Kap 15: Den gröna byggbranschens paradox – Pernilla Hagbert

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Den gröna byggbranschens paradox
Pernilla Hagberg

Alla sektorer i samhället står inför stora omställningar om vi ska möta målen för en hållbar utveckling. Detta gäller inte minst byggindustrin och bostadsbranschen. Till stor del baseras en expansion av bostadsbyggandet både på en konstant växande efterfrågan och på ett bokstavligt talat växande byggnadsbestånd. Man menar att det med energieffektivisering och ny teknik går att minska bostadssektorns miljöpåverkan. Genom att sätta sin tilltro till ”grön tillväxt” missar man dock ett helhetsperspektiv och chansen att radikalt förändra hur vi skapar hållbara boendemiljöer.

Ett grönt samhällsbygge
Hur bygger vi ett samhälle där allt knappare resurser ska delas mellan allt fler i en växande värld? Strategin har länge varit att lägga beslag på så mycket som möjligt i form av mark och naturresurser för att bygga ”den goda staden”. Detta är inte bara kortsiktigt utan bortser också från såväl rättviseperspektiv som ekologiska begränsningar i en allt mer polariserad bostadsmarknad.

Begreppet hållbar utveckling används idag brett och har kommit att innefatta en rad olika tolkningar; alltifrån politiska, emotionella eller religiösa innebörder till olika pragmatiska tillvägagångssätt för att möta utmaningarna med en global utveckling inom definitiva ekologiska ramar. Dagens politiska diskussion fokuserar i allt högre grad på att kombinera en önskan om tillväxt med miljöbevarande och samhälleligt välstånd. I byggbranschen återfinns samma tankar i termen ”grönt byggande”, där en expansion av marknaden ses som en förutsättning för övergången till minskad resursanvändning och hälsosammare boendemiljöer. Minst sagt paradoxalt om man med detta menar en absolut reducering av miljöpåverkan och inte bara en relativ förbättring.

Både på lokal och global nivå baseras målet om en socialt och miljömässigt god förvaltning på att samtliga sektorer verkar för detta. Byggbranschen – och en stor mängd stödjande sektorer – bidrar väsentligt till den miljöförstörelse och resursutarmning som det moderna samhället står för. Därutöver har den byggda miljön betydande sociala och ekonomiska konsekvenser (Sev, 2009). I kontrast till detta framträder en växande medvetenhet inom branschen, något som speglas i ett till synes ökat investeringsintresse för hållbart bostadsbyggande.

Framförallt diskussionen kring just ”hållbart” eller ”grönt” byggande antyder en tro på att det går att bygga bostäder med en lägre inverkan på global klimatförändring (Lovell, 2004). Antagandet att framtiden är urban ifrågasätts sällan, och istället går idén om den hållbara, täta staden på export. En minskad miljöpåverkan anförs parallellt med krav på ökad tillväxt. Detta genom kontinuerlig urban exploatering samt en växande marknad för eko-effektiva produkter och processer. Att främja ett marknadsdrivet miljömässigt bostadsbyggande är dock kantat av hinder när olika intressen och perspektiv kolliderar.

En paradoxal väg
Det finns en omedelbar motsägelse i att påstå sig vilja bevara till exempel ekosystemtjänster samtidigt som man försöker utveckla konsumtion inom bostadssektorn, om ”utveckla” i detta sammanhang är synonymt med att öka (vilket påpekas av bland andra Huesemann & Huesemann, 2008). Bostadsbranschen bidrar i form av arbetsgivare och samhällsbyggare till vad som räknas som produktivitet och stärkt regional utveckling. Detta innebär dock också att branschen måste spela en aktiv roll när det gäller att etablera en hållbar, rättvis bostadsmarknad samt att skapa socialt kapital (Jensen et al., 2012), bortom monetär avkastning.

Tron på att teknologi kan lösa alla nuvarande och framtida problem och att ekonomisk tillväxt kan frikopplas från resursanvändning och avfallsgenerering är speciellt stark inom byggbranschen. Det samhällsansvar som berör komplexa frågor såsom rättvisa, medborgarinflytande och stärkandet av sociala relationer är mycket svårare att fastställa och därmed utvärdera i en kvartalsrapport.

