Kap 10: Tillväxtrealism – Lars Wilderäng

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Lars Wilderäng
Tillväxtrealism

Det är kanske som att svära i kyrkan, men den historiska ekonomiska tillväxten har bidragit till att realisera välstånd, utveckling och välfärd. Men den har också kapats för att reducera människors potential till frihet. Vi går nu, inledningsvis i västvärlden, in i en period där tillväxten avtar för att sedan helt utebli. Det kommer ställa mycket av det vi och våra makthavare tar för givet på ända.

Ekonomisk tillväxt är en missbrukad term. Ekonomisk tillväxt har inget värde i sig, utan vad man egentligen menar som positivt är ekonomisk tillväxt per capita. För grunden för ekonomisk tillväxt är befolkningstillväxten. Fram till den industriella revolutionen hade man också ekonomiskt tillväxt, men den var stenhårt kopplad till den marginella befolkningstillväxten. Fast kakan blev aldrig större per person. Så länge vi har befolkningstillväxt kommer detta underliggande tillväxttryck att finnas kvar. Människor kommer alltid behöva mat, kläder och husrum och så länge vi kan bli fler i vår ändliga värld får vi alltså ekonomisk tillväxt. Men inte någon speciellt stor ekonomisk tillväxt per capita.
Utan ekonomisk tillväxt per capita kan fortfarande vissa grupper få det bättre, men det sker på bekostnad av att andra får det sämre. Klyftorna ökar i samhället, vilket vi också ser över hela västvärlden, inklusive Sverige. Ett Sverige som nästan inte visat upp någon ekonomisk tillväxt per capita sedan den borgerliga alliansen tog över 2006. Visst har många fått det bättre, men andra har fått betala genom att få det sämre och klyftorna ökar. Visserligen från en väldigt låg nivå på skillnaden, men utfallet av utebliven ekonomisk tillväxt per capita finns ändå där.

När människan lärde sig att tämja de fossila bränslena i samband med den industriella revolutionen kunde man radikalt öka den mänskliga produktiviteten. Tidigare hade produktionen av varor och tjänster begränsats av den mänskliga kroppen, men med tämjandet av kolet via ångmaskiner kunde en människa utföra mer arbete. Produktiviteten ökade och människor frigjordes till att producera ännu mer varor och tjänster. Den ekonomiska tillväxten satte fart på allvar.

Även före den industriella revolutionen användes extern energi för att producera varor och tjänster. Vattenkraft och vindkraft användes för kvarnar, ved och träkol för uppvärmning eller exempelvis smide. Men det var fortfarande antalet människor som satte gränserna. Detta gäller även när man använder dragdjur, som alla behöver mänskliga förare och inte kan skalas upp snabbare än antalet människor. Genom ångmaskinen och den efterföljande teknologin har vi ända fram till idag ökat produktiviteten. Människor har frigjorts för att kunna producera annat.

Samtidigt handlar det i grunden bara om att vi använder energi som slavar.
Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och globalt användande av energi är nämligen stenhård. Tillväxten följer slaviskt befolkningsökningen plus ökningen av energikonsumtionen. Detta är den ekonomiska tillväxtens kärna. Energislavarna används för att öka vårt välstånd, välfärd och ge utrymme för utveckling genom att frigöra människor att utföra andra sysslor.
Naturligtvis måste man titta globalt och inte luras av att länder i västvärlden minskar sin inhemska energiförbrukning. Vi har bara flyttat produktionen utomlands. Räknar man in energiåtgången i produktionen av importerade varor ser det helt annorlunda ut för västvärlden. Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och energiförbrukning finns kvar även hos våra västerländska övermogna ekonomier.

Problemet är att vi nu närmar oss gränser för energikonsumtionen.
Cirka 82 procent av den energi mänskligheten använder kommer från fossila bränslen. När dessa nu når sina produktionskrön, med oljekrönet ungefär nu, kolet enligt nyare rön inom 10–20 år och fossilgasen därefter, så slås hela fundamentet för ekonomisk tillväxt undan. Tillgänglig fossil energi kommer minska och den över hundra år gamla infrastruktur som byggts upp kring fossil energi är inte något man ersätter i en handvändning. På lite längre sikt når även utvinningen av råvaror för konstgödsel, främst fosfor, ett produktionskrön och med det sätts också gränser för produktionen av mat enligt dagens jordbruksmetoder. I sig innebär det att antalet människor som kan gödas inte kan öka och det underliggande tillväxttrycket från befolkningsökningen uteblir.

Vi kommer i framtiden inte kunna ersätta mänskligt arbete med energislavarnas arbete och därmed inte heller kunna frigöra människor att producera andra varor och tjänster, eller att få tid över till det finaste som finns i dagens värld – konsumera.
I själva verket så har inte ens Internetrevolutionen bidragit till någon ökad energiproduktivitet globalt. Tvärt om visar länder med hög Internetpenetrans upp en allt lägre ekonomisk tillväxt. Att skicka ett e-brev drar lika mycket energi som att skicka ett fysiskt brev, framför allt som det drar energi att läsa och även lagra all e-post. Problemet är att det är så enkelt att skicka ett e-brev att vi gör det så mycket mer i en variant av Jevons paradox. Jevons paradox säger oss att ju effektivare man är på att använda något, ju mer använder man det och i slutändan blir resursåtgången större trots effektiviseringar.

Utan ökad energiförbrukning kan alltså inte ens Internet ge oss fortsatt ekonomisk tillväxt, även om tillväxtnaivister famlar efter Internet som det sista halmstrået.
Naturligtvis kommer vi kunna genomföra en del energieffektiviseringar och därmed krama ut lite mer ekonomisk tillväxt ur det vi har idag. Och hungriga u-länder kommer visa upp ekonomisk tillväxt när de snabbfotat konkurrerar ut tungfotade västerländska byråkratier. Men utan en global ekonomisk tillväxt så kommer u-ländernas tillväxt betalas genom västerländsk avväxt.

Kanske motsägelsefullt, men när västvärlden nu får se stagnerande tillväxt och ökade interna klyftor kommer klyftorna mot u-länderna att minska. Frågan blir då hur samhället kommer hantera den uteblivna tillväxten? I västvärlden har staten och politiker kunnat kapa ekonomisk tillväxt för sina egna syften.
I takt med ökad BNP per capita har politiker kunnat kapa till sig lite mer av denna tillväxt och fördelat ut den för att köpa sig makt. Så länge folk har fått det bättre har man accepterat att en allt större del av förbättringarna har gått bort i skatt. Skatt som till exempel byggt upp det välfärdssamhälle och de transfereringar som används som en bricka i valrörelsen.

Men när tillväxten uteblir kan inte längre politikerna ta en del av kakan utan att väljarna märker det som försämringar. Det blir genast uppenbart hur förslavade man har blivit. Samtidigt försvinner politikernas viktigaste verktyg för att köpa sig makt. Det är också därför alla politiker vid makten tillber den ekonomiska tillväxten. Deras egen makt och deras egen existens hotas om de inte kan kapa åt sig en del av tillväxten för eget bruk.

På dåliga nyheter är det förstås helt naturligt att man reagerar med förnekelse. Så till den grad att den svenska regeringen beställt rapporter som ska förneka att oljan är en ändlig resurs eller att oljebrist kan påverka den ekonomiska tillväxten i framtiden. Inget får störa tillväxtreligionen.
Ekonomisk tillväxt är alltså en maktfråga.
Utan ekonomisk tillväxt utmanas hela vårt maktsystem.
Kanske är rent av demokratiseringen av samhället just ett utfall av ekonomisk tillväxt och dagens demokratiska system måste reformeras när vi inte längre har ekonomisk tillväxt att fördela?

En sak är åtminstone säker. Vi behöver reformera våra välfärdssystem till att vara hållbara och inte prisa in någon framtida ekonomisk tillväxt.
Naturligtvis kommer det komma perioder med ekonomisk tillväxt, både lokalt, regionalt, nationellt och globalt, även när energiförsörjningen sviker. Men perioderna kommer bli korta och stagnation eller recession blir istället det nya normala.

Det största närliggande problemet är skuldbergen. Framtida ekonomisk tillväxt är vad som ska betala våra skulder, både privat och statligt. Vi har intecknat framtiden.
Frågan är då vad vi kan göra åt saken?

Till att börja med måste alla välfärdssystem baseras på befintliga flöden.
Man kan bara betala ut det som betalas in. En reform skulle vara att ersätta alla socialförsäkringar, inklusive pensionen, med en medborgarlön till alla. Alla, oavsett om de jobbar eller ej, ska få en medborgarlön, baserad på vad som betalas in till systemet. Den som jobbar kan ackumulera sin medborgarlön för sämre tider som arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller pension. Men man kan aldrig räkna med andra löpande utbetalningar än vad som betalas in. I praktiken innebär detta förstås en kraftig försämring för många, som idag får procentandelar av sin lön i socialförsäkringar. Men socialförsäkringarna är baserade på gamla meriter eller en inteckning av framtiden via skulder.

Det andra vi behöver göra är att skapa verklig frihet och börja nedmontera den onödiga statsapparaten. Varje politiker bör varje dag fråga sig vad man har avskaffat idag. Inte vad man har lagt till. Komplexiteten i samhället behöver minska när tillväxten uteblir, vilket leder till verklig frihet för individerna.

Motsägelsefullt skulle utebliven tillväxt, rent av avväxt, kunna leda till ökad frihet. Enda alternativet är förstås att staten fortsätter att konfiskera allt mer, samtidigt som de flesta får mindre, och vi går mot en totalitär stat. En stor stat riskerar att bli vårt allvarligaste problem när tillväxten uteblir.

Vi står i praktiken vid ett vägskäl.
Samhället behöver ställas om till en hållbar modell som inte förutsätter ekonomisk tillväxt. Frågan vi måste ställa oss är hur det ska gå till med bevarat människovärde, jämlikhet, frihet och demokrati?
Evig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld. Frågan är hur vi ska hantera denna tillväxtrealism? För om vi inte erkänner problemets existens kan vi inte heller göra något åt det.

