förutsättningarna för en fortsatt välståndsutveckling.

Vissa forskare, som Nobelpristagaren Paul Crutzen, menar att vi är på väg in i en ny geologisk epok, Antropocen. Vi överger Holocen – som erbjudit stabila förhållanden för mänsklig utveckling – till förmån för ett långt mera instabilt system. Vi kan inte utesluta ”tipping points” – med drastiska och oåterkalleliga konsekvenser för klimatet och många viktiga ekosystem – och därmed för våra samhällen.
Hållbarhetskrisen blir för var dag allt tydligare genom sociala, finansiella, ekonomiska, miljö- och klimatmässiga störningar. Dessa uppträder nu samtidigt och i allt större omfattning i olika delar av världen. Vi står inför en rad svåra utmaningar, som drivs på av slösaktiga produktions- och konsumtionsmönster, orättvisa handelssystem, perversa subventioner och återkommande finanskriser. Orättvisorna i världen är fortsatt stora och inkomstskillnaderna ökar i de allra flesta länder.
Arbetslösheten är hög och stigande, särskilt bland unga människor. Det finansiella systemet är alltmera skiljt från den reala ekonomin och ger inte prioritet åt investeringar i långsiktiga och hållbara lösningar.

Vår planet har hittills haft en anmärkningsvärd förmåga att ”buffra” den snabbt ökande mänskliga påverkan på både klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har varit hög trots allt allvarligare skador på miljön. De allra flesta ekonomer tar detta till intäkt för att utvecklingen är på rätt spår, och tror på fortsatt konventionell tillväxt även i framtiden. De allra flesta ledare inom politik och näringsliv hakar villigt på.
Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden?

Tillväxtens dilemma
Här står sålunda två världsbilder mot varandra. En fråga jag sedan många år ställer mig är varför de allra flesta beslutsfattare inom politik och näringsliv så självklart ger ekonomerna tolkningsföreträde framför naturvetarna. Särskilt som ekonomernas prognoser så ofta slår fel. Finanskrisen 2008 är bara ett exempel i raden.
Svaret på frågan är rimligen att allt annat än fortsatt konventionell tillväxt är svårt att föreställa sig – både för makthavarna och för folk i allmänhet. Den modell för utvecklingen som vuxit fram under industrisamhället förutsätter expansion. När BNP-tillväxten går ned – eller är negativ – utsätts våra ekonomiska, finansiella och sociala system för omedelbara problem. Händelseutvecklingen i dagens Grekland, Irland, Portugal och Spanien är avskräckande exempel.

Men att ett problem är svårt att hantera är inte detsamma som att det är ok att stoppa det under mattan. Politikens ansvar är att både lyssna och leda. För närvarande tycks man mest ägna sig åt att lyssna. Budskapen slipas av så att de ska tilltala så många väljare som möjligt. Makten är det centrala. Visionerna och det långsiktiga ansvaret kommer i andra hand.

Om nu naturvetarna har rätt, vilket är min övertygelse, och utrymmet för att öka omsättningen av energi och råvaror är begränsat – vissa bedömare menar att vi redan passerat gränsen – så kommer naturen inom kort att slå tillbaka med stor kraft. Med den politik som nu förs har vi mycket dålig beredskap att hantera de kriser som blir följden.

Framtiden överlovad
Det finns inga enkla lösningar på tillväxtens dilemma. En orsak är att framtiden sedan lång tid tillbaka är kraftigt överlovad. Som en konsekvens växer skuldbergen. Vissa bedömare, som Boston Consulting Group i en rapport i december 2012, talar till och med i termer av Ponzi Finance.
Ponzi var en italienare i början av 1900-talet som lovade 40-50 procent avkastning till dem som satte in sina pengar hos honom. Men istället för att investera vad som deponerats använde Ponzi pengarna till att betala ränta till dem som gjort insättningar tidigare. Systemet förutsatte att ständigt nya investerare anslöt sig – som ett pyramidspel. Efter ett tag sprack bubblan och Ponzi hamnade i fängelse. Nära hundra år senare försökte Bernie Madoff göra om samma sak på Wall Street. Han lyckades hålla igång pyramidspelet i flera decennier, men till slut sprack även detta. Madoff sitter nu inne på livstid.

Boston Consulting Group menar att många länder idag lever lika farligt som Ponzi och Madoff. Orsaken är att deras samlade skulder vida överstiger vad som är hållbart. Summan av skulderna för regeringar, företag och privatpersoner inom OECD-området låg på i snitt 160 procent av BNP år 1980 – en nivå som bedömdes som rimlig. Idag, trettio år senare, ligger samma andel på över 320 procent av BNP – en ohållbar nivå enligt många bedömare. Inom euroområdet är siffran ofattbart höga 390 procent.

Den allmänna debatten handlar mest om regeringarnas skuldsättning. Men i många länder, och Sverige är ett av dem, är hushållens skulder ett minst lika stort problem. Att låna till konsumtion har blivit allt vanligare.

Konsumtion på kredit
Befolkningen i industriländerna kan se tillbaka på tiden efter andra världskriget som en gyllene period. Ekonomierna växte snabbt. Levnadsstandarden sköt i höjden på ett närmast spektakulärt sätt.

Länge var det en fråga om att möta människors mest basala behov. Men med tiden växte anspråken. Möjligheterna att skuldsätta sig vidgades kraftigt – inte minst krediter för boende och konsumtion. I realiteten innebär de allt generösare villkoren att allt flera människor ges möjlighet att idag konsumera morgondagens resurser. Systemet bygger naturligtvis på förutsättningen att ekonomierna ska fortsätta att expandera som hittills.
Att konsumera har kommit att bli en del av livsstilen. Som den polske filosofen Zygmunt Bauman uttryckte det i en intervju i Stockholm, i augusti 2011:

När jag var liten gick människor till dåtidens motsvarighet till gallerior för att köpa nya kläder när de gamla inte längre gick att använda. Man handlade för att ersätta något utslitet med nytt. I dag söker vi bekräftelse och identitet genom shopping.

Den snabba ökningen av kreditvolymen har i många länder maskerat de växande inkomstklyftorna i samhället. Även hushåll som halkat efter i inkomstligan har fått möjlighet att hålla konsumtionen uppe. De allt liberalare reglerna för att låna pengar i USA – inte minst på husmarknaden – blev ett sätt för Clintonregeringen att balansera en allt skevare inkomstfördelning. När husvärdena plötsligt vände nedåt blev situationen snabbt ohållbar. Mer än fyra miljoner hushåll i USA har tvingats gå ifrån sina bostäder sedan 2008 – en katastrofal utveckling.

Krediter är en viktig del av ekonomin. Men när kreditgivningen expanderar långt snabbare än ekonomin i övrigt – och när lånen baseras på kortsiktig avkastning, ofta av spekulativ karaktär, snarare är långsiktig hållbarhet – innebär det att värden inflateras och risker byggs upp som förr eller senare leder till stora, och ibland, irreparabla skador – för samhällsekonomin i stort, för enskilda individer och för klimatet och ekosystemen.

Överuttagen från naturen
Skuldökningarna i det finansiella systemet är en sak. Dem kan vi löpande mäta. Svårare är det med inteckningarna i naturen. De är långt mindre tydliga. För att ta ett exempel: intäkterna från försäljningen av rekordfångster av fisk – eller hårt avverkade skogar – redovisas som en pluspost i BNP. Någon motsvarande redovisning av den urholkning av fiske- eller skogsbestånden som alltför ofta sker – och som leder till mindre fångster/ avverkningar på sikt – görs som regel inte. Följden är att vi kör planeten utan en ordentlig balansräkning. Ett enskilt företag skulle aldrig kunna sköta sin redovisning så.
Skulderna i ekonomin och naturen hänger naturligtvis ihop. För att betala av skulderna behöver värden skapas. Och värden skapas genom att utnyttja resurser från naturen, främst högvärdig energi. Vissa typer av ekonomisk aktivitet – som olika typer av tjänster – kräver lägre insatser av energi och råvaror. Den digitala revolutionen innebär att denna del av ekonomin kommer att öka. Men sett över tid råder det ett nära nog linjärt samband mellan värdeskapandet i ekonomin och användningen av naturresurser. För sådana sektorer inom ekonomin som byggande, transporter, energiproduktion, kemikalier, livsmedel, textiler och merparten konsumtionsvaror är efterfrågan på energi och råvaror fortsatt mycket hög.

Den billiga oljans tid är förbi. Allt talar för att världen är på väg in i en period av stigande energi- och råvarupriser. Detta gör att skuldsaneringen för både regeringar och hushåll kommer att bli svårare. Utrymmet för annan konsumtion blir på motsvarande sätt lägre. Detta kommer att slå mot tillväxten, vilket spär på svårigheterna att betala av på skulderna.
Det är enkelt att inse att den typ av låneekonomi som utvecklats efter 1970-talet bara är möjlig i en ekonomi som växer snabbt. Det kommer därför att bli allt svårare att hålla igång systemet när den viktigaste förutsättningen för tillväxten – låga energipriser – har förändrats i grunden. Den enda möjligheten, som jag ser det, är genom en systematisk satsning på en långt effektivare energi- och materialanvändning. Men denna fråga har än så länge låg prioritet inom politiken.