Ekonomisk tillväxt kan kort och gott ses som en ökning i ekonomisk aktivitet, vilket i sin tur ofta av slentrian anses vara en förutsättning för en förbättrad välfärd. Eller i det här fallet, skapandet av bättre, ”grönare” levnadsmiljöer. Utifrån detta har ekonomisk tillväxt – om än ett medel för att förbättra välfärden – kommit att bli ett mål i sig självt. Denna förvirring mellan medel och mål har resulterat i en minst sagt paradoxal situation. Å ena sidan så görs ansträngningar för att reducera materialflöden och miljöpåverkan inom byggbranschen. Å andra sidan används BNP fortfarande som en representation för välfärd och livskvalitet. Detta antyder ett upplevt behov av fortsatt ekonomisk tillväxt och därmed även en drivkraft för en ökad resursutvinning. Det finns en tydlig konflikt mellan målet ekonomisk tillväxt inom branschen och målet att bevara eller förbättra jordens miljöförutsättningar. Den allmänna lösningen på denna paradox ges i effektivisering.

Kritiker av en tillväxtbaserad hållbar utveckling menar att enbart effektivitet och teknologi inte är tillräckligt för att lösa nutida och framtida utmaningar (Huesemann & Huesemann, 2008). Exempelvis pekar Graham Turner (2008) på att historiska data de senaste 30 åren antyder att världen för närvarande utvecklas enligt ett ”business as usual”-scenario och att detta kommer leda till en kollaps av systemet ungefär halvvägs in på 2000-talet. Dagens tillväxtstrategier erkänner helt enkelt inte att ändliga och absoluta ekologiska begränsningar innebär begränsningar även för tillväxt. Därmed missar man behovet av en radikal förändring av människors krav på jordens resurser, där våra boendemiljöer utgör en nyckelfråga.

Bostadsutveckling
Den generella utvecklingen under 1900-talets andra hälft ledde till en högre bostadsstandard per capita, räknat i såväl yta som materiell standard och komfort. Med en nuvarande trend av minskande hushållsstorlekar, stora ytor per capita och en önskan om högre standard ökar det individuella resursbehovet. För singelhushåll innebär detta i flera avseenden en större resurs- och energiförbrukning jämfört med de hushåll där funktioner delas av flera.

Kopplat till den i stort ideologiska diskussionen kring trångboddhet, boendeyta, material, utrustning i hemmet och infrastruktur, har bostadsutvecklingen varit en fråga för regler och normer inom branschen det senaste århundradet. Detta har självfallet lett till stora förbättringar avseende hälsa och miljö, men har inte alltid varit okomplicerat i framställningen som ”progression” från Lubbe Nordströms Lort-Sverige, via miljonprogram till teppanyakihällar. Uppenbart i bostadsmarknadens fluktueringar är även att föreställningen om bostadsutveckling inte bara relaterar till en fortsatt förbättring av boendemiljöer. Det inbegriper också spekulation i bostaden som en vara likt andra. Den senaste ekonomiska turbulensen belyser det ömsesidiga beroendet mellan finanssystem och bolånestrukturer. Bostaden som mänsklig rättighet hamnar i dessa sammanhang naturligtvis i skuggan, men även de miljömässiga följderna av dagens spekulativa ”idealhem”. Graden av hushållens skuldsättning i relation till disponibel inkomst har ökat i alla de nordiska länderna under de senaste två årtiondena, med stigande reella och nominella bostadspriser (Boverket, 2010). I Sverige har produktionskostnaden per kvadratmeter för lägenheter i flerfamiljshus samtidigt nästan fördubblats under det senaste decenniet (SCB, 2012).

Att bygga hållbart
Genom förbättrad byggpraxis söker bostadsbranschen minska sin miljöpåverkan och förväntas ta ett större socialt ansvar. Att gå bortom tekniska lösningar anses allt mer relevant och borde vara en viktig, om än ofta förbisedd, uppgift i ett industriperspektiv där hållbarhetsåtgärder idag främst rör ”clean-tech” och eko-effektivitet såväl i byggprocessen som i färdigställda bostäder (Jensen et al., 2012).

En viktig komponent i utvecklingen av hållbara praktiker i hemmet är att se hushåll inte bara som enheter eller konsumenter, utan också som aktiva subjekt och bidragande aktörer (Strengers, 2009). På så sätt möjliggörs också utvecklingen av ett starkare socialt kapital.