 

Om författaren
Jag är författare, bloggare och föreläsare och driver bloggen Cornucopia? – Evig tillväxt i en ändlig värld?, Sveriges största oberoende blogg inom finans, ekonomi och miljö. Med en bakgrund som IT-konsult lever jag idag på skrivandet och mitt lilla småbruk några mil utanför Göteborg.

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Advertisements

Kap 9 Kulturens roll för en hållbar utveckling – Stina Oscarsson

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Stina Oscarsson
Kulturens roll för en hållbar utveckling 

Kulturen skulle kunna spela en roll i kampen för en hållbar utveckling, i stävan mot fred, demokrati och mänskliga rättigheter, det är jag övertygad om. Men vilken roll kulturen tillåts spela i ett samhälle beror på vilket mål det samhället för tillfället har. Och det är där jag tänkte börja. Med att försöka teckna en bild av det samhälle, det kulturlandskap som omger oss och hur det påverkar kulturens möjlighet att spela den rollen. Och då tvingas jag tyvärr börja med att tala om kulturens roll som medspelare i en ohållbar utveckling. För det är just till detta som kulturen idag ofta kidnappas.

Nobelpriset
En av de första som kommenterade valet av 2012 års nobelpristagare i litteratur var vår handelsminister. Hon gladdes över valet som hon trodde skulle kunna ”bidra till att stärka relationerna med Kina som handelspartner”.
Det är förståeligt. Sverige har nämligen satt upp som mål att ha fördubblat den svenska exporten fram till 2015; det spelar ingen roll vad vi exporterar, men exporten ska fördubblas och då måste naturligtvis alla möjligheter användas. Som ett led i denna ambition har man därför valt ut de så kallade kreativa näringarna: musik, mat, mode, film och litteratur för att dessa ska förmedla ”bilden av Sverige som ett kreativt och öppet land där kultur och konstnärligt skapande tas tillvara och samtidigt bidrar till ökad handel och investeringar”.
Det upprepas också ofta att med ökad handel sprids demokratiska värderingar. Nu är det väl lite si och så med det, och mindre glädjande var det kanske därför att det för inte så länge sedan avslöjades att den stora filmfestivalen som UD och SI (Svenska institutet) anordnade i Bangkok våren 2012 var ett led i Sveriges planer att sälja JAS Gripen till Thailand. Filmskaparna, vars filmer valts ut, hade ingenting fått veta om saken. De var alltså mer eller mindre ”kidnappade”. Ändå har det varit förvånansvärt tyst om saken.

Kanske, tänker jag, för att vi vant oss vid den kompletta dubbelmoralen vad gäller svensk vapenexport. Men kanske främst för att vi vant oss vid den här synen på konst och kultur: att den alltid är till salu för ändamål som står högre.
Jag har många vänner inom cirkusvärlden och där är den stora inkomstkällan olika former av företagsevent.
Det är ofta mycket påkostade tillställningar där företagens kunder bjuds på allt. Jag hörde nyligen om ett event i en nedlagd gruva dit det aktuella företagets kunder flögs in från hela världen. Varje kväll, sex dagar i veckan, serverades en trerätters middag och cirkusartisterna uppträdde i den råkalla luften utan skyddsnät på 20 meters höjd. Men ytan glänste.

Min vän har arbetat många år som artist och hon tycker sig ha märkt en förändring de senaste åren. Hon uttryckte det som att ”företagen har blivit den nya religionen” och att ”dessa tillställningar idag snarast liknar väckelsemöten där man skapar ett vi”. Och sålunda också ett dom. ”Här, på vårt företag har vi de här värderingarna.” Alltså underförstått: om du ställer upp på det får du höra till. Och att höra till är trevligt. På ett mycket sofistikerat sätt använder man sig av att vårt gemensamma samhälleliga vi monterats ner och skapar en längtan efter nya gemenskaper. Företagen köper nu lojalitet med fina anställningsförmåner och gemensamma upplevelser, till exempel konst. På detta sätt bekräftas också, om och om igen, att konst är något man kan beställa som en bonus i kanten till en god middag.

Konst, som har förmågan att frigöra vårt tänkande, att få oss att vakna och tänka nya tankar, har ju också, vi har sett det förr, förmågan att stärka en redan given berättelse och söva oss i tron att vi är på den enda och rätta vägen.
Det är till stor del till just detta vi säljer ut konsten idag.

Brecht
Kulturskribenten Leif Zern sa under ett av våra samtal att han under en promenad på Hamngatan ner förbi NK en lördag efter löning ställt sig frågan: Hur spelar man Brecht för dessa människor? För oss som lever idag? Brecht ville ju få oss att stanna upp, tänka och se oss själva i spegeln. Ja, sa jag, men om vi stannade upp och tänkte så skulle ju hela systemet kollapsa. Och därför måste också teaterbesöket bli en del av systemet, och kulturen i olika former förvandlas till något som passar in i det jag man hela tiden skapar genom nya inköp. Så kallad kulturkonsumtion.

Tillväxtverket
Hösten 2012 var många medborgare i Sverige, med näringsministern i spetsen, upprörda över att Tillväxtverket spenderat miljontals skattekronor på lyxmiddagar, spa-vistelser, vinprovning med mera. Det var uppenbart att här hade ett förtroende missbrukats, och självklart är det inte acceptabelt. Men jag var ändå mest förvånad över förvåningen.
Tillväxtverket är ju en myndighet som ska främja vår ekonomiska tillväxt. Och hela idén med den ekonomiska tillväxten bygger på samma logik: att genom en ständigt ökande konsumtion få hjulen att snurra allt snabbare. Och det måste ske utan tanke på konsekvenserna. För tillväxten har inte, och kan inte ha, någon annan moral än sin egen. Det vill säga: allt som ökar är bra, och ju mer det ökar desto bättre.
Ändå förvånas vi när människor inom en viss organisation börjar praktisera det beteende vi anser vara helt acceptabelt för Sverige som land, och som vi förespråkar i ett globalt perspektiv. För på det nationella planet är det helt okej och till och med önskvärt att vi förbrukar långt mer än våra tillgångar. Och att vi lever på resurser lånade (eller snarare stulna) från den fattiga delen av världen och från kommande generationer.

Jag hade önskat att vi istället för att bara som vanligt låta en generaldirektör avgå, hade lyft blicken lite högre och inte bara fortsatt som förr och betraktat oss själva som fria från skuld.

Den enda berättelsen
”Frihet är att tänka egna tankar och drömma egna drömmar”, säger Eduardo Mondlane till Olof Palme i en radiopjäs av Henning Mankell. Men vems tankar är det vi tänker? Vems drömmar är det vi drömmer? Idag när iPhone blivit vår berättelse om frihet, Ikea sagan om jämlikhet och idén om broderskap sällan sträcker sig längre än reklamens generösa slogan ”cause you’re worth it”.

Under en veckas tid läste jag våra fyra största dagstidningar och räknade ordparet ”ekonomisk tillväxt”. Jag hamnade på siffran 3 123 och noterade att vid samtliga tillfällen var ordet skrivet i en kontext där det var givet att en ökad ekonomisk tillväxt var bra.
Och det, menar jag, borde få oss att reagera, och eftersom jag ser det som min uppgift som konstnär och som fri intellektuell att alltid ifrågasätta givna sanningar så gjorde jag därför ett försök att formulera motsatsen. Alltså inte vad tillväxten ger utan vad den tar. Det blev en text som jag kallade ”tillväxten kräver”.

Tillväxten kräver
1) Tillväxten kräver att resurserna är oändliga. Eftersom vi alla idag vet att så inte är fallet, måste vi satsa enorma medel på att få oss att blunda för detta faktum. Och att stå ut med oss själva levande i den lögnen.
När jag läst detta på en föreläsning och exakt när jag kommit hit har det ett par gånger, varit en eller ett par män som rest sig upp och lämnat lokalen. Det påminner mig om en amerikansk undersökning som visar att det är just vita, rika, medelålders män som är de största klimatförnekarna. Jag kommer i varje fall aldrig att glömma den man som på Huddinge bibliotek i panik kastade på sig ytterrocken och högt över hela publiken ropade: ”Nej, jag måste hem till mitt fredagsmys!” och sedan rusade ut i panik. Han orkade inte se sin världsbild krackelera.

2) Den ekonomiska tillväxten kräver att klyftorna mellan människor ökar. Trots att de flesta tror på idén att jämlika samhällen är bättre samhällen. Därför måste ord som jämlikhet, rättvisa och solidaritet finnas kvar men deras betydelse förändras.

3) Den ekonomiska tillväxten kräver att allt går att köpa och sälja och att dess värden går att mäta på samma skala. Den kräver alltså att vi inte gör skillnad på vapen, blommade äppelträd, vattenkokare, olja eller yttrandefrihet.

4) Den ekonomiska tillväxten kräver att vi är rädda. För rädsla går att tjäna pengar på. Och allt vi kan måste vi tjäna pengar på. Vi måste alltså vara rädda för att förlora våra jobb, ha valt fel pensionsbolag, att någon ska bryta sig in i vår bostad eller för att räntan ska gå upp. Aung San Suu Kyi skriver i sin bok Freedom from Fear: ”Det är inte makt som korrumperar utan rädsla”.

5) Tillväxten kräver att vi är otillfredsställda. Här har man stor hjälp av reklamen. Reklamens uppgift är ju att göra oss missnöjda med våra liv för att få oss att tro att vi kan köpa oss till något annat. Något som är bättre. Ty tillväxten kräver att vi parasiterar på de svarta hål som finns inom varje människa. De terapiresistenta rum i vilka vi alla bär frågorna om varför vi är här, vart vi är på väg och vad som är meningen med allt. Dessa frågor, så svåra att stå ut med, och som alltid kommer göra oss mottagliga för förenklade svar.
Reklam konserverar givna sanningar och begränsar normalitetsbegreppet. Ändå kallas reklam idag för yttrandefrihet. ”Företagens yttrandefrihet” är ett begrepp som används allt oftare. Men i samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som kan köpas och säljas. Dess egentliga värde att vara lika för alla är upphävt.
Inom parentes kan sägas att man i vårt samhälle årligen satsar mer än tio gånger så mycket på reklam som på konst och kultur. Trots att konsten skulle kunna vara en motkraft. Eller förmodligen just därför. För konsten kan hjälpa oss att se livet med all dess glädje och skönhet, men också dess sprickor och svärta, och ändå ge oss kraft och mod att gå vidare.
Konsten kan hjälpa oss att bejaka vår ofullkomlighet. Och det är farligt för tillväxten.