Så oavsett från vilken vinkel vi betraktar problemet – ekonomins, finanssystemets eller naturens – är utmaningarna stora. Framtiden är starkt överlovad. Att fortsätta mycket längre på den konventionella tillväxtens väg kommer inte att fungera, först och främst av klimat-, miljö- och resursskäl. Men negativ tillväxt är heller ingen lösning. Då får vi kollaps i de ekonomiska, finansiella eller sociala systemen. Tillväxtens dilemma kan, som jag ser det, bara lösas genom en bred diskussion i samhället, med sikte på en radikal omläggning av ekonomin.

En fråga i taget duger ej
Den stora utmaningen består i att utveckla en mer holistisk syn på mänsklig utveckling. Inte minst måste vi bredda synen på vad som är ett gott liv. Livskvalitet är för de allra flesta människor långt mer än materiell konsumtion. Det är ett av flera goda argument mot att ha tillväxt i BNP som den viktigaste måttstocken för utvecklingen.

Politiken kan inte längre handla om att hantera en fråga i taget. Dagens stuprör, både i form av samhällets organisation och i hur forskningen arbetar, måste växla över i långt mera horisontella system. Allting hänger ihop.
Många olika förslag har lagts fram med syfte att minska trycket på biosfären och atmosfären. Det har bestått av en kombination av regleringar och ekonomiska styrmedel, en komplettering av BNP som måttstock för utvecklingen samt försök att ge ekosystemens funktioner ett värde, både på makro- och företagsnivå. Problemet är att få av dessa förslag accepterats på den politiska nivån. Allra störst är svårigheterna på internationell nivå. Nära tjugo år av klimatförhandlingar – med ytterst magert resultat – är ett tydligt exempel.

På EU-nivå har vissa framsteg nåtts, till exempel i form av en klimathandlingsplan och bindande beslut om utbyggnaden av förnybar energi. Men eurokrisen har gjort att hela hållbarhetsarbetet hamnat i bakvatten och risken är idag stor att EU:s ambitioner sänks, istället för motsatsen. Oförmågan att reformera utsläppshandeln så att priset på koldioxid får en styrande effekt är bara ett exempel av flera på bristen på ledarskap. Europaparlamentets beslut i april i år att inte begränsa antalet utsläppsrätter var en smärre katastrof. Hela EU:s klimatpolitik är i farozonen.

Finanssektorn utanför radarn
En sektor som sällan nämnts i samband med hållbarhetsdiskussionen är bank och finans. Ändå är det uppenbart att de mål och värderingar som styr finansmarknaden har helt avgörande inverkan på utvecklingen i samhället. En helt central fråga är hur de finansiella institutionerna hanterar långsiktig risk, inte minst klimat- och miljörisker. Direkt kopplat till detta är de ersättningssystem som används. När både kreditansvariga inom banker och portföljförvaltare hos finansiella placerare belönas på basis av de senaste månadernas resultat är det föga förvånande att frågor om långsiktig risk kommer på undantag. En annan fråga har att göra med kreditexpansionen som sådan. När konsumtion tidigareläggs, vilket den snabbt ökade skuldsättningen i samhället innebär, så har det naturligtvis som en konsekvens att det skyndar på överutnyttjandet av många viktiga ekosystem och naturresurser och den snabba ökningen av växthusgaserna.

Ett av problemen med finanssektorn är att så få människor vet hur den fungerar. En ung brittisk parlamentsledamot, Steve Baker – med erfarenhet från finansmarknaden – gjorde nyligen kommentaren att det bara var en handfull av ledamöterna i det brittiska parlamentet som förstår hur det finansiella systemet fungerar.

De allra flesta människor lever nog i föreställningen att nya pengar skapas av centralbanken i landet där man bor. Centralbankerna har visserligen en viktig roll i det finansiella systemet, men de är bara ansvariga för några få procent av de pengar som snurrar runt i våra ekonomier. Mängden pengar i samhället är istället en direkt funktion av bankernas långivning. De behöver endast hålla en mycket liten andel av lånestocken som reserv i form av eget kapital.
I takt med att krediterna betalas tillbaka minskar ränteintäkterna. Det finns därför ett starkt intresse hos bankerna att hela tiden öka utlåningen – alternativt att låntagarna inte ska amortera ned sina lån. Det är så man tjänar pengar. Det är för övrigt bara genom en ökad långivning som redan beviljade krediter – och räntorna på dessa – kan betalas igen.
Historiskt byggde bankernas verksamhet på att de säkerheter som gavs för lånen var de bästa tänkbara. Men förutsättningarna har förändrats. En rad nya kreditinstrument har utvecklats, vilka hade som mål att sprida riskerna. Men slutresultatet har i de flesta fall blivit ett ökat risktagande. Värdet på många av bankernas säkerheter är, som vi sett, allt annat än stabilt. Husbubblan i USA år 2008 gav en illustration av hur snabbt fastighetsvärden kan falla.

Finanskrisen satte ljuset på flera viktiga frågor – alltifrån relationen mellan bankernas eget kapital och deras utlåning till frågan om var gränsen ska dras för vad banker och finansiella företag ska syssla med. Professor Harald Sverdrup vid Lunds universitet har uttryckt det på följande sätt: ”Vi måste skilja på ’banking och gambling’.”

Mitt syfte är ingalunda att ifrågasätta själva kreditgivningen. Utan tillgång till krediter, både för att kunna starta och driva företag, göra investeringar på lång sikt och även fördela konsumtionsutgifter över tid, skulle vår moderna ekonomi inte fungera. Men verksamheten som den bedrivs idag ger anledning till ett antal kritiska frågor.

Konsumtionsökningens baksida
Den snabba materiella tillväxten – och formerna för den – har, som vi konstaterat, en baksida. Konsekvenserna i form av klimatpåverkan, överutnyttjandet av viktiga ekosystem och en tilltagande brist på viktiga ändliga resurser blir allt allvarligare. En analys av finansmarknadens ansvar i sammanhanget visar på stora brister. Intresset och förståelsen för begrepp som hållbarhet är tyvärr lågt hos de allra flesta av finansmarknadens aktörer.

Det finns visserligen ljusglimtar. Inom FN:s Miljöprogram, UNEP, driver man sedan ett antal år tillbaka ett nätverk bland aktörer på finansmarknaden på temat ”Principles for Responsible Investment”. Sammanlagt knappt ett tusen banker och finansföretag har skrivit under principerna, som ställer krav på att sociala och miljömässiga aspekter måste vägas in i samband med olika investeringsbeslut. Principerna är allmänna till sin karaktär och hur de tillämpas i praktiken är svårt att uttala sig om. Parallellt med UNEP:s arbete har flera liknande initiativ vuxit fram inom den finansiella sektorn.

Detta till trots ligger bank- och finanssektorn kraftigt på efterkälken när det gäller arbetet för hållbar utveckling. Man skulle förvänta sig motsatsen. En av den finansiella sektorns huvuduppgifter består just i att hantera risk. De institutioner som till exempel har ansvaret för allmänhetens pensionskapital borde vara extra försiktiga, för att inte tala om pensionsspararna själva. Men här finns en uppseendeväckande brist både på medvetenhet och ansvarstagande. Samtal med representanter för olika pensionsfonder visar dessutom att de mycket sällan får frågor från sina kunder som rör krav på klimat och miljöhänsyn.

Avregleringarna en politisk kapitulation
Det finns många orsaker till bristerna i finansmarknadens sätt att arbeta. Avregleringarna på 1980-talet ledde till att kreditvolymerna snabbt ökade och att kontrollen över verksamheten kraftigt reducerades. Nya kreditinstrument utvecklades – en del positiva, andra av mer dubiös karaktär. Utvecklingen av datatekniken fick stor betydelse. Just nu pågår en viktig diskussion om så kallad robothandel. Tillgångar byter ägare på bråkdelen av en sekund. ”Att tjäna pengar på pengar” har blivit en allt viktigare del av verksamheten. Företag på börsen värderas alltmer efter kortsiktiga parametrar, som kvartalsbokslut och förväntad ”cashflow” för de närmaste åren. Framtida risker och kostnader diskonteras till nuvärden och får allt mindre betydelse för ett investeringsbeslut ju högre räntesatsen är. Parallellt tillämpas, som redan berörts, belöningssystem inom finansföretagen som är utpräglat kortsiktiga. Allt detta gör att ansvarstagande och riskbedömning på lång sikt kommer i andra hand.

Banker och finansföretag lånar villigt ut stora belopp till, eller gör placeringar i, företag vars riskexponering är betydande – i relation till energi och klimat – men också andra miljörelaterade frågor. Just nu strömmar massor av riskvilligt kapital till utvinningen av skifferolja och skiffergas i USA – och oljesand i Kanada – trots att riskerna både finansiellt, klimatmässigt och miljömässigt är stora. Här måste med nödvändighet en förändring ske, både för att minska riskerna för de enskilda spararna men också för att minska flödet av kapital till investeringar i verksamheter som förorenar atmosfären och förstör naturkapitalet – och istället stödja investeringar i teknologier som är hållbara.

Ett avgörande problem i sammanhanget är frånvaron av en global skatt på utsläpp av koldioxid. Att regeringarna misslyckats komma överens om en skatt innebär dock inte att risken i samband med investeringar i utvinning av olja, kol och gas – eller verksamheter som använder mycket fossilenergi – skulle vara lika med noll. Varje investering i klimat- eller miljöstörande verksamhet innebär ett risktagande. Den politiska styrningen på global nivå är visserligen allt annat än effektiv. Men det mesta talar ändå för att regelverket successivt kommer att skärpas.