Ansvaret att förklara hur ekvationen ska lösas med ”grönt byggande” ligger till stor del på byggbranschen, som bidrar till produktiva sektorer och tillväxt men också till resursutarmningen. Bostadssektorn exemplifierar den generella paradoxen med att upprätthålla livsuppehållande resurser samtidigt som man försöker utveckla – i betydelsen expandera – konsumtionen inom bostadsmarknaden.
Med kommunala och nationella riktlinjer som framförallt verkar för minskad energiförbrukning har byggindustrin svarat med nya produkter och processer för energieffektivt byggande. Bortsett från generella bekymmer kring rekyleffekter (ökad effektivitet ger lägre kostnader som leder till ökad konsumtion) är de till stor del missriktade. En ny studie visar att den mest signifikanta faktorn för utjämnandet av energianvändning i norska hushåll under de senaste två decennierna är den långsammare ökningen av bostadsyta per capita, jämfört med de föregående 20 åren (Hille et al., 2011). Även om satsningar på energieffektivisering har bidragit till viss del, är det faktum att den totala bostadsytan inte växer i samma takt som befolkningen en huvudsaklig förklaring. Underliggande faktorer såsom demografiska förändringar, ökade boendekostnader och skiftande boendepreferenser anges ligga bakom denna trend. Detta pekar igen på att branschens medel, eller till och med mål, i strävan efter hållbarhet baseras på en skev befintlig systemförståelse, inte en vilja att mer eller mindre radikalt förändra förutsättningarna för hur vi bygger bättre boendemiljöer.

Från ett hållbart stadsplanerings- och boendeutvecklingsperspektiv framstår kvalitativa, attraktiva och smarta ytor, där funktioner – och därmed även energi- och resursförbrukning – delas snarare än individualiseras, som nödvändiga. Detta för att utmana trenden med större bostadsytor, högre materiella anspråk samt en ökande andel singelhushåll. Hinder för detta kommer från flera sidor. Vinstmaximering i en allt dyrare byggprocess innebär att byggherrar inte anser att de har råd att bygga ytor som inte direkt kan hyras ut eller säljas. Från ett energiperspektiv anses en fördelning av resursförbrukning per lägenhet vara i linje med ekologisk modernisering. Man försöker då undvika att värma upp delade utrymmen med en mer odefinierad känsla av ägandeskap, där energi- och resursförbrukning inte belastar enskilda lägenheter.

Slutligen
Försäljningen av ”gröna” eller ”miljövänliga” bostäder förlitar sig på en retorik där man påstår sig möjliggöra en hållbar livsstil utan att radikalt utmana det nutida resursintensiva boendeidealet. Om de miljövänligt annonserade konceptboenden som produceras bebos glest per kvadratmeter, eller byggs långt ifrån service och kollektivtrafik, kan den totala miljöpåverkan fortfarande vara likvärdig eller högre än för en konventionell byggnad.

Möjligheter att bygga bostäder som ökar det sociala kapitalet, utan att bidra till en ökad konsumtion inom bostads- och hemmarknaden, ligger i lokalt engagemang, hemkänsla och kollektivt resursanvändande till skillnad från individualiserade och decentraliserade resurser och funktioner. Ett viktigt verktyg för att nå de boende är upplåtelseformen och de finansieringsmekanismer som tillhandahålls. Alternativa boendeformer och finansieringsstrukturer kan användas för att stödja resurseffektivt boende och stimulera lokalt engagemang. Ett alternativ återfinns i till exempel kooperativa hyresrätter och byggemenskaper. I Sverige är dessa typer av projekt fortfarande relativt få. Ett sätt att möta ett ökat tryck och högre krav kan vara att möjliggöra grupperingar och skapandet av forum för samarbete, där byggherrar och boendegrupper engagerar sig från ett tidigt skede i byggprocessen.

