Kap 15: Den gröna byggbranschens paradox – Pernilla Hagbert

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Den gröna byggbranschens paradox
Pernilla Hagberg

Alla sektorer i samhället står inför stora omställningar om vi ska möta målen för en hållbar utveckling. Detta gäller inte minst byggindustrin och bostadsbranschen. Till stor del baseras en expansion av bostadsbyggandet både på en konstant växande efterfrågan och på ett bokstavligt talat växande byggnadsbestånd. Man menar att det med energieffektivisering och ny teknik går att minska bostadssektorns miljöpåverkan. Genom att sätta sin tilltro till ”grön tillväxt” missar man dock ett helhetsperspektiv och chansen att radikalt förändra hur vi skapar hållbara boendemiljöer.

Ett grönt samhällsbygge
Hur bygger vi ett samhälle där allt knappare resurser ska delas mellan allt fler i en växande värld? Strategin har länge varit att lägga beslag på så mycket som möjligt i form av mark och naturresurser för att bygga ”den goda staden”. Detta är inte bara kortsiktigt utan bortser också från såväl rättviseperspektiv som ekologiska begränsningar i en allt mer polariserad bostadsmarknad.

Begreppet hållbar utveckling används idag brett och har kommit att innefatta en rad olika tolkningar; alltifrån politiska, emotionella eller religiösa innebörder till olika pragmatiska tillvägagångssätt för att möta utmaningarna med en global utveckling inom definitiva ekologiska ramar. Dagens politiska diskussion fokuserar i allt högre grad på att kombinera en önskan om tillväxt med miljöbevarande och samhälleligt välstånd. I byggbranschen återfinns samma tankar i termen ”grönt byggande”, där en expansion av marknaden ses som en förutsättning för övergången till minskad resursanvändning och hälsosammare boendemiljöer. Minst sagt paradoxalt om man med detta menar en absolut reducering av miljöpåverkan och inte bara en relativ förbättring.

Både på lokal och global nivå baseras målet om en socialt och miljömässigt god förvaltning på att samtliga sektorer verkar för detta. Byggbranschen – och en stor mängd stödjande sektorer – bidrar väsentligt till den miljöförstörelse och resursutarmning som det moderna samhället står för. Därutöver har den byggda miljön betydande sociala och ekonomiska konsekvenser (Sev, 2009). I kontrast till detta framträder en växande medvetenhet inom branschen, något som speglas i ett till synes ökat investeringsintresse för hållbart bostadsbyggande.

Framförallt diskussionen kring just ”hållbart” eller ”grönt” byggande antyder en tro på att det går att bygga bostäder med en lägre inverkan på global klimatförändring (Lovell, 2004). Antagandet att framtiden är urban ifrågasätts sällan, och istället går idén om den hållbara, täta staden på export. En minskad miljöpåverkan anförs parallellt med krav på ökad tillväxt. Detta genom kontinuerlig urban exploatering samt en växande marknad för eko-effektiva produkter och processer. Att främja ett marknadsdrivet miljömässigt bostadsbyggande är dock kantat av hinder när olika intressen och perspektiv kolliderar.

En paradoxal väg
Det finns en omedelbar motsägelse i att påstå sig vilja bevara till exempel ekosystemtjänster samtidigt som man försöker utveckla konsumtion inom bostadssektorn, om ”utveckla” i detta sammanhang är synonymt med att öka (vilket påpekas av bland andra Huesemann & Huesemann, 2008). Bostadsbranschen bidrar i form av arbetsgivare och samhällsbyggare till vad som räknas som produktivitet och stärkt regional utveckling. Detta innebär dock också att branschen måste spela en aktiv roll när det gäller att etablera en hållbar, rättvis bostadsmarknad samt att skapa socialt kapital (Jensen et al., 2012), bortom monetär avkastning.

Tron på att teknologi kan lösa alla nuvarande och framtida problem och att ekonomisk tillväxt kan frikopplas från resursanvändning och avfallsgenerering är speciellt stark inom byggbranschen. Det samhällsansvar som berör komplexa frågor såsom rättvisa, medborgarinflytande och stärkandet av sociala relationer är mycket svårare att fastställa och därmed utvärdera i en kvartalsrapport.

Ekonomisk tillväxt kan kort och gott ses som en ökning i ekonomisk aktivitet, vilket i sin tur ofta av slentrian anses vara en förutsättning för en förbättrad välfärd. Eller i det här fallet, skapandet av bättre, ”grönare” levnadsmiljöer. Utifrån detta har ekonomisk tillväxt – om än ett medel för att förbättra välfärden – kommit att bli ett mål i sig självt. Denna förvirring mellan medel och mål har resulterat i en minst sagt paradoxal situation. Å ena sidan så görs ansträngningar för att reducera materialflöden och miljöpåverkan inom byggbranschen. Å andra sidan används BNP fortfarande som en representation för välfärd och livskvalitet. Detta antyder ett upplevt behov av fortsatt ekonomisk tillväxt och därmed även en drivkraft för en ökad resursutvinning. Det finns en tydlig konflikt mellan målet ekonomisk tillväxt inom branschen och målet att bevara eller förbättra jordens miljöförutsättningar. Den allmänna lösningen på denna paradox ges i effektivisering.

Kritiker av en tillväxtbaserad hållbar utveckling menar att enbart effektivitet och teknologi inte är tillräckligt för att lösa nutida och framtida utmaningar (Huesemann & Huesemann, 2008). Exempelvis pekar Graham Turner (2008) på att historiska data de senaste 30 åren antyder att världen för närvarande utvecklas enligt ett ”business as usual”-scenario och att detta kommer leda till en kollaps av systemet ungefär halvvägs in på 2000-talet. Dagens tillväxtstrategier erkänner helt enkelt inte att ändliga och absoluta ekologiska begränsningar innebär begränsningar även för tillväxt. Därmed missar man behovet av en radikal förändring av människors krav på jordens resurser, där våra boendemiljöer utgör en nyckelfråga.

Bostadsutveckling
Den generella utvecklingen under 1900-talets andra hälft ledde till en högre bostadsstandard per capita, räknat i såväl yta som materiell standard och komfort. Med en nuvarande trend av minskande hushållsstorlekar, stora ytor per capita och en önskan om högre standard ökar det individuella resursbehovet. För singelhushåll innebär detta i flera avseenden en större resurs- och energiförbrukning jämfört med de hushåll där funktioner delas av flera.

Kopplat till den i stort ideologiska diskussionen kring trångboddhet, boendeyta, material, utrustning i hemmet och infrastruktur, har bostadsutvecklingen varit en fråga för regler och normer inom branschen det senaste århundradet. Detta har självfallet lett till stora förbättringar avseende hälsa och miljö, men har inte alltid varit okomplicerat i framställningen som ”progression” från Lubbe Nordströms Lort-Sverige, via miljonprogram till teppanyakihällar. Uppenbart i bostadsmarknadens fluktueringar är även att föreställningen om bostadsutveckling inte bara relaterar till en fortsatt förbättring av boendemiljöer. Det inbegriper också spekulation i bostaden som en vara likt andra. Den senaste ekonomiska turbulensen belyser det ömsesidiga beroendet mellan finanssystem och bolånestrukturer. Bostaden som mänsklig rättighet hamnar i dessa sammanhang naturligtvis i skuggan, men även de miljömässiga följderna av dagens spekulativa ”idealhem”. Graden av hushållens skuldsättning i relation till disponibel inkomst har ökat i alla de nordiska länderna under de senaste två årtiondena, med stigande reella och nominella bostadspriser (Boverket, 2010). I Sverige har produktionskostnaden per kvadratmeter för lägenheter i flerfamiljshus samtidigt nästan fördubblats under det senaste decenniet (SCB, 2012).

Att bygga hållbart
Genom förbättrad byggpraxis söker bostadsbranschen minska sin miljöpåverkan och förväntas ta ett större socialt ansvar. Att gå bortom tekniska lösningar anses allt mer relevant och borde vara en viktig, om än ofta förbisedd, uppgift i ett industriperspektiv där hållbarhetsåtgärder idag främst rör ”clean-tech” och eko-effektivitet såväl i byggprocessen som i färdigställda bostäder (Jensen et al., 2012).

En viktig komponent i utvecklingen av hållbara praktiker i hemmet är att se hushåll inte bara som enheter eller konsumenter, utan också som aktiva subjekt och bidragande aktörer (Strengers, 2009). På så sätt möjliggörs också utvecklingen av ett starkare socialt kapital.

Ansvaret att förklara hur ekvationen ska lösas med ”grönt byggande” ligger till stor del på byggbranschen, som bidrar till produktiva sektorer och tillväxt men också till resursutarmningen. Bostadssektorn exemplifierar den generella paradoxen med att upprätthålla livsuppehållande resurser samtidigt som man försöker utveckla – i betydelsen expandera – konsumtionen inom bostadsmarknaden.
Med kommunala och nationella riktlinjer som framförallt verkar för minskad energiförbrukning har byggindustrin svarat med nya produkter och processer för energieffektivt byggande. Bortsett från generella bekymmer kring rekyleffekter (ökad effektivitet ger lägre kostnader som leder till ökad konsumtion) är de till stor del missriktade. En ny studie visar att den mest signifikanta faktorn för utjämnandet av energianvändning i norska hushåll under de senaste två decennierna är den långsammare ökningen av bostadsyta per capita, jämfört med de föregående 20 åren (Hille et al., 2011). Även om satsningar på energieffektivisering har bidragit till viss del, är det faktum att den totala bostadsytan inte växer i samma takt som befolkningen en huvudsaklig förklaring. Underliggande faktorer såsom demografiska förändringar, ökade boendekostnader och skiftande boendepreferenser anges ligga bakom denna trend. Detta pekar igen på att branschens medel, eller till och med mål, i strävan efter hållbarhet baseras på en skev befintlig systemförståelse, inte en vilja att mer eller mindre radikalt förändra förutsättningarna för hur vi bygger bättre boendemiljöer.

Från ett hållbart stadsplanerings- och boendeutvecklingsperspektiv framstår kvalitativa, attraktiva och smarta ytor, där funktioner – och därmed även energi- och resursförbrukning – delas snarare än individualiseras, som nödvändiga. Detta för att utmana trenden med större bostadsytor, högre materiella anspråk samt en ökande andel singelhushåll. Hinder för detta kommer från flera sidor. Vinstmaximering i en allt dyrare byggprocess innebär att byggherrar inte anser att de har råd att bygga ytor som inte direkt kan hyras ut eller säljas. Från ett energiperspektiv anses en fördelning av resursförbrukning per lägenhet vara i linje med ekologisk modernisering. Man försöker då undvika att värma upp delade utrymmen med en mer odefinierad känsla av ägandeskap, där energi- och resursförbrukning inte belastar enskilda lägenheter.

Slutligen
Försäljningen av ”gröna” eller ”miljövänliga” bostäder förlitar sig på en retorik där man påstår sig möjliggöra en hållbar livsstil utan att radikalt utmana det nutida resursintensiva boendeidealet. Om de miljövänligt annonserade konceptboenden som produceras bebos glest per kvadratmeter, eller byggs långt ifrån service och kollektivtrafik, kan den totala miljöpåverkan fortfarande vara likvärdig eller högre än för en konventionell byggnad.

Möjligheter att bygga bostäder som ökar det sociala kapitalet, utan att bidra till en ökad konsumtion inom bostads- och hemmarknaden, ligger i lokalt engagemang, hemkänsla och kollektivt resursanvändande till skillnad från individualiserade och decentraliserade resurser och funktioner. Ett viktigt verktyg för att nå de boende är upplåtelseformen och de finansieringsmekanismer som tillhandahålls. Alternativa boendeformer och finansieringsstrukturer kan användas för att stödja resurseffektivt boende och stimulera lokalt engagemang. Ett alternativ återfinns i till exempel kooperativa hyresrätter och byggemenskaper. I Sverige är dessa typer av projekt fortfarande relativt få. Ett sätt att möta ett ökat tryck och högre krav kan vara att möjliggöra grupperingar och skapandet av forum för samarbete, där byggherrar och boendegrupper engagerar sig från ett tidigt skede i byggprocessen.

En paradox finns även i att stora ”gröna” projekt gagnar byggjättarna och tränger ut mindre byggföretag. De senare skulle kunna arbeta närmare grannskapet och bidra till en mångfald i arkitektoniskt uttryck, byggnadstypologi, lägenhetsstorlekar, upplåtelseformer och boendegrupper. Branschen måste kunna tillhandahålla bostäder utan att avsevärt öka materialflöden, ta in fler ändliga resurser eller producera mer avfall än vad naturen kan ta upp. Exempel finns i ”cradle to cradle-system”, utökade satsningar på smart renovering av vårt stora befintliga bostadsbestånd eller omställning till tjänstebaserade lösningar som är arbetsintensiva, men där nya materialtillskott kan minimeras. Här behöver mycket göras, och det krävs fler företag som vågar satsa på att bygga upp dessa system.

För att uppnå goda lösningar inom bostadssektorn behövs ett helhetsperspektiv på hållbar utveckling, där sociala och kulturella dimensioner inkluderas. Detta måste också innefatta ett systemtänkande på olika nivåer för att minimera rekyleffekter och förhindra att enskilda intressen motverkar en god helhetslösning. Det finns ett behov för en justering mellan hur industri, politik och marknad upplever bostadsutvecklingen och vad som verkligen är hållbart. Detta går bortom det nutida resonemanget kring effektivitet och skulle flytta fokus till vad som är lämpligt, tillräckligt eller helt enkelt ”lagom”. Kanske ett nytt modeord att integrera i ett hållbart samhällsbyggande, bortom gröna illusioner?

Referenser
Boverket (2010). Bostadsmarknaderna i Norden och regionalt.
Karlskrona: Boverket.
Hille, J., Simonsen, M., & Aall, C. (2011). Trender og drivere for
energibruk i norske husholdninger. Rapport til NVE. Sogndal:
Vestlandsforsking.
Huesemann, M. H., & Huesemann, J. A. (2008). Will progress
in science and technology avert or accelerate global collapse?
A critical analysis and policy recommendations. Environment,
Development and Sustainability, 10(6), 787-825.
Jensen, J. O., Jørgensen, M. S., Elle, M., & Lauridsen, E. H.
(2012). Has social sustainability left the building? The
recent conceptualization of ”sustainability” in Danish
buildings. Sustainability: Science, Practice, & Policy, 8(1), 94-105.
Lovell, H. (2004). Framing sustainable housing as a solution
to climate change. Journal of Environmental Policy & Planning,
6(1), 35-55.
SCB (2012). Bostads- och byggnadsstatistisk årsbok 2012.
Örebro: SCB-Tryck.
Sev, A. (2009). How can the construction industry contribute
to sustainable development? A conceptual framework.
Sustainable Development, 17(3), 161-173.
Strengers, Y. (2009). Bridging the divide between resource management and everyday life – Smart metering, comfort and cleanliness. Doktorsavhandling. Melbourne: RMIT University.
Turner, G. M. (2008). A comparison of The Limits to Growth
with 30 years of reality. Global Environmental Change, 18(3),
397-411.

Om författaren (skrivet 2013)
Som utbildad arkitekt jobbar jag för närvarande som doktorand vid institutionen för Arkitektur på Chalmers. Projektet jag är del av utvecklar framtidens hem i en globaliserad era, där fokus ligger på ny teknologi, material och strukturella/rumsliga lösningar som på ett radikalt sätt minskar resurs- och energianvändandet. Min forskning undersöker begreppet hem i förhållande till ett allt mer påtagligt globalt resursperspektiv, med syftet att utveckla och förmedla kunskap som bidrar till skapandet av (mer) holistiskt hållbara levnadsmiljöer. Mycket av mitt arbete och intresse rör miljö- och rättviseaspekter på hur vi bygger, samt design som aktivism.

Alternativa byggprocesser och bostadsfrågor har präglat mina tidigare erfarenheter. Detta har allt mer övergått i ett ifrågasättande av det paradigm inom byggindustrin och just bostadssektorn som fortsätter att förespråka marknadsmässiga lösningar på de stora samhällsproblem industrin själv haft stor del i att skapa och eskalera.

Pernilla Hagbert

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Advertisements

Kap 14: Vi låter det ske framför våra egna ögon – Pär Holmgren

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Pär Holmgren
Vi låter det ske framför våra egna ögon

Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop. Tre ”e” som påverkar varandra. Tre ”e” som är beroende av varandra, framför allt så länge vårt samhälle sitter fast i beroendet av fossil energi. Antagligen är de många kopplingarna mellan dessa tre ”e” just nu som tydligast i Arktis.

För bara tio till tjugo år sedan var den globala uppvärmningen och klimatförändringarna främst teorier om vad som skulle kunna hända i framtiden. Den framtiden är redan här. Klimatet förändras på jorden och konsekvenserna syns tydligast i Arktis – just nu!