EU:s system för handel med utsläppsrätter har än så länge avsevärda brister – och priset på utsläpp av koldioxid ligger i nuläget (maj 2013) på en löjligt låg nivå – men utvecklingen är entydig. De beslut som fattats inom EU innebär att utsläppshandeln ska fortsätta, och detta oavsett hur det går med de internationella klimatförhandlingarna. Enligt EU:s beslut kommer volymen utsläppsrätter att minska med 1,7 procent årligen. Verksamheter som ger upphov till växthusgaser – framför allt koldioxid – kommer därför att få betala alltmer i framtiden.
Den finansiella sektorn kan inte längre blunda för dessa frågor. Det bästa som kunde hända vore att branschen satte upp egna regler för hur riskerna ska hanteras, som till exempel ett skuggpris för koldioxidutsläpp på minst 50 euros per ton.

Gapet mellan finansmarknaden och forskningen
En ny organisation – Carbon Tracker – har nyligen etablerats i Storbritannien. Syftet är att noga följa de finansiella placerarnas innehav och värdering av företag på börsen som ägnar sig åt utvinning av olja, gas och kol.
Utgångspunkten för verksamheten är att världens regeringar enats om att verka för att undvika farlig klimatförändring, vilket översätts som att medeltemperaturen inte får öka med mer än max 2 grader Celsius. Carbon Tracker har gjort en beräkning av hur stora mängder koldioxid som kan genereras under resten av detta århundrade utan att äventyra 2-gradersmålet. Man lutar sig här mot en studie utförd av Potsdam-Institutet för klimatstudier (PIK). Enligt PIK:s analys bör atmosfären inte utsättas för mer än ytterligare 565 miljarder ton koldioxid i form av utsläpp från mänskliga aktiviteter.

Samtidigt konstateras att de totalt redovisade reserverna av kol, olja och gas i världen, om de kom att utnyttjas, motsvarar utsläpp på nära 3000 miljarder ton koldioxid. Ungefär en fjärdedel av dessa reserver – motsvarande en utsläppsvolym på 745 miljarder ton koldioxid – ägs av de största olje-, gas- och kolföretagen på världens börser. Resten ägs av olika statliga bolag.
Den värdering som marknaden gör av fossilföretagen är direkt proportionell mot de reserver dessa redovisat. Antagandet från finansmarknaden är helt uppenbart att de fossila reserver som redovisats av företagen kommer att användas. Samtidigt visar PIK:s analys att bara en mindre del av dessa reserver kan användas om vi skall ha en chans att klara 2-gradersmålet. Ett tydligare bevis för gapet mellan politiken och marknaden – för att inte tala om mellan klimatforskningen och marknaden – kan man knappast tänka sig.
Slutsatsen är, som jag ser det, att värderingen av fossilföretagen vilar på mycket lös grund. Finansmarknadens aktörer tycks utgå ifrån att regeringarna kommer att fortsätta misslyckas i sina försök att begränsa klimatpåverkan. Eller också är man klimatförnekare hela bunten.

Ingen vet exakt hur klimatförhandlingarna kommer att utvecklas. Men den dag ett klimatavtal ingås – kopplat till ett globalt pris på utsläppen av koldioxid – så kommer värdet på fossilföretagens aktier att rasa i värde. Vissa bedömare talar om att så mycket som 60-80 procent av värdena kan komma att raderas ut. Detta är något att begrunda för finansmarknadens aktörer, inte minst för de institutioner som hanterar medborgarnas pensionskapital.

Någon detaljerad analys av hur stor exponering svenska finansiella institutioner har i verksamheter som är starkt fossilberoende har mig veterligt inte gjorts. Pensionsfondernas verksamhet är naturligtvis av särskilt intresse. Uppgifter framtagna av Riksdagens Upplysningstjänst år 2011 visade att Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonderna för 2010 redovisade ett innehav motsvarande 9,5 miljarder kronor i Big Oil – de sex största oljeföretagen (Exxon, BP, Shell, Total, Chevron och Conoco Philips).

En intervju nyligen med chefen för Sjunde AP-fondens VD visade att medvetenheten om riskerna är låg. Frågan om fonden ska placera i fossilföretag eller inte verkar över huvud taget inte vara på agendan. Miljöhänsyn anser sig fonden ta genom att sätta av en dryg miljard kronor – av ett totalt förvaltat kapital på nära 150 miljarder kronor (!) – för satsningar i så kallade clean-techföretag. Resten av medlen – mer än 99 % – är placerade i stora globala företag, i princip i relation till företagens börsvärde. Det innebär att Exxon och Chevron är bland fondens allra största innehav. Någon distinktion mellan utvinning av råolja och okonventionell olja, som oljesand, skifferolja etc. – där klimat- och miljöriskerna är betydligt större – görs uppenbarligen inte.

En slutsats är given: AP-fondernas placeringspolitik måste ses över i grunden. Det räcker inte med allmänna formuleringar om hänsyn till miljö och etik. Riskexponeringen är idag alltför hög – både med hänsyn till klimatet och risken för ”stranded assets” – att bubblan spricker och värdena på fossilföretagens aktier sjunker kraftigt. Att placeringar i fossilaktier ger hög avkastning på kort sikt är knappast något försvar för den nuvarande policyn.

En i grunden reformerad finansmarknad
Som den finansiella sektorn fungerar idag så bidrar den starkt till att både förstärka kortsiktigheten i ekonomin, koncentrera ägandet och därtill driva på tillväxten av investeringar i icke hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Den brist på långsiktigt ansvar som idag kännetecknar stora delar av finansmarknaden måste förbytas i sin motsats. Att till exempel bortse från de risker som investeringar i verksamheter som är starkt fossilberoende utgör, är dubbelt oansvarigt. Det påskyndar klimatförändringen. Men därtill sätts miljontals sparares tillgångar på spel.

Nonchalansen går dessvärre längre än så. Krediter eller stöd för affärsverksamheter som leder till en fortsatt utarmning av många viktiga ekosystem – som regnskogar, våtmarker, jordbruksmark och marina resurser – eller storskalig exploatering av knappa färskvattenreserver, är exempel på aktiviteter som på sikt urholkar själva basen för välfärden. Om banker och finansföretag tog större hänsyn till denna typ av risker skulle de kunna lämna positiva bidrag till arbetet för en mera hållbar utveckling. Idag är bidragen alltför ofta det motsatta.

Avsikten med min text i denna bok är inte att diskutera förslag till en genomgripande reformering av finansmarknaden. För detta skulle krävas både en långt bredare analys och kompetens. Avsikten är istället att tydliggöra de stora bristerna inom bank- och finanssektorn när det gäller arbetet för ett mera hållbart samhälle och samtidigt ge förslag till hur den negativa trenden kan brytas. Därför följer som avslutning några förslag som syftar till att göra den finansiella sektorn till en mera positiv kraft i hållbarhetsarbetet:

• Inför ett skuggpris på minst 50 euro per ton koldioxid i samband med bedömningen av alla krediter till, eller placeringar i verksamheter som är starkt kopplade till användningen av fossila bränslen. Nivån 50 euro per ton bedöms vara tillräckligt hög för att skapa incitament för en snabb omställning av energisystemet.

• Inför obligatorisk rapportering för alla större företag – inklusive finanssektorn – hur deras verksamhet påverkar viktiga miljö-, klimat- och resursfrågor. För företag inom bank och finans är den viktigaste frågan riskexponeringen.

• Upphör med systemet med kvartalsrapportering – ett steg som nyligen Unilever tagit. Rapportering var tredje månad ökar ofelbart företagens kortsiktighet på bekostnad av det långsiktiga ansvaret.

• Inför kompensationssystem till medarbetarna i finanssektorn som belönar långsiktigt värdeskapande och inte, som idag, kortsiktig värdestegring.

• Beslut om striktare regler för utlåningen – för att bryta utvecklingen mot allt snabbare utlåning och därmed riskerna för finanskrascher, där skattebetalarna får betala notan. Det är helt obegripligt att solvensen hos finansiella institutioner ofta räknas i ett par, tre procent. Företag med så låg solvens skulle inte ha en chans att få lån i banksystemet. Men bankerna själva – även efter den reform som skett i och med Basel III – kommer undan med ett kapitaltäckningskrav på 3 procent. Bankens eget kapital borde istället ligga på minst 20 procent av utlåningen.
Om författaren
Min livsresa innehåller erfarenheter från många olika områden. Jag kom tidigt in i politiken, blev riksdagsman för Moderaterna bara 26 år gammal. Med facit i hand, alldeles för tidigt. Jag fick ansvar för energifrågorna. Redan då grundlades min skepsis till det konventionella tillväxtbegreppet. Jag såg tydligt att det finns gränser för människans uttag av naturresurser. Jag reste frågan inom partiet men utan framgång. Efter en tid lämnade jag politiken. Tio års arbete i Röda Korset lärde mig att de allra flesta naturkatastrofer kan undvikas. Skogsskövling och jordförstöring ökar sårbarheten för både torka och översvämningar.