6) När jag skrivit så här långt började jag tvivla. Är målet om tillväxt alls förenligt med demokrati? För demokratin kräver att folket är bildat, men tillväxten kräver effektivitet och att bildning ersätts av anställningsbarhet. Dessutom skulle ett bildat folk kunna hota systemet.
Tillväxten kräver alltså att demokratin förvandlas till en tankens diktatur, till en valfrihet i vilken det bara finns ett ja. Eller jag.

Studio Total
När Studio Total hösten 2012 bombade Vitryssland med nallar försedda med regimkritiska budskap lät reaktionerna inte vänta på sig. En diktatur avslöjar sig genast. Men den fria konsten och det fria ordet har alltid varit farligt för makten, och jag roade mig därför med att fundera över vad som skulle ha hänt om samma sak hade skett här i Sverige.
Förmodligen skulle vi ha kramat ihjäl de nedsläppta gosedjuren och det hela skulle ha förvandlats till ett coolt PR-jippo som stärkt Studio Totals varumärke. Eller så skulle någon tjänsteman ha börjat tala om nedskräpning av det offentliga rummet och debatten kommit att handla om hur höga böterna skulle bli för denna förseelse.
Ett är i alla fall säkert. Vad som stått på lapparna hade ingen brytt sig om.
För i den marknadsekonomiska demokratin har vi medvetet eller omedvetet skapat ett system där motstånd tystas genom att ständigt flytta fokus från innehåll till yta.
Där diktaturen kontrollerar det fria ordet genom att bokstavligen avrätta eller kasta konstnärer och journalister i fängelse, sker hos oss en annan form av kidnappning.

The art break
En kort tid efter nallebombningen var jag på prisutdelning av ”The art break”. Ett konstpris instiftat av JC Decaux (företaget som äger de stora affischtavlorna runt om i Sverige), där vinnaren får möjlighet att under ett par veckor visas på de tusentals affischtavlor, där det vanligtvis brukar vara reklam.
Jag var inbjuden för att i samband med prisutdelningen medverka i en debatt om konstens plats i det offentliga rummet och fick därför tillfälle att reflektera över konceptet. Eller snarare vad det betyder i förlängningen. Spontant låter det naturligtvis bättre med konst än reklam på tavlorna. Men vid närmare eftertanke. Vad är det egentligen som hänt?
Ett kommersiellt företag har alltså köpt en bit av vårt offentliga rum. Sedan har man tillsatt en jury bestående av representanter från det egna företaget, som tillsammans med några ”alibin” från kultureliten, utser en konstnär som vinnare. Denne får som pris tillbaka en liten bit av den yttrandefrihet som från början var hans egen. Och han förväntas säga tack.
Det är ju egentligen helt bakvänt trots att det först låter så bra. Som medborgare kan jag inte se detta som annat än en förolämpning.

Motstånd
En gång frågade jag en författare varför han, som kom från en politisk bakgrund, valt att skriva skönlitteratur och inte politiska manifest. Hans svar var:

Så fort någon idag säger ordet effektivitet borde vi kasta oss på staffliet och måla en tavla eller ta fram en penna och börja skriva poesi. Ty det är det mest ineffektiva vi kan göra idag och därför den mest radikala politiska handlingen.

Han menade alltså att vi helt enkelt bara genom att skapa konst protesterar mot den rådande samhällsordningen och samtidigt påminner om de mänskliga värden som riskerar att gå förlorade bland alla vinstintressen. ”Skapa innebär att göra motstånd” som den franske motståndsmannen Stephane Hessel skrev.

Tid
När han sa det kom jag med sorg att tänka på en ledarskribent i en av våra största dagstidningar, som vid ett tillfälle hyllade Sveriges Radios satsning ”Alltid nyheter” (en webbkanal där man kunde höra nyheter dygnet runt). Äntligen, menade han, kunde man nu i Sveriges Radio höra nyheter dygnet runt, och i samma stund ondgjorde han sig över P1:s vanliga tablå. Morgonen tyckte han var okej fram till efter ”Ring P1”. Men sedan, menade han, sjönk tempot drastiskt, och när radioföljetongen började vid elva och så småningom följdes av tolvslaget och ”Dagens dikt” blev det helt outhärdligt. Och han brukade sedan inte återhämta sig förrän ”Kvart i fem-ekot” drog igång på eftermiddagen.
Det var på ett sätt komisk läsning, men samtidigt skrämmer denne skribents inställning mig. För han är långt ifrån ensam om känslan av att man är uppdaterad om man lyssnar på nyheterna varje timme. Ständigt är uppkopplad. Att man förlorar tid och kontroll om man istället lyssnar till ”Dagens dikt”, radioföljetongen eller kanske Radioteatern.

Jag tror att det är vad vi måste göra. För ett ögonblick släppa den kontroll vi tror oss ha och istället lyssna till historien. För samhällen som sökt kontroll har historiskt sett ofta visat sig bli farliga samhällen.

Effektivitet
Ändå är just effektivitet ett ofta förekommande ord i public service-utredningen från 2012. I kapitlet om redovisning står bland annat att:

Programföretagen ska redovisa och kommentera hur resultaten har utvecklats med avseende på bland annat volym, kostnader och intäkter samt nyckeltal som visar på effektivitet och produktivitet. (…) Vidare ska åtgärder som syftar till ökande effektivitet och produktivitet vidtas kontinuerligt.

Vad betyder detta egentligen? Ja, ordet effektivitet har idag reducerats till ett kvitto på att man får ut mer volym för mindre pengar. Svårare än så är det inte. Men problemet är att effektivitet blivit något givet gott (det kunde det i och för sig vara om vi gav ordet en annan innebörd).
Jag frågade därför vid ett tillfälle utredningens ordförande om man i arbetet ställt sig frågan om det enbart är av godo att applicera dessa effektivitetskrav på en verksamhet som public service. Om det inte är något som riskerar att gå förlorat.

Hans svar bestod av två delar. Först menade han, att man i utredningen varit överens om att det är bra med en lägre uppräkning av anslagen än de beräknade kostnadsökningarna för att den ”inspirationen behöver all verksamhet för att utvecklas”.

Därefter kom ett uttryck som också blivit något av en given sanning, nämligen att ”när man lever på offentliga medel har man en skyldighet att effektivisera”.
Jag kände mig inte tillfreds. För det första för att tanken på att man behöver ett ekonomiskt knivhot för att utvecklas inte är en given sanning utan en värdering. En människosyn. För det andra för att det är felaktigt att vi lever på offentliga medel. I alla fall så länge som vi är finansierade av en avgift. Vi lever på uppdrag av våra lyssnare. Och mot dem är vår enda skyldighet att skapa bästa möjliga radio. Med detta som mål, menar jag, borde det, i dagens alltmer kommersialiserade medieklimat snarare vara en given sanning att vår skyldighet är att inte effektivisera.

Härutöver finns det en mer filosofisk aspekt på frågan där hela det ökade redovisningskravet (som idag läggs på all kulturverksamhet och motiveras med ökad transparens), faktiskt innebär en ökad politisk styrning. Med sina krav på mätbara resultat tvingar det in verksamheten i det här samhällets enda berättelse. Trots att vårt uppdrags giltighet ligger i möjligheten att ifrågasätta just denna berättelse.
Tittar man på utvecklingen i Europa, där makten kryper allt närmare både konst och media, borde vi vara lite mer vaksamma på vad vi är idag. Den fria konsten och fria medier utgör trots allt en viktig del av demokratins immunförsvar.

Rannsakningen
En dag satt jag i ett samtal med chefen för en annan stor kulturinstitution och talade om olika dilemman man har som chef. Ett av dessa handlar onekligen om balansen mellan ett ekonomiskt och ett mänskligt ansvar.
På en större arbetsplats finns det alltid ett antal personer som om de inte vore fast anställda aldrig skulle ha varit där. Det är för många en gåta hur de en gång hamnat där. De är helt enkelt vad vi kallar ”lågpresterande” och idag anställer man inte sådana människor.
”Men vad gör du med dem?”, frågade jag. Och hon svarade: ”Vet du. Dessa människor är så viktiga. De bär på ett minne. De bär på stora delar av arbetsplatsens historia. Så jag försöker alltid behålla dem. För vi får inte bli historielösa.” Och sedan tillade hon: ”Och, jag menar, de ska ju ändå inte avlivas. Fast jag har naturligtvis inte råd. Egentligen. Och det är klart att jag får kritik för detta.”
Ja, säger jag. För idag måste alla du anställer vara topp-presterande. Och kontrakten måste skrivas så att det alltid ska finnas en möjlighet att byta ut personer som inte längre är det. För att det gör företagen just effektiva.
Strax efter vårt samtal lyssnade jag av en händelse på Peter Weiss Rannsakningen och blev mycket illa berörd. Med glasklar skärpa skildras i den konsekvenserna av en människosyn som föraktar svaghet. Och vad som händer när den drivs till sin spets.

Det slår mig att det är exakt samma värdesystem som ligger till grund för det samhälle vi idag byggt och lever i. Och att varje organisation, institution eller förening är ett minisamhälle som alla påverkas av det överhängande målet – effektivitet. Som är en förutsättning för ekonomisk tillväxt och som gör att vi tvingas till en moral där man bara tar ansvar för sitt. Kulturinstitutionschefens ord etsade sig fast i mitt huvud: ”Vi ska ju ändå inte avliva dem.” Nej, det gör vi inte längre. Men med dessa värderingar som grund skapas en mänsklig soptipp och klyftorna ökar.