Den pågående ekonomiska krisen är i sig ett tecken på en obalans. Den är kanske kulmen på den ofrånkomliga baksidan av en tillväxtekonomi som inte tar hänsyn till utarmning av jordens resurser och som inte sätter värde på de ekosystemtjänster som är grunden för vår ekonomi och vårt samhälle. Den obalansen är just nu allra tydligast i Arktis.

2012 års största nyhet
Hösten 2012 inledde jag ibland mina föreläsningar med att fråga åhörarna vilken de tyckte var årets hittills största nyhetshändelse – och då främst vad de trodde skulle vara den viktigaste händelsen under året när man någon gång i framtiden tittar tillbaka på år 2012. Jag fick lite olika svar beroende på publik och även beroende på vad som just då stod på löpsedlarna. Valet i USA och orkanen Sandy var nog de vanligaste svaren, och när det gällde total uppmärksamhet i media även OS i London. Vad jag själv trodde skulle betraktas som den viktigaste händelsen under året berättade jag inte förrän mot slutet av min föreläsning. Men det jag tänkte på var den rekordsnabba avsmältningen av havsis i Arktis, och då inte minst de följdverkningar som den kan leda till, något som vi antagligen inte kan se konsekvenserna av förrän om flera årtionden.

Till för bara några år sedan var det nästan ingen klimatexpert som trodde att avsmältningen av havsis i Arktis skulle kunna gå så snabbt. Klimatsystemet i Arktis verkar vara betydligt känsligare än vad forskarvärlden och klimatmodellerna tidigare trott. Sommartid kan mycket väl så gott som all havsis vara borta redan under det här årtiondet. Läser vi den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel, från 2007, ska det snarast ske i slutet av det här århundradet.
Fortfarande i mitten av april 2012 var utbredningen av havsis nära den normala, vilket under det senaste årtiondet varit en mycket ovanlig händelse. Men efter det smälte isen rekordsnabbt. Och det är inte så konstigt, för även om utbredningen under våren var relativt stor så var det över stora områden endast en tunn is som smälte snabbt redan under försommaren. En av de mest skrämmande processerna i Arktis är att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren.

Den 16 september uppmätte National Snow and Ice Data Center endast 3,4 miljoner kvadratkilometer havsis, vilket med stor marginal är ett nytt bottenrekord sedan 1979, då man började med noggranna satellitmätningar av isen. Det tidigare lägsta värdet, från 18 september 2007, var 4,2 miljoner kvadratkilometer.
Jämför man med referensperioden 1979–2000 har så gott som hälften av sensommarens havsis försvunnit, vilket i sin tur leder till ökad risk för självförstärkande återkopplingar i klimatsystemet och en accelererande uppvärmning.

Just i Arktis verkar de riskerna vara extra stora. När isen smälter friläggs mer mörkt hav, som i stället för att reflektera solstrålningen, kan absorbera energin, vilket gör att det blir ännu varmare och att ännu mer is smälter. Metanet på havsbotten i Arktis riskerar att börja läcka upp i atmosfären. Då metan är betydligt kraftfullare som växthusgas än koldioxid leder det till att uppvärmningen kan förstärkas, även om utsläppen från mänskliga aktiviteter skulle upphöra. En orsak till den snabba minskningen av is under sommaren 2012 var ett intensivt lågtryck med hårda vindar i början av augusti. Det är ovanligt med så kraftiga lågtryck i Arktis. Klimatförändringarna behöver inte leda till att lågtrycken blir fler i området, men däremot kan de öppna och relativt varma vattenytorna ge extra energi till de få lågtryck som berör Arktis.

Men det är som sagt inte bara utbredningen av havsisen som minskat snabbt. Tittar vi i stället på isens volym har det gått ännu snabbare. Fortfarande i inledningen av 1990-talet var den årliga minimala volymen av havsis, i mitten av september, i storleksordningen 15 000 kubikkilometer. Sedan dess har den minskat till cirka 3 500 kubikkilometer i september 2012. Det är fortfarande mycket is, lika mycket som om hela Sverige skulle ligga under ett istäcke på cirka 8 meter. Men fortsätter avsmältningen kan sommarisen alltså vara så gott som helt borta redan inom de kommande tio åren.

Att isen försvinner leder i sig dessutom till en självförstärkande återkoppling. Så länge vattnet är istäckt kyls det, beroende på salthalten, ner till nollgradigt eller någon minusgrad. Men när isen är borta blir havsvattnet snabbt varmare, vilket i sin tur leder till att det, på hösten, tar längre tid för ny is att bildas, och då blir nyisen som bildas den vintern tunnare än tidigare år, och smälter sedan undan ännu tidigare på försommaren året därpå. Det här är verkligen en ond cirkel, och processen kallas ibland för ”The Arctic Death Spiral”.

Under sommaren 2012 kom även skrämmande rapporter från Grönland. Summit, som ligger på toppen av inlandsisen, hade plusgrader fyra dagar i rad i mitten av juli vilket är mycket ovanligt. På somrarna smälter normalt som mest omkring 50 procent av Grönlandsisens yta, men vid det här tillfället förekom is- och snösmältning på upp till 97 procent av ytan. Frågan är om vi får uppleva några fler ”normala somrar” i Arktis.

Den allvarligaste återkopplingen
Trots att vi nu ser de stora och snabba förändringarna i Arktis låter vi det ske framför våra egna ögon. Jag gissar att man om bara några årtionden kommer säga att vi, i början av 2010-talet, hade vår sista chans att undvika de allvarligaste konsekvenserna av klimatförändringen. Om vi nu hade sett stora globala utsläppsminskningar, om vi nu hade kommit överens om ett stopp för utvinning av olja i Arktis och oljesand i Kanada och om vi nu hade fått de länder i världen som fortfarande sitter på stora kolreserver att inte öppna några nya kolgruvor, då hade vi förhoppningsvis kunnat klara av det så kallade tvågradersmålet. Kanske hade vi till och med haft en teoretisk möjlighet att hålla den globala uppvärmningen under en och en halv grad. Men vi tog inte den chansen. Vad ska framtida generationer säga om oss 1900-talister?
Ska de se på oss som generationen som å ena sidan lyfte fram klimatfrågan, men å andra sidan misslyckades med att sätta in den i ett större sammanhang? Vi måste bli bättre på att koppla ihop klimatfrågan med globala resursfördelningsfrågor. Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop på flera olika sätt. Och kanske är det just nu i Arktis som det här blir som allra tydligast.

Den allra allvarligaste återkopplingen i klimatsystemet står antagligen vi människor själva för, eller rättare sagt vår girighet och vår oförmåga att knyta ihop dessa tre stora och viktiga ”e”.
I takt med att havsisen försvinner i Arktis blir det nu möjligt för de stora oljebolagen att ta upp mer fossil energi, och just sensommaren 2012 gjordes de första allvarliga försöken. Även om de försöken inte lyckades lär de följas av fler. Ju mer av isen som försvinner och ju längre perioder som stora områden ligger isfria desto större är sannolikheten att något oljebolag lyckas med att ytterligare dränera de fossila lagren. Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis. Det hjälper inte vad du och jag gör som individer – så länge det tas upp mer fossila bränslen ur jordskorpan kommer någon att elda upp oljan, naturgasen eller kolet, och därmed kommer växthuseffekten att fortsätta förstärkas och den globala uppvärmningen att fortsätta.

Anledningen till att borrningarna är tillåtna är så klart vårt stora beroende av den fossila energin, och då inte minst för att vårt ekonomiska system är beroende av billig energi som smörjmedel för att hjulen bokstavligen ska snurra snabbare.

Innebär det då att de ekonomiska hjulen måste gå i baklås för att utsläppen av växthusgaser ska minska? Nej, det handlar inte om huruvida vi kan ha tillväxt eller inte. Det handlar snarare om hur vi definierar tillväxt. När jag är ute och föreläser om klimatförändringarna har jag vid flera tillfällen fått frågan om man ska välja en närproducerad icke ekologisk tomat eller hellre äta en ekologisk tomat som importerats. Mitt svar brukar oftast vara: ”Ät en morot i stället!” Det är nog ungefär likadant med debatten kring tillväxtekonomin.

Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis. Visst, vi kan antagligen på olika sätt hålla det nuvarande ekonomiska systemet flytande, exempelvis genom att pumpa in ännu mer lånade pengar, men det lär bli allt krångligare och även det leda till negativa följder för många människor – inte minst på längre sikt. Det är inte bara en stor ekologisk skuld som vi vältrar över på nästa generation, det är även en snabbt växande ekonomisk skuld.

Om vi försöker lösa de ekonomiska kriserna genom att främst sträva efter att återställa den tidigare ordningen, kommer vi fortfarande ha det grundläggande problemet kvar. Lappa och laga lite på utsidan hjälper sällan något som är trasigt inuti.

Så länge vårt samhälle tillåter, och i princip även uppmuntrar, en livsstil som överförbrukar naturens resurser kommer det grundläggande hållbarhetsproblemet bara att växa. Det kommer att visa sig på olika sätt, vid olika tidpunkter och i olika delar av världen. Och även om kriserna inledningsvis kanske främst drabbar ”andra” behöver vi inse att vi alla är en del av jorden, en del av livet på planeten, och inte minst del i en allt mer globaliserad värld. Vi kommer inte att utveckla en långsiktigt hållbar och fredlig värld förrän fattigdomen och andra sociala orättvisor är borta – överallt.

Därför behöver vi i den så kallade rika världen ta ett större ansvar. Vi är nu drygt sju miljarder människor på jorden, och vi förväntas i slutet av 2020-talet passera åtta miljarder. Så många människor kan inte leva på det sätt som de flesta i Sverige och övriga Europa gör. Naturresurserna räcker inte till det. Om vi ”rika” inte inser att vi behöver göra vissa förändringar och omprioriteringar anser vi indirekt att andra människor inte ska få möjligheten att komma ikapp oss.

Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt, stor ekonomisk tillväxt, under lång tid framöver, för att kunna investera i skolor, sjukvård, infrastruktur och liknande samhällssatsningar som vi i Sverige och stora delar av den västliga världen genomförde under 1900-talet. Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan …

Verkligheten kommer ikapp oss
Samhället måste bli bättre på att se helheten och lyfta blicken. Vi kan inte bara titta på de problem som vi ser här och nu. Vi behöver även bli bättre på att undvika framtida problem. Den typ av utmaningar som mänskligheten står inför under detta århundrade har vi människor ingen tidigare erfarenhet av. Det är därför inte alls konstigt att vi har så svårt att ta tag i utmaningarna – och att ta dem på tillräckligt stort allvar. Men – trots vår oerfarenhet måste vi hantera frågorna. Det går inte att förhandla med ”Moder Jord” och naturlagarna. Vi människor måste inse att vi behöver anpassa oss efter förutsättningarna och de begränsade resurser som finns på vår planet.

Om vi blir bättre på att förutse framtida problem ökar dessutom möjligheterna att undvika dem. Agerar vi först när de olika kriserna är här, och om vi inte inser sambanden mellan de ekonomiska kriserna, resurskriserna och de olika miljöproblemen, minskar snabbt våra möjligheter till bra lösningar. En sjukdom kan vara enkel att bota i ett inledningsskede, men den kan också vara svår att upptäcka och lätt att förneka. Ju längre sjukdomsförloppet fortgår desto lättare blir det att upptäcka sjukdomen, men den kan också bli allt svårare att bota, och till slut kanske det inte finns något botemedel.

Den grundläggande sjukdomsdiagnosen för vårt samhälle är kanske själva det ekonomiska system som vårt samhälle är byggt på. Det är lätt att titta i backspegeln och konstatera att det, framför allt efter andra världskriget, har gått mycket bra för oss i den rika delen av världen. Det är även lätt, för den som vill, att dra slutsatsen att den framgången beror på den ekonomiska tillväxten. Men vi tittar då tillbaka på en värld där resurserna räckte till alla (i den rika världen) och man kunde teoretiskt betrakta världen som oändligt stor med aldrig sinande naturresurser och med ekosystem som för alltid skulle klara att ta hand om de restprodukter och sopor som vårt samhälle producerade. Nu börjar verkligheten komma ikapp oss, och det märks allt tydligare att vi inte lever på ett oändligt stort jordklot. En mängd problem av olika karaktär dyker upp. Det är ingen tillfällighet att så många stora globala kriser inträffar nu under inledningen av det här århundradet. Det är dags att inse att de hör ihop – och att vi själva har skapat själva grundproblemet.

De markanta natur- och klimatförändringar som skedde i Arktis sommaren 2012 lär tyvärr upprepas och förvärras under kommande somrar. Kanske får det fler av oss att inse allvaret. Kanske medför det att vi till slut blir tillräckligt många människor i världen som tycker att hållbarhetsfrågorna är tillräckligt viktiga för att kräva en tillräckligt stor förändring av vårt samhälle och därmed även en förändring av vårt ekonomiska system. Det kommer aldrig vara för sent att göra så mycket som möjligt!

 

Om författaren
Efter 20 år som meteorolog på SVT har jag sedan 2009 arbetat heltid med hållbarhetsfrågor, och då främst klimatförändringarna. Före TV-karriären var jag kortvarigt anställd som meteorolog i försvaret, för att sedan forska och undervisa vid Uppsala universitet, där jag 1993 tog en licentiatexamen. TV-karriären började som inhoppare i SVT:s regionala nyheter ABC 1988 och utökades sedan till heltid 1993, i samband med att morgonnyheterna började sändas. Från mitten av 1990-talet till 2007 var jag chef över SVT:s väderredaktion. 2011 utsågs jag till hedersdoktor av Uppsala universitet, där jag nu under de senaste åren återigen undervisat. Jag är författare till ett tiotal böcker, bland annat Mat & klimat och Meteorologernas nya väderbok samt läroböcker om väder och klimat. 2010 startade jag det egna bokförlaget Pärspektiv, där mina barnböcker om ”Torsten” har getts ut. Pär Holmgren

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 13: Hållbarhetens vetenskap och politik

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Hållbarhetens vetenskap och politik
Anne Jerneck