Sedan följde spännande och meningsfullt arbete i Naturskyddsföreningen, Styrelsen för U-landsforskning och FN. Jag återvände till politiken 1999, som ledamot av Europaparlamentet för Kristdemokraterna. En rik tid i en dynamisk organisation. Jag satte hyggliga avtryck inom energi- och klimatpolitiken. Mina försök att påverka KD:s politik för större hållbarhet rönte dock begränsad framgång.

Idag har jag lämnat partipolitiken, men jobbar oförtrutet på med frågor kring ekonomi och ekologi. Tillsammans med Johan Rockström har jag gett ut två böcker, Den stora förnekelsen och Bankrupting Nature. Jag är nybliven ordförande i Romklubben, ledamot av bl a Vetenskapsakademien och Skogs- och Lantbruksakademien. Jag är också ordförande i Återvinningsindustrierna.

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 7 – Alla har rätt till ett häftigt kök – kommunen betalar

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Alla har rätt till ett häftigt kök – kommunen betalar
Boo Östberg och Fredrik Sjöberg

”Gör din plikt, kräv din rätt” är en socialdemokratisk paroll från 1900-talets början. Bra, det kan vi ställa upp på. I nämnd ordning. Problemet är att ”din” och ”plikterna” bleknat bort. Försvunnit i ett ensidigt krav på ”din rätt” mot … Ja, mot vad då? Samhället, vad nu det är? I varje fall någon annan än jag själv.
Idag förväntas ”alla ha rätt till ett häftigt kök”. Kommunen betalar medan medborgarna förverkligar sig själva, konsumerar och bidrar till den eviga tillväxten.
Men vad händer när tillväxten nått sina gränser? När konsumtionen inte kan öka på grund av överuttag av näringsämnen och energi. När den så självklara välfärden inte längre kan upprätthållas. När den ersätts av ”förväntningarnas missnöje”. Klarar demokratin den utmaningen?
Dagens föräldrar, som står mitt i livet, skulle helst vilja lämna in barnen på förskolan kl 07.00 dagen de fyller ett år och hämta ut dem, artiga, utbildade och klara kl 16.00 den dag de fyller 16. Allt medan de förverkligar sig själva i sitt yrkesliv, tjänar ihop till lånen på fyramiljonersvillan med köksö och hemma-spa, de två bilarna, fritidshuset eller segelbåten, Thailandsresan över jul och nyår, sportlovet i Åre och sommarsemestern vid Medelhavet. För att hinna med behöver de gamla föräldrarna förstås också gömmas undan. Först i seniorboende, sedan med stöd av hemtjänsten för att sluta sina dagar på något äldreboende.
Visst, det är en tillspetsad och vulgär generalisering. Självfallet är det dagens föräldrar och övriga kommuninnevånare som betalar den skatt som ska finansiera den kommunala servicen. Men helst så lite skatt som möjligt. Gärna ingen alls. Vad skatten ska gå till varierar dessutom stort beroende på var man står i livet och vilka åsikter man har.
Men förväntningarna är stora – och de växer. På den enskilde att vara framgångsrik, på barnen, på lycka och på samhället. På att kommunen ska ta hand om de flesta vardagsbehoven.
Sverige placerar sig högt i välfärdsrankingen. Vi hör till de länder i världen som har de bästa levnadsförhållandena och väl förankrade demokratiska fri- och rättigheter. Det är resultatet av att vi under drygt hundra år har haft en demokratisk välfärds- och rättsstat med en god ekonomisk tillväxt. Det demokratiska styrelseskicket med utgångspunkt från folkviljan har varit ett effektivt sätt att få acceptans för hur de ökade ekonomiska resurserna ska fördelas.
I praktiken bygger det på att de politiska partierna vart fjärde år går till val med löften om olika reformer. Det röda laget försöker överträffa de blå, och vice versa, med de förmåner som man erbjuder medborgarna. Den som erbjuder mest vinner väljarnas gunst och valet.
Det har lett fram till att kommunen, landstinget eller staten tar hand om vardagen så att du kan jobba, konsumera och bidra till tillväxten. Den eviga tillväxten. Konsumismen. En förutsättning för att upprätthålla den så kallade välfärdsstaten. Där alla är trygga. Där inget ont kan hända. Där behoven är oändliga. Liksom förväntningarna.

Förväntningarnas missnöje
Redan på 1960-talet var Tage Erlander, socialdemokrat och ”Sveriges längsta statsminister” (1946–1969), medveten om att den ökande välfärden riskerade att leda mot en kravspiral på allt större samhällsinsatser. Han myntade begreppet ”förväntningarnas missnöje”.
Få var de som lyssnade då. Än färre förstod vad han sa. Varför skulle man göra det? Allt blev ju bara bättre och bättre under rekordåren på 1950-, 1960- och 1970-talen. Tillväxten var stark och tilltron till välfärdsstaten stor. Det pågick en omfattande utbyggnad av utbildningsväsende, hälsovård och andra välfärdssystem. Erlander förstod att i ett fattigt samhälle räckte det med att staten garanterade en låg grundtrygghet. Men i ett samhälle med ett allt mer ökande välstånd – med egnahem, bil, utbildning och hög levnadsstandard – ökade också beroendet av samhället vid sjukdom och arbetslöshet.

Den ohållbara kommunen
Evig tillväxt i en värld med begränsade resurser är per definition en omöjlighet. Förbrukas mer resurser än vad som återskapas är det bara en fråga om tid innan det tar stopp.
Alla levande system kännetecknas av några grundläggande funktioner: 1) de är avgränsade, 2) de tar upp energi och näring från och avger avfall i den omgivande livsmiljön, 3) de organiseras genom information samt 4) de är ändliga.
Detta gäller från den enklaste encelliga mikroben, flercelliga organismer och specialiserade organsystem som djur och människor till samverkan mellan individer med allt mer ökande komplexitet i grupper, organisationer och stater. En gräns kan utgöras av cellmembran, hud, ett staket, en Berlinmur eller mer abstrakta gränser som åsikter, värderingar, religioner etc. På samma sätt varierar organisations- och informationssystemen med livsformen: från cellens kemiska signalsubstanser, till normer, skriftliga PM och internet som organiserar grupper eller stater. Som bekant uppstår, lever och dör alla biologiska livsformer. En del existerar bara några sekunder medan andra lever i tusentals år. Likaså bildas grupper, organisationer och företag, de växer, mognar, åldras och dör. Detsamma gäller länder eller högkulturer som genom världshistorien sett dagens ljus, vuxit och brett ut sig, åldrats och dött.
Mänskligheten har funnits i ungefär 200 000 år (beroende på hur vi definierar mänsklighet). De första 190 000 åren levde vi som samlare och jägare och det hände inte mycket i vår utveckling. Vi uppgick till mindre än en miljon individer. Allt arbete gjordes med mänsklig muskelkraft. Men för 10 000 år sedan började antalet människor öka i allt snabbare takt. Övergången till jordbruk med djurkraft samt lite vind- och vattenkraft gav oss mer näring och energi. Vid Kristi födelse var vi några hundra miljoner. Nästan tvåtusen år senare, när vi stod på tröskeln till industriåldern, var vi en halv miljard. Vid mitten av 1700-talet var medellivslängden 35–40 år. Men det betyder inte att de flesta dog i den åldern. Många blev både 70, 80 och till och med 90 år även då. Den vanligaste dödsorsaken var infektionssjukdomar som tog en femtedel av alla barn innan de ens uppnått ett års ålder. Närmare hälften dog före vuxen ålder. Men så kom industrialiseringen. Den började i jordbruket med rationellare drift, nya produktionsmetoder och större produktionsenheter. Det ledde till att fler kunde äta sig mätta. Med bättre näringsstatus ökade motståndskraften mot infektioner och fler överlevde. Särskilt bland barn. Med ångkraften kunde än mer energi tillföras. Ekonomin utvecklades snabbt inom alla sektorer. I en kombination av kunskapsutveckling och folkbildning inom hygien samt förbättrad infrastruktur för avfall och avlopp, vatten- och matdistribution kunde dödligheten minska ännu mer och befolkningen ökade allt snabbare. I mitten av 1800-talet uppgick vi till en miljard människor. Redan på 1940-talet, innan vaccin och antibiotika kom till allmän användning, var infektionssjukdomarna nere på i stort sett samma nivå som idag. Så det är bonden och god samhällsplanering som ligger bakom att vi är fler som blir 80, 90 år idag. Inte medicinska framsteg. Och det är främst i början av livet vi har ökat medellivslängden.
De sista dryga hundra åren har mänskligheten gått in i oljeåldern och fullständigt exploderat till 7 miljarder individer. Under mänsklighetens 200 000 år räknar man med att det totalt fötts 100 miljarder människor. Det betyder att mer än var tjugonde människa som någonsin fötts lever nu. Mellan 1995 och 2003 föddes 1 procent av hela mänskligheten. Det är tillgången till billig fossil energi som olja, kol, gas och uran som möjliggjort denna utveckling.
Det mest avgörande för all överlevnad är alltså tillgången på näring. Utan livgivande energi kan ingenting existera, byggas upp, växa och utvecklas. Och ju mer högutvecklat och komplext liv desto mer näring och energi krävs ofta för att upprätthålla alla dess funktioner. Alla levande system hämtar sin näring ur omgivningen. En hållbar existens kräver att det finns en balans mellan uttaget av byggmaterial och energi samt det omgivande ekosystemets förmåga att omsätta restprodukterna – avfallet – och återskapa det till ny näring. Alltså ett fungerande kretslopp.
Listan är lång över kommuner med ambition om hållbar utveckling. Ofta heter det på de kommunala hemsidorna att ”Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra förutsättningarna för kommande generationer att tillfredsställa sina behov”. Är det någon kommun som lever upp till detta? Nej, inte en enda. Så länge det inte återskapas lika mycket resurser som det förbrukas i ett mänskligt samhälle kan ingen kommun, land eller kultur vara hållbar. I längden. De flesta av oss ägnar ingen större eftertanke åt detta i vardagen. Möjligen när det kommer någon larmrapport om tillståndet i kommunen ropas det på att politiker måste ta ansvar. För våra äldre, för våra barn, för miljön och för en hållbar utveckling. Men snart har stormen blåst över, vardagen och ”business as usual” tar över. Alla återgår till den ”normala” konsumtionen, tillväxten och förväntningarna på ”ett häftigt kök!”.
Vi som lever idag har ett ”mind set” baserat på ständigt ökad tillgång till mer, fler och billigare insatsvaror och energi. Vi har aldrig fasat ut något energislag. Bara adderat nya energiformer med högre exergi (energi av högre kvalitet). Men det är inte hållbart. Vi lever i en fossildopad värld där en halv deciliter olja ger lika mycket arbete som en människa kan utföra på en dag. En full tank med bensin ger 1 000 energislavar och en bekväm resa. För en kcal mat på den västerländska tallriken har det gått åt 10 kcal fossilt bränsle. Bakom varje hundralapp döljer sig någonstans nästan en liter olja. De 85 miljoner fat olja som förbrukas varje dygn i världen motsvarar 250 miljarder människors dagsverken. Det betyder att vi idag på ett enda år med hjälp av olja släpat runt och byggt upp två till tre gånger så mycket som hela mänskligheten gjort under sina första 199 900 år (fram till för ungefär hundra år sedan).
Det är naivt att tro att politikerna ska fixa omställningen till ett hållbart samhälle. Utan att medborgarna tar sitt ansvar går det inte. Det är ju summan av varje enskild medborgares val och livsstil som avgör hur de gemensamma resurserna används.
Till att börja med är det medborgarna som väljer sina politiker. Okej, problemet är löst: det är bara för politikerna eller partierna att gå till val på att ”Vi vill skapa ett hållbart samhälle!”. Det låter ju jättebra. Men hur många röster ger det med en politik som i praktiken ger minskad (materiell) välfärd till ökad kostnad? Politiker som ingen röstar på får inte heller någon makt att förändra.
Även om politikerna skulle ”ta sitt ansvar” finns det ett inbyggt dilemma. I en demokrati är människors demokratiska fri- och rättigheter själva grunden för styrningen av en kommun. Det ger, genom lagstadgade rättigheter för den enskilde, en på gott och ont begränsad rådighet för kommunen att styra över medborgarna samtidigt som socialtjänstlagen ålägger kommunen ”det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver” (§ 1, 2 kap SoL). Så om man, i kraft av sina medborgerliga rättigheter och fria vilja, gjort fel val är det bara för ”den ohållbara kommunen” att betala – ekonomiskt, ekologiskt eller socialt.
En svensk kommun blir inte mer hållbar än vad medborgarna själva gör den till.