Vem vinner egentligen på att jag som chef ser till att göra mig av med mina så kallade lågpresterande? Vem vinner på att de hamnar utanför? Kortsiktigt, jag naturligtvis. Jag kommer att hålla min budget och öka min effektivitet, min produktivitet. Kortsiktigt vinner hela vårt samhälle på det. Ja visst. Och ganska länge har tillräckligt många vunnit på det för att systemet ska fungera. Men nu blir de som faller utanför allt fler, och frågan är vad som händer då?

Den samiska almanackan
Den samiska almanackan har delat in året i åtta årstider.

30/1–27/2 Tid för omsorg
28/2–1/5 Tid för uppvaknande
2/5–19/6 Tid att ge tillbaka
20/6–10/7 Tid för växande
11/7–28/8 Tid för betraktande
29/8–9/10 Tid för skörd
10/10–20/11 Tid för längtan
21/11–29/1 Tid för resa
Dessa ord ger en påminnelse om något vi glömt. Om att naturen och livet har sin gång och att vissa processer kan man inte effektivisera bort, ty det kan få förödande konsekvenser.

Lika förvånad som vår näringsminister var över Tillväxtverkets agerande tycktes vår kulturminister vara när Visby ringmur samma sommar rasade. Hon verkade ha glömt att det som inte underhålls vittrar sönder och kan helt plötsligt falla ihop. Det som tagit lång tid att bygga kan gå fort att rasera. De flesta tycktes dock mest bekymrade över att nyheten läckte ut mitt under turistsäsongen och därför riskerade att skada varumärkena Visby, Gotland och Sverige. Detta gäller all infrastruktur, såväl materiell som immateriell. Och när nu vår kulturella infrastruktur av bildning, kulturella referenser och andra berättelser än vår egen försvinner, är jag rädd att vi sakta men säkert stänger dörr efter dörr om möjligheten att bygga ett annat samhälle.

De andra berättelserna
Vi behöver dessa berättelser. Det slår mig gång på gång när jag läser världsdramatiken: om vi bara var förtrogna med denna.och hade den som referenspunkt skulle det inom oss alla finnas en så djupt rotad sanning att strä- van efter makt och pengar aldrig leder till lycka. Och att våld aldrig löser några problem. Då tror jag inte att den omedelbara impulsen efter en skolmassaker som den i Newtown skulle vara att gå och köpa ett eget vapen.

För dessa berättelser, vare sig vi finner dem i världsdramatiken, i skönlitteraturen, i religionen eller i poesin, är de en påminnelse om att vårt sätt att tänka inte är det enda.

Epilog
Som ett anspråkslöst förslag skulle jag avslutningsvis vilja föreslå att vi istället för att ha den ekonomiska tillväxten som högsta mål för vårt samhälle satte målet om de mänskliga rättigheterna. Det är ju ändå ett globalt dokument som större delen av världen accepterat och det närmaste ett gemensamt mål vi kan komma.
Lek med tanken: vad skulle hända om alla beslut som tas, i alla verksamheter, på alla nivåer, istället för att sträva efter den ekonomiska tillväxtens krav på effektivitet och lönsamhet, strävade efter att vi steg för steg skulle närma oss målet om de mänskliga rättigheterna?

Om författaren (skrivet 2013)
Jag är född och uppvuxen i Skellefteå och bestämde när jag var femton år att jag skulle bli regissör. Arbetade därefter i nio år som regiassistent och fick förmånen att arbeta med flera av våra främsta regissörer.
1998 bildade jag en fri grupp, teater ML02, som kom att göra många uppmärksammande föreställningar. 2003 blev jag sedan anställd som konstnärlig ledare på Orionteatern tillsammans med Lars Rudolfsson. En post på vilken jag kom att stanna i åtta år. Under dessa år sökte jag förutom att verka som regissör, skapa en plats för den samtida kultur- och samhällsdebatten på teatern.
Och i samband med att regeringen 2006 tillsatte en kulturutredning, mot vilken kritiken från kulturlivet var massiv, tog jag initiativ till en alternativ utredning, ”Skuggutredningen”, som fick stort genomslag.
Den 1 maj 2011 tog jag sedan steget och lämnade den fria kulturvärlden för att börja arbeta som chef för Radioteatern på Sveriges Radio. Stina Oscarson

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 7 – Alla har rätt till ett häftigt kök – kommunen betalar

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Alla har rätt till ett häftigt kök – kommunen betalar
Boo Östberg och Fredrik Sjöberg

”Gör din plikt, kräv din rätt” är en socialdemokratisk paroll från 1900-talets början. Bra, det kan vi ställa upp på. I nämnd ordning. Problemet är att ”din” och ”plikterna” bleknat bort. Försvunnit i ett ensidigt krav på ”din rätt” mot … Ja, mot vad då? Samhället, vad nu det är? I varje fall någon annan än jag själv.
Idag förväntas ”alla ha rätt till ett häftigt kök”. Kommunen betalar medan medborgarna förverkligar sig själva, konsumerar och bidrar till den eviga tillväxten.
Men vad händer när tillväxten nått sina gränser? När konsumtionen inte kan öka på grund av överuttag av näringsämnen och energi. När den så självklara välfärden inte längre kan upprätthållas. När den ersätts av ”förväntningarnas missnöje”. Klarar demokratin den utmaningen?
Dagens föräldrar, som står mitt i livet, skulle helst vilja lämna in barnen på förskolan kl 07.00 dagen de fyller ett år och hämta ut dem, artiga, utbildade och klara kl 16.00 den dag de fyller 16. Allt medan de förverkligar sig själva i sitt yrkesliv, tjänar ihop till lånen på fyramiljonersvillan med köksö och hemma-spa, de två bilarna, fritidshuset eller segelbåten, Thailandsresan över jul och nyår, sportlovet i Åre och sommarsemestern vid Medelhavet. För att hinna med behöver de gamla föräldrarna förstås också gömmas undan. Först i seniorboende, sedan med stöd av hemtjänsten för att sluta sina dagar på något äldreboende.
Visst, det är en tillspetsad och vulgär generalisering. Självfallet är det dagens föräldrar och övriga kommuninnevånare som betalar den skatt som ska finansiera den kommunala servicen. Men helst så lite skatt som möjligt. Gärna ingen alls. Vad skatten ska gå till varierar dessutom stort beroende på var man står i livet och vilka åsikter man har.
Men förväntningarna är stora – och de växer. På den enskilde att vara framgångsrik, på barnen, på lycka och på samhället. På att kommunen ska ta hand om de flesta vardagsbehoven.
Sverige placerar sig högt i välfärdsrankingen. Vi hör till de länder i världen som har de bästa levnadsförhållandena och väl förankrade demokratiska fri- och rättigheter. Det är resultatet av att vi under drygt hundra år har haft en demokratisk välfärds- och rättsstat med en god ekonomisk tillväxt. Det demokratiska styrelseskicket med utgångspunkt från folkviljan har varit ett effektivt sätt att få acceptans för hur de ökade ekonomiska resurserna ska fördelas.
I praktiken bygger det på att de politiska partierna vart fjärde år går till val med löften om olika reformer. Det röda laget försöker överträffa de blå, och vice versa, med de förmåner som man erbjuder medborgarna. Den som erbjuder mest vinner väljarnas gunst och valet.
Det har lett fram till att kommunen, landstinget eller staten tar hand om vardagen så att du kan jobba, konsumera och bidra till tillväxten. Den eviga tillväxten. Konsumismen. En förutsättning för att upprätthålla den så kallade välfärdsstaten. Där alla är trygga. Där inget ont kan hända. Där behoven är oändliga. Liksom förväntningarna.

Förväntningarnas missnöje
Redan på 1960-talet var Tage Erlander, socialdemokrat och ”Sveriges längsta statsminister” (1946–1969), medveten om att den ökande välfärden riskerade att leda mot en kravspiral på allt större samhällsinsatser. Han myntade begreppet ”förväntningarnas missnöje”.
Få var de som lyssnade då. Än färre förstod vad han sa. Varför skulle man göra det? Allt blev ju bara bättre och bättre under rekordåren på 1950-, 1960- och 1970-talen. Tillväxten var stark och tilltron till välfärdsstaten stor. Det pågick en omfattande utbyggnad av utbildningsväsende, hälsovård och andra välfärdssystem. Erlander förstod att i ett fattigt samhälle räckte det med att staten garanterade en låg grundtrygghet. Men i ett samhälle med ett allt mer ökande välstånd – med egnahem, bil, utbildning och hög levnadsstandard – ökade också beroendet av samhället vid sjukdom och arbetslöshet.