En paradox finns även i att stora ”gröna” projekt gagnar byggjättarna och tränger ut mindre byggföretag. De senare skulle kunna arbeta närmare grannskapet och bidra till en mångfald i arkitektoniskt uttryck, byggnadstypologi, lägenhetsstorlekar, upplåtelseformer och boendegrupper. Branschen måste kunna tillhandahålla bostäder utan att avsevärt öka materialflöden, ta in fler ändliga resurser eller producera mer avfall än vad naturen kan ta upp. Exempel finns i ”cradle to cradle-system”, utökade satsningar på smart renovering av vårt stora befintliga bostadsbestånd eller omställning till tjänstebaserade lösningar som är arbetsintensiva, men där nya materialtillskott kan minimeras. Här behöver mycket göras, och det krävs fler företag som vågar satsa på att bygga upp dessa system.

För att uppnå goda lösningar inom bostadssektorn behövs ett helhetsperspektiv på hållbar utveckling, där sociala och kulturella dimensioner inkluderas. Detta måste också innefatta ett systemtänkande på olika nivåer för att minimera rekyleffekter och förhindra att enskilda intressen motverkar en god helhetslösning. Det finns ett behov för en justering mellan hur industri, politik och marknad upplever bostadsutvecklingen och vad som verkligen är hållbart. Detta går bortom det nutida resonemanget kring effektivitet och skulle flytta fokus till vad som är lämpligt, tillräckligt eller helt enkelt ”lagom”. Kanske ett nytt modeord att integrera i ett hållbart samhällsbyggande, bortom gröna illusioner?

Referenser
Boverket (2010). Bostadsmarknaderna i Norden och regionalt.
Karlskrona: Boverket.
Hille, J., Simonsen, M., & Aall, C. (2011). Trender og drivere for
energibruk i norske husholdninger. Rapport til NVE. Sogndal:
Vestlandsforsking.
Huesemann, M. H., & Huesemann, J. A. (2008). Will progress
in science and technology avert or accelerate global collapse?
A critical analysis and policy recommendations. Environment,
Development and Sustainability, 10(6), 787-825.
Jensen, J. O., Jørgensen, M. S., Elle, M., & Lauridsen, E. H.
(2012). Has social sustainability left the building? The
recent conceptualization of ”sustainability” in Danish
buildings. Sustainability: Science, Practice, & Policy, 8(1), 94-105.
Lovell, H. (2004). Framing sustainable housing as a solution
to climate change. Journal of Environmental Policy & Planning,
6(1), 35-55.
SCB (2012). Bostads- och byggnadsstatistisk årsbok 2012.
Örebro: SCB-Tryck.
Sev, A. (2009). How can the construction industry contribute
to sustainable development? A conceptual framework.
Sustainable Development, 17(3), 161-173.
Strengers, Y. (2009). Bridging the divide between resource management and everyday life – Smart metering, comfort and cleanliness. Doktorsavhandling. Melbourne: RMIT University.
Turner, G. M. (2008). A comparison of The Limits to Growth
with 30 years of reality. Global Environmental Change, 18(3),
397-411.

Om författaren (skrivet 2013)
Som utbildad arkitekt jobbar jag för närvarande som doktorand vid institutionen för Arkitektur på Chalmers. Projektet jag är del av utvecklar framtidens hem i en globaliserad era, där fokus ligger på ny teknologi, material och strukturella/rumsliga lösningar som på ett radikalt sätt minskar resurs- och energianvändandet. Min forskning undersöker begreppet hem i förhållande till ett allt mer påtagligt globalt resursperspektiv, med syftet att utveckla och förmedla kunskap som bidrar till skapandet av (mer) holistiskt hållbara levnadsmiljöer. Mycket av mitt arbete och intresse rör miljö- och rättviseaspekter på hur vi bygger, samt design som aktivism.

Alternativa byggprocesser och bostadsfrågor har präglat mina tidigare erfarenheter. Detta har allt mer övergått i ett ifrågasättande av det paradigm inom byggindustrin och just bostadssektorn som fortsätter att förespråka marknadsmässiga lösningar på de stora samhällsproblem industrin själv haft stor del i att skapa och eskalera.

Pernilla Hagbert

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Advertisements

Kap 14: Vi låter det ske framför våra egna ögon – Pär Holmgren

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Pär Holmgren
Vi låter det ske framför våra egna ögon

Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop. Tre ”e” som påverkar varandra. Tre ”e” som är beroende av varandra, framför allt så länge vårt samhälle sitter fast i beroendet av fossil energi. Antagligen är de många kopplingarna mellan dessa tre ”e” just nu som tydligast i Arktis.