Vinter i välfärdslandet
En överväldigande majoritet av oss svenskar vill ha demokrati – folkstyre. Det är för de flesta självklart. Men demokratin är däremot inte självklar. Demokratin är alltid hotad. Det visar historien. Det finns ett inbyggt problem i varje demokratisk välfärdsstat där politiken är ett hot mot sig själv.
I varje valrörelse sockras det med fler förmåner från både höger och vänster. Men med fler förmåner följer också ökade kostnader. Kostnader som folket, det vill säga du och jag, ska bära. Till sist riskerar man att hamna i en överkonsumtion av förmåner och rättigheter som vi inte kan eller vill betala.
Demokratin uppstod i antikens Grekland men kollapsade på grund av en överkonsumtion av förmåner och excesser (överdrifter, utsvävningar) som inte kunde upprätthållas när man förlorade kontrollen över handeln och sina kolonier runt Medelhavet. Århundraden av krig följde.
Det tog 2 000 år innan demokrati på nytt dök upp i Europa, Nord- och Sydamerika. Men även i nutid har demokratier fallit. På 1970-talet föll välfärdsstaten Uruguay.
Uruguay, en välfärdsdemokrati? Jodå, de hade en väl utbyggd demokrati före oss i Sverige. Rösträtt för både kvinnor och män med långtgående sociala förmåner som allmän skola, sjukvård, pensioner etc. Men när exporten och ekonomin havererade kunde inte välfärden upprätthållas. Samhällsförmånerna hade förvandlats till folkliga rättigheter men politiskt gick det inte att backa systemet när man inte längre hade råd. Protester, uppror, våld och medborgargerillor fick demokratin på fall och förvandlade landet till en militärdiktatur.
Vinter i välfärdslandet är titeln på en bok av Elisabeth Langby. Den skrevs 1983 mot bakgrund av den svenska välfärds- och legitimitetskris hon såg var på väg och som sedan också slog ut i full blom på 1990-talet. Den offentliga sektorn hade svällt ut i en överkonsumtion som staten inte längre kunde finansiera och många blev arbetslösa. Vi hade bankkris och riksbankschefen Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent. Fastighetsbubblan sprack. Många tvingades sälja sina överbelånade hus och bostadsrätter. Sverige gick igenom ett ekonomiskt stålbad. Trots en tuff politisk retorik, när Ingvar Carlsson (S) sa att han ”såg ljuset i tunneln” och Carl Bildt (M) replikerade med att ”statsministern hade en nära-dödenupplevelse”, lyckades man genom flera överenskommelser mellan partier och över blockgränserna klara av krisen den gången. Men än idag finns det människor i Sverige som betalar på sina skulder från 1990-talet.
Langby menar att en välfärdsdemokrati är dömd att genomgå fem faser: 1) Då ett lands produktion, handel och ekonomi tar fart aggregeras ökade resurser. 2) När sedan de samlade resurserna täcker mer än befolkningens grundläggande behov som mat, värme och tak över huvudet växer sociala behov, kunskap och lärande, vilket leder till att demokrati införs. 3) Genom allmänna val konkurrerar de olika politiska initiativen om att erbjuda ökad levnadsstandard till befolkningen. Olika välfärdsförmåner införs. Med tiden blir förmånerna fler och fler. Man kommer till en punkt då förmånerna är så många och omfattande att drivkrafterna minskar, ineffektivitet, administration och byråkrati ökar, vilket leder till sjunkande produktion som i sin tur minskar möjligheterna till finansiering av systemet. 4) När så välfärdsstaten drabbas av ekonomisk nedgång på grund av exempelvis fallande priser, minskad export eller lågkonjunktur uppstår en finansieringskris. Man tvingas till neddragningar vilket leder till att människor drabbas. De tidigare förmånerna förvandlas till rättigheter och missnöjet tar fart. De politiska majoriteterna växlar, men ingen kan lösa problemen då den krympande ekonomin sätter gränserna. 5) Social oro sprider sig. Våldet tilltar då politikerna är oförmögna att upprätthålla legitimiteten för staten. Lag och ordning kan inte upprätthållas. I det maktvakuum som uppstår tar andra odemokratiska krafter över – polis, militär eller organiserad kriminalitet – varpå landet kollapsar.
Langby verifierar detta med exempel ur historien: antikens Athen (Grekland) 700–200 f.Kr. och Uruguay 1900–1973, och drar paralleller med utvecklingen i Sverige fram till 1990-talet. Vi klarade det i Sverige den gången. Men vad händer oss i Sverige, i Europa och hela den västerländska fossilberoende högkulturen när vi når Peak Oil – när produktionen inte kan möta efterfrågan och övergår i permanent nedgång hos energiresurserna – något som kommer att slå mot ekonomin och välfärden? Står demokratin pall?

tabell östberg sjöberg

Historien upprepar sig
Den finansiella härdsmältan i Grekland beror ännu en gång på kronisk överkonsumtion. Men människor ser inte eller vill inte se det. Det är någon annans fel. Och varför ska jag vara med och betala? Istället vandaliseras och bränns Athens gator i protest mot att regeringen tvingas dra tillbaka välfärdsförmåner – upplevda rättigheter – som inte längre kan finansieras.
Det ännu färre ser är att bakom den ekonomiska krisen ligger minskade tillgångar och ökade kostnader för energi som sätter gränserna för den eviga ekonomiska lånetillväxten som välfärdssystemen är så totalt beroende av för att kunna upprätthållas.
Samma sak gäller Spanien och Portugal, liksom de övriga länderna i den västerländska civilisationen.
Om demokratin står pall kan ingen svara på. Det kommer att visa sig i efterhand. Men att den kommer att ställas på prov kan vi vara alldeles säkra på.
Kanske kan vi klara det om vi kan inse att välfärd är bara svagt kopplad till tillväxt och överkonsumtion av prylar. Om människan bara är mätt, varm och trygg är det istället tid, lugn och samvaro som ger glädje, nöjdhet och meningsfullhet. Det vet vi ju alla. Egentligen.