Den ohållbara kommunen
Evig tillväxt i en värld med begränsade resurser är per definition en omöjlighet. Förbrukas mer resurser än vad som återskapas är det bara en fråga om tid innan det tar stopp.
Alla levande system kännetecknas av några grundläggande funktioner: 1) de är avgränsade, 2) de tar upp energi och näring från och avger avfall i den omgivande livsmiljön, 3) de organiseras genom information samt 4) de är ändliga.
Detta gäller från den enklaste encelliga mikroben, flercelliga organismer och specialiserade organsystem som djur och människor till samverkan mellan individer med allt mer ökande komplexitet i grupper, organisationer och stater. En gräns kan utgöras av cellmembran, hud, ett staket, en Berlinmur eller mer abstrakta gränser som åsikter, värderingar, religioner etc. På samma sätt varierar organisations- och informationssystemen med livsformen: från cellens kemiska signalsubstanser, till normer, skriftliga PM och internet som organiserar grupper eller stater. Som bekant uppstår, lever och dör alla biologiska livsformer. En del existerar bara några sekunder medan andra lever i tusentals år. Likaså bildas grupper, organisationer och företag, de växer, mognar, åldras och dör. Detsamma gäller länder eller högkulturer som genom världshistorien sett dagens ljus, vuxit och brett ut sig, åldrats och dött.
Mänskligheten har funnits i ungefär 200 000 år (beroende på hur vi definierar mänsklighet). De första 190 000 åren levde vi som samlare och jägare och det hände inte mycket i vår utveckling. Vi uppgick till mindre än en miljon individer. Allt arbete gjordes med mänsklig muskelkraft. Men för 10 000 år sedan började antalet människor öka i allt snabbare takt. Övergången till jordbruk med djurkraft samt lite vind- och vattenkraft gav oss mer näring och energi. Vid Kristi födelse var vi några hundra miljoner. Nästan tvåtusen år senare, när vi stod på tröskeln till industriåldern, var vi en halv miljard. Vid mitten av 1700-talet var medellivslängden 35–40 år. Men det betyder inte att de flesta dog i den åldern. Många blev både 70, 80 och till och med 90 år även då. Den vanligaste dödsorsaken var infektionssjukdomar som tog en femtedel av alla barn innan de ens uppnått ett års ålder. Närmare hälften dog före vuxen ålder. Men så kom industrialiseringen. Den började i jordbruket med rationellare drift, nya produktionsmetoder och större produktionsenheter. Det ledde till att fler kunde äta sig mätta. Med bättre näringsstatus ökade motståndskraften mot infektioner och fler överlevde. Särskilt bland barn. Med ångkraften kunde än mer energi tillföras. Ekonomin utvecklades snabbt inom alla sektorer. I en kombination av kunskapsutveckling och folkbildning inom hygien samt förbättrad infrastruktur för avfall och avlopp, vatten- och matdistribution kunde dödligheten minska ännu mer och befolkningen ökade allt snabbare. I mitten av 1800-talet uppgick vi till en miljard människor. Redan på 1940-talet, innan vaccin och antibiotika kom till allmän användning, var infektionssjukdomarna nere på i stort sett samma nivå som idag. Så det är bonden och god samhällsplanering som ligger bakom att vi är fler som blir 80, 90 år idag. Inte medicinska framsteg. Och det är främst i början av livet vi har ökat medellivslängden.
De sista dryga hundra åren har mänskligheten gått in i oljeåldern och fullständigt exploderat till 7 miljarder individer. Under mänsklighetens 200 000 år räknar man med att det totalt fötts 100 miljarder människor. Det betyder att mer än var tjugonde människa som någonsin fötts lever nu. Mellan 1995 och 2003 föddes 1 procent av hela mänskligheten. Det är tillgången till billig fossil energi som olja, kol, gas och uran som möjliggjort denna utveckling.
Det mest avgörande för all överlevnad är alltså tillgången på näring. Utan livgivande energi kan ingenting existera, byggas upp, växa och utvecklas. Och ju mer högutvecklat och komplext liv desto mer näring och energi krävs ofta för att upprätthålla alla dess funktioner. Alla levande system hämtar sin näring ur omgivningen. En hållbar existens kräver att det finns en balans mellan uttaget av byggmaterial och energi samt det omgivande ekosystemets förmåga att omsätta restprodukterna – avfallet – och återskapa det till ny näring. Alltså ett fungerande kretslopp.
Listan är lång över kommuner med ambition om hållbar utveckling. Ofta heter det på de kommunala hemsidorna att ”Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra förutsättningarna för kommande generationer att tillfredsställa sina behov”. Är det någon kommun som lever upp till detta? Nej, inte en enda. Så länge det inte återskapas lika mycket resurser som det förbrukas i ett mänskligt samhälle kan ingen kommun, land eller kultur vara hållbar. I längden. De flesta av oss ägnar ingen större eftertanke åt detta i vardagen. Möjligen när det kommer någon larmrapport om tillståndet i kommunen ropas det på att politiker måste ta ansvar. För våra äldre, för våra barn, för miljön och för en hållbar utveckling. Men snart har stormen blåst över, vardagen och ”business as usual” tar över. Alla återgår till den ”normala” konsumtionen, tillväxten och förväntningarna på ”ett häftigt kök!”.
Vi som lever idag har ett ”mind set” baserat på ständigt ökad tillgång till mer, fler och billigare insatsvaror och energi. Vi har aldrig fasat ut något energislag. Bara adderat nya energiformer med högre exergi (energi av högre kvalitet). Men det är inte hållbart. Vi lever i en fossildopad värld där en halv deciliter olja ger lika mycket arbete som en människa kan utföra på en dag. En full tank med bensin ger 1 000 energislavar och en bekväm resa. För en kcal mat på den västerländska tallriken har det gått åt 10 kcal fossilt bränsle. Bakom varje hundralapp döljer sig någonstans nästan en liter olja. De 85 miljoner fat olja som förbrukas varje dygn i världen motsvarar 250 miljarder människors dagsverken. Det betyder att vi idag på ett enda år med hjälp av olja släpat runt och byggt upp två till tre gånger så mycket som hela mänskligheten gjort under sina första 199 900 år (fram till för ungefär hundra år sedan).
Det är naivt att tro att politikerna ska fixa omställningen till ett hållbart samhälle. Utan att medborgarna tar sitt ansvar går det inte. Det är ju summan av varje enskild medborgares val och livsstil som avgör hur de gemensamma resurserna används.
Till att börja med är det medborgarna som väljer sina politiker. Okej, problemet är löst: det är bara för politikerna eller partierna att gå till val på att ”Vi vill skapa ett hållbart samhälle!”. Det låter ju jättebra. Men hur många röster ger det med en politik som i praktiken ger minskad (materiell) välfärd till ökad kostnad? Politiker som ingen röstar på får inte heller någon makt att förändra.
Även om politikerna skulle ”ta sitt ansvar” finns det ett inbyggt dilemma. I en demokrati är människors demokratiska fri- och rättigheter själva grunden för styrningen av en kommun. Det ger, genom lagstadgade rättigheter för den enskilde, en på gott och ont begränsad rådighet för kommunen att styra över medborgarna samtidigt som socialtjänstlagen ålägger kommunen ”det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver” (§ 1, 2 kap SoL). Så om man, i kraft av sina medborgerliga rättigheter och fria vilja, gjort fel val är det bara för ”den ohållbara kommunen” att betala – ekonomiskt, ekologiskt eller socialt.
En svensk kommun blir inte mer hållbar än vad medborgarna själva gör den till.

Vinter i välfärdslandet
En överväldigande majoritet av oss svenskar vill ha demokrati – folkstyre. Det är för de flesta självklart. Men demokratin är däremot inte självklar. Demokratin är alltid hotad. Det visar historien. Det finns ett inbyggt problem i varje demokratisk välfärdsstat där politiken är ett hot mot sig själv.
I varje valrörelse sockras det med fler förmåner från både höger och vänster. Men med fler förmåner följer också ökade kostnader. Kostnader som folket, det vill säga du och jag, ska bära. Till sist riskerar man att hamna i en överkonsumtion av förmåner och rättigheter som vi inte kan eller vill betala.
Demokratin uppstod i antikens Grekland men kollapsade på grund av en överkonsumtion av förmåner och excesser (överdrifter, utsvävningar) som inte kunde upprätthållas när man förlorade kontrollen över handeln och sina kolonier runt Medelhavet. Århundraden av krig följde.
Det tog 2 000 år innan demokrati på nytt dök upp i Europa, Nord- och Sydamerika. Men även i nutid har demokratier fallit. På 1970-talet föll välfärdsstaten Uruguay.
Uruguay, en välfärdsdemokrati? Jodå, de hade en väl utbyggd demokrati före oss i Sverige. Rösträtt för både kvinnor och män med långtgående sociala förmåner som allmän skola, sjukvård, pensioner etc. Men när exporten och ekonomin havererade kunde inte välfärden upprätthållas. Samhällsförmånerna hade förvandlats till folkliga rättigheter men politiskt gick det inte att backa systemet när man inte längre hade råd. Protester, uppror, våld och medborgargerillor fick demokratin på fall och förvandlade landet till en militärdiktatur.
Vinter i välfärdslandet är titeln på en bok av Elisabeth Langby. Den skrevs 1983 mot bakgrund av den svenska välfärds- och legitimitetskris hon såg var på väg och som sedan också slog ut i full blom på 1990-talet. Den offentliga sektorn hade svällt ut i en överkonsumtion som staten inte längre kunde finansiera och många blev arbetslösa. Vi hade bankkris och riksbankschefen Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent. Fastighetsbubblan sprack. Många tvingades sälja sina överbelånade hus och bostadsrätter. Sverige gick igenom ett ekonomiskt stålbad. Trots en tuff politisk retorik, när Ingvar Carlsson (S) sa att han ”såg ljuset i tunneln” och Carl Bildt (M) replikerade med att ”statsministern hade en nära-dödenupplevelse”, lyckades man genom flera överenskommelser mellan partier och över blockgränserna klara av krisen den gången. Men än idag finns det människor i Sverige som betalar på sina skulder från 1990-talet.
Langby menar att en välfärdsdemokrati är dömd att genomgå fem faser: 1) Då ett lands produktion, handel och ekonomi tar fart aggregeras ökade resurser. 2) När sedan de samlade resurserna täcker mer än befolkningens grundläggande behov som mat, värme och tak över huvudet växer sociala behov, kunskap och lärande, vilket leder till att demokrati införs. 3) Genom allmänna val konkurrerar de olika politiska initiativen om att erbjuda ökad levnadsstandard till befolkningen. Olika välfärdsförmåner införs. Med tiden blir förmånerna fler och fler. Man kommer till en punkt då förmånerna är så många och omfattande att drivkrafterna minskar, ineffektivitet, administration och byråkrati ökar, vilket leder till sjunkande produktion som i sin tur minskar möjligheterna till finansiering av systemet. 4) När så välfärdsstaten drabbas av ekonomisk nedgång på grund av exempelvis fallande priser, minskad export eller lågkonjunktur uppstår en finansieringskris. Man tvingas till neddragningar vilket leder till att människor drabbas. De tidigare förmånerna förvandlas till rättigheter och missnöjet tar fart. De politiska majoriteterna växlar, men ingen kan lösa problemen då den krympande ekonomin sätter gränserna. 5) Social oro sprider sig. Våldet tilltar då politikerna är oförmögna att upprätthålla legitimiteten för staten. Lag och ordning kan inte upprätthållas. I det maktvakuum som uppstår tar andra odemokratiska krafter över – polis, militär eller organiserad kriminalitet – varpå landet kollapsar.
Langby verifierar detta med exempel ur historien: antikens Athen (Grekland) 700–200 f.Kr. och Uruguay 1900–1973, och drar paralleller med utvecklingen i Sverige fram till 1990-talet. Vi klarade det i Sverige den gången. Men vad händer oss i Sverige, i Europa och hela den västerländska fossilberoende högkulturen när vi når Peak Oil – när produktionen inte kan möta efterfrågan och övergår i permanent nedgång hos energiresurserna – något som kommer att slå mot ekonomin och välfärden? Står demokratin pall?