Klimat, miljö och hållbar samhällsutveckling är viktiga politiska och vetenskapliga utmaningar såväl globalt som lokalt. Ödesfrågan gäller hur vi hanterar fattigdom och fördelning samtidigt som vi begränsar klimat- och miljöförändringar och anpassar samhället till extrema väderförhållanden, en annalkande temperaturhöjning och stigande havsnivå (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Vetenskapen har slagit fast att det finns givna begränsningar för hur vi kan utnyttja planetens resurser och ekosystem (Haines-Young, Potschin et al. 2006; Rockstrom, Steffen et al. 2009). Trots det har idén om att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att lösa klimat-, miljö- och resursproblem etsat sig fast i den politiska retoriken. Vad gäller ekonomi kan vi urskilja två nästan diametralt motsatta synsätt – ekologisk modernisering som förespråkar fortsatt ekonomisk tillväxt på ekologisk grund (Mol and Spaargaren 2000; Jänicke 2008) i kontrast till nedväxt som förespråkar en radikal omläggning av samhället mot minskad total resursanvändning (Latouche 2009; Kallis 2011). Egentligen är det inte tillväxten i sig som är problemet utan snarare vilka resurser den tar i anspråk, hur den hanterar restprodukter (avfall och utsläpp) och vad den erbjuder i form av fördelning. Forskningen tyder på att samhällen med jämnare fördelning har högre livskvalitet vilket ju är en viktig aspekt i varje diskussion om hållbarhet (Guimarães 2012). I tider av klimatförändring är en ekonomi baserad på förnyelse181 .. Håll barhetens vetenskap och politik bar energi att föredra, men även detta har sina sidor om produktionen av biobränsle tränger undan småbönder från jordbruksmark, särskilt i Afrika, eller konkurrerar med livsmedelsproduktionen i en värld där en miljard människor upplever svält. Politik för hållbar utveckling innebär att samhällsapparaten vidtar konkreta åtgärder såsom handel med utsläppsrättigheter, klimatkompensation eller avtal om utsläppsbegränsningar. På miljöområdet finns det flera internationella överenskommelser för att minska utsläpp, dels ett avtal om att minska utsläpp som orsakar försurning, dels Montrealprotokollet om att minska utsläpp som förstör ozonskiktet. Och på klimatområdet finns FN:s klimatkonvention från mötet i Rio 1992. Men det är långt kvar. Ur ett internationellt, intersektionellt (klass, kön, etnicitet, ålder, etc.) och intergenerationellt perspektiv finns det otaliga hinder i arbetet med hållbar samhällsutveckling. I Agenda 21 från Riomötet 1992 är lokalt förankrat miljöarbete en viktig grundbult, men ibland riskerar lokala prioriteringar att bli ett hot mot själva målet att globalt skydda de livsuppehållande ekologiska systemen för att säkra framtida generationers utvecklingsmöjligheter. I takt med teknologisk förnyelse och ekonomisk tillväxt ökar efterfrågan på billiga konsumtionsvaror, men ökar gör även avståndet mellan konsumtion å ena sidan och produktion och miljöbelastning å den andra sidan. I många produktionsländer är arbetsförhållandena undermåliga, och tillverkningen orsakar föroreningar, överutnyttjar resurser och ger stora utsläpp av växthusgaser vilket inte noteras i konsumtionsländernas statistik. 182 .. Anne Jerne ck I Sverige däremot skulle få konsumenter acceptera att en skofabrik i hemkommunen tillverkar billiga skor med hjälp av minderårig arbetskraft som förvägras skolgång; att underbetald personal arbetar tolv timmar om dagen alla veckans sju dagar för att möta efterfrågan; eller att fabriken förorenar vattendrag och närliggande havsvikar med giftigt avfall. I det här kapitlet belyser vi hur tvärvetskapliga forskare arbetar med liknande problematik. Hållbar utveckling i politik och forskning Hållbar utveckling har diskuterats internationellt och nationellt i flera decennier, och mer än hundra definitioner är i omlopp. Den vanligaste är att nuvarande generationer ska kunna tillfredsställa sina behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att göra detsamma (WCED 1987). Men Brundtlandkommissionens politiska vision är nästan omöjlig att konkretisera i tid och rum. Den banar väg för motstridiga krav och önskemål, och det är svårt att enas kring begreppet ”behov” även om det finns en miniminivå för intag av mat och vatten; skydd mot väder, våld och sjukdomar; tillgång till utbildning och anständigt arbete till rimlig lön; rättsskydd; socialt umgänge; etc. FN:s millenniedeklaration har en konkretare definition som betonar att alla människors fundamentala behov måste tillfredsställas utan att planetens livsuppehållande system skadas eftersom det utgör grunden för all existens (Annan 2000). Förutom atmosfären inbegriper systemet även hydrosfären, den biologiska mångfalden och matjorden (Kates, Clark et al. 2001). 183 .. Håll barhetens vetenskap och politik I en ingående analys av olika policyprogram för hållbar utvecking visar forskare att det råder en förbluffande enighet kring några få principer och indikatorer som sammanfaller med Brundtlandkommissionens idé om att tillfredsställa grundläggande behov nu och i framtiden utan att skada de livsuppehållande systemen (Kates, Parris et al. 2005). Forskarna drar slutsatsen att hållbar utveckling bör ses som en dynamisk mötesplats mellan tre progressiva krafter som respekterar grundläggande värden: 1) natur och miljö 2) ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning 3) social och kulturell utveckling inklusive mänskliga rättigheter. Men om satsningen på en av dessa äventyrar de andra kan det ge upphov till en inbördes strid som blir föremål för debatt och forskning. Eftersom hållbarhet är normativt, svårdefinierat och ofta används för att gynna särintressen måste diskussionen om mål och politiska styrmedel ständigt hållas levande både inom forskningen och i samhället i övrigt. Ekonomiska, sociala och ekologiska system Ekonomi utgår från pengar som grundläggande mått och handlar om utbyte av varor och tjänster mellan individer, företag och länder. Ekonomin är inbäddad i och underordnad det sociala systemet som vilar på värderingar, normer och lagar. Det sociala systemet, som inbegriper samspelet mellan individ och samhälle, skyddas i sin tur av ett omfattande regelverk som hindrar intrång från det ekonomiska systemet. I fungerande rättsstater är yttrandefriheten, mötesfriheten och rätten att i allmänna val påverka det demokratiska styret grundlagsskyddade, 184 .. Anne Jerne ck och det är oss helt främmande att sätta ett pris på eller privatisera dessa rättigheter. Ekonomiska och sociala system är i sin tur, eller borde ses som, inbäddade i och underordnade det ekologiska systemet, men här finns ingen grundlag som garanterar deras fortlevnad. Istället råder en ständig balansgång mellan ekonomisk nytta och ekologisk skada. Till och med i de särskilda lagar och förordningar som ska skydda det ekologiska systemet finns inbyggda klausuler om ekonomisk prioritering i händelse av konflikt mellan ekonomisk och ekologisk nytta: ”kraven … gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder” (Miljöbalken 7§). Här finns ett dilemma för vetenskapen att utforska, nämligen hur delsystemen påverkar varandra och hur konflikter mellan systemen kan minimeras. Sådan forskning kräver att olika intressenters värderingar granskas, diskuteras och vägs samman vilket är själva kärnan i hållbarhetsvetenskapen (Jerneck, Olsson et al. 2011); (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Hållbar utveckling skiljer sig från begreppet utveckling på ett par principiella punkter. Utvecklingsdiskursen fokuserar på fattiga länder medan hållbar utveckling handlar lika mycket om rika länder och framtida generationers möjligheter. Vidare är relationen mellan rika och fattiga länder (och grupper) avgörande för hållbar utveckling. Här ligger den kontroversiella frågan om huruvida rikare länder och grupper måste avstå resurser och utsläpp av växthusgaser för att fattigare länder och grupper ska 185 .. Håll barhetens vetenskap och politik få ökat utrymme. Klimatförändring och utfiskning av världshaven kan illustrera denna princip. Om det finns en övre gräns för hur mycket växthusgaser atmosfären tål och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till modernisering innebär det att rikare länder måste minska sina utsläpp till förmån för fattigare länder. Om det finns en övre gräns för hur mycket haven kan beskattas på fisk och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till fiskevatten så innebär det att rikare länder måste minska sitt fiske. Denna logik kommer alltför sällan fram i politikens eller näringslivets retorik kring hållbar utveckling. Universitetet och hållbar samhällsutveckling Enligt högskolelagen ska hållbar utveckling genomsyra verksamheten vid svenska universitet och högskolor så att ”nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa” (5§). År 2008 tog vi på Lunds universitets centrum för hållbarhetsstudier, LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies), fasta på detta och etablerade det nya forskningsämnet sustainability science (Kates, Clark et al. 2001) i Sverige. Här har vi skapat en uttalat internationell och tvärvetenskaplig miljö, där yngre och äldre forskare från olika länder och ämnen forskar och undervisar i hållbarhetsvetenskap. Den urgamla uppdelningen i samhällsvetenskaper och naturvetenskaper må vara praktisk av vissa inomvetenskapliga skäl, men den är förödande i forskningen och utbildningen om hållbarhet. Vi ser framförallt tre 186 .. Anne Jerne ck svårigheter med att uppfylla högskolelagens punkt om hållbarhet: • Kategorisering av kunskap: uppdelningen i ämnen är nödvändig för att underlätta vetenskaplig analys men faran är att det sker på bekostnad av lateralt tänkande tvärs över ämnes- och fakultetsgränser. Få enskilda akademiska discipliner kan göra anspråk på att ensamma ha funnit lösningen på verklighetsanknutna problem. • Atomisering av kunskap: vetenskapen präglas av ständigt pågående specialisering vilket kan liknas vid ett gigantiskt pussel där bitarna blir allt fler och mindre och pusslet allt svårare att lägga. Om överblicken inte ska gå förlorad måste vi utbilda studenter som blir generalister och inte endast tillverkar pusselbitar utan även lägger och tolkar pusslet. • Isolering från övriga delar av samhället: spänningen mellan forskningens frihet och samhällsnytta växer sig allt starkare i takt med ökad konkurrens om begränsade ekonomiska resurser. Vid universitet och högskolor finns både kurser och hela utbildningar i hållbar utveckling. Varje kurstillfälle i matematik, politik eller grammatik kan givetvis inte handla om hållbarhet, utan målet bör vara att alla ämnen, på olika och för dem relevanta sätt, anlägger en visionär syn på hållbar samhällsutveckling där studenter konfronteras med och stimuleras av kunskapsfrågor och attitydfrågor om det hållbara samhället. 187 .. Håll barhetens vetenskap och politik Undervisningen kan även konkretiseras genom att vi prioriterar områden där samhällsutvecklingen är speciellt problematisk och där vi lyfter in medicinska, naturvetenskapliga och teknologiska frågor i samhällsvetenskapliga ramar för att kritiskt granska problemlösningar och politiska åtgärder (Jerneck & Olsson 2011). På LUCSUS har vi engagerat studenter, lärare, doktorander och forskare i projektet Sju Globala Utmaningar för Samhällsvetenskaperna för att blixtbelysa ämnen där utvecklingen antingen står still eller går åt fel håll i förhållande till hållbarhetsmålen: 1. klimatförändringar; 2. utfiskning av oceanerna; 3. förlust av biologisk mångfald; 4. fortsatt utarmning av jordbruksmark; 5. utbredd och ökande vattenbrist (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper); 6. livsmedelsförsörjning (mot svält och för att tillgodose växande konsumtionskrav); 7. epidemier: hiv/aids, malaria, tbc (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper). Vilket fokus har hållbarhetsvetenskapen? Samhälle och universitet har förändrats i grunden sedan de första universiteten bildades. Trots detta är universiteten organiserade på ungefär samma sätt nu som för 100 år sedan (Nature 2007), medan kunskapsproduktionen kommit att präglats av nya processer: ökad 188 .. Anne Jerne ck styrning genom tillskott av stora resurser för speciella forskningsändamål; ökad kommersialisering av universiteten genom ökat beroende av externa resurser och krav på forskningens ekonomiska nytta; växande krav på forskningens rättfärdigande vilket yttrar sig i återkommande mätningar av forskningens effektivitet och kvalitet (Nowotny, Scott et al. 2003). Förändringen är i linje med de neoliberala idéer som dominerat sedan 1980-talet (Olssen & Peters 2005) och framväxten av det neoliberala universitetet (Davies, Gottsche et al. 2006). Som exempel har Lunds universitet nyligen omdefinierat ”tredje uppgiften”, från samverkan med det omgivande samhället till främjande av entreprenörskap och innovation. Inom akademin framstår sustainability science som en reaktion på den starka tudelning och åtskillnad som alltjämt råder mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap. Inom detta breda fält, som drar till sig en mängd vetenskapliga inriktningar (Clark & Dickson 2003; Jerneck, Olsson et al. 2011), kombineras en kritiskt granskande samhällsvetenskap, som exempelvis politisk ekologi (Andersson, Brogaard et al. 2011) med en naturvetenskaplig förståelse för globala miljö- och utvecklingsproblem (Jerneck, Olsson et al. 2011). Skillnaden mellan disciplin och fält kan beskrivas så här: för att verka inom en disciplin krävs vissa förutbestämda baskunskaper vad gäller teori och metod. För naturgeografen kan det handla om berggrundslära, geomorfologi, klimatologi, hydrologi, kartografi, fjärranalys och geostatistik. De vetenskapliga frågeställningarna definieras utifrån de olika disciplinernas världsbild, och 189 .. Håll barhetens vetenskap och politik med Afrikas livsmedelssituation som belysande exempel skulle naturgeografen sannolikt betona den fysiska miljöns betydelse, ekonomen marknadens och prisbildningens betydelse, statsvetaren politikens och maktens betydelse och sociologen den sociala interaktionens och strukturernas betydelse. Hållbarhetsvetenskap som forskningsfält skiljer sig från enskilda discipliner genom att de vetenskapliga frågorna inte definieras utifrån en vetenskaplig disciplins förutbestämda kunskapsområde utan utifrån problemets karaktär. Hållbarhetsvetenskapen är problemdriven med ett starkt inslag av deltagande studier som ringar in frågan om vems problem vi studerar och hur problemet betraktas ur olika intressenters perspektiv. Forskningen kan gälla agrara, industriella eller postindustriella samhällen och har en uttalat normativ och värderande utgångspunkt: kunskap ska bidra till hållbar samhällsutveckling. I forskningen kombineras en problemlösande ansats med en kritiskt granskande ansats. Vid Lunds universitet är forskningsmiljön för hållbar samhällsutveckling, LUCID (Lund University Centre of Excellence for Integration of Social and Natural Dimensions of Sustainability), uppbyggd på ett för svenska universitet ovanligt sätt. Här bedrivs forskning och doktorandutbildning i en tvärvetenskaplig miljö, där vi utifrån olika perspektiv studerar hur den vetenskapliga förståelsen av ett problem (scientific understanding) samspelar med den politiska processen kring problemet (sustainability goals). Vidare studerar vi hur politiskt och vetenskapligt satta mål konkretiseras i strategier och utvecklingsvägar ( pathways and strategies) och hur samhället försöker, eller 190 .. Anne Jerne ck misslyckas med, att genomföra strategierna (implementing sustainability). För tillfället har vi fokus på fyra utmaningar: klimatförändringar, biodiversitetsförlust, vattenbrist och förändringar i markanvändning. Hur gör vi hållbarhetsvetenskap? På LUCSUS studerar vi makt och fördelning i förhållande till jord, skog, vatten och biodiversitet i Afrika, Asien och Latinamerika. Vi undersöker hur globala perspektiv och processer kring klimat, energiförsörjning, naturresurser och livsmedelssäkerhet fångas upp i inflytelserika policydokument, nationella projekt och lokala aktiviteter och då ofta resulterar i en kollision mellan olika gruppers intressen, rättigheter och försörjningsstrategier. Det kan gälla (synen på) klimatflyktingar, hur beslutsfattare och privata aktörer i storstäder missköter vattenförsörjningen i slumområden, hur statlig energipolitik eller privata energibolags verksamhet krockar med lokala gruppers hävdvunna rättigheter till mark och vatten, eller hur nationella initiativ för skogsvård, markvård, naturvård eller infrastruktur kolliderar med lokala försörjningsstrategier. I aktionsforskning försöker vi skynda på omställningen mot en mer hållbar utveckling inom det småskaliga jordbruket i Kenya, Tanzania och Uganda. Genom böcker, artiklar och film om hälsoproblem kring matlagning över öppen eld försöker vi väcka intresse och sprida kunskap om hur partikelbemängd rök främst drabbar kvinnor och spädbarn (Jerneck & Olsson 2012). Forskningen visar även hur framförallt kvinnor utvecklar nya samarbetsformer för vattenförsörjning, 191 .. Håll barhetens vetenskap och politik jordförbättring och livsmedelsproduktion. Den stora utmaningen just nu är att återkoppla forskningsresultaten till berörda bönder och andra intressenter. Här ser vi att gemensamma workshops är en möjlig väg – men det är en annan historia! Till sist kan vi säga att den hållbarhetsforskning som beskrivits här hakar i utvecklingsforskningens tvärvetenskapliga synsätt – men tar det ett steg vidare genom att i grunden problematisera tre saker: människans samspel med naturen och de många maktförhållanden som uppstår därvid, de nutida generationernas ansvar inför kommande generationer samt akademins insatser i och för ett hållbart samhälle. Sammantaget är detta en ansats som fler borde anamma och sprida.

 

Referenser

Andersson, E., S. Brogaard, et al. (2011). ”The Political Ecology of Land Degradation.” Annual review of environment and resources 36: 295-319. Annan, K. (2000). ”We the People.” The Role of United Nations in the 21st Century. Millennium Report of the Secretary General of the United Nations, UN. Clark, W. C. and N. M. Dickson (2003). ”Sustainability Science: the emerging research program.” PNAS 100(14): 8059-8061. Davies, B., M. Gottsche, et al. (2006). ”The rise and fall of the neoliberal university.” European Journal of Education 41(2): 305-319. Guimarães, J. (2012). ”The High Cost of Inequality in Rich Countries.” Development and Change 43(5): 1159-1169. Haines-Young, R., M. Potschin, et al. (2006). Defining and identifying Environmental Limits for Sustainable Development. A Scoping Study. Full Technical Report. DEFRA project NR0102. London, DEFRA: 103p (appendix 177p). Jerneck, A. and L. Olsson (2011). ”Breaking out of sustainability impasses: How to apply frame analysis, reframing and transition theory to global health challenges.” Environmental Innovation and Societal Transitions 1(2): 255-271. Jerneck, A. and L. Olsson (2012). ”A smoke-free kitchen: initiating community based co-production for cleaner cooking and cuts in carbon emissions.” Journal of Cleaner Production in press. Jerneck, A., L. Olsson, et al. (2011). ”Structuring sustainability science.” Sustainability Science 6: 69-82. 193 .. Håll barhetens vetenskap och politik Jänicke, M. (2008). ”Ecological modernisation: new perspectives.” Journal of Cleaner Production 16(5): 557-565. Jönsson, K., A. Jerneck, et al. (2012). Politics and Development in a Globalised World. An Introduction. Lund, Studentlitteratur. Kallis, G. (2011). ”In defence of degrowth.” Ecological Economics 70(5): 873–880. Kates, R. W., W. C. Clark, et al. (2001). ”Sustainability Science.” Science 292(5517): 641-642. Kates, R. W., T. M. Parris, et al. (2005). ”What is Sustainable Development? Goals, Indicators, Values and Practice.” Environment 47(3): 8-21. Latouche, S. (2009). Farewell to growth. Cambridge, UK, Polity Press. Mol, A. P. J. and G. Spaargaren (2000). ”Ecological modernisation theory in debate: a review.” Environmental Politics 9(1): 17-49. Nature (2007). ”The university of the future (editorial).” Nature 446(7139): 949. Nowotny, H., P. Scott, et al. (2003). ”Introduction: Mode 2’Revisited: The New Production of Knowledge.” Minerva 41(3): 179-194. Olssen, M. and M. A. Peters (2005). ”Neoliberalism, higher education and the knowledge economy: from the free market to knowledge capitalism.” Journal of Education Policy 20(3): 313-345. Rockstrom, J., W. Steffen, et al. (2009). ”A safe operating space for humanity.” Nature 461(7263): 472-475. WCED (1987). Our Common Future. Oxford, Oxford University Press.