Epilog – cirkeln sluts
Hur är det då i Uruguay idag? Jo, 1985 blev det åter en demokrati efter dryga tio års militärt förtryck av befolkningen. Det förefaller som om den nuvarande socialistiska regeringen har dragit slutsatsen, att om ett land ska kunna upprätthålla en demokrati krävs en hållbar utveckling ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Uruguay är på väg mot att bli ett land helt självförsörjande på energi.

Källor 

Berggren, H. Vi famlar vidare. DN.se 2010-05-07 http://www.dn.se/ledare/signerat/vi-famlar-vidare
Härén, F. Om kunskap. SVT (2007) http://www.youtube.com/watch?v=ohHNONAbheE

Ingvar, D & Sandberg, C G. Det medvetna företaget – om ledarskap och biologi. Timbro (1991)
Langby, E. Vinter i välfärdslandet. 1984
Palmgren, Lars. Uruguay ställer om. SR, P1-morgon, 19 nov 2012. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650 &artikel=5350364
UR Världen. Systemfel som hotar världen. Sveriges Utbildningsradio AB, 24 nov 2012. http://www.ur.se/Produkter/170919-Varlden-Systemfelsom- hotar-varlden

Om författarna
Jag är hälsovetare, generalist och entreprenör. Insikten om Peak Oil kom till mig runt millennieskiftet via aktiemarknaden. Mest förskräckande var upptäckten av samhällets totala okunskap på alla nivåer och bristande beredskap att hantera de genomgripande effekterna av minskande energitillgångar. Jag engagerade mig därför år 2008 politiskt i Centerpartiet. Tog också initiativet till Knivsta kommuns energistrategi med utgångspunkt från Peak Oil och driver nu ”Solar LEAF Plant” – min egen omställningsplan mot fossilfri odling.
Boo Östberg

Jag är civilingenjör och reservofficer. Blev varse Peak Oil och tillhörande problematik kring transporter och tillväxt efter att ha läst boken Twilight in the desert (Matthew R Simmons) våren 2006. Jag engagerade mig i kommunpolitiken år 2006 i Moderaterna för att påverka i energifrågorna. Är en av hjärnorna bakom Knivsta kommuns energistrategi och påbörjade 2008 en migration från det ”vanliga livet” till ett mer självförsörjande liv på en gård på landet. Fredrik Sjöberg

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 6 – Anna Borgeryd

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Vi behöver uthållig försörjning – inte pseudotillväxt
Anna Borgeryd, konfliktforskare och ordförande Polarbröd

Min doktorsavhandling handlade om statssystemet som institution för konflikthantering och utvärderade hur det klarar de globala utmaningar det nu ställs inför. På senare tid har jag på ett liknande sätt intresserat mig för den ekonomiska spelplanen: Hur ser det etablerade försörjningssystemet ut och vilka utmaningar står det inför? Och hur borde vi egentligen organisera ekonomin så att vi säkrar den livsviktiga försörjningen? Hur ser vi till att vi får mat, kläder, tak över huvudet – för att inte tala om drickbart vatten, hälsosam luft och allt annat vi vant oss vid att naturen förser oss med – också i framtiden?
Vi börjar alltså med att titta närmare på det försörjningssystem vi idag har både i Sverige och stora delar av världen. Vad är det som är bra med hur industrisamhället försörjer oss? Vad är det som är dåligt, kortsiktigt och ohållbart?

Den industriellt drivna tillväxten
De ökade materie- och energiflödena i industriländer har skapat ett högt välstånd och möjlighet till god välfärd. I som i i-land står för industri och det är ingen slump. Det är industrins produktivitet som gjort att de allra flesta svenskar inte längre är hårt slitande, självförsörjande småbönder, att vi – om vi vill – kan bo i städer som vi nu gör och att vi har överskott som räcker till utbildning, vård och omsorg. Det är mycket av det som vi vill behålla.
Den ekonomiska tillväxten har dessutom möjliggjort en reell avkastning, en förräntning på stora mängder sparade pengar som ger drägliga pensioner (dvs. tillräcklig köpkraft) åt miljoner människor idag. Den materiella tillväxtens förmåga att generera ränta på pengar har under många år också räckt till, ofta ovanligt goda, inkomster till en betydande kader människor anställda inom bank- och finanssektorn. Tillväxten har gjort att det bland folk med budgetansvar för sådant som har kända långsiktiga konsekvenser, har ansetts rimligt att diskontera framtida kostnader. En diskontering som gör att vi kan konsumera nu i stället för att avstå och därmed kan leva bättre än om vi inte gjorde den.

Diskonteringsräntan antar tillväxt
Diskontering är en omräkning av intäkter och kostnader som uppstår i framtiden till ett så kallat ”nuvärde” som kan uttryckas i dagens penningvärde. Hur används då diskonteringsränta rent praktiskt? Det handlar helt enkelt om att man räknar med att, eftersom framtiden tänks ha en större och rikare ekonomi, så kommer våra barn, barnbarn och deras barn att ha råd med kostnader på ett annat sätt än vad vi har. Därför lägger vi i vårt nuvarande pris på kärnkraftsel exempelvis inte in så höga kostnader för framtida hantering, bevakning och förvaring av kärnavfallet som alstras av vår nuvarande elproduktion. Dessutom gör diskonteringsränta att investeringar som skapar eller skyddar värden på längre sikt ofta inte blir av, eftersom det är svårt för sådana alternativ att vid nyttoberäkningen konkurrera med kortsiktigare vinster. Så när Sir Nicholas Stern i sin rapport 2006 uppmanade till omedelbara, betydande investeringar (1 % av världens årliga BNP) för att motverka de klimatförändringar mänskligheten orsakar och ville sätta priset för koldioxidutsläpp till 85 dollar/ton,(2) blev den massiva kritiken: ”Du har ju räknat med alldeles för låg diskonteringsränta.”(3)
Liknande mekanismer är i spel när det gäller avsättningen av medel till pensioner: om vi räknar med att ekonomin ska växa framöver behöver vi inte avsätta så mycket pengar nu för att försörja oss som pensionärer. Så vi som lever nu har mycket att vinna på att tro på en ständig tillväxt, då kan vi ju ta oss rätten att konsumera så mycket mer nu. Våra skattemedel räcker till exempel till mycket mer välfärd just nu än om en större andel av dem måste sparas för offentliganställdas pensioner.(4)
Men i formeln för diskonteringsräntan (5) döljer sig också motsatsen: om ekonomin i framtiden inte innebär växande konsumtionsutrymme per person, om det i stället innebär ett krympande, då ska vi snarare överföra resurser från nuet till framtiden, för i framtiden kommer vi i så fall att vara fattigare än idag. Det skulle vara en helt annan spelplan, en spelplan där ränta på pengar helt enkelt inte kan motiveras som en rimlig spegling av verklighetens värdeutveckling. (6) Jag har inte svårt att se alla fördelar som den ekonomiska tillväxten givit oss, men har länge undrat över den kontraproduktiva och skadliga desperation efter tillväxt som nu hemsöker västerländska samhällen.(7) Sedan jag förstod hur diskonteringsräntan fungerar anar jag att där någonstans har desperationen troligen sin rot.   Vi kan inte sluta tro på tillväxt och ändå leva som vi gör nu. Och det är alldeles för få som vågar prata om det.

Hotet mot försörjningen
Ständig tillväxt har varit möjlig under en tidsperiod, i den produktivitetsökande övergången från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle,(8) och allt verkade vara frid och fröjd medan den samlade mänskliga ekonomin rymdes inom planetens försörjningskapacitet. Men vad händer när den mänskliga ekonomin under årtionden har övertrasserat planetära gränser? (9) Vad händer när samhället blivit en importkonsumerande service-ekonomi och den verkliga tillväxten i västvärlden därför bromsar in och stannar av? (10) Vad blir resultatet när människans ekonomi växt ur ekologin och år för år alltmer ”växer sönder” sin försörjningsbas, och därmed också sig själv? Då borde det bli uppenbart att de spelregler vi har för ekonomin för oss åt fel håll, att vi måste ändra på dem?
Nej, i stället har vi i västvärlden försökt hålla den döende tillväxten vid liv med konstgjord andning i form av lån till konsumtion, där vi tillåtit oss tro att vi både kan äta kakan (som låntagare som konsumerat) och ha den kvar (som pensionssparare). Eller ännu mer optimistiskt: att den uppätna kakan ska växa i form av besparingar som ”investerats” i just den utlåning som konsumerats upp. Årtionden av sådan falsk pseudotillväxt i västvärlden har varit kortsiktigt bekväm, för vi har då fortfarande kunnat tillåta oss själva tillväxtens alla fördelar. Men långsiktigt är det förstås katastrofalt. Vi har vant oss vid en överkonsumtion (med både förhöjd resursbelastning och svindlande finansekonomisk fallhöjd) skapad av årtionden av ohållbar belåning. Kreditkonsumtionen och miljöförstöringen är två samtidiga krafter som nu styr oss mot en framtid av globalt krympande realekonomi, i synnerhet om vi räknar per capita. Och frågan är om den framtiden är särskilt långt borta?
Flera tecken illustrerar vårt obehagliga dilemma och tyder på att vi är där nu, att oviljan att lämna tillväxtparadigmet hållit oss i en långsiktigt mycket kostsam pseudotillväxt så länge som det varit möjligt. De senaste årtiondena har ojämlikheten, inte minst i västvärlden, ökat markant; i USA har flera studier visat hur tillväxten i oproportionerlig grad tillfallit de absolut rikaste, medan de flesta amerikanska familjer fått det sämre.(11) Ett annat illavarslande tecken är att klimatförändringar under 2012 bland annat tillfogat världens jordbruksskördar stora skador: olika typer av extremt väder skapade under året förluster som sänkte den globala BNP:n med 1,6 procent. Kostnaderna för dessa allt mer ogynnsamma odlingsförhållanden beräknas dessutom bara öka.(12) På grund av ovanstående oroas jag som konfliktforskare att risken för våldsamma konflikter ökar, eftersom de flesta av världens krig har haft sin rot i samhällseroderande sociala spänningar och fallerande försörjningssystem. Vi befinner oss med andra ord av flera skäl i ett läge där försörjningen av våra basbehov, inte minst den långsiktiga tillgången på mat, nu måste räddas från det moderna samhällets allt mer desperata och kortsiktiga metoder för att förlänga det tidigare möjliga, och förstås så bekväma, tillståndet av ekonomisk tillväxt.