tabell östberg sjöberg

Historien upprepar sig
Den finansiella härdsmältan i Grekland beror ännu en gång på kronisk överkonsumtion. Men människor ser inte eller vill inte se det. Det är någon annans fel. Och varför ska jag vara med och betala? Istället vandaliseras och bränns Athens gator i protest mot att regeringen tvingas dra tillbaka välfärdsförmåner – upplevda rättigheter – som inte längre kan finansieras.
Det ännu färre ser är att bakom den ekonomiska krisen ligger minskade tillgångar och ökade kostnader för energi som sätter gränserna för den eviga ekonomiska lånetillväxten som välfärdssystemen är så totalt beroende av för att kunna upprätthållas.
Samma sak gäller Spanien och Portugal, liksom de övriga länderna i den västerländska civilisationen.
Om demokratin står pall kan ingen svara på. Det kommer att visa sig i efterhand. Men att den kommer att ställas på prov kan vi vara alldeles säkra på.
Kanske kan vi klara det om vi kan inse att välfärd är bara svagt kopplad till tillväxt och överkonsumtion av prylar. Om människan bara är mätt, varm och trygg är det istället tid, lugn och samvaro som ger glädje, nöjdhet och meningsfullhet. Det vet vi ju alla. Egentligen.

Epilog – cirkeln sluts
Hur är det då i Uruguay idag? Jo, 1985 blev det åter en demokrati efter dryga tio års militärt förtryck av befolkningen. Det förefaller som om den nuvarande socialistiska regeringen har dragit slutsatsen, att om ett land ska kunna upprätthålla en demokrati krävs en hållbar utveckling ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Uruguay är på väg mot att bli ett land helt självförsörjande på energi.

Källor 

Berggren, H. Vi famlar vidare. DN.se 2010-05-07 http://www.dn.se/ledare/signerat/vi-famlar-vidare
Härén, F. Om kunskap. SVT (2007) http://www.youtube.com/watch?v=ohHNONAbheE

Ingvar, D & Sandberg, C G. Det medvetna företaget – om ledarskap och biologi. Timbro (1991)
Langby, E. Vinter i välfärdslandet. 1984
Palmgren, Lars. Uruguay ställer om. SR, P1-morgon, 19 nov 2012. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650 &artikel=5350364
UR Världen. Systemfel som hotar världen. Sveriges Utbildningsradio AB, 24 nov 2012. http://www.ur.se/Produkter/170919-Varlden-Systemfelsom- hotar-varlden

Om författarna
Jag är hälsovetare, generalist och entreprenör. Insikten om Peak Oil kom till mig runt millennieskiftet via aktiemarknaden. Mest förskräckande var upptäckten av samhällets totala okunskap på alla nivåer och bristande beredskap att hantera de genomgripande effekterna av minskande energitillgångar. Jag engagerade mig därför år 2008 politiskt i Centerpartiet. Tog också initiativet till Knivsta kommuns energistrategi med utgångspunkt från Peak Oil och driver nu ”Solar LEAF Plant” – min egen omställningsplan mot fossilfri odling.
Boo Östberg

Jag är civilingenjör och reservofficer. Blev varse Peak Oil och tillhörande problematik kring transporter och tillväxt efter att ha läst boken Twilight in the desert (Matthew R Simmons) våren 2006. Jag engagerade mig i kommunpolitiken år 2006 i Moderaterna för att påverka i energifrågorna. Är en av hjärnorna bakom Knivsta kommuns energistrategi och påbörjade 2008 en migration från det ”vanliga livet” till ett mer självförsörjande liv på en gård på landet. Fredrik Sjöberg

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 6 – Anna Borgeryd

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Vi behöver uthållig försörjning – inte pseudotillväxt
Anna Borgeryd, konfliktforskare och ordförande Polarbröd

Min doktorsavhandling handlade om statssystemet som institution för konflikthantering och utvärderade hur det klarar de globala utmaningar det nu ställs inför. På senare tid har jag på ett liknande sätt intresserat mig för den ekonomiska spelplanen: Hur ser det etablerade försörjningssystemet ut och vilka utmaningar står det inför? Och hur borde vi egentligen organisera ekonomin så att vi säkrar den livsviktiga försörjningen? Hur ser vi till att vi får mat, kläder, tak över huvudet – för att inte tala om drickbart vatten, hälsosam luft och allt annat vi vant oss vid att naturen förser oss med – också i framtiden?
Vi börjar alltså med att titta närmare på det försörjningssystem vi idag har både i Sverige och stora delar av världen. Vad är det som är bra med hur industrisamhället försörjer oss? Vad är det som är dåligt, kortsiktigt och ohållbart?

Den industriellt drivna tillväxten
De ökade materie- och energiflödena i industriländer har skapat ett högt välstånd och möjlighet till god välfärd. I som i i-land står för industri och det är ingen slump. Det är industrins produktivitet som gjort att de allra flesta svenskar inte längre är hårt slitande, självförsörjande småbönder, att vi – om vi vill – kan bo i städer som vi nu gör och att vi har överskott som räcker till utbildning, vård och omsorg. Det är mycket av det som vi vill behålla.
Den ekonomiska tillväxten har dessutom möjliggjort en reell avkastning, en förräntning på stora mängder sparade pengar som ger drägliga pensioner (dvs. tillräcklig köpkraft) åt miljoner människor idag. Den materiella tillväxtens förmåga att generera ränta på pengar har under många år också räckt till, ofta ovanligt goda, inkomster till en betydande kader människor anställda inom bank- och finanssektorn. Tillväxten har gjort att det bland folk med budgetansvar för sådant som har kända långsiktiga konsekvenser, har ansetts rimligt att diskontera framtida kostnader. En diskontering som gör att vi kan konsumera nu i stället för att avstå och därmed kan leva bättre än om vi inte gjorde den.

Diskonteringsräntan antar tillväxt
Diskontering är en omräkning av intäkter och kostnader som uppstår i framtiden till ett så kallat ”nuvärde” som kan uttryckas i dagens penningvärde. Hur används då diskonteringsränta rent praktiskt? Det handlar helt enkelt om att man räknar med att, eftersom framtiden tänks ha en större och rikare ekonomi, så kommer våra barn, barnbarn och deras barn att ha råd med kostnader på ett annat sätt än vad vi har. Därför lägger vi i vårt nuvarande pris på kärnkraftsel exempelvis inte in så höga kostnader för framtida hantering, bevakning och förvaring av kärnavfallet som alstras av vår nuvarande elproduktion. Dessutom gör diskonteringsränta att investeringar som skapar eller skyddar värden på längre sikt ofta inte blir av, eftersom det är svårt för sådana alternativ att vid nyttoberäkningen konkurrera med kortsiktigare vinster. Så när Sir Nicholas Stern i sin rapport 2006 uppmanade till omedelbara, betydande investeringar (1 % av världens årliga BNP) för att motverka de klimatförändringar mänskligheten orsakar och ville sätta priset för koldioxidutsläpp till 85 dollar/ton,(2) blev den massiva kritiken: ”Du har ju räknat med alldeles för låg diskonteringsränta.”(3)
Liknande mekanismer är i spel när det gäller avsättningen av medel till pensioner: om vi räknar med att ekonomin ska växa framöver behöver vi inte avsätta så mycket pengar nu för att försörja oss som pensionärer. Så vi som lever nu har mycket att vinna på att tro på en ständig tillväxt, då kan vi ju ta oss rätten att konsumera så mycket mer nu. Våra skattemedel räcker till exempel till mycket mer välfärd just nu än om en större andel av dem måste sparas för offentliganställdas pensioner.(4)
Men i formeln för diskonteringsräntan (5) döljer sig också motsatsen: om ekonomin i framtiden inte innebär växande konsumtionsutrymme per person, om det i stället innebär ett krympande, då ska vi snarare överföra resurser från nuet till framtiden, för i framtiden kommer vi i så fall att vara fattigare än idag. Det skulle vara en helt annan spelplan, en spelplan där ränta på pengar helt enkelt inte kan motiveras som en rimlig spegling av verklighetens värdeutveckling. (6) Jag har inte svårt att se alla fördelar som den ekonomiska tillväxten givit oss, men har länge undrat över den kontraproduktiva och skadliga desperation efter tillväxt som nu hemsöker västerländska samhällen.(7) Sedan jag förstod hur diskonteringsräntan fungerar anar jag att där någonstans har desperationen troligen sin rot.   Vi kan inte sluta tro på tillväxt och ändå leva som vi gör nu. Och det är alldeles för få som vågar prata om det.