 

Om författaren
Född i Stockholm, uppvuxen i Köpenhamn och tvärvetenskapligt
utbildad i Lund där jag forskar, handleder
och undervisar i hållbarhetsvetenskap på en härligt stimulerande
arbetsplats. Ena dagen fascineras jag av två ekologer
som ingående diskuterar fruktätande primater som
sväljer, spottar eller på annat vis sprider frön i Nigerias
regnskogar och därmed främjar växternas fortbestånd.
Nästa dag debatterar vi global rättvisa i förhållande till
klimat, miljö och identitet med filosofer, samhällsvetare
och hållbarhetsforskare.
På helgerna smälter vi veckans alla intryck under natursköna
promenader runt en vackert belägen sjö i södra
Halland. Gården har inga djur men vi håller oss i gång
med vandringar, vedhuggning och renovering.
Om somrarna byter vi jordbruksbygden mot fiskeläget,
havet och horisonten utanför västkusten. Dit kommer
även barnen som bor utomlands för det mesta. Här får
facklitteraturen ge vika för både skönlitterära upplevelser
och samtal med familj, släkt, grannar och vänner.
I forskningen medverkar jag i ett långsiktigt tvärvetenskapligt
projekt om hållbarhet, och tillsammans med två
goda kollegor har jag skrivit boken Politik och utveckling
i en globaliserad värld.
Anne Jerneck

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 12: Tillit till tummen – Katarina Bjärvall

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Tillit till tummen
Katarina Bjärvall

Det sägs att det inte finns några liftare längre. Men jag finns, och en ljum vårkväll när jag parkerar cykeln vid E4/E20 söder om Stockholm för att lifta till Örebro står det en annan liftare där. En ung engelsman som vill till Göteborg. Jag låter honom behålla frontpositionen just vid utfarten ur rondellen under motorvägen, där bilarna kör som långsammast, och går så långt bort som möjligt på busshållplatsen. En av de första bilarna som kör förbi honom stannar vid mig. När jag öppnar dörren för att hoppa in vänder jag mig om och vinkar farväl till honom, men han ser mig inte – han är på väg in i en bil som har stannat. Det sägs att det är omöjligt att lifta nu för tiden, men det är ungefär lika enkelt som det alltid har varit.

Jag får åka med en pappa och hans lille son på väg till landet på Visingsö. Sonen bjuder på plockgodis från sin bilbarnstol i baksätet, men jag måste kliva ur i Södertälje där E20 viker av mot väster. Solen står snett över lastbilsfabrikerna, och en nästan varm vind drar fram över den gråpudrade gräskilen som jag korsar för att kunna sätta ut tummen över rätt väg. En av de första bilarna saktar in trots stoppförbudet.
– Har du fått slut på bensin, ska jag skjutsa dig till en mack, undrar kvinnan bakom ratten.
Jag är en osannolik liftare. Tvåbarnsmamma, 46 år och ägare till en halv bil. Varför lifta? De allra flesta förare som stannar ställer den frågan.

När jag började lifta för 25 år sedan var det för att det var det billigaste sättet att resa i Europa och det enda sättet att ta sig fram på småvägar i Burundi, Rwanda och delar av norra Tanzania. Numera liftar jag mest till fästmannen i Örebro och det är inte i första hand för att det är gratis.
Det skäl jag brukar ange först är miljön. Att lifta är att samåka och därmed spara bensin och koldioxidutsläpp. När ensamkörandet i egen bil nu blir allt mer orealistiskt borde liftandet få en revival. Då kan man invända – och det gör en del av dem jag liftar med – att överflöd av privatbilar med gott om plats är en förutsättning för liftande. Och så är det ju. Dilemmat ställs på sin spets om en stadsjeep stannar; inte vill jag göra mig beroende av en sådan? Tursamt nog händer det inte ofta. Och precis som när det gäller andra former av nålstick mot konsumismen, till exempel mat som plockas ur containrar utanför matbutikerna, så finns det två sidor. Att lifta eller plocka containerbananer är möjligt bara i symbios med konsumismen, men så länge den symbiosen är ett livsvillkor – som den än så länge är i västvärlden – så tänker jag att det är mer ansvarsfullt att leva den i någon form av subversivitet; att konsumera utan att köpa. Att utnyttja konsumismen, parasitera på den.

Nödvändighet och äventyr
En av de första beskrivningarna av liftande finns i Bibeln, berättar journaliststudenten Theo Hagman Rogowski i ett examensarbete för Lunds universitet. Aposteln Filippos får åka med en etiopisk hovman i en hästskjuts på väg från Jerusalem ner mot Gaza. Säkerligen liftades det en hel del under de följande två årtusendena, men liftandet i större skala växte fram parallellt med bilismen i USA. Bland de första publicerade bilderna av en liftare är en teckning från 1925 som visar en stolt luffare på väg till Florida. Även om han inte har tummen över vägen så var det vid denna tid som den gesten etablerades.

Under 1930-talets depression ökade antalet liftare i USA, skriver Hagman Rogowski, och under andra världskriget till och med uppmanade den amerikanska regeringen, och även regeringar i Europa, sina medborgare att lifta för att spara bränsle åt krigsmaskineriet. På en amerikansk propagandabild löd texten: ”When you ride ALONE you ride with Hitler!” Det är tänkvärt – kan vi få se Trafikverket annonsera om att den som kör bil ensam dränker öar i Stilla havet?
Under kriget var liftandet framför allt ett gratis sätt att genomföra nödvändiga resor, men i efterkrigstidens Europa etablerades äventyrsliftandet parallellt med turismen som ett närmast självklart sätt för unga människor att upptäcka kontinenten. Många inspirerades av Jack Kerouacs roman On the Road.

Det var i slutet av 1970-talet det blev farligt att lifta och att plocka upp liftare. Massmedier rapporterade om riskerna och filmen The Hitcher från 1986 porträtterade en mordisk liftare. Märkligt nog var det just då som jag började lifta i stor skala. Efter att ha prövat våra tummar på sommarlovsvägarna i södra Sverige gav vi oss av till Grekland, jag och några vänner, och 1988 tävlade vi: Försten från Scandic Hotell i Södertälje till huvudpostkontoret i Istanbul! Jag och Malin tog oss på fyra dygn genom järnridån och numera förträngda länder som Östtyskland och Jugoslavien. Det andra laget hamnade vilse i Wien.

Jag lade ner liftandet, och mycket annat, när jag blev mamma. Jag skaffade bil och såg till att plocka upp varenda liftare som stod till buds, som en amortering på skulden. Ibland var det mindre lyckat, som när min son i baksätet fick sällskap av tre vilda finnar och grät av förskräckelse. Inte ens glass hjälpte, men som tur var skulle de av i Norrköping.
Och det fanns alldeles för få liftare. De brittiska sociologerna Graeme Chesters och David Smith har studerat det avtagande liftandet i Europa och USA. De skriver om rädsla och individualisering, men ser det ständigt ökande antalet bilar som det främsta skälet. Under massbilismens första årtionden var det normalt för stolta bilägare att bjuda in dem som bad om det, men när det blev allt mer av en norm att ha en egen bil blev det samtidigt onormalt, eller med tiden abnormt, att stå där vid sidan av vägen och tigga om skjuts. Avståndet mellan bilisten och liftaren vidgades också i takt med att bilen blev allt mer av ett välutrustat andra hem med klimat och musikanläggning och olika säkerhetsfunktioner. Att öppna dörren till sitt hem är något mycket mer riskfyllt än att öppna dörren till ett rent transportmedel, menar forskarna.

Det är tydligt att liftandets uppgång och fall också speglar förskjutningen av samhällsvärden. Under 1950- och 1960-talens rekordår präglades både USA och Europa av en relativ generositet och öppenhet och av kollektiva ideal. Man skulle hjälpas åt var en grundtanke som blomstrade på många håll, såväl i den amerikanska flower power-rörelsen som i den svenska välfärdsstaten. När visionerna om en socialt rikare värld gav vika för en allt hårdare individualism drog sig liftarna undan från vägarna. Idag, med fixeringen vid effektivitet, är det få som har kommit tillbaka.

Och så är vi ju så rädda för varandra. Människor i västvärlden idag lever säkrare än människor i någon annan tid och någon annanstans. Ändå är vi inte trygga. I en internationell studie där människor fick svara på om de instämde i påståendet att »de flesta människor är pålitliga « toppade Sverige listan – 66 procent av de tillfrågade kände att de kunde lita på andra. Men en tredjedel av oss svenskar litar alltså inte gärna på andra. Vår rädsla för våldsbrott har till exempel ökat mer än det faktiska våldet. Statistiska Centralbyrån har inte frågat hur många av svenskarna som är rädda för att lifta, men däremot har man ringat in hur många som har avstått från att gå ut på kvällen av rädsla för att utsättas för våld. År 1980 var det 12 procent; 2005 var motsvarande andel 17 procent. Rädslan bland kvinnor hade ökat mer än bland män; från 20 till 27 procent. Men andelen svenskar som under det senaste året har utsatts för någon form av gatuvåld har ända sedan mätningarna inleddes i början av 1980-talet legat konstant på mellan 3 och 4 procent.

Sociologen Zygmunt Bauman formulerar i sin bok Flytande rädsla det budskap som vår tid förmedlar till oss: Lita inte på någon! Han resonerar kring en rad möjliga förklaringar till denna, som han kallar den, våra dagars tillitskris. En nyckel finns i individualiseringen. När vi ständigt uppmuntras att se till våra egna intressen och 171 .. Tillit till tumm en vår egen tillfredsställelse tror vi gärna att alla andra styrs av liknande egoistiska motiv. Synen på mänskligt sällskap som fyllt av fällor och bakhåll tenderar då att bli allt mer utbredd, menar Bauman.
Lifta eller inte lifta, stanna för en liftare eller rulla förbi? Frågorna avgörs till stor del i balansen mellan risk och trygghet. Och vår trygghet påverkas alltså inte av att samhället blir säkrare. Istället har vi i allmänhet en ganska konstant pott av rädsla och oro som behöver kanaliseras åt något håll. Det är mest objekten som skiftar; förr var vi rädda för naturen och för sjukdomar, idag är vi rädda för främlingar.
Om det inte är risker som ligger bakom rädslan, vad är det då? Jag tror att det kan vara medvetenheten om riskerna, eller till och med den ökade säkerheten, som gör oss räddare. Lanseringen av olika system för att öka vår säkerhet – larm, kameror, mobilövervakning, arga hundar, you name it – gör oss inte tryggare utan räddare. Grunden för vår trygghet är istället just tillit, med sin palindromska symmetri ett av det svenska språkets vackraste ord.

För miljöns och mötenas skull
En tisdagskväll den isande vintern 2010 återupptog jag liftandet. Tunnelbanan hade kört fast i en snöhög någonstans vid spårens slut och bland tusentals tålmodiga människor i Liljeholmen stod jag och sonen, då sju år, och drömde om en buss. Efter en timme tog jag honom i handen och gick ut i rondellen. En bil stannade naturligtvis direkt och vi fick skjuts ända hem. Nästa dag var snön ännu djupare och vi gjorde likadant. Det var då jag blev påmind om hur glad jag blir av att lifta.

Miljöargumentet väger tungt, men pengarna spelar också in. Resan tur och retur Stockholm-Örebro kostar 500 kronor oavsett om man kör bil eller tar tåget. Att lifta är gratis. Och inte går det långsammare heller. Den tidspress som många lever under idag måste vara ett annat av skälen till att så få människor liftar, men faktum är att det ofta går lika fort att lifta som att ta tåget, när man räknar in anslutningen med tunnelbanan in till Centralen.
Ibland går det till och med lika fort som att köra själv, men de åkturerna är inte mina favoriter. Under en lift för länge sedan fick jag i uppdrag att sitta och spana efter polishelikoptrar på den blå himlen ovanför en cab som rusade fram i 150 knyck över småländska höglandet. Då var jag 22 och fartglad, hade det varit idag hade jag sagt att jag måste stiga av i Målilla. Den andra stora risken som förknippas med liftande – överfall i olika former – har aldrig drabbat mig. Ingen har någonsin petat på mig när jag har liftat. Två gånger har jag upplevt hotfulla situationer; båda gångerna bad jag att få stiga ur och fick det.

Att lifta handlar för mig numera om att odla långsamhet och osäkerhet, att ge mig själv möjlighet att se skönheten ur världens fulare perspektiv. Som nu utanför Eskilstuna: de lågt belysta regnmolnen som tornar upp sig, skarpt asfaltsblå över kraftledningarna, medan maskrosorna blinkar mellan de utkastade pappmuggarna i diket. Även om det ofta kan gå fort liftar jag inte om jag har en tid att passa, jag vill njuta av att ha lyckats osäkra tillvaron för några timmar och av att vara tillgänglig för slumpen och dess små sköna kickar.
I detta ligger också att göra sig tillgänglig för möten. Även om det numera händer att en förare som stannar är upptagen i ett mobilsamtal som fortsätter under resan så plockar de flesta upp mig för att de faktiskt vill prata med mig. Inte så sällan har de ett starkt behov av att lätta sitt hjärta för en främling som de aldrig mer kommer att träffa. Vid två tillfällen har jag blivit upplockad av akut förtvivlade pappor; den ena hade ett litet barn som nyligen hade drunknat i en brunn och det talade vi om från Skillingaryd till Trelleborg, den andra hade en dotter som just hade gjort ett självmordsförsök och han ville att vi, två unga tjejer, skulle försöka förklara varför. I sådana situationer blir det uppenbart hur mycket vi behöver varandra också som främlingar.

Andra gånger har jag som liftare fått tillgång till kunskaper jag inte skulle ha fått på annat sätt. Bara under de senaste åren, längs de här tjugo milen genom Sörmland, Västmanland och Närke, har jag lärt mig en hel del om svetsande, rådjursjakt och vårdnadstvister, om ungdomsarbetslöshet, irakisk inrikespolitik och metoder för fettsugning, om det sociala livet i en byggfutt och om de grannkonflikter som kan uppstå när man försöker driva ett kafé i en mellansvensk by där jantelagen härskar.
I Eskilstuna börjar det regna och det är vägarbete och bilkö. En kombi glider fram, tutar hej vilt och stannar. Där sitter en journalistkollega med man, tre barn och packning ända upp på taket. De undrar vad jag har för fel på bilen. När jag förklarar skakar de på huvudet och skrattar medkännande. De rullar vidare och för några sekunder, där i regnet utan paraply, känner jag av just abnormiteten, outsiderrollen som har gått över gränsen och inte är rolig längre. Sedan stannar en rysk långtradare.

Vad ska man tro, finns det en framtid för liftandet när privatbilismen av nödvändighet blir mer marginaliserad? Kan man hoppas på ett jämviktsläge där det blir så pass ovanligt att ha en egen bil och så pass självklart att lifta att de flesta bilar som rullar har en eller ett par liftare som passagerare? Sociologerna Chesters och Smith menar att tillitskrisen gör att det traditionella hängandet vid vägkanten på vinst och förlust har spelat ut sin roll, men att digitalt arrangerad samåkning har framtiden för sig. Störst i Sverige, och mest komplicerad och kostsam, verkar samakning.se vara. Flera Facebookgrupper, till exempel Skjutsgruppen, finns också för folk som letar både lift och medpassagerare – här är tonen lättsam och det erbjuds bensinpengar, kaffe, kärlek och underhållande vissling.

Men att verkligen lifta, eller plocka upp liftare vid vägkanten, handlar för mig om något mer. Det är ett sätt att manifestera en friare frihet än den färdigpaketerade valfrihet som den liberalistiska hegemonin inbillar sig att vi ska låta oss stängas in i. I den lilla lådan är vi fria att välja mellan världens alla el-, tele- och försäkringsbolag, och schampoflaskor och italienska kaffedekokter, men vid vägkanten befinner jag mig bortom väljandet, på verkligt fri fot.