Oändlig tillväxt på en ändlig planet?
Om vår nuvarande ekonomiska spelplan bygger på behovet av ständig tillväxt och gynnar kortsiktiga nyttor framför långsiktig försörjning så är den förstås på väg att krascha. Naturen sitter med facit, och den fysiska globala ekonomin kan självklart inte växa oändligt på vår ändliga planet.(13) Med en exponentiell tillväxt, som till exempel i fallet med ränta på ränta, blir dessutom smällen in i väggen i hög fart och mycket plötslig. Genom hur vi har använt fossil energi, jordar, luft och vatten har vi pressat fram en utvecklingstrend som inte har några som helst förutsättningar att kunna fortsätta, och nu börjar konsekvenserna, inte minst de rent ekonomiska, att bli uppenbara.
Dessutom är spelet vi spelar nu inte alls marknadsekonomi och det av två skäl. För det första, om vi ser på den symboliska ekonomin, där pengar och värdepapper hör hemma: finansbranschen statssubventioneras kraftigt och det finns bankgiganter som är ”too big to fail”, något som skapar så kallad moralisk risk, där risker tas i vetskap om att när allt går bra får man vinsten, men om det inte gör det får skattebetalarna stå för notan.(14) Finns det någon som tror att sådana snedvridande incitament leder till kloka investeringsbeslut?      Ekonomer, vars moraliska grundbult är att individernas agerande i egenintresse ska skapa goda helhetsresultat i samhället, borde väl utse detta icke-marknadsmässiga tillstånd till en huvudfiende, kanske det största hotet mot samhället?
Tyvärr kan vi inte heller ur ett realekonomiskt perspektiv (där vi i alla fall håller oss till produktion av verkliga varor och tjänster) påstå att vi har en fungerande marknadsekonomi eftersom det finns kostnader, så kallade ”externaliteter”, som ingen idag betalar. Så tanken att vi bör sträva efter balans, och att ett rättvisande pris uppstår när tillgången som själv bär alla sina kostnader möter efterfrågan på en fri marknad, den är det nog inte något större fel på. Det stora felet är att vi inte alls gör så idag.

Hur ser då den nya ekonomin ut?
Det enda som kan rädda försörjningen är att vi konkret förändrar vår ekonomiska verksamhet så att den som helhet opererar inom planetens orubbliga biofysiska lagar. För en sådan förändring behövs både kunnigt ledarskap och nya ekonomiska spelregler som medger en sådan förändring. Så hur kommer då den nya ekonomiska spelplanen att se ut? Vi vet att den kommer att vara baserad på helt nya antaganden och att den därför kommer att tillåta respektive förbjuda helt andra saker än spelreglerna vi har idag gör.(15)
Den nya ekonomin kommer troligen att först finna form på en mellannivå; kanske inom en mindre grupp samstämmiga länder? Det har i alla fall hittills visat sig att åtgärdsförsök på andra nivåer inte har fungerat. Rader av FN-möten visar att vi på högsta makronivån misslyckas med att ta tag i problemen. Att försöka lösa hotet mot försörjningen från mikronivån, genom att informera oss alla som konsumenter om hur ohållbart vi lever, fungerar inte heller. Det är vår köpkraft som måste ges ramar som både bör upplevas tillräckligt rättvisa och de facto vara tillräckligt långsiktigt försörjningsskyddande, annars använder vi bara pengarna som vi sparat på att installera energibesparande solfångare till en Thailandsresa eller till att köpa mer oxfilé. Även om vi kanske i vissa fall har dåligt samvete så är beteendet som köpkraften släpper loss fortfarande ohållbart.(16)
Självklart kommer många människor att vara involverade i arbetet att utforma våra ekonomiska spelregler så att de bättre speglar världen som den faktiskt är (till skillnad från hur vi skulle vilja att den var, eller vant oss vid att anta att den är).(17) Så det som följer nedan får man se som ett utkast, en gissning hur framtiden kommer att se ut, gjord tidigt 2013 av en systemutvärderande norrländsk brödföretagare.

1. Den symboliska ekonomin
Vi behöver för det första tänka om kring pengar: de är ju ett verktyg vi människor skapat i syftet att hjälpa realekonomin att bättre möta våra behov. Så hur borde pengar fungera för att gynna det som ger långsiktiga fördelar för samhället i stort?(18)
Ränta-på-ränta, det vill säga penningmängden i exponentiell tillväxt (representerande exponentiellt växande anspråk på det verkliga välstånd som ytterst kommer från naturen) (19) har fungerat när vi i Europa var imperiebyggare och sedan utvecklades från att vara bönder som jobbade med muskelkraft till ett industriellt och fossilenergiförsörjt samhälle. Under denna begränsade tid har vi åtnjutit en enorm produktivitetstillväxt per capita (något som just nu sker på andra ställen runt om i världen). Men ständig materiell tillväxt fungerar inte långsiktigt. Förutom ohanterliga mängder utsläpp och miljöförstöring ser vi nu hur alldeles för mycket pengar översvämmar världen. Räddningsförsöken av det gamla systemet innebär att obegripliga mängder nya pengar skapas, och de rusar ut i världen i desperat jakt på en avkastning som omöjligt kan finnas på en aggregerad, global nivå.
Långsiktig avkastning kan bara finnas om man investerar i verkliga, hållbara projekt inom ramarna för biosfärens lagar. Så den nya ekonomins pensionsfonder kommer att investera i försörjningsprojekt som man kan ta på: hållbart jord-, vatten- och skogsbruk, förnybar elproduktion, bra byggnader och grönt företagande. Vi kan inte längre låna till konsumtion eller diskontera framtida kostnader. Vi investerar mer långsiktigt.

2. Den reala ekonomin
Eftersom vi nu vet att naturen inte är oändlig och oförstörbar, så kan varken tömmandet av resursdepåer eller skadliga utsläpp och nedsmutsning längre vara gratis. Aktiviteter som utgör allvarliga hot mot biosfären kan inte längre vara tillåtna. Priset på varor och tjänster, samt vilka sådana som över huvud taget finns att tillgå, kommer alltså att avgöras av vad som går att göra på uthålligt fungerande sätt och vad det kostar att göra rätt, exempelvis i jordbruket. Varför inte låta systemekologerna, som vet hur naturen fungerar, föreslå den realekonomiska spelplanen och upprätta en planetär balansräkning? Sedan får lagstiftning se till att de verkliga kostnaderna för begränsade naturresurser och för vår ekonomis konsekvenser tas in i bilden. Då blir informationsvärdet i priserna rätt och betalningsskyldigheten skyfflas inte som nu över på framtida generationer.
Detta innebär att inget land som har byggt sitt välstånd på fossil energi, ohållbar kreditgivning, farlig avfallsproduktion och/eller genom att utarma naturkapital kan öka sitt välstånd från nuvarande nivåer. Jag anser att det vi sett utspela sig i världen sedan 2007 rimligen bara kan tolkas på ett sätt: total samhällsekonomisk tillväxt från dagens fossil- och konsumtionslåne-dopade nivåer är en omöjlighet, och vägran att inse det leder bara till skadliga uppskjutanden som på ett farligt sätt förvärrar läget.