Hotet mot försörjningen
Ständig tillväxt har varit möjlig under en tidsperiod, i den produktivitetsökande övergången från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle,(8) och allt verkade vara frid och fröjd medan den samlade mänskliga ekonomin rymdes inom planetens försörjningskapacitet. Men vad händer när den mänskliga ekonomin under årtionden har övertrasserat planetära gränser? (9) Vad händer när samhället blivit en importkonsumerande service-ekonomi och den verkliga tillväxten i västvärlden därför bromsar in och stannar av? (10) Vad blir resultatet när människans ekonomi växt ur ekologin och år för år alltmer ”växer sönder” sin försörjningsbas, och därmed också sig själv? Då borde det bli uppenbart att de spelregler vi har för ekonomin för oss åt fel håll, att vi måste ändra på dem?
Nej, i stället har vi i västvärlden försökt hålla den döende tillväxten vid liv med konstgjord andning i form av lån till konsumtion, där vi tillåtit oss tro att vi både kan äta kakan (som låntagare som konsumerat) och ha den kvar (som pensionssparare). Eller ännu mer optimistiskt: att den uppätna kakan ska växa i form av besparingar som ”investerats” i just den utlåning som konsumerats upp. Årtionden av sådan falsk pseudotillväxt i västvärlden har varit kortsiktigt bekväm, för vi har då fortfarande kunnat tillåta oss själva tillväxtens alla fördelar. Men långsiktigt är det förstås katastrofalt. Vi har vant oss vid en överkonsumtion (med både förhöjd resursbelastning och svindlande finansekonomisk fallhöjd) skapad av årtionden av ohållbar belåning. Kreditkonsumtionen och miljöförstöringen är två samtidiga krafter som nu styr oss mot en framtid av globalt krympande realekonomi, i synnerhet om vi räknar per capita. Och frågan är om den framtiden är särskilt långt borta?
Flera tecken illustrerar vårt obehagliga dilemma och tyder på att vi är där nu, att oviljan att lämna tillväxtparadigmet hållit oss i en långsiktigt mycket kostsam pseudotillväxt så länge som det varit möjligt. De senaste årtiondena har ojämlikheten, inte minst i västvärlden, ökat markant; i USA har flera studier visat hur tillväxten i oproportionerlig grad tillfallit de absolut rikaste, medan de flesta amerikanska familjer fått det sämre.(11) Ett annat illavarslande tecken är att klimatförändringar under 2012 bland annat tillfogat världens jordbruksskördar stora skador: olika typer av extremt väder skapade under året förluster som sänkte den globala BNP:n med 1,6 procent. Kostnaderna för dessa allt mer ogynnsamma odlingsförhållanden beräknas dessutom bara öka.(12) På grund av ovanstående oroas jag som konfliktforskare att risken för våldsamma konflikter ökar, eftersom de flesta av världens krig har haft sin rot i samhällseroderande sociala spänningar och fallerande försörjningssystem. Vi befinner oss med andra ord av flera skäl i ett läge där försörjningen av våra basbehov, inte minst den långsiktiga tillgången på mat, nu måste räddas från det moderna samhällets allt mer desperata och kortsiktiga metoder för att förlänga det tidigare möjliga, och förstås så bekväma, tillståndet av ekonomisk tillväxt.

Oändlig tillväxt på en ändlig planet?
Om vår nuvarande ekonomiska spelplan bygger på behovet av ständig tillväxt och gynnar kortsiktiga nyttor framför långsiktig försörjning så är den förstås på väg att krascha. Naturen sitter med facit, och den fysiska globala ekonomin kan självklart inte växa oändligt på vår ändliga planet.(13) Med en exponentiell tillväxt, som till exempel i fallet med ränta på ränta, blir dessutom smällen in i väggen i hög fart och mycket plötslig. Genom hur vi har använt fossil energi, jordar, luft och vatten har vi pressat fram en utvecklingstrend som inte har några som helst förutsättningar att kunna fortsätta, och nu börjar konsekvenserna, inte minst de rent ekonomiska, att bli uppenbara.
Dessutom är spelet vi spelar nu inte alls marknadsekonomi och det av två skäl. För det första, om vi ser på den symboliska ekonomin, där pengar och värdepapper hör hemma: finansbranschen statssubventioneras kraftigt och det finns bankgiganter som är ”too big to fail”, något som skapar så kallad moralisk risk, där risker tas i vetskap om att när allt går bra får man vinsten, men om det inte gör det får skattebetalarna stå för notan.(14) Finns det någon som tror att sådana snedvridande incitament leder till kloka investeringsbeslut?      Ekonomer, vars moraliska grundbult är att individernas agerande i egenintresse ska skapa goda helhetsresultat i samhället, borde väl utse detta icke-marknadsmässiga tillstånd till en huvudfiende, kanske det största hotet mot samhället?
Tyvärr kan vi inte heller ur ett realekonomiskt perspektiv (där vi i alla fall håller oss till produktion av verkliga varor och tjänster) påstå att vi har en fungerande marknadsekonomi eftersom det finns kostnader, så kallade ”externaliteter”, som ingen idag betalar. Så tanken att vi bör sträva efter balans, och att ett rättvisande pris uppstår när tillgången som själv bär alla sina kostnader möter efterfrågan på en fri marknad, den är det nog inte något större fel på. Det stora felet är att vi inte alls gör så idag.

Hur ser då den nya ekonomin ut?
Det enda som kan rädda försörjningen är att vi konkret förändrar vår ekonomiska verksamhet så att den som helhet opererar inom planetens orubbliga biofysiska lagar. För en sådan förändring behövs både kunnigt ledarskap och nya ekonomiska spelregler som medger en sådan förändring. Så hur kommer då den nya ekonomiska spelplanen att se ut? Vi vet att den kommer att vara baserad på helt nya antaganden och att den därför kommer att tillåta respektive förbjuda helt andra saker än spelreglerna vi har idag gör.(15)
Den nya ekonomin kommer troligen att först finna form på en mellannivå; kanske inom en mindre grupp samstämmiga länder? Det har i alla fall hittills visat sig att åtgärdsförsök på andra nivåer inte har fungerat. Rader av FN-möten visar att vi på högsta makronivån misslyckas med att ta tag i problemen. Att försöka lösa hotet mot försörjningen från mikronivån, genom att informera oss alla som konsumenter om hur ohållbart vi lever, fungerar inte heller. Det är vår köpkraft som måste ges ramar som både bör upplevas tillräckligt rättvisa och de facto vara tillräckligt långsiktigt försörjningsskyddande, annars använder vi bara pengarna som vi sparat på att installera energibesparande solfångare till en Thailandsresa eller till att köpa mer oxfilé. Även om vi kanske i vissa fall har dåligt samvete så är beteendet som köpkraften släpper loss fortfarande ohållbart.(16)
Självklart kommer många människor att vara involverade i arbetet att utforma våra ekonomiska spelregler så att de bättre speglar världen som den faktiskt är (till skillnad från hur vi skulle vilja att den var, eller vant oss vid att anta att den är).(17) Så det som följer nedan får man se som ett utkast, en gissning hur framtiden kommer att se ut, gjord tidigt 2013 av en systemutvärderande norrländsk brödföretagare.

1. Den symboliska ekonomin
Vi behöver för det första tänka om kring pengar: de är ju ett verktyg vi människor skapat i syftet att hjälpa realekonomin att bättre möta våra behov. Så hur borde pengar fungera för att gynna det som ger långsiktiga fördelar för samhället i stort?(18)
Ränta-på-ränta, det vill säga penningmängden i exponentiell tillväxt (representerande exponentiellt växande anspråk på det verkliga välstånd som ytterst kommer från naturen) (19) har fungerat när vi i Europa var imperiebyggare och sedan utvecklades från att vara bönder som jobbade med muskelkraft till ett industriellt och fossilenergiförsörjt samhälle. Under denna begränsade tid har vi åtnjutit en enorm produktivitetstillväxt per capita (något som just nu sker på andra ställen runt om i världen). Men ständig materiell tillväxt fungerar inte långsiktigt. Förutom ohanterliga mängder utsläpp och miljöförstöring ser vi nu hur alldeles för mycket pengar översvämmar världen. Räddningsförsöken av det gamla systemet innebär att obegripliga mängder nya pengar skapas, och de rusar ut i världen i desperat jakt på en avkastning som omöjligt kan finnas på en aggregerad, global nivå.
Långsiktig avkastning kan bara finnas om man investerar i verkliga, hållbara projekt inom ramarna för biosfärens lagar. Så den nya ekonomins pensionsfonder kommer att investera i försörjningsprojekt som man kan ta på: hållbart jord-, vatten- och skogsbruk, förnybar elproduktion, bra byggnader och grönt företagande. Vi kan inte längre låna till konsumtion eller diskontera framtida kostnader. Vi investerar mer långsiktigt.

2. Den reala ekonomin
Eftersom vi nu vet att naturen inte är oändlig och oförstörbar, så kan varken tömmandet av resursdepåer eller skadliga utsläpp och nedsmutsning längre vara gratis. Aktiviteter som utgör allvarliga hot mot biosfären kan inte längre vara tillåtna. Priset på varor och tjänster, samt vilka sådana som över huvud taget finns att tillgå, kommer alltså att avgöras av vad som går att göra på uthålligt fungerande sätt och vad det kostar att göra rätt, exempelvis i jordbruket. Varför inte låta systemekologerna, som vet hur naturen fungerar, föreslå den realekonomiska spelplanen och upprätta en planetär balansräkning? Sedan får lagstiftning se till att de verkliga kostnaderna för begränsade naturresurser och för vår ekonomis konsekvenser tas in i bilden. Då blir informationsvärdet i priserna rätt och betalningsskyldigheten skyfflas inte som nu över på framtida generationer.
Detta innebär att inget land som har byggt sitt välstånd på fossil energi, ohållbar kreditgivning, farlig avfallsproduktion och/eller genom att utarma naturkapital kan öka sitt välstånd från nuvarande nivåer. Jag anser att det vi sett utspela sig i världen sedan 2007 rimligen bara kan tolkas på ett sätt: total samhällsekonomisk tillväxt från dagens fossil- och konsumtionslåne-dopade nivåer är en omöjlighet, och vägran att inse det leder bara till skadliga uppskjutanden som på ett farligt sätt förvärrar läget.