Framför allt handlar det om att läka den där krisande tilliten, ja om något så pretentiöst som att forcera fram tillit till mänskligheten. Det är det jag känner att jag gör när jag sitter där högt över vägbanan och talar med den ryske långtradarchauffören som är på väg med ett lass plåt från S:t Petersburg till Borås. Vi snurrar igenom rondellen utanför Arboga, regnet upphör och han ger mig, på en engelska som blir bättre för varje mil, en häpnadsväckande historia om kärlekens villervalla: hur han gifte sig tidigt med en klasskamrat, för att tjugo år senare, när klassen återförenades på årsdagen av examen, bli förälskad i en annan flicka från klassen – så han skilde sig och gifte sig med henne. Och nu är han lycklig nog att längta hem, berättar han när vi kör in på den vidsträckta parkeringen utanför köpladorna norr om Örebro.

Det är, får man säga, ett förtroende i denna krisande värld. Vi skakar hand, jag kliver ur och slår igen den tunga dörren. Den enorma motorns stämma växer till ett dånande och tradaren rullar förbi Ica Maxi för att långsamt accelerera tillbaka ut på motorvägen. I den fjäderlätta försommarskymningen går jag över viadukten in mot staden.

Källor
Bauman, Zygmunt, Flytande rädsla, Daidalos 2007
Bibeln.se
Chesters, Graeme och Smith, David, The Neglected Art of Hitchhiking: Risk, Trust and Sustainability, Sociological Research Online, vol. 6, no. 3 2001
Hagman Rogowski, Theo, Dom som stod vid vägen, Lunds universitet 2012
Kerouac, Jack, On the Road, Viking 1957
Pickett, Kate och Wilkinson, Richard, Jämlikhetsanden, Karneval 2010
SCB, Undersökningar om levnadsförhållanden

Om författaren
Författare och frilansjournalist. Jag fördjupar mig gärna i ämnen med många bottnar, som det svenska språkets roll i mångkulturen eller skolans betydelse som fordon för klassresor.

Hittills har jag skrivit fyra böcker – romanen Under tiden, reportageboken En gravad hund om språk och två debatt-/analysböcker om överkonsumtion: Vill ha mer – om barn, tid och konsumtion och Var är du? Människan och mobilen. Nu arbetar jag på en bok som ska ytterligare utforska konsumismens drivkrafter. Min bas finns i en förort till Stockholm där konsumtionskraven kan klibba som klister men där rådjuren betar under balkongen och där Mälaren erbjuder luft, vatten och is. Till den strandkanten söker jag mig ofta, och till det öländska Alvaret och till skogarna i Kilsbergen.
Katarina Bjärvall

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

 

Kap 8 Framtiden är överlovad – och överbelånad – Anders Wijkman

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Anders Wijkman
Framtiden är överlovad – och överbelånad

Rapporter från forskningen om spänningen mellan ekonomi och ekologi – om hur atmosfären och biosfären påverkas alltmer negativt av våra produktions- och konsumtionssystem – avlöser varandra. Budskapet är att människans påverkan på planeten nu nått en nivå som innebär allvarliga risker för välfärden i framtiden. Miljöfrågorna har för länge sedan upphört att vara ett särintresse, för att använda Fredrik Reinfeldts språkbruk. Vad som står på spel är förutsättningarna för en fortsatt välståndsutveckling.

Vissa forskare, som Nobelpristagaren Paul Crutzen, menar att vi är på väg in i en ny geologisk epok, Antropocen. Vi överger Holocen – som erbjudit stabila förhållanden för mänsklig utveckling – till förmån för ett långt mera instabilt system. Vi kan inte utesluta ”tipping points” – med drastiska och oåterkalleliga konsekvenser för klimatet och många viktiga ekosystem – och därmed för våra samhällen.
Hållbarhetskrisen blir för var dag allt tydligare genom sociala, finansiella, ekonomiska, miljö- och klimatmässiga störningar. Dessa uppträder nu samtidigt och i allt större omfattning i olika delar av världen. Vi står inför en rad svåra utmaningar, som drivs på av slösaktiga produktions- och konsumtionsmönster, orättvisa handelssystem, perversa subventioner och återkommande finanskriser. Orättvisorna i världen är fortsatt stora och inkomstskillnaderna ökar i de allra flesta länder.
Arbetslösheten är hög och stigande, särskilt bland unga människor. Det finansiella systemet är alltmera skiljt från den reala ekonomin och ger inte prioritet åt investeringar i långsiktiga och hållbara lösningar.

Vår planet har hittills haft en anmärkningsvärd förmåga att ”buffra” den snabbt ökande mänskliga påverkan på både klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har varit hög trots allt allvarligare skador på miljön. De allra flesta ekonomer tar detta till intäkt för att utvecklingen är på rätt spår, och tror på fortsatt konventionell tillväxt även i framtiden. De allra flesta ledare inom politik och näringsliv hakar villigt på.
Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden?

Tillväxtens dilemma
Här står sålunda två världsbilder mot varandra. En fråga jag sedan många år ställer mig är varför de allra flesta beslutsfattare inom politik och näringsliv så självklart ger ekonomerna tolkningsföreträde framför naturvetarna. Särskilt som ekonomernas prognoser så ofta slår fel. Finanskrisen 2008 är bara ett exempel i raden.
Svaret på frågan är rimligen att allt annat än fortsatt konventionell tillväxt är svårt att föreställa sig – både för makthavarna och för folk i allmänhet. Den modell för utvecklingen som vuxit fram under industrisamhället förutsätter expansion. När BNP-tillväxten går ned – eller är negativ – utsätts våra ekonomiska, finansiella och sociala system för omedelbara problem. Händelseutvecklingen i dagens Grekland, Irland, Portugal och Spanien är avskräckande exempel.

Men att ett problem är svårt att hantera är inte detsamma som att det är ok att stoppa det under mattan. Politikens ansvar är att både lyssna och leda. För närvarande tycks man mest ägna sig åt att lyssna. Budskapen slipas av så att de ska tilltala så många väljare som möjligt. Makten är det centrala. Visionerna och det långsiktiga ansvaret kommer i andra hand.

Om nu naturvetarna har rätt, vilket är min övertygelse, och utrymmet för att öka omsättningen av energi och råvaror är begränsat – vissa bedömare menar att vi redan passerat gränsen – så kommer naturen inom kort att slå tillbaka med stor kraft. Med den politik som nu förs har vi mycket dålig beredskap att hantera de kriser som blir följden.

Framtiden överlovad
Det finns inga enkla lösningar på tillväxtens dilemma. En orsak är att framtiden sedan lång tid tillbaka är kraftigt överlovad. Som en konsekvens växer skuldbergen. Vissa bedömare, som Boston Consulting Group i en rapport i december 2012, talar till och med i termer av Ponzi Finance.
Ponzi var en italienare i början av 1900-talet som lovade 40-50 procent avkastning till dem som satte in sina pengar hos honom. Men istället för att investera vad som deponerats använde Ponzi pengarna till att betala ränta till dem som gjort insättningar tidigare. Systemet förutsatte att ständigt nya investerare anslöt sig – som ett pyramidspel. Efter ett tag sprack bubblan och Ponzi hamnade i fängelse. Nära hundra år senare försökte Bernie Madoff göra om samma sak på Wall Street. Han lyckades hålla igång pyramidspelet i flera decennier, men till slut sprack även detta. Madoff sitter nu inne på livstid.

Boston Consulting Group menar att många länder idag lever lika farligt som Ponzi och Madoff. Orsaken är att deras samlade skulder vida överstiger vad som är hållbart. Summan av skulderna för regeringar, företag och privatpersoner inom OECD-området låg på i snitt 160 procent av BNP år 1980 – en nivå som bedömdes som rimlig. Idag, trettio år senare, ligger samma andel på över 320 procent av BNP – en ohållbar nivå enligt många bedömare. Inom euroområdet är siffran ofattbart höga 390 procent.

Den allmänna debatten handlar mest om regeringarnas skuldsättning. Men i många länder, och Sverige är ett av dem, är hushållens skulder ett minst lika stort problem. Att låna till konsumtion har blivit allt vanligare.

Konsumtion på kredit
Befolkningen i industriländerna kan se tillbaka på tiden efter andra världskriget som en gyllene period. Ekonomierna växte snabbt. Levnadsstandarden sköt i höjden på ett närmast spektakulärt sätt.

Länge var det en fråga om att möta människors mest basala behov. Men med tiden växte anspråken. Möjligheterna att skuldsätta sig vidgades kraftigt – inte minst krediter för boende och konsumtion. I realiteten innebär de allt generösare villkoren att allt flera människor ges möjlighet att idag konsumera morgondagens resurser. Systemet bygger naturligtvis på förutsättningen att ekonomierna ska fortsätta att expandera som hittills.
Att konsumera har kommit att bli en del av livsstilen. Som den polske filosofen Zygmunt Bauman uttryckte det i en intervju i Stockholm, i augusti 2011:

När jag var liten gick människor till dåtidens motsvarighet till gallerior för att köpa nya kläder när de gamla inte längre gick att använda. Man handlade för att ersätta något utslitet med nytt. I dag söker vi bekräftelse och identitet genom shopping.

Den snabba ökningen av kreditvolymen har i många länder maskerat de växande inkomstklyftorna i samhället. Även hushåll som halkat efter i inkomstligan har fått möjlighet att hålla konsumtionen uppe. De allt liberalare reglerna för att låna pengar i USA – inte minst på husmarknaden – blev ett sätt för Clintonregeringen att balansera en allt skevare inkomstfördelning. När husvärdena plötsligt vände nedåt blev situationen snabbt ohållbar. Mer än fyra miljoner hushåll i USA har tvingats gå ifrån sina bostäder sedan 2008 – en katastrofal utveckling.

Krediter är en viktig del av ekonomin. Men när kreditgivningen expanderar långt snabbare än ekonomin i övrigt – och när lånen baseras på kortsiktig avkastning, ofta av spekulativ karaktär, snarare är långsiktig hållbarhet – innebär det att värden inflateras och risker byggs upp som förr eller senare leder till stora, och ibland, irreparabla skador – för samhällsekonomin i stort, för enskilda individer och för klimatet och ekosystemen.

Överuttagen från naturen
Skuldökningarna i det finansiella systemet är en sak. Dem kan vi löpande mäta. Svårare är det med inteckningarna i naturen. De är långt mindre tydliga. För att ta ett exempel: intäkterna från försäljningen av rekordfångster av fisk – eller hårt avverkade skogar – redovisas som en pluspost i BNP. Någon motsvarande redovisning av den urholkning av fiske- eller skogsbestånden som alltför ofta sker – och som leder till mindre fångster/ avverkningar på sikt – görs som regel inte. Följden är att vi kör planeten utan en ordentlig balansräkning. Ett enskilt företag skulle aldrig kunna sköta sin redovisning så.
Skulderna i ekonomin och naturen hänger naturligtvis ihop. För att betala av skulderna behöver värden skapas. Och värden skapas genom att utnyttja resurser från naturen, främst högvärdig energi. Vissa typer av ekonomisk aktivitet – som olika typer av tjänster – kräver lägre insatser av energi och råvaror. Den digitala revolutionen innebär att denna del av ekonomin kommer att öka. Men sett över tid råder det ett nära nog linjärt samband mellan värdeskapandet i ekonomin och användningen av naturresurser. För sådana sektorer inom ekonomin som byggande, transporter, energiproduktion, kemikalier, livsmedel, textiler och merparten konsumtionsvaror är efterfrågan på energi och råvaror fortsatt mycket hög.

Den billiga oljans tid är förbi. Allt talar för att världen är på väg in i en period av stigande energi- och råvarupriser. Detta gör att skuldsaneringen för både regeringar och hushåll kommer att bli svårare. Utrymmet för annan konsumtion blir på motsvarande sätt lägre. Detta kommer att slå mot tillväxten, vilket spär på svårigheterna att betala av på skulderna.
Det är enkelt att inse att den typ av låneekonomi som utvecklats efter 1970-talet bara är möjlig i en ekonomi som växer snabbt. Det kommer därför att bli allt svårare att hålla igång systemet när den viktigaste förutsättningen för tillväxten – låga energipriser – har förändrats i grunden. Den enda möjligheten, som jag ser det, är genom en systematisk satsning på en långt effektivare energi- och materialanvändning. Men denna fråga har än så länge låg prioritet inom politiken.

Så oavsett från vilken vinkel vi betraktar problemet – ekonomins, finanssystemets eller naturens – är utmaningarna stora. Framtiden är starkt överlovad. Att fortsätta mycket längre på den konventionella tillväxtens väg kommer inte att fungera, först och främst av klimat-, miljö- och resursskäl. Men negativ tillväxt är heller ingen lösning. Då får vi kollaps i de ekonomiska, finansiella eller sociala systemen. Tillväxtens dilemma kan, som jag ser det, bara lösas genom en bred diskussion i samhället, med sikte på en radikal omläggning av ekonomin.

En fråga i taget duger ej
Den stora utmaningen består i att utveckla en mer holistisk syn på mänsklig utveckling. Inte minst måste vi bredda synen på vad som är ett gott liv. Livskvalitet är för de allra flesta människor långt mer än materiell konsumtion. Det är ett av flera goda argument mot att ha tillväxt i BNP som den viktigaste måttstocken för utvecklingen.

Politiken kan inte längre handla om att hantera en fråga i taget. Dagens stuprör, både i form av samhällets organisation och i hur forskningen arbetar, måste växla över i långt mera horisontella system. Allting hänger ihop.
Många olika förslag har lagts fram med syfte att minska trycket på biosfären och atmosfären. Det har bestått av en kombination av regleringar och ekonomiska styrmedel, en komplettering av BNP som måttstock för utvecklingen samt försök att ge ekosystemens funktioner ett värde, både på makro- och företagsnivå. Problemet är att få av dessa förslag accepterats på den politiska nivån. Allra störst är svårigheterna på internationell nivå. Nära tjugo år av klimatförhandlingar – med ytterst magert resultat – är ett tydligt exempel.

På EU-nivå har vissa framsteg nåtts, till exempel i form av en klimathandlingsplan och bindande beslut om utbyggnaden av förnybar energi. Men eurokrisen har gjort att hela hållbarhetsarbetet hamnat i bakvatten och risken är idag stor att EU:s ambitioner sänks, istället för motsatsen. Oförmågan att reformera utsläppshandeln så att priset på koldioxid får en styrande effekt är bara ett exempel av flera på bristen på ledarskap. Europaparlamentets beslut i april i år att inte begränsa antalet utsläppsrätter var en smärre katastrof. Hela EU:s klimatpolitik är i farozonen.

Finanssektorn utanför radarn
En sektor som sällan nämnts i samband med hållbarhetsdiskussionen är bank och finans. Ändå är det uppenbart att de mål och värderingar som styr finansmarknaden har helt avgörande inverkan på utvecklingen i samhället. En helt central fråga är hur de finansiella institutionerna hanterar långsiktig risk, inte minst klimat- och miljörisker. Direkt kopplat till detta är de ersättningssystem som används. När både kreditansvariga inom banker och portföljförvaltare hos finansiella placerare belönas på basis av de senaste månadernas resultat är det föga förvånande att frågor om långsiktig risk kommer på undantag. En annan fråga har att göra med kreditexpansionen som sådan. När konsumtion tidigareläggs, vilket den snabbt ökade skuldsättningen i samhället innebär, så har det naturligtvis som en konsekvens att det skyndar på överutnyttjandet av många viktiga ekosystem och naturresurser och den snabba ökningen av växthusgaserna.

Ett av problemen med finanssektorn är att så få människor vet hur den fungerar. En ung brittisk parlamentsledamot, Steve Baker – med erfarenhet från finansmarknaden – gjorde nyligen kommentaren att det bara var en handfull av ledamöterna i det brittiska parlamentet som förstår hur det finansiella systemet fungerar.

De allra flesta människor lever nog i föreställningen att nya pengar skapas av centralbanken i landet där man bor. Centralbankerna har visserligen en viktig roll i det finansiella systemet, men de är bara ansvariga för några få procent av de pengar som snurrar runt i våra ekonomier. Mängden pengar i samhället är istället en direkt funktion av bankernas långivning. De behöver endast hålla en mycket liten andel av lånestocken som reserv i form av eget kapital.
I takt med att krediterna betalas tillbaka minskar ränteintäkterna. Det finns därför ett starkt intresse hos bankerna att hela tiden öka utlåningen – alternativt att låntagarna inte ska amortera ned sina lån. Det är så man tjänar pengar. Det är för övrigt bara genom en ökad långivning som redan beviljade krediter – och räntorna på dessa – kan betalas igen.
Historiskt byggde bankernas verksamhet på att de säkerheter som gavs för lånen var de bästa tänkbara. Men förutsättningarna har förändrats. En rad nya kreditinstrument har utvecklats, vilka hade som mål att sprida riskerna. Men slutresultatet har i de flesta fall blivit ett ökat risktagande. Värdet på många av bankernas säkerheter är, som vi sett, allt annat än stabilt. Husbubblan i USA år 2008 gav en illustration av hur snabbt fastighetsvärden kan falla.