För bara tio till tjugo år sedan var den globala uppvärmningen och klimatförändringarna främst teorier om vad som skulle kunna hända i framtiden. Den framtiden är redan här. Klimatet förändras på jorden och konsekvenserna syns tydligast i Arktis – just nu!

Den pågående ekonomiska krisen är i sig ett tecken på en obalans. Den är kanske kulmen på den ofrånkomliga baksidan av en tillväxtekonomi som inte tar hänsyn till utarmning av jordens resurser och som inte sätter värde på de ekosystemtjänster som är grunden för vår ekonomi och vårt samhälle. Den obalansen är just nu allra tydligast i Arktis.

2012 års största nyhet
Hösten 2012 inledde jag ibland mina föreläsningar med att fråga åhörarna vilken de tyckte var årets hittills största nyhetshändelse – och då främst vad de trodde skulle vara den viktigaste händelsen under året när man någon gång i framtiden tittar tillbaka på år 2012. Jag fick lite olika svar beroende på publik och även beroende på vad som just då stod på löpsedlarna. Valet i USA och orkanen Sandy var nog de vanligaste svaren, och när det gällde total uppmärksamhet i media även OS i London. Vad jag själv trodde skulle betraktas som den viktigaste händelsen under året berättade jag inte förrän mot slutet av min föreläsning. Men det jag tänkte på var den rekordsnabba avsmältningen av havsis i Arktis, och då inte minst de följdverkningar som den kan leda till, något som vi antagligen inte kan se konsekvenserna av förrän om flera årtionden.

Till för bara några år sedan var det nästan ingen klimatexpert som trodde att avsmältningen av havsis i Arktis skulle kunna gå så snabbt. Klimatsystemet i Arktis verkar vara betydligt känsligare än vad forskarvärlden och klimatmodellerna tidigare trott. Sommartid kan mycket väl så gott som all havsis vara borta redan under det här årtiondet. Läser vi den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel, från 2007, ska det snarast ske i slutet av det här århundradet.
Fortfarande i mitten av april 2012 var utbredningen av havsis nära den normala, vilket under det senaste årtiondet varit en mycket ovanlig händelse. Men efter det smälte isen rekordsnabbt. Och det är inte så konstigt, för även om utbredningen under våren var relativt stor så var det över stora områden endast en tunn is som smälte snabbt redan under försommaren. En av de mest skrämmande processerna i Arktis är att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren.

Den 16 september uppmätte National Snow and Ice Data Center endast 3,4 miljoner kvadratkilometer havsis, vilket med stor marginal är ett nytt bottenrekord sedan 1979, då man började med noggranna satellitmätningar av isen. Det tidigare lägsta värdet, från 18 september 2007, var 4,2 miljoner kvadratkilometer.
Jämför man med referensperioden 1979–2000 har så gott som hälften av sensommarens havsis försvunnit, vilket i sin tur leder till ökad risk för självförstärkande återkopplingar i klimatsystemet och en accelererande uppvärmning.

Just i Arktis verkar de riskerna vara extra stora. När isen smälter friläggs mer mörkt hav, som i stället för att reflektera solstrålningen, kan absorbera energin, vilket gör att det blir ännu varmare och att ännu mer is smälter. Metanet på havsbotten i Arktis riskerar att börja läcka upp i atmosfären. Då metan är betydligt kraftfullare som växthusgas än koldioxid leder det till att uppvärmningen kan förstärkas, även om utsläppen från mänskliga aktiviteter skulle upphöra. En orsak till den snabba minskningen av is under sommaren 2012 var ett intensivt lågtryck med hårda vindar i början av augusti. Det är ovanligt med så kraftiga lågtryck i Arktis. Klimatförändringarna behöver inte leda till att lågtrycken blir fler i området, men däremot kan de öppna och relativt varma vattenytorna ge extra energi till de få lågtryck som berör Arktis.

Men det är som sagt inte bara utbredningen av havsisen som minskat snabbt. Tittar vi i stället på isens volym har det gått ännu snabbare. Fortfarande i inledningen av 1990-talet var den årliga minimala volymen av havsis, i mitten av september, i storleksordningen 15 000 kubikkilometer. Sedan dess har den minskat till cirka 3 500 kubikkilometer i september 2012. Det är fortfarande mycket is, lika mycket som om hela Sverige skulle ligga under ett istäcke på cirka 8 meter. Men fortsätter avsmältningen kan sommarisen alltså vara så gott som helt borta redan inom de kommande tio åren.