Men det här med grön tillväxt då?
Många undrar om det inte finns en möjlig väg som heter ”grön tillväxt”? Jag håller med om att grön tillväxt är en oundgänglig del av vägen framåt. Enskilda företag som producerar inom planetens ramar kan absolut ha grön tillväxt. Grön tillväxt är också både möjlig och nödvändig för den tredjedel av mänskligheten som lever i energifattigdom. Om en afrikansk kvinna som tidigare dagligen vandrade miltals för att hämta ved att elda nu i stället får tillgång till energi från solpaneler, så har vi ett uppenbart exempel på grön tillväxt där miljön gynnas samtidigt som det mänskliga välståndet ökar. (20)
Men vi som lever i rika länder får inse att vår uppgift nu inte är att öka vår konsumtion av material och energi utan att använda vår skicklighet och innovationskraft till att upprätthålla så mycket som möjligt av den moderna världens fördelar, medan vi systematiskt avvecklar vår övertrassering av planetens biofysiska gränser. I stället för att ställa frågan Hur kan vi skapa tillväxt? behöver vi alltså gå in i ett mer konkret försörjningssäkrande tankesätt: Hur mycket av den välståndsskapande produktivitet vi redan har kan vi långsiktigt behålla? Vilka nya, uthålliga produktions- och distributionssätt kan vi skapa för att ersätta de gamla som nu visar sig vara ohållbara och kommer att lämna oss i sticket? Om vi inte fokuserar på detta kommer välfärden och livskvaliteten systematiskt att krympa.
Om ekonomins spelregler däremot sätts upp i harmoni med planetens försörjningsförmåga, har vi en god chans att fortsätta utvecklas med nya innovationer och bättre lösningar, även om vi på många håll i världen får börja om i vår mänskliga strävan efter ständiga förbättringar från en lägre materiell standard än vi har idag när vi befinner oss i ”planetär overshoot”. Sedan beror det förstås på vad man menar med begreppet; om orden ”grön tillväxt” inte betyder mer materiell konsumtion, utan att hållbara sätt att försörja sig ersätter de ohållbara och att mer förfinade metoder, bättre arbetssätt och högre livskvalitet utvecklas inom planetens ramar, är det absolut lösningen, globalt sett.

Den nya ekonomin – en sammanfattning
Utan rättvisande prissignaler och en ekonomisk spelplan baserad på biofysiska fakta har vi knappast någon chans. Men när alla varor och tjänster produceras på hållbara sätt finns inte längre några obetalda externaliteter och alla priser speglar de verkliga ekonomiska, ekologiska och sociala kostnaderna. Då har vi en ekonomi som styr mänsklig aktivitet och innovation mot målet uthållig försörjning, och då kommer de hållbara lösningarna att vinna på en sant fungerande marknad.
När det falska löftet om fiktiva finansiella vinster inte längre frestar oss till korkade och/eller oetiska placeringar av våra besparingar så kommer vi att investera mycket klokare. Vi inser att det bara är realekonomin som kan förse oss med det vi fysiskt behöver – siffror på ett konto är inget värda förrän de går att byta mot exempelvis mat och husrum.
Den nya ekonomi som skissas här fungerar inom biosfärens gränser. Det är en spelplan som står i skarp kontrast till dagens märkliga zombie till ekonomi som skadegörande stapplar runt i världen, desperat av billig- energi-abstinens, ägnande sig åt allt annat än klok hushållning av begränsade resurser. Jag kan nästan se monstret framför mig, krossande allt mer natur med sina gigantiska ekologiska fotspår, upprört viftande med gamla data, krävande ”återhämtning” till beroendeframkallande tillväxtsiffror och släpande på droppstället med ständiga blodtransfusioner från centralbankerna.
Om Gandhi hade levt, och fått frågan, är det inte omöjligt att han skulle ha betraktat eländet och sagt: ”What do I think of market economy? I think it would be a very good idea.”(21)

Fotnoter
1. Till våra helhjärtade föräldrars försvar bör sägas att när de väl är överens, så brukar det vara kring riktigt bra och robusta beslut. Doktorsavhandlingen heter Managing Intercollective Conflict: Prevailing Structures and Global Challenges, Umeå universitet 1998; Dissertation.com 1999.
2. Heller, Nicole & Fisher, Douglas: Ethical dilemma profoundly sways climate economics, The Daily Climate, 28 januari, 2011.
3. Varian, Hal R: Recalculating the Costs of Global Climate Change, New York Times, 14 december 2006.
4. Avgiftsbestämd, premiebestämd och förmånsbestämd pensionsplan, www. personalekonomi.se
5. När diskonteringsräntan bestäms använder man en ekvation där den förväntade ekonomiska tillväxten per capita spelar den viktigaste rollen: Vi får en positiv diskonteringsränta när vi förväntar oss tillväxt (hamnar ofta på 3-10%), en negativ om vi bedömer att ekonomin krymper betydligt, och en på noll om ekonomin krymper lite grann. Att diskonteringsräntan värderar ned framtidens behov jämfört med nuets med ett högre tal än den förväntade tillväxten per capita beror på att man i formeln fört in en tidspreferens, som helt enkelt står för att vi hellre konsumerar nu än senare. Se t.ex. Kristin Lilieqvist: Vad är framtiden värd? Svenska myndigheters användning av diskonteringsränta. Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet 2012.
6. Margrit Kennedy föreslår att vi bör ha negativ ränta, demurrage, för att uppmuntra till långsiktigt kloka investeringar i realekonomin. Som motvikt mot kostnadsökningar som uppstår om vi slutar diskontera framtiden, påpekar hon att vi får lägre priser om räntekostnader inte läggs in i marknadspriserna, som de idag gör. Kennedy, Margrit: Interest and Inflation Free Money; Creating an exchange medium that works for everybody and protects the earth; SEVA 1995.
7. Cervenka, Andreas: ”Desperationen blir allt större”, Svenska Dagbladet, 15 september 2012.
8. Under mänsklighetens historia har mätbar tillväxt i produktivitet per capita (och därmed möjlig ökning av levnadsstandard) bara inträffat vid skiften i den fysiska försörjningsbasen, allra vanligast är att den står still. Före industrialiseringen var ett lands produktivitet i princip lika med dess befolkningsstorlek, och hög levnadsstandard förbehållen en liten elit. Thompson, Derek: ”The Economic History of the Last 2000 Years in 1 Little Graph”, The Atlantic, 19 juni 2012.
9. Vi är i så kallad ”earth overshoot” sedan 1987. Nelson, Joshua: ”Nature’s Overdraft Notice: Earth Overshoot Day”, postgrowth.org
10. Wolf, Martin: ”Is unlimited growth a thing of the past?”, Financial Times, 2 oktober 2012. Se även begreppen ”Baumol’s Dilemma” och ”cost disease”, till exempel i: ”Health care, education and the arts: The Incurable Cost Disease”, The Economist, 2 oktober 2012.
11. Robinson, Peter: ”Top 1% Got 93% of Income Growth as Rich- Poor Gap Widened”, Bloomberg 2 oktober, 2012; Cadvalladr, Carole: ”And Inequality for All – another Inconvenient Truth?”, The Observer 2 februari 2013.
12. Klimatförändringar beräknas genom detta ha orsakat 400 000 människors död. Utöver det dödas miljoner av långvarig exponering för luftföroreningar. Harvey, Fiona: ”Climate change is already damaging global economy, report finds”, The Guardian, 26 september, 2012.
13. Ingen har uttryckt det mer träffande än Kenneth Boulding: ”Anyone who believes exponential growth can go on forever in a finite world is either a madman or an economist.”
14.” A moral hazard …. it is a tendency to be more willing to take a risk, knowing that the potential costs and/or burdens of taking such risk will be borne, in whole or in part, by others.”
15. Om vi, som ekonomiska formler antar, faktiskt visar oss vara rationella borde vi ju ta hänsyn till de fyra ramvillkoren för mänsklig verksamhet. Det Naturliga Stegets systematiska arbete med att på ett naturvetenskapligt och politiskt neutralt sätt definiera dessa ramvillkor lägger en god grund för utformandet av en ekonomisk spelplan som skyddar och främjar långsiktig försörjning. Arbetet har lett vidare till en diger lista av referenser – se http://www.alliance-ssd.org/reference-list/
16. Se ”Jevons Paradox” (William Stanley Jevons, 1865).
17. Det är svårt att få syn på normer man själv lever under. De har en förmåga att bli osynliga och uppfattas ”normala” och omöjliga att ändra, ungefär som naturlagar. Men jag har gjort ett försök: Vad är det vi antar om världen i nuvarande ekonomiska system, som vi nu vet helt enkelt inte är sant?
18. Ett spännande förslag kommer från Jaromir Benes & Michel Kumhof: ”The Chicago Plan Revisited”, WP/12/202, International Monetary Fund.
19. Korten, David: ”Money Versus Wealth”, Yes! Magazine, June 30 1997.
20. Harris, Richard: ”Growing Pains: Nations Balance Growth, Power Needs”, NPR News, 7 augusti 2012
21. Vad vi vet att han faktiskt svarade, är något som i sig är mycket tänkvärt i sammanhanget: ”What do I think of Western civilization? I think it would be a very good idea.”

Om författaren
Som femte generationens brödproducent faller det sig naturligt att matförsörjningen ligger nära hjärtat. I kopplingen hjärta-hjärna ligger även ett intresse för god problemlösning, bra strukturer och smarta lösningar. Jag och min syster är uppvuxna med Polarbröd, med föräldrar som diskuterade dagens företagsproblem vid matbordet och i princip aldrig tyckte lika. Det var vad man skulle kunna kalla en kreativ oenighet. Redan som barn drevs jag av lusten att försöka förstå och vara med och skapa lösningar: På vilket sätt har han rätt? På vilket sätt har hon rätt? Det är inte ologiskt att jag efter den uppväxten gick vidare till tio år på universitetet och en doktorsavhandling i konflikthantering.(1) Att jag skrivit romanen Tunna väggar om kärlek och världsekonomi är kanske inte ens det konstigt? Alltihop handlar väl om människor och relationer; vad vi vill, behöver, är rädda för och att vi kanske inte alltid beter oss helt … vad ska jag säga … ändamålsenligt?
Anna Borgeryd

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.