Finanskrisen satte ljuset på flera viktiga frågor – alltifrån relationen mellan bankernas eget kapital och deras utlåning till frågan om var gränsen ska dras för vad banker och finansiella företag ska syssla med. Professor Harald Sverdrup vid Lunds universitet har uttryckt det på följande sätt: ”Vi måste skilja på ’banking och gambling’.”

Mitt syfte är ingalunda att ifrågasätta själva kreditgivningen. Utan tillgång till krediter, både för att kunna starta och driva företag, göra investeringar på lång sikt och även fördela konsumtionsutgifter över tid, skulle vår moderna ekonomi inte fungera. Men verksamheten som den bedrivs idag ger anledning till ett antal kritiska frågor.

Konsumtionsökningens baksida
Den snabba materiella tillväxten – och formerna för den – har, som vi konstaterat, en baksida. Konsekvenserna i form av klimatpåverkan, överutnyttjandet av viktiga ekosystem och en tilltagande brist på viktiga ändliga resurser blir allt allvarligare. En analys av finansmarknadens ansvar i sammanhanget visar på stora brister. Intresset och förståelsen för begrepp som hållbarhet är tyvärr lågt hos de allra flesta av finansmarknadens aktörer.

Det finns visserligen ljusglimtar. Inom FN:s Miljöprogram, UNEP, driver man sedan ett antal år tillbaka ett nätverk bland aktörer på finansmarknaden på temat ”Principles for Responsible Investment”. Sammanlagt knappt ett tusen banker och finansföretag har skrivit under principerna, som ställer krav på att sociala och miljömässiga aspekter måste vägas in i samband med olika investeringsbeslut. Principerna är allmänna till sin karaktär och hur de tillämpas i praktiken är svårt att uttala sig om. Parallellt med UNEP:s arbete har flera liknande initiativ vuxit fram inom den finansiella sektorn.

Detta till trots ligger bank- och finanssektorn kraftigt på efterkälken när det gäller arbetet för hållbar utveckling. Man skulle förvänta sig motsatsen. En av den finansiella sektorns huvuduppgifter består just i att hantera risk. De institutioner som till exempel har ansvaret för allmänhetens pensionskapital borde vara extra försiktiga, för att inte tala om pensionsspararna själva. Men här finns en uppseendeväckande brist både på medvetenhet och ansvarstagande. Samtal med representanter för olika pensionsfonder visar dessutom att de mycket sällan får frågor från sina kunder som rör krav på klimat och miljöhänsyn.

Avregleringarna en politisk kapitulation
Det finns många orsaker till bristerna i finansmarknadens sätt att arbeta. Avregleringarna på 1980-talet ledde till att kreditvolymerna snabbt ökade och att kontrollen över verksamheten kraftigt reducerades. Nya kreditinstrument utvecklades – en del positiva, andra av mer dubiös karaktär. Utvecklingen av datatekniken fick stor betydelse. Just nu pågår en viktig diskussion om så kallad robothandel. Tillgångar byter ägare på bråkdelen av en sekund. ”Att tjäna pengar på pengar” har blivit en allt viktigare del av verksamheten. Företag på börsen värderas alltmer efter kortsiktiga parametrar, som kvartalsbokslut och förväntad ”cashflow” för de närmaste åren. Framtida risker och kostnader diskonteras till nuvärden och får allt mindre betydelse för ett investeringsbeslut ju högre räntesatsen är. Parallellt tillämpas, som redan berörts, belöningssystem inom finansföretagen som är utpräglat kortsiktiga. Allt detta gör att ansvarstagande och riskbedömning på lång sikt kommer i andra hand.

Banker och finansföretag lånar villigt ut stora belopp till, eller gör placeringar i, företag vars riskexponering är betydande – i relation till energi och klimat – men också andra miljörelaterade frågor. Just nu strömmar massor av riskvilligt kapital till utvinningen av skifferolja och skiffergas i USA – och oljesand i Kanada – trots att riskerna både finansiellt, klimatmässigt och miljömässigt är stora. Här måste med nödvändighet en förändring ske, både för att minska riskerna för de enskilda spararna men också för att minska flödet av kapital till investeringar i verksamheter som förorenar atmosfären och förstör naturkapitalet – och istället stödja investeringar i teknologier som är hållbara.

Ett avgörande problem i sammanhanget är frånvaron av en global skatt på utsläpp av koldioxid. Att regeringarna misslyckats komma överens om en skatt innebär dock inte att risken i samband med investeringar i utvinning av olja, kol och gas – eller verksamheter som använder mycket fossilenergi – skulle vara lika med noll. Varje investering i klimat- eller miljöstörande verksamhet innebär ett risktagande. Den politiska styrningen på global nivå är visserligen allt annat än effektiv. Men det mesta talar ändå för att regelverket successivt kommer att skärpas.

EU:s system för handel med utsläppsrätter har än så länge avsevärda brister – och priset på utsläpp av koldioxid ligger i nuläget (maj 2013) på en löjligt låg nivå – men utvecklingen är entydig. De beslut som fattats inom EU innebär att utsläppshandeln ska fortsätta, och detta oavsett hur det går med de internationella klimatförhandlingarna. Enligt EU:s beslut kommer volymen utsläppsrätter att minska med 1,7 procent årligen. Verksamheter som ger upphov till växthusgaser – framför allt koldioxid – kommer därför att få betala alltmer i framtiden.
Den finansiella sektorn kan inte längre blunda för dessa frågor. Det bästa som kunde hända vore att branschen satte upp egna regler för hur riskerna ska hanteras, som till exempel ett skuggpris för koldioxidutsläpp på minst 50 euros per ton.

Gapet mellan finansmarknaden och forskningen
En ny organisation – Carbon Tracker – har nyligen etablerats i Storbritannien. Syftet är att noga följa de finansiella placerarnas innehav och värdering av företag på börsen som ägnar sig åt utvinning av olja, gas och kol.
Utgångspunkten för verksamheten är att världens regeringar enats om att verka för att undvika farlig klimatförändring, vilket översätts som att medeltemperaturen inte får öka med mer än max 2 grader Celsius. Carbon Tracker har gjort en beräkning av hur stora mängder koldioxid som kan genereras under resten av detta århundrade utan att äventyra 2-gradersmålet. Man lutar sig här mot en studie utförd av Potsdam-Institutet för klimatstudier (PIK). Enligt PIK:s analys bör atmosfären inte utsättas för mer än ytterligare 565 miljarder ton koldioxid i form av utsläpp från mänskliga aktiviteter.

Samtidigt konstateras att de totalt redovisade reserverna av kol, olja och gas i världen, om de kom att utnyttjas, motsvarar utsläpp på nära 3000 miljarder ton koldioxid. Ungefär en fjärdedel av dessa reserver – motsvarande en utsläppsvolym på 745 miljarder ton koldioxid – ägs av de största olje-, gas- och kolföretagen på världens börser. Resten ägs av olika statliga bolag.
Den värdering som marknaden gör av fossilföretagen är direkt proportionell mot de reserver dessa redovisat. Antagandet från finansmarknaden är helt uppenbart att de fossila reserver som redovisats av företagen kommer att användas. Samtidigt visar PIK:s analys att bara en mindre del av dessa reserver kan användas om vi skall ha en chans att klara 2-gradersmålet. Ett tydligare bevis för gapet mellan politiken och marknaden – för att inte tala om mellan klimatforskningen och marknaden – kan man knappast tänka sig.
Slutsatsen är, som jag ser det, att värderingen av fossilföretagen vilar på mycket lös grund. Finansmarknadens aktörer tycks utgå ifrån att regeringarna kommer att fortsätta misslyckas i sina försök att begränsa klimatpåverkan. Eller också är man klimatförnekare hela bunten.

Ingen vet exakt hur klimatförhandlingarna kommer att utvecklas. Men den dag ett klimatavtal ingås – kopplat till ett globalt pris på utsläppen av koldioxid – så kommer värdet på fossilföretagens aktier att rasa i värde. Vissa bedömare talar om att så mycket som 60-80 procent av värdena kan komma att raderas ut. Detta är något att begrunda för finansmarknadens aktörer, inte minst för de institutioner som hanterar medborgarnas pensionskapital.

Någon detaljerad analys av hur stor exponering svenska finansiella institutioner har i verksamheter som är starkt fossilberoende har mig veterligt inte gjorts. Pensionsfondernas verksamhet är naturligtvis av särskilt intresse. Uppgifter framtagna av Riksdagens Upplysningstjänst år 2011 visade att Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonderna för 2010 redovisade ett innehav motsvarande 9,5 miljarder kronor i Big Oil – de sex största oljeföretagen (Exxon, BP, Shell, Total, Chevron och Conoco Philips).

En intervju nyligen med chefen för Sjunde AP-fondens VD visade att medvetenheten om riskerna är låg. Frågan om fonden ska placera i fossilföretag eller inte verkar över huvud taget inte vara på agendan. Miljöhänsyn anser sig fonden ta genom att sätta av en dryg miljard kronor – av ett totalt förvaltat kapital på nära 150 miljarder kronor (!) – för satsningar i så kallade clean-techföretag. Resten av medlen – mer än 99 % – är placerade i stora globala företag, i princip i relation till företagens börsvärde. Det innebär att Exxon och Chevron är bland fondens allra största innehav. Någon distinktion mellan utvinning av råolja och okonventionell olja, som oljesand, skifferolja etc. – där klimat- och miljöriskerna är betydligt större – görs uppenbarligen inte.

En slutsats är given: AP-fondernas placeringspolitik måste ses över i grunden. Det räcker inte med allmänna formuleringar om hänsyn till miljö och etik. Riskexponeringen är idag alltför hög – både med hänsyn till klimatet och risken för ”stranded assets” – att bubblan spricker och värdena på fossilföretagens aktier sjunker kraftigt. Att placeringar i fossilaktier ger hög avkastning på kort sikt är knappast något försvar för den nuvarande policyn.

En i grunden reformerad finansmarknad
Som den finansiella sektorn fungerar idag så bidrar den starkt till att både förstärka kortsiktigheten i ekonomin, koncentrera ägandet och därtill driva på tillväxten av investeringar i icke hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Den brist på långsiktigt ansvar som idag kännetecknar stora delar av finansmarknaden måste förbytas i sin motsats. Att till exempel bortse från de risker som investeringar i verksamheter som är starkt fossilberoende utgör, är dubbelt oansvarigt. Det påskyndar klimatförändringen. Men därtill sätts miljontals sparares tillgångar på spel.

Nonchalansen går dessvärre längre än så. Krediter eller stöd för affärsverksamheter som leder till en fortsatt utarmning av många viktiga ekosystem – som regnskogar, våtmarker, jordbruksmark och marina resurser – eller storskalig exploatering av knappa färskvattenreserver, är exempel på aktiviteter som på sikt urholkar själva basen för välfärden. Om banker och finansföretag tog större hänsyn till denna typ av risker skulle de kunna lämna positiva bidrag till arbetet för en mera hållbar utveckling. Idag är bidragen alltför ofta det motsatta.

Avsikten med min text i denna bok är inte att diskutera förslag till en genomgripande reformering av finansmarknaden. För detta skulle krävas både en långt bredare analys och kompetens. Avsikten är istället att tydliggöra de stora bristerna inom bank- och finanssektorn när det gäller arbetet för ett mera hållbart samhälle och samtidigt ge förslag till hur den negativa trenden kan brytas. Därför följer som avslutning några förslag som syftar till att göra den finansiella sektorn till en mera positiv kraft i hållbarhetsarbetet:

• Inför ett skuggpris på minst 50 euro per ton koldioxid i samband med bedömningen av alla krediter till, eller placeringar i verksamheter som är starkt kopplade till användningen av fossila bränslen. Nivån 50 euro per ton bedöms vara tillräckligt hög för att skapa incitament för en snabb omställning av energisystemet.

• Inför obligatorisk rapportering för alla större företag – inklusive finanssektorn – hur deras verksamhet påverkar viktiga miljö-, klimat- och resursfrågor. För företag inom bank och finans är den viktigaste frågan riskexponeringen.

• Upphör med systemet med kvartalsrapportering – ett steg som nyligen Unilever tagit. Rapportering var tredje månad ökar ofelbart företagens kortsiktighet på bekostnad av det långsiktiga ansvaret.

• Inför kompensationssystem till medarbetarna i finanssektorn som belönar långsiktigt värdeskapande och inte, som idag, kortsiktig värdestegring.

• Beslut om striktare regler för utlåningen – för att bryta utvecklingen mot allt snabbare utlåning och därmed riskerna för finanskrascher, där skattebetalarna får betala notan. Det är helt obegripligt att solvensen hos finansiella institutioner ofta räknas i ett par, tre procent. Företag med så låg solvens skulle inte ha en chans att få lån i banksystemet. Men bankerna själva – även efter den reform som skett i och med Basel III – kommer undan med ett kapitaltäckningskrav på 3 procent. Bankens eget kapital borde istället ligga på minst 20 procent av utlåningen.
Om författaren
Min livsresa innehåller erfarenheter från många olika områden. Jag kom tidigt in i politiken, blev riksdagsman för Moderaterna bara 26 år gammal. Med facit i hand, alldeles för tidigt. Jag fick ansvar för energifrågorna. Redan då grundlades min skepsis till det konventionella tillväxtbegreppet. Jag såg tydligt att det finns gränser för människans uttag av naturresurser. Jag reste frågan inom partiet men utan framgång. Efter en tid lämnade jag politiken. Tio års arbete i Röda Korset lärde mig att de allra flesta naturkatastrofer kan undvikas. Skogsskövling och jordförstöring ökar sårbarheten för både torka och översvämningar.

Sedan följde spännande och meningsfullt arbete i Naturskyddsföreningen, Styrelsen för U-landsforskning och FN. Jag återvände till politiken 1999, som ledamot av Europaparlamentet för Kristdemokraterna. En rik tid i en dynamisk organisation. Jag satte hyggliga avtryck inom energi- och klimatpolitiken. Mina försök att påverka KD:s politik för större hållbarhet rönte dock begränsad framgång.

Idag har jag lämnat partipolitiken, men jobbar oförtrutet på med frågor kring ekonomi och ekologi. Tillsammans med Johan Rockström har jag gett ut två böcker, Den stora förnekelsen och Bankrupting Nature. Jag är nybliven ordförande i Romklubben, ledamot av bl a Vetenskapsakademien och Skogs- och Lantbruksakademien. Jag är också ordförande i Återvinningsindustrierna.

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 5 – Den vite konsumentens börda – Alf Hornborg

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Den vite konsumentens börda
Alf Hornborg

Ur vårt europeiska och nordamerikanska överflöd växer en allt mer utbredd övertygelse om det ohållbara i våra livsmönster. Men det blir samtidigt allt mer uppenbart att världssamhällets överklass inte är beredd att lämna ifrån sig sina privilegier frivilligt. Decennier av retorik om ”hållbar utveckling” må ge sken av konsensus, men nu tvingas dess motstridiga budskap obönhörligen upp till ytan. Polariseringen mellan tillväxtvisioner och överlevnadsfrågor är åter tydlig. Själva vårt prat om ”hållbar utveckling” är ohållbart.
I december 2007 belönades en amerikansk före detta vicepresidents systemkritiska film om den annalkande klimatkatastrofen med Nobelpris samtidigt som Svenskt Näringsliv drev en grandios kampanj för att få oss att konsumera mera. Timbros allestädes närvarande budskap är att det är ökad konsumtion som kommer att rädda världen. Överallt möter vi samma argument: Sluta för Guds skull inte att köpa kinesernas varor! Det är ju deras chans att utvecklas och betala för en renare miljö!

Inför detta argument står många av oss tysta. Att leva i överflöd är alltså att visa solidaritet med världens fattiga? Men varför känns tanken så kusligt välbekant? Påminner den inte om Rudyard Kiplings egendomliga resonemang om ”den vite mannens börda”? Kolonialism som välgörenhet! Eller till och med om de vita plantageägarnas reaktion i den amerikanska södern, när det föreslogs att slaveriet skulle avskaffas? Vad skulle slavarna ta sig till utan sina herrar?

Den franske antropologen Maurice Godelier har påpekat att samhällen i alla tider har varit benägna att framställa ojämnt utbyte och exploatering som om det vore ett rättvist byte av tjänster. Slavarna skulle vara tacksamma mot sina ägare, medeltidens livegna mot sina feodalherrar, inkahärskarens undersåtar mot sin gudomliga kejsare … De som alstrar överflödet skall vara tacksamma för de smulor som kommer dem till del. Är det därför vi idag pratar om ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”? Är det därför vårt budskap till de fattiga länderna i Syd är att de bör vara tacksamma för att få sälja sina underbetalda arbetstimmar och naturresurser till det kapitalstinna Nord?