Att isen försvinner leder i sig dessutom till en självförstärkande återkoppling. Så länge vattnet är istäckt kyls det, beroende på salthalten, ner till nollgradigt eller någon minusgrad. Men när isen är borta blir havsvattnet snabbt varmare, vilket i sin tur leder till att det, på hösten, tar längre tid för ny is att bildas, och då blir nyisen som bildas den vintern tunnare än tidigare år, och smälter sedan undan ännu tidigare på försommaren året därpå. Det här är verkligen en ond cirkel, och processen kallas ibland för ”The Arctic Death Spiral”.

Under sommaren 2012 kom även skrämmande rapporter från Grönland. Summit, som ligger på toppen av inlandsisen, hade plusgrader fyra dagar i rad i mitten av juli vilket är mycket ovanligt. På somrarna smälter normalt som mest omkring 50 procent av Grönlandsisens yta, men vid det här tillfället förekom is- och snösmältning på upp till 97 procent av ytan. Frågan är om vi får uppleva några fler ”normala somrar” i Arktis.

Den allvarligaste återkopplingen
Trots att vi nu ser de stora och snabba förändringarna i Arktis låter vi det ske framför våra egna ögon. Jag gissar att man om bara några årtionden kommer säga att vi, i början av 2010-talet, hade vår sista chans att undvika de allvarligaste konsekvenserna av klimatförändringen. Om vi nu hade sett stora globala utsläppsminskningar, om vi nu hade kommit överens om ett stopp för utvinning av olja i Arktis och oljesand i Kanada och om vi nu hade fått de länder i världen som fortfarande sitter på stora kolreserver att inte öppna några nya kolgruvor, då hade vi förhoppningsvis kunnat klara av det så kallade tvågradersmålet. Kanske hade vi till och med haft en teoretisk möjlighet att hålla den globala uppvärmningen under en och en halv grad. Men vi tog inte den chansen. Vad ska framtida generationer säga om oss 1900-talister?
Ska de se på oss som generationen som å ena sidan lyfte fram klimatfrågan, men å andra sidan misslyckades med att sätta in den i ett större sammanhang? Vi måste bli bättre på att koppla ihop klimatfrågan med globala resursfördelningsfrågor. Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop på flera olika sätt. Och kanske är det just nu i Arktis som det här blir som allra tydligast.

Den allra allvarligaste återkopplingen i klimatsystemet står antagligen vi människor själva för, eller rättare sagt vår girighet och vår oförmåga att knyta ihop dessa tre stora och viktiga ”e”.
I takt med att havsisen försvinner i Arktis blir det nu möjligt för de stora oljebolagen att ta upp mer fossil energi, och just sensommaren 2012 gjordes de första allvarliga försöken. Även om de försöken inte lyckades lär de följas av fler. Ju mer av isen som försvinner och ju längre perioder som stora områden ligger isfria desto större är sannolikheten att något oljebolag lyckas med att ytterligare dränera de fossila lagren. Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis. Det hjälper inte vad du och jag gör som individer – så länge det tas upp mer fossila bränslen ur jordskorpan kommer någon att elda upp oljan, naturgasen eller kolet, och därmed kommer växthuseffekten att fortsätta förstärkas och den globala uppvärmningen att fortsätta.

Anledningen till att borrningarna är tillåtna är så klart vårt stora beroende av den fossila energin, och då inte minst för att vårt ekonomiska system är beroende av billig energi som smörjmedel för att hjulen bokstavligen ska snurra snabbare.

Innebär det då att de ekonomiska hjulen måste gå i baklås för att utsläppen av växthusgaser ska minska? Nej, det handlar inte om huruvida vi kan ha tillväxt eller inte. Det handlar snarare om hur vi definierar tillväxt. När jag är ute och föreläser om klimatförändringarna har jag vid flera tillfällen fått frågan om man ska välja en närproducerad icke ekologisk tomat eller hellre äta en ekologisk tomat som importerats. Mitt svar brukar oftast vara: ”Ät en morot i stället!” Det är nog ungefär likadant med debatten kring tillväxtekonomin.

Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis. Visst, vi kan antagligen på olika sätt hålla det nuvarande ekonomiska systemet flytande, exempelvis genom att pumpa in ännu mer lånade pengar, men det lär bli allt krångligare och även det leda till negativa följder för många människor – inte minst på längre sikt. Det är inte bara en stor ekologisk skuld som vi vältrar över på nästa generation, det är även en snabbt växande ekonomisk skuld.

Om vi försöker lösa de ekonomiska kriserna genom att främst sträva efter att återställa den tidigare ordningen, kommer vi fortfarande ha det grundläggande problemet kvar. Lappa och laga lite på utsidan hjälper sällan något som är trasigt inuti.

Så länge vårt samhälle tillåter, och i princip även uppmuntrar, en livsstil som överförbrukar naturens resurser kommer det grundläggande hållbarhetsproblemet bara att växa. Det kommer att visa sig på olika sätt, vid olika tidpunkter och i olika delar av världen. Och även om kriserna inledningsvis kanske främst drabbar ”andra” behöver vi inse att vi alla är en del av jorden, en del av livet på planeten, och inte minst del i en allt mer globaliserad värld. Vi kommer inte att utveckla en långsiktigt hållbar och fredlig värld förrän fattigdomen och andra sociala orättvisor är borta – överallt.

Därför behöver vi i den så kallade rika världen ta ett större ansvar. Vi är nu drygt sju miljarder människor på jorden, och vi förväntas i slutet av 2020-talet passera åtta miljarder. Så många människor kan inte leva på det sätt som de flesta i Sverige och övriga Europa gör. Naturresurserna räcker inte till det. Om vi ”rika” inte inser att vi behöver göra vissa förändringar och omprioriteringar anser vi indirekt att andra människor inte ska få möjligheten att komma ikapp oss.

Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt, stor ekonomisk tillväxt, under lång tid framöver, för att kunna investera i skolor, sjukvård, infrastruktur och liknande samhällssatsningar som vi i Sverige och stora delar av den västliga världen genomförde under 1900-talet. Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan …

Verkligheten kommer ikapp oss
Samhället måste bli bättre på att se helheten och lyfta blicken. Vi kan inte bara titta på de problem som vi ser här och nu. Vi behöver även bli bättre på att undvika framtida problem. Den typ av utmaningar som mänskligheten står inför under detta århundrade har vi människor ingen tidigare erfarenhet av. Det är därför inte alls konstigt att vi har så svårt att ta tag i utmaningarna – och att ta dem på tillräckligt stort allvar. Men – trots vår oerfarenhet måste vi hantera frågorna. Det går inte att förhandla med ”Moder Jord” och naturlagarna. Vi människor måste inse att vi behöver anpassa oss efter förutsättningarna och de begränsade resurser som finns på vår planet.

Om vi blir bättre på att förutse framtida problem ökar dessutom möjligheterna att undvika dem. Agerar vi först när de olika kriserna är här, och om vi inte inser sambanden mellan de ekonomiska kriserna, resurskriserna och de olika miljöproblemen, minskar snabbt våra möjligheter till bra lösningar. En sjukdom kan vara enkel att bota i ett inledningsskede, men den kan också vara svår att upptäcka och lätt att förneka. Ju längre sjukdomsförloppet fortgår desto lättare blir det att upptäcka sjukdomen, men den kan också bli allt svårare att bota, och till slut kanske det inte finns något botemedel.

Den grundläggande sjukdomsdiagnosen för vårt samhälle är kanske själva det ekonomiska system som vårt samhälle är byggt på. Det är lätt att titta i backspegeln och konstatera att det, framför allt efter andra världskriget, har gått mycket bra för oss i den rika delen av världen. Det är även lätt, för den som vill, att dra slutsatsen att den framgången beror på den ekonomiska tillväxten. Men vi tittar då tillbaka på en värld där resurserna räckte till alla (i den rika världen) och man kunde teoretiskt betrakta världen som oändligt stor med aldrig sinande naturresurser och med ekosystem som för alltid skulle klara att ta hand om de restprodukter och sopor som vårt samhälle producerade. Nu börjar verkligheten komma ikapp oss, och det märks allt tydligare att vi inte lever på ett oändligt stort jordklot. En mängd problem av olika karaktär dyker upp. Det är ingen tillfällighet att så många stora globala kriser inträffar nu under inledningen av det här århundradet. Det är dags att inse att de hör ihop – och att vi själva har skapat själva grundproblemet.