Men det här med grön tillväxt då?
Många undrar om det inte finns en möjlig väg som heter ”grön tillväxt”? Jag håller med om att grön tillväxt är en oundgänglig del av vägen framåt. Enskilda företag som producerar inom planetens ramar kan absolut ha grön tillväxt. Grön tillväxt är också både möjlig och nödvändig för den tredjedel av mänskligheten som lever i energifattigdom. Om en afrikansk kvinna som tidigare dagligen vandrade miltals för att hämta ved att elda nu i stället får tillgång till energi från solpaneler, så har vi ett uppenbart exempel på grön tillväxt där miljön gynnas samtidigt som det mänskliga välståndet ökar. (20)
Men vi som lever i rika länder får inse att vår uppgift nu inte är att öka vår konsumtion av material och energi utan att använda vår skicklighet och innovationskraft till att upprätthålla så mycket som möjligt av den moderna världens fördelar, medan vi systematiskt avvecklar vår övertrassering av planetens biofysiska gränser. I stället för att ställa frågan Hur kan vi skapa tillväxt? behöver vi alltså gå in i ett mer konkret försörjningssäkrande tankesätt: Hur mycket av den välståndsskapande produktivitet vi redan har kan vi långsiktigt behålla? Vilka nya, uthålliga produktions- och distributionssätt kan vi skapa för att ersätta de gamla som nu visar sig vara ohållbara och kommer att lämna oss i sticket? Om vi inte fokuserar på detta kommer välfärden och livskvaliteten systematiskt att krympa.
Om ekonomins spelregler däremot sätts upp i harmoni med planetens försörjningsförmåga, har vi en god chans att fortsätta utvecklas med nya innovationer och bättre lösningar, även om vi på många håll i världen får börja om i vår mänskliga strävan efter ständiga förbättringar från en lägre materiell standard än vi har idag när vi befinner oss i ”planetär overshoot”. Sedan beror det förstås på vad man menar med begreppet; om orden ”grön tillväxt” inte betyder mer materiell konsumtion, utan att hållbara sätt att försörja sig ersätter de ohållbara och att mer förfinade metoder, bättre arbetssätt och högre livskvalitet utvecklas inom planetens ramar, är det absolut lösningen, globalt sett.

Den nya ekonomin – en sammanfattning
Utan rättvisande prissignaler och en ekonomisk spelplan baserad på biofysiska fakta har vi knappast någon chans. Men när alla varor och tjänster produceras på hållbara sätt finns inte längre några obetalda externaliteter och alla priser speglar de verkliga ekonomiska, ekologiska och sociala kostnaderna. Då har vi en ekonomi som styr mänsklig aktivitet och innovation mot målet uthållig försörjning, och då kommer de hållbara lösningarna att vinna på en sant fungerande marknad.
När det falska löftet om fiktiva finansiella vinster inte längre frestar oss till korkade och/eller oetiska placeringar av våra besparingar så kommer vi att investera mycket klokare. Vi inser att det bara är realekonomin som kan förse oss med det vi fysiskt behöver – siffror på ett konto är inget värda förrän de går att byta mot exempelvis mat och husrum.
Den nya ekonomi som skissas här fungerar inom biosfärens gränser. Det är en spelplan som står i skarp kontrast till dagens märkliga zombie till ekonomi som skadegörande stapplar runt i världen, desperat av billig- energi-abstinens, ägnande sig åt allt annat än klok hushållning av begränsade resurser. Jag kan nästan se monstret framför mig, krossande allt mer natur med sina gigantiska ekologiska fotspår, upprört viftande med gamla data, krävande ”återhämtning” till beroendeframkallande tillväxtsiffror och släpande på droppstället med ständiga blodtransfusioner från centralbankerna.
Om Gandhi hade levt, och fått frågan, är det inte omöjligt att han skulle ha betraktat eländet och sagt: ”What do I think of market economy? I think it would be a very good idea.”(21)

Fotnoter
1. Till våra helhjärtade föräldrars försvar bör sägas att när de väl är överens, så brukar det vara kring riktigt bra och robusta beslut. Doktorsavhandlingen heter Managing Intercollective Conflict: Prevailing Structures and Global Challenges, Umeå universitet 1998; Dissertation.com 1999.
2. Heller, Nicole & Fisher, Douglas: Ethical dilemma profoundly sways climate economics, The Daily Climate, 28 januari, 2011.
3. Varian, Hal R: Recalculating the Costs of Global Climate Change, New York Times, 14 december 2006.
4. Avgiftsbestämd, premiebestämd och förmånsbestämd pensionsplan, www. personalekonomi.se
5. När diskonteringsräntan bestäms använder man en ekvation där den förväntade ekonomiska tillväxten per capita spelar den viktigaste rollen: Vi får en positiv diskonteringsränta när vi förväntar oss tillväxt (hamnar ofta på 3-10%), en negativ om vi bedömer att ekonomin krymper betydligt, och en på noll om ekonomin krymper lite grann. Att diskonteringsräntan värderar ned framtidens behov jämfört med nuets med ett högre tal än den förväntade tillväxten per capita beror på att man i formeln fört in en tidspreferens, som helt enkelt står för att vi hellre konsumerar nu än senare. Se t.ex. Kristin Lilieqvist: Vad är framtiden värd? Svenska myndigheters användning av diskonteringsränta. Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet 2012.
6. Margrit Kennedy föreslår att vi bör ha negativ ränta, demurrage, för att uppmuntra till långsiktigt kloka investeringar i realekonomin. Som motvikt mot kostnadsökningar som uppstår om vi slutar diskontera framtiden, påpekar hon att vi får lägre priser om räntekostnader inte läggs in i marknadspriserna, som de idag gör. Kennedy, Margrit: Interest and Inflation Free Money; Creating an exchange medium that works for everybody and protects the earth; SEVA 1995.
7. Cervenka, Andreas: ”Desperationen blir allt större”, Svenska Dagbladet, 15 september 2012.
8. Under mänsklighetens historia har mätbar tillväxt i produktivitet per capita (och därmed möjlig ökning av levnadsstandard) bara inträffat vid skiften i den fysiska försörjningsbasen, allra vanligast är att den står still. Före industrialiseringen var ett lands produktivitet i princip lika med dess befolkningsstorlek, och hög levnadsstandard förbehållen en liten elit. Thompson, Derek: ”The Economic History of the Last 2000 Years in 1 Little Graph”, The Atlantic, 19 juni 2012.
9. Vi är i så kallad ”earth overshoot” sedan 1987. Nelson, Joshua: ”Nature’s Overdraft Notice: Earth Overshoot Day”, postgrowth.org
10. Wolf, Martin: ”Is unlimited growth a thing of the past?”, Financial Times, 2 oktober 2012. Se även begreppen ”Baumol’s Dilemma” och ”cost disease”, till exempel i: ”Health care, education and the arts: The Incurable Cost Disease”, The Economist, 2 oktober 2012.
11. Robinson, Peter: ”Top 1% Got 93% of Income Growth as Rich- Poor Gap Widened”, Bloomberg 2 oktober, 2012; Cadvalladr, Carole: ”And Inequality for All – another Inconvenient Truth?”, The Observer 2 februari 2013.
12. Klimatförändringar beräknas genom detta ha orsakat 400 000 människors död. Utöver det dödas miljoner av långvarig exponering för luftföroreningar. Harvey, Fiona: ”Climate change is already damaging global economy, report finds”, The Guardian, 26 september, 2012.
13. Ingen har uttryckt det mer träffande än Kenneth Boulding: ”Anyone who believes exponential growth can go on forever in a finite world is either a madman or an economist.”
14.” A moral hazard …. it is a tendency to be more willing to take a risk, knowing that the potential costs and/or burdens of taking such risk will be borne, in whole or in part, by others.”
15. Om vi, som ekonomiska formler antar, faktiskt visar oss vara rationella borde vi ju ta hänsyn till de fyra ramvillkoren för mänsklig verksamhet. Det Naturliga Stegets systematiska arbete med att på ett naturvetenskapligt och politiskt neutralt sätt definiera dessa ramvillkor lägger en god grund för utformandet av en ekonomisk spelplan som skyddar och främjar långsiktig försörjning. Arbetet har lett vidare till en diger lista av referenser – se http://www.alliance-ssd.org/reference-list/
16. Se ”Jevons Paradox” (William Stanley Jevons, 1865).
17. Det är svårt att få syn på normer man själv lever under. De har en förmåga att bli osynliga och uppfattas ”normala” och omöjliga att ändra, ungefär som naturlagar. Men jag har gjort ett försök: Vad är det vi antar om världen i nuvarande ekonomiska system, som vi nu vet helt enkelt inte är sant?
18. Ett spännande förslag kommer från Jaromir Benes & Michel Kumhof: ”The Chicago Plan Revisited”, WP/12/202, International Monetary Fund.
19. Korten, David: ”Money Versus Wealth”, Yes! Magazine, June 30 1997.
20. Harris, Richard: ”Growing Pains: Nations Balance Growth, Power Needs”, NPR News, 7 augusti 2012
21. Vad vi vet att han faktiskt svarade, är något som i sig är mycket tänkvärt i sammanhanget: ”What do I think of Western civilization? I think it would be a very good idea.”

Om författaren
Som femte generationens brödproducent faller det sig naturligt att matförsörjningen ligger nära hjärtat. I kopplingen hjärta-hjärna ligger även ett intresse för god problemlösning, bra strukturer och smarta lösningar. Jag och min syster är uppvuxna med Polarbröd, med föräldrar som diskuterade dagens företagsproblem vid matbordet och i princip aldrig tyckte lika. Det var vad man skulle kunna kalla en kreativ oenighet. Redan som barn drevs jag av lusten att försöka förstå och vara med och skapa lösningar: På vilket sätt har han rätt? På vilket sätt har hon rätt? Det är inte ologiskt att jag efter den uppväxten gick vidare till tio år på universitetet och en doktorsavhandling i konflikthantering.(1) Att jag skrivit romanen Tunna väggar om kärlek och världsekonomi är kanske inte ens det konstigt? Alltihop handlar väl om människor och relationer; vad vi vill, behöver, är rädda för och att vi kanske inte alltid beter oss helt … vad ska jag säga … ändamålsenligt?
Anna Borgeryd

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.