Vår ”utveckling” belastar andra
Innerst inne förstår vi nog alla att det fossilbränsledrivna industrisamhället närmar sig vägs ände. De militära insatserna i Mellanöstern och klimatkrisen är två sidor av samma mynt. Problemen med att fortsätta importera billig energi och att fortsätta exportera entropi (materiell oordning till exempel i form av koldioxidutsläpp) blir allt mer ohållbara. Men vi glömmer lätt att vår historiska erfarenhet av ”billig energi” är lokaliserad i rummet såväl som i tiden. Fossil energi har upplevts som ”billig” endast inom världssamhällets kärnländer. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit ”billig” – folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna i nuets värld som om de vore olika stadier i tiden. Därför ler vi åt tanken att svenskar ännu en gång skulle kunna bli hänvisade till vedbränsle och dragdjur, trots att det är den verklighet som en stor del av befolkningen i världssamhället idag befinner sig i. Den oljedrivna tekniken ser vi som ett ”nu” snarare än som ett ”här”.

Den goda miljö som Sverige idag stoltserar med har möjliggjorts av ett sekel av massiv import av fossila bränslen. Det är så vi har kunnat avlasta våra skogar från det urgamla kravet att erbjuda ved till våra hem, foder åt våra betesdjur och störar till våra gärdsgårdsbyggen, samtidigt som våra åkermarker har tillförts näringsämnen och andra förbättringar som alla bygger på oljan. Därför har vi idag 60 procent mera skog och bördigare åkrar i Sverige än för hundra år sedan, medan exporten av skogsprodukter blivit en av våra viktigaste inkomstkällor. Men är det detta recept på ”utveckling” vi nu vill föreslå de så kallade utvecklingsländerna, som uppmanas gå i våra fotspår? Varifrån ska de i så fall hämta sin olja?

I ett par seklers tid har de industrialiserade delarna av världen levt på fossila bränslen och därmed också kunnat utveckla en ekonomisk teori som hävdar att vi har befriats från den produktiva jordytans begränsningar. Detta innebar ett förkastande av den så kallade fysiokratin, som på 1700-talet betraktade jorden som den enda produktionsfaktorn som alstrade ett nettovärde. Sedan den industriella revolutionen har vi européer levt på forna tiders solinstrålning, lagrad i jordskorpan. Nu inser vi att fossilbränsleåldern utgör en historisk parentes men tänker oss så kallade biobränslen (till exempel etanol) som ersättning för oljan.

Vi utgår alltså ifrån att den teknologi som hittills drivits med koncentrerad energi från miljontals år av solinstrålning i framtiden skall kunna vidmakthållas med samma årliga mängd solinstrålning som våra agrara förfäder (och våra medmänniskor i nuets Syd) haft tillgång till. Men då upptäcker vi att enbart den svenska drivmedelsförbrukningen, översatt i biobränslen, skulle kräva mer än dubbelt så stor åkerareal som det finns i Sverige, alternativt nästan hela vår årliga skogsavverkning. Ändå tillhör Sverige de mest gynnsamt lottade industriländerna, när det gäller tillgång till ekologiskt produktiv areal. Är det dags för ekonomerna att damma av fysiokratin?

Den senast hägrande lösningen på detta dilemma är att vi hämtar våra biobränslen från Brasilien, Mozambique och andra stora, fattiga länder i Syd. Trots att vi får höra att etanolproduktion kan ge upphov till minst lika mycket växthusgaser som fossilbränsleanvändning, att den i förlängningen leder till ökad avverkning av tropisk regnskog och minskad biodiversitet, att den förmodligen kan försörja färre hästkrafter per hektar än vanligt hästfoder och – allvarligast av allt – att den leder till högre livsmedelspriser och ökad undernäring bland de fattiga i Syd. Vi tvingas skärskåda vår ”teknomassa” – den teknologiska infrastruktur som vi har ackumulerat i ett par seklers tid och som nu konkurrerar med mänsklig och annan biomassa om livsutrymmet på vår begränsade planet. Nu skall det odlas sockerrör inte för att försörja hungrande människor utan för att driva våra stadsjeepar. Men landsbygdsbefolkningen i Mozambique bör vara tacksam för att vi tar deras billiga mark och billiga arbetstimmar i anspråk, och erbjuder dem en väg mot ”utveckling”.

Är vår teknik andras slaveri?
När började vi tro att det är flödena av pengar som upprätthåller våra samhällen, i stället för energiflöden? När blev pengarna vår fiktiva energi? Människor har i hundratusentals år haft intuitiva insikter om att allting ytterst är beroende av energiflödena från solen, och följdriktigt dyrkades också solen i förmoderna jägar- och jordbrukssamhällen. Men när utrikeshandeln efter Renässansen upphöjdes till den centrala verksamheten i flera västeuropeiska imperier kom pengaflödena att framstå som livgivande. Även om debatter har pågått i flera hundra år kring huruvida det är guld, åkermark, arbete, energi eller betalningsvilja som är grunden för ekonomiskt ”värde”, har tillgången till mycket pengar i praktiken varit avgörande för möjligheter till makt, framsteg och det vi kallat ”utveckling”. Trots att återkommande finanskriser i olika delar av världen gång på gång har påmint oss att varken mynt, sedlar, plastkort eller siffror på en datorskärm har något inneboende värde, har de fortsatt att styra våra liv.

Det är faktiskt också pengarna som från första början har möjliggjort den moderna tekniken. Om de afrikanska slavarna på bomullsplantagerna i de brittiska kolonierna hade fått samma lön som de brittiska industriarbetarna, och åkermarken i kolonierna kostat lika mycket som den i England, så hade det inte blivit någon Industriell Revolution. Hela poängen med att mekanisera produktionen av bomullstyger för massexport byggde på fabrikörernas möjlighet att tjäna mera på exporten än vad de betalade för importen av råbomull. Än idag bygger den moderna teknikens existens på skillnader i prissättning på arbete och jord i olika delar av världssystemet. Det må se ut som om tekniken har ersatt slaveriet, men i själva verket har den i stor utsträckning förskjutit lågavlönat och hälsovådligt arbete till fattigare delar av världen. Medelklassen i USA och Europa har bytt ut sina hembiträden mot dammsugare och tvättmaskiner, men det är nog inte många som frågar sig om de anställda hos kinesiska tvättmaskinstillverkare idag verkligen har det bättre än europeiska hembiträden på 30-talet. Tekniken är inte ett ymnighetshorn, sprungen ur ren uppfinningsrikedom. Den handlar i grunden om vad som är ekonomiskt möjligt för olika kategorier av människor, och därmed om omfördelning av människotid och naturutrymme i det globala samhället.

Väldigt många människor vill gärna tro att Hans Rosling ger oss hela bilden när han säger att utvecklingen i världen är på rätt väg. Hans pedagogiska och energiska utläggningar är ju verkligen övertygande. Han brukar ställa upp sju dockor (en för varje miljard människor) och visa att två i stort sett bara har råd med sandaler, medan fyra har råd med cykel (eller möjligen moped) och bara en har råd med bil och flygbiljetter. Sedan säger han att de där sju dockorna står i kö för att kunna ha råd med mera, och att det gäller att få dem att röra sig framåt i kön utan att förstöra vår planet. Men, tänker jag, om kunskap bara bestod av statistik om levnadsstandard skulle vi ju inte behöva särskilt mycket samhällsvetenskap. Strukturella motsättningar, maktförhållanden och finansflöden i världssamhället är svåra att åskådliggöra med hjälp av leksaker eller diagram.

Låt oss ändå göra ett försök. Av de där sju dockorna har två inga pengar alls, fyra har små penningpåsar och en har en stor säck med pengar. De två dockorna med sandaler har nästan inga ekologiska fotavtryck och de fyra med cykel ganska små, men den sjunde har ett mycket stort. Här är det dags att påpeka att den sjunde dockan inte skulle ha råd med sin bil och sina flygbiljetter (dvs. sin teknik och överkonsumtion) om inte fyra andra dockor hade så låga löner, det vill säga hade så små penningpåsar. Det är ju deras låga löner som gör teknik och konsumtionsvaror så ”billiga” för den rikaste dockan. Det är med andra ord de stora skillnaderna i köpkraft som gör tekniken möjlig. Dockorna har alltså relationer till varandra. Det kallas samhällsvetenskap. Till och med tekniken är ett samhälleligt fenomen.
Till slut måste vi fråga oss hur det är möjligt att upprätthålla de stora skillnaderna mellan dem som har lite pengar och dem som har mycket. Jo, svaret är att en av dockorna har banker, som ständigt plockar fram nya penningpåsar. Men i Hans Roslings världsbild ryms varken samhällsstrukturer eller finansflöden. I stället för att inbilla oss att de sju gula dockorna står i kö på väg mot högre ”utveckling” borde vi fundera på vad denna ”utveckling” är, och vad den innebär inte bara för utarmningen av vår planet utan också för relationerna mellan olika delar av mänskligheten

Vi står inför en gigantisk desillusionering när det gäller teknikens framtidslöften. Det som ytterst håller våra maskiner rullande är köpkraft och världsmarknadspriser. Det har man bittert fått erfara i de numera avindustrialiserade delar av det forna Sovjetunionen, där man tvingades återgå till dragdjur därför att man inte hade råd med reservdelar och bränsle till sina traktorer. Vilken framtid går vi européer själva till mötes? Kommer ”hållbar konsumtion” och ”hållbar produktion” att rädda oss? Är det med andra ord etik och teknik vi ska tro på? Vi bör nog inte ha alltför höga förhoppningar om någondera. De oundvikliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den globala finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen. Tyvärr lär nog ingenting mindre än ett sammanbrott kunna åstadkomma ett paradigmskifte. Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

Bortom pengar och tillväxt
Motsättningen mellan republikaner och demokrater i USA belyser i ett nötskal det dilemma som sviktande exportnationer står inför, även i Europa. De förutsägbara höger- och vänsterargumenten bygger på samma begränsade världsbild. De utgår båda ifrån exportintäkter som inte längre vill infinna sig. Det förutsätts att pengarna till slut trots allt ska finnas tillhands, och att den avgörande frågan är hur de skall fördelas. De nyliberala republikanerna förordar polarisering och fortsatt utslagning, medan demokraterna försöker värna om den nationella solidaritet som vi minns från ett socialdemokratiskt Europa före Thatcher och Reagan. För många av oss är det lätt att ta avstånd från nyliberalismen, men betydligt svårare att inse att även den socialdemokratiska visionen förutsätter polarisering, på global nivå.

Det var exportframgångarna under årtiondena efter andra världskriget som möjliggjorde visionen om den rika och jämlika välfärdsstaten. De allmänt höjda konsumtionsnivåerna i Europa och Nordamerika betraktades som arbetarrörelsens landvinningar, snarare än som en följd av den kapitalansamling som då ägde rum i dessa delar av världen. Löftet om en allt högre levnadsstandard blev en central ingrediens i vänsterpolitiska manifest. Därför blev det också svårt för vänstern att hantera de globala förskjutningar som på åttiotalet gav oss helt nya politiska budskap. Dels lärde vi oss att de höga konsumtionsnivåerna i USA och Europa var ekologiskt ohållbara, privilegierade och omöjliga att genomföra i global skala. Dels var det svårt att säga emot nyliberalernas budskap att de offentliga välfärdsutgifterna måste minska, om inte våra exportindustrier skulle flytta till länder i Asien med lägre skatter och lägre löner. Det budskapet blev allt svårare att avfärda efterhand som de faktiskt gjorde det, och efterhand som det visade sig att amerikanska och europeiska konsumtionsökningar endast kunde upprätthållas genom växande privata och offentliga skuldbördor.
Och där står vi fortfarande och stampar. Nyliberalernas tilltro till marknadens osynliga hand är tyvärr inte mera moraliskt och ekologiskt aningslös än deras motståndares övertygelse att vi genom politiska beslut i land efter land kan se till att sju miljarder människor ska kunna anamma samma tekniska bekvämligheter och konsumtionsnivåer som genomsnittsinvånare i USA och Europa. Hur sympatisk den senare visionen än ter sig är den nästan lika naiv som föreställningen att mänskligheten en vacker dag kommer att kolonisera andra planeter. Men hur skulle ett politiskt budskap kunna se ut, som klär av sig den konventionella retorikens skygglappar för att på allvar värna om krisberedskap, global rättvisa och ekologisk hållbarhet?

Det viktigaste vi kan hoppas på i det politiska samtalet är att det berättigade kravet på kollektiv samhällelig kontroll över marknaden frikopplas från löften om stigande konsumtionsnivåer. Vi blir varken friskare eller lyckligare av högre konsumtion. Tvärtom är det bara genom att sänka vår överflödskonsumtion i USA och Europa som vi kan rädda klimatet, haven och resten av biosfären från förödande förändringar, samtidigt som vi möjliggör en mera rättvis global resursfördelning. I dagsläget verkar det dessutom vara enda sättet att undvika ökad skuldsättning och därmed ett annalkande finanssammanbrott i global skala.

Givetvis begriper vi alla att politiker idag knappast kan värva väljare med löften om minskad konsumtion. Därför är det tyvärr sannolikt att situationen måste bli betydligt sämre, finansiellt och/eller ekologiskt, innan det politiska samtalet på allvar börjar överväga andra alternativ än de konventionella höger-/vänsterdogmerna. Men om vi redan nu vill börja fundera över vad en tredje väg skulle kunna innebära kan vi lära oss mycket av vad som faktiskt har inträffat i land efter land, från Argentina till Grekland, som marginaliserats av världsmarknaden och ställts inför överlevnadsfrågor som länge varit okända i USA och Europa.

Det återkommande mönstret är införandet av lokala valutor, som återbördar marknaden från finansspekulanternas till vardagsmänniskornas värld – och kalibrerar ekonomin med deras mest väsentliga behov. För drygt tio år sedan förstod argentinarna att kreditinstitutens pengar är fantasier som plötsligt kan upplösas, och att de själva måste bygga en alternativ ekonomi för att trygga sin överlevnad. Även om sådana kriser brukar avfärdas som tillfälliga kan de ge oss värdefulla insikter inför ett mera genomgripande och definitivt sammanbrott. När nu nation efter nation hotas av konkurs vore det kanske påkallat även för Sverige att kosta på sig en plan B? Eller är det självklart att Sverige för all framtid behåller sin ställning på världsmarknaden? Hur skulle en alternativ ekonomi se ut, som tryggar vår grundläggande överlevnad även om exportmarknaderna försvinner? Finns det bland våra tusentals statsfinansierade ekonomer någon som dristat sig tänka utanför ramarna?

Karl Polanyi noterade 1944 att den ”självreglerande” marknadens råa logik genom historiens gång ömsom frigjordes, ömsom tyglades av samhälleliga regelverk som välfärdspolitik eller socialism. När nu varken globala välståndsklyftor eller miljökriser har räckt till för att rubba makthavarnas tilltro till nyliberal politik, kanske finanskriserna kan visa sig mera omstörtande. Men i stället för att söka oss tillbaka till traditionellt socialdemokratiska eller socialistiska visioner om nationell solidaritet är det vår uppgift att föreställa oss ett helt annat sätt att tygla den råa världsmarknaden. Det kan handla varken om att (på den globala miljöns och de fattigas bekostnad) ge den fritt spelrum, eller om att (med ovissa utsikter och moraliska betänkligheter) försöka tillhöra dess mest framgångsrika spelare, så att vi som nation fortsättningsvis har råd med vår välfärd. Alternativet måste på längre sikt vara att i största möjliga utsträckning immunisera alla människors liv och försörjning mot de globala kapitalflödenas nycker. Och det måste i sin tur innebära att brödlimpor i Småland inte förblir utbytbara mot en datorskärm på Wall Street.

Om författaren
Jag föddes 1954 i Helsingfors men bodde under min barndom i olika brukssamhällen i Sverige och Kanada. I början av sjuttiotalet studerade jag socialantropologi, sociologi, etnologi och miljövård i Lund. Efter studentåren flyttade min fru och jag 1978 till en gård söder om Västervik, där vi under fjorton års tid bedrev fårskötsel (som mest nästan 190 tackor) och där våra två barn växte upp. Från gården pendlade jag till Uppsala, där jag 1986 doktorerade i kulturantropologi och hade forskartjänst fram till 1990. Sedan hade jag i tre år tjänst i Göteborg, men under ett av de åren gjorde min fru och jag fältarbete bland mi’kmaqindianer i Kanada. Vi har också gjort längre resor i Peru, Brasilien och ögruppen Tonga i Polynesien. Vi blev tvungna att sälja fåren när vi flyttade till Kanada 1992, men från 1999 till 2012 har vi i stället haft Herefordkor på gården, som hela tiden har fortsatt att vara vår fasta punkt. I min forskning har jag särskilt intresserat mig för hur moderna västerlänningar tänker kring ekonomi och teknik. Jag är övertygad att våra föreställningar kring tillväxt och framsteg är lika kulturspecifika och särpräglade som de föreställningar som antropologer påträffar bland ursprungsbefolkningar i Amerika och Söderhavet. Det är med den utgångspunkten jag har skrivit böcker som The Power of the Machine (2001), Myten om maskinen (2010) och Global Ecology and Unequal Exchange (2011). Alf Hornborg

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 4 – Tillväxtens innersta väsen – Stellan Tengroth

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Tillväxtens innersta väsen 
Stellan Tengroth

I detta kapitel kommer jag att analysera tillväxt som ett grundläggande begrepp. Med ett naturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv är det ett försök att finna tillväxtens innersta väsen.
För den som sätter likhetstecken mellan tillväxt och positiv utveckling vill jag redan här deklarera att det kan vara en nedslående läsning. Jag kan nämligen inte hitta något exempel på att tillväxt är annat än tillfällig, absurd och i längden omöjlig.
Men att jag ger tillväxten dessa – till synes negativa – attribut betyder inte att allt hopp är släckt. Det blir ett problem bara för den som envisas med att knyta framtidstro och hopp om ett gott liv till fenomenet tillväxt.