De markanta natur- och klimatförändringar som skedde i Arktis sommaren 2012 lär tyvärr upprepas och förvärras under kommande somrar. Kanske får det fler av oss att inse allvaret. Kanske medför det att vi till slut blir tillräckligt många människor i världen som tycker att hållbarhetsfrågorna är tillräckligt viktiga för att kräva en tillräckligt stor förändring av vårt samhälle och därmed även en förändring av vårt ekonomiska system. Det kommer aldrig vara för sent att göra så mycket som möjligt!

 

Om författaren
Efter 20 år som meteorolog på SVT har jag sedan 2009 arbetat heltid med hållbarhetsfrågor, och då främst klimatförändringarna. Före TV-karriären var jag kortvarigt anställd som meteorolog i försvaret, för att sedan forska och undervisa vid Uppsala universitet, där jag 1993 tog en licentiatexamen. TV-karriären började som inhoppare i SVT:s regionala nyheter ABC 1988 och utökades sedan till heltid 1993, i samband med att morgonnyheterna började sändas. Från mitten av 1990-talet till 2007 var jag chef över SVT:s väderredaktion. 2011 utsågs jag till hedersdoktor av Uppsala universitet, där jag nu under de senaste åren återigen undervisat. Jag är författare till ett tiotal böcker, bland annat Mat & klimat och Meteorologernas nya väderbok samt läroböcker om väder och klimat. 2010 startade jag det egna bokförlaget Pärspektiv, där mina barnböcker om ”Torsten” har getts ut. Pär Holmgren

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 13: Hållbarhetens vetenskap och politik

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Hållbarhetens vetenskap och politik
Anne Jerneck

Klimat, miljö och hållbar samhällsutveckling är viktiga politiska och vetenskapliga utmaningar såväl globalt som lokalt. Ödesfrågan gäller hur vi hanterar fattigdom och fördelning samtidigt som vi begränsar klimat- och miljöförändringar och anpassar samhället till extrema väderförhållanden, en annalkande temperaturhöjning och stigande havsnivå (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Vetenskapen har slagit fast att det finns givna begränsningar för hur vi kan utnyttja planetens resurser och ekosystem (Haines-Young, Potschin et al. 2006; Rockstrom, Steffen et al. 2009). Trots det har idén om att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att lösa klimat-, miljö- och resursproblem etsat sig fast i den politiska retoriken. Vad gäller ekonomi kan vi urskilja två nästan diametralt motsatta synsätt – ekologisk modernisering som förespråkar fortsatt ekonomisk tillväxt på ekologisk grund (Mol and Spaargaren 2000; Jänicke 2008) i kontrast till nedväxt som förespråkar en radikal omläggning av samhället mot minskad total resursanvändning (Latouche 2009; Kallis 2011). Egentligen är det inte tillväxten i sig som är problemet utan snarare vilka resurser den tar i anspråk, hur den hanterar restprodukter (avfall och utsläpp) och vad den erbjuder i form av fördelning. Forskningen tyder på att samhällen med jämnare fördelning har högre livskvalitet vilket ju är en viktig aspekt i varje diskussion om hållbarhet (Guimarães 2012). I tider av klimatförändring är en ekonomi baserad på förnyelse181 .. Håll barhetens vetenskap och politik bar energi att föredra, men även detta har sina sidor om produktionen av biobränsle tränger undan småbönder från jordbruksmark, särskilt i Afrika, eller konkurrerar med livsmedelsproduktionen i en värld där en miljard människor upplever svält. Politik för hållbar utveckling innebär att samhällsapparaten vidtar konkreta åtgärder såsom handel med utsläppsrättigheter, klimatkompensation eller avtal om utsläppsbegränsningar. På miljöområdet finns det flera internationella överenskommelser för att minska utsläpp, dels ett avtal om att minska utsläpp som orsakar försurning, dels Montrealprotokollet om att minska utsläpp som förstör ozonskiktet. Och på klimatområdet finns FN:s klimatkonvention från mötet i Rio 1992. Men det