Tillväxt betyder förändring
Tillväxt i sig är inte ett tillstånd eller en fristående egenskap utan något som får sin mening först i det ögonblick som jag knyter det till något som har förmågan att växa. Det kan vara en lyckokänsla, ett midjemått, en månadslön eller världens samlade koldioxidutsläpp. Objektivt sett finns inget skäl att ordet tillväxt ska sända ut vare sig positiva eller negativa signaler. Det borde istället vara ett neutralt begrepp utan egen värdeladdning. I Svenska Akademiens ordlista, SAOL, förklaras ordet tillväxt med ’växande, ökning’. En matematiker skulle säga att det är derivatan av en godtycklig storhet under  villkoret att derivatan antar ett värde större än noll. Med humanistens språk kan samma sak uttryckas som att tillväxt är förändring. En förändring som går i en enda riktning, från liten till stor, lätt till tung eller från låg till hög.
I denna uppräkning av motsatsord får bara de som kan uttryckas i siffror vara med. Förändringen måste kunna mätas och måttstocken kan vara linjal, våg eller en siffra i räkenskaperna.
Men även om det som förväntas växa ska vara mätbart är det inget krav att måttet är objektivt eller ens allmänt accepterat.
Temperatur går att mäta med kalibrerade mätinstrument och anges i Kelvin, Fahrenheit eller Celsius. Det är till och med så att både seriösa vetenskapsmän och många klimatskeptiker ser jordens årsmedeltemperatur som en objektiv sanning. Klimatförändringen uttrycks som tillväxten hos denna temperatur. Att skeptikern ser den som en övergående trend, inte anser att den är orsakad av människan och inte utgör ett hot, är en annan fråga.
Också det som inte enkelt och entydigt låter sig mätas kan beskrivas med siffror. Lycka är i jämförelse med BNP ett luddigt begrepp. Många ser det nog som flummigt, men inom lyckoforskningen görs vetenskapliga studier. I en skala från ett till tio får man gradera hur man ser på sitt liv, och även om det objektiva kan ifrågasättas går det att visa på både tillväxt och nedväxt hos lyckan.
Ju mer vi fjärmar oss från det naturvetenskapligt exakta desto större blir förstås osäkerheten. Likväl går det att tala om förändring och tillväxt hos både kunskap, tillit och vänskap. Alla betydligt viktigare än både BNP och ekonomisk tillväxt.

Tillväxten är tillfällig
Om förändring är det mest grundläggande när vi talar om tillväxt, kommer som god tvåa det faktum att den är tillfällig. Både inom biologi och ekonomi förekommer kortare eller längre tidsperioder med tillväxt. En sådan följs alltid av en period där det som har expanderat antingen ligger någorlunda stabilt på en och samma nivå eller krymper ihop. Nedväxt kan i teorin ske på ett lugnt och värdigt sätt, men i praktiken är risken stor att vi går in i ett skede med dramatik och konflikter.
I ett försök att skärskåda drivkrafterna, både när det går uppåt och nedåt, identifierar jag fyra villkor. Alla måste vara uppfyllda under tillväxtfasen och växandet avslutas när någon av dem faller ifrån.
Förutsättning nummer ett – näringstillförseln – är självklar. Inom zoologin handlar det om proteiner, kolhydrater och vitaminer, men även vatten att dricka och luft att andas.
Om mitt första villkor talade om intag beskriver det andra vad som händer i andra änden. För djur som levde i det fria, och även för våra förfäder, var detta inget problem. Mängderna var inte större än att naturen kunde ta hand om dem och de blev del i ett naturligt kretslopp. Inom dagens industriella köttproduktion kan man däremot hitta motbjudande men illustrativa exempel på vad som händer med grisars tillväxt och överlevnad om urin och avföring inte tas om hand.
Nummer tre handlar om att det interna maskineriet ska fungera och vara programmerat för växande. Ett nyfött barn kan få aldrig så mycket modersmjölk, men om matsmältningen är i olag eller om den genetiska koden inte är korrekt programmerad då är växandet i fara.
Till dessa tre är det nödvändigt att lägga frånvaron av yttre hot. För nykläckta kycklingar är tillväxten beroende av mat och vatten, en bonde som håller rent i buren och att de håller sig friska, men allt detta är förgäves om det är hål i staketet och räven kommer in.
Med exemplen från naturen är det inte svårt att dra paralleller till vår civilisation under det förra århundradet. En period med stadigt växande BNP.
Näringstillförseln till vårt högteknologiska samhälle mätte man framför allt i kilowattimmar, och utan den fossila energin, billig och så sinnrikt paketerad i form av olja, kol och naturgas, hade vi haft en helt annan värld. De historiska sambanden mellan ökad oljeförbrukning och en expanderande ekonomi indikerar att den ekonomiska tillväxten var lika beroende av denna näring som ett nyfött barn är beroende av sin mammas bröstmjölk.
För hundra år sedan var restprodukterna i form av sot från skorstenar, näringsämnen som rann ut i vattendrag eller ”innovativa” kemiska föreningar inte något allvarligt problem. Naturens läkande krafter upplevdes som oändligt starka, och även om man åstadkom vissa skador var de inte av den kalibern att de hotade det som man – med rätta – upplevde som framsteg och positiv utveckling.
Det tredje villkoret för tillväxt – den interna funktionen – kom under 1900-talet alltmer att knytas till den finansiella sektorn. Med en hundraårig erfarenhet av tillväxt och en övertygelse att denna skulle fortsätta var det både klokt och rationellt att skuldsätta sig. Det var tydligt att både privatpersoner, företag och regeringar hade förstått tillväxtens inbyggda logik: konsumera idag och betala imorgon. Även om det ger en obehaglig känsla i magtrakten går det inte att blunda för att detta var en motor som på ett effektivt sätt drev tillväxtfasen framåt.
När jag analyserar yttre hot, villkor nummer fyra, är det väsentligt att definiera systemgränsen och om jag drar denna kring en nation kan jag se reella risker i form av handelshinder, osund konkurrens från företag som utnyttjar barnarbetare och direkta krigshandlingar. Men med en gräns som omsluter hela den globala civilisationen visar det sig att dessa hot är befriande få och osannolika. Jag tänker på meteorer och illasinnade små gröna varelser, men det skulle även kunna vara pandemier. Exemplen från biologin visade att tillväxtfasen avslutades när något av dessa fyra villkor – och det räckte med ett enda – inte längre var uppfyllt. Att samma sak gäller för BNP må vara obehagligt, men borde inte vara det minsta kontroversiellt.
Ekonomisk tillväxt är, liksom annat växande, ett övergående fenomen.

Tillväxten är absurd
Tillväxt kan ske på olika sätt och i olika takt, men det finns ett mönster som är återkommande, nämligen det exponentiella. Igenkänt av att tillväxten mäts i procent hittar vi det i bankvärlden med ränta-på-ränta, i biologin med växande populationer och inom nationalekonomin som förändring av BNP.
För att skapa en bild av exponentiell tillväxt tar jag till ett surrealistiskt exempel med bakterier i en tunna. Klockan 11 börjar jag med en enda bakterie, inte ens en tusendels millimeter stor. Varje minut låter jag sedan bakterierna föröka sig genom delning och klockan 12 kommer de vara så många att de till brädden fyller tunnan, stor som ett oljefat.
Detta är förstås bara en påhittad sifferlek. Antalet bakterier fördubblas inte så ofta som varje minut. I verkligheten tar det minst 20 minuter och – vilket vi ska vara glada för – ingen bakteriekultur förmår fylla en tunna. I verklighetens laboratorium odlas bakterierna i en petriskål, och även om de förses med en aldrig så väl sammansatt näringslösning kommer bakterierna inte att växa över kanten på denna lilla skål. Till slut förstör de sin egen livsmiljö och de kommer bokstavligt talat att dö i sin egen avföring.
I fantasin förflyttar jag mig nu, så att jag prick klockan 11 står lutad över tunnans kant. Det finns en enda bakterie längst ner på botten, men den är omöjlig att uppfatta med blotta ögat. Klockan går, jag ser fortfarande ingenting, men jag vet att antalet fördubblas varje gång minutvisaren hoppar fram ett steg. Det hela är rent ut sagt långtråkigt. Först efter trekvart kan jag med ansträngning se några små klumpar här och där. Med miniräknaren till hands räknar jag ut att det som ser så obetydligt ut är tusentals miljarder bakterier. Fem i tolv börjar det hända saker och jag kan, längst ner på botten, se en centimetertjock smet. När det återstår en enda minut till tolvslaget är tunnan halvfull och nu känns det helt plötsligt hotfullt. Helst vill jag rusa därifrån, ryggar tillbaka, men tvingar mig att stå kvar och betrakta skådespelet. Med mina egna sinnen upplever jag, inte bara hur bakterierna blir fler och fler, utan också att nivån nu stiger i en allt snabbare takt för att exakt klockan 12 nå tunnans övre kant. Jag stoppar tiden. Min tankelek har kommit till slut och jag har inget manus som talar om vad som ska hända härnäst.
De inre bilderna av tunnan full med bakterier kan väcka ett visst äckel, men det riktigt olustiga är snarast de övertydliga likheterna med det som idag sker på planeten jorden.
Tillväxten som tog fart i och med industrialismen för 200 år sedan var under så gott som hela denna epok oproblematisk. Tillgången på naturresurser var närmast oändlig, och ekosystemen tycktes ha en ständigt läkande förmåga. Om jag drar en parallell och sätter in tunnan i en verklig tidsskala ser jag Thomas Malthus (1798) komma gående fem i tolv. När bakterierna börjar bli synliga kan jag höra hans dystra spådom om att planeten inte kan föda den växande befolkningen.
Den halvfulla tunnan, kl. 11.59, skulle jag placera i efterkrigstidens ljusa framtidstro. Bilismen var sinnebilden för frihet och det ekologiska fotavtrycket – som ingen ännu hade hört talas om – var stort som ett halvt jordklot. Men redan då fanns de som var observanta och höjde ett varningens finger. Marion King Hubbert förutsåg år 1956 att den globala oljeutvinningen skulle toppa kring millennieskiftet. Rachel Carson slog, år 1962 med boken Tyst vår, väsen larm om DDT och andra miljögifter. Dennis Meadows och hans medförfattare kom 1972 med den uppmärksammade boken Tillväxtens gränser. Tecknen var tydliga, men för de allra flesta som njöt tillväxtens frukter var inte tunnan halvfull och på god väg att bli överfull. Nej, man tog istället till sig bilden av en tunna där det fortfarande var gott om plats och där alla möjligheter var öppna.
Idag, år 2013, har vi en överfull tunna. Det ekologiska fotavtrycket säger att vi behöver ett och ett halvt jordklot. Av nio planetära gränsvärden är åtta på väg åt fel håll. Utrotningen av arter går fortare än då dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan. Klockan har passerat det magiska tolvslaget och är minst en halv minut över. Nu går det fort. Och kom ihåg att i analogi med tunnan ökar takten oavbrutet.
Lokalt må det vara möjligt att vissa fenomen fortsätter växa, men i den globala skalan är det svårt att tänka sig något område där vi har marginal för en enda fördubbling till. Oavsett när man tror att Peak Oil inträffar är det ingen som på allvar hävdar att oljeutvinningen kan fördubblas. Att dubbleringar skulle vara möjliga inom globalt jordbruk eller fiske är uteslutet. Jordens befolkning är inne på sin 32:a fördubbling och den 33:e kommer inte att inträffa.
Intuitionen säger att en växande BNP är nära kopplad till ett ökat uttag av naturresurser och en tilltagande belastning på ekosystemen. Och det är inte bara en diffus känsla. Både statistik och vetenskap talar samma tydliga språk. Det enda år som koldioxidutsläppen inte ökade var 2009, året när den globala BNP:n krympte i efterdyningarna av finanskrisen år 2008. Även om en växande ekonomi inte behöver följas av en lika stor ökning när det gäller miljöpåverkan och förbrukning av mineraler är ett rimligt antagande att också BNP har dubblats för sista gången.
Det är inte enkelt att avgöra hur långt det är kvar innan bakterierna i verklighetens tunna slutar växa, men en titt i backspegeln ger en antydan. I Sverige vande vi oss under lång tid vid en tillväxt på ungefär 2 procent om året och i tillväxtekonomin Kina låg den under flera årtionden och nosade på tvåsiffriga värden.
Medan antalet bakterier dubblades på en minut, skedde samma sak med vår svenska BNP efter 30 år och för Kinas del lärde sig världen att det inte ens tog tio år.
Om vi tar fasta på att den sista fördubblingen med stor sannolikhet ligger bakom oss är den osentimentala slutsatsen, att eran med en växande BNP tillhör det förflutna. Liksom all annan form av tillväxt var den – sedd i ett längre perspektiv – inget annan än en tillfällig händelse.
Ett enkelt räkneexempel, lika verklighetsfrämmande som det om tunnan och bakterierna, visar var vi – rent hypotetiskt – skulle ha hamnat om det hade varit möjligt att fortsätta i de invanda fotspåren. Efter hundra år skulle Sveriges BNP vara tiodubblad och Kinas ekonomi skulle vara 10 000 gånger så stor som idag.
Idén om fortsatt tillväxt är absurd.

Tillväxt av lycka?
Det är uppenbart att BNP inte kan fortsätta växa, men vore det inte möjligt att sådant som de flesta av oss värderar mycket högre – lycka, kunskap och kärlek – skulle kunna växa? Att ha tillväxt hos detta goda och kunna ge tillväxten ett annat, djupare innehåll, något som inte förbrukar naturresurser eller hotar ekosystem.
Det skadar förstås inte om vi blev lyckligare, och det vore väl en drömvärld att se lyckan, likt bakterierna i tunnan, växa och fylla jorden med ständigt friskare och gladare människor. I många delar av världen börjar de dessutom på en så usel nivå att det är både möjligt och önskvärt att lyfta sig från nivå ett eller två på lyckoforskarens tiogradiga skala. Men när lyckan har dubblats både en, två och tre gånger, är det då troligt att mönstret kan bestå? Och är det lycka att aldrig få känna sig nöjd, utan hela tiden vara pressad att klättra högre upp på lyckostegen?
Så länge tillväxten var laddad med ljusa bilder av framsteg var det naturligt att tala om ”lyckotillväxt”. Men om vi istället tar fasta på att tillväxten i andra sammanhang visade sig vara en tillfällig händelse, ofta med absurda följder, varför koppla detta attribut till de värden som vi helst vill värna? Visst vore det klokare att associera en önskad utveckling till något som är uthålligt och inte bara kan existera under en begränsad period. När vi ser att tillväxt alltid följs av bakslag, vore det då inte bättre att tala om lycka och inte om lyckligare. Förnöjsamhet och strävan efter en tillräcklig och uthållig nivå vore, med den negativa erfarenhet som man sakligt sett borde förknippa med tillväxt, ett sundare förhållningssätt.
Min svordom i kyrkan: hellre förnöjsamhet än tillväxt. Också när det gäller lyckan.

Om författaren
Jag är civilingenjör och har sett arbetsplatser som Volvo, SKF och Trafikverket. Antingen det gällde hållfasthet hos växellådor eller störningar i järnvägstrafik har den röda tråden varit analyser och beräkningar. Med den bakgrunden låg det nära till hands att reflektera över det orimliga med ständig tillväxt. Och jämfört med utmaningen att förutse när ett kullager riskerar haveri, framstod många av sambanden inom energi, ekologi och ekonomi som närmast triviala. Att det var så många som ägnade kraft åt att främja en dödfödd idé och så få som vågade ställa de ”rätta frågorna” drev mig år 2010 att skriva boken Tillväxt till döds. Skrivandet och det som har följt i dess kölvatten är utan tvekan det mest inspirerande jag gjort. Sedan dess har jag bytt min trygga heltid mot en deltid i statens tjänst. Allt för att kunna lägga mer tid och kraft på något som är viktigt på riktigt: att skriva och tala om tillväxtens dilemman. Stellan Tengroth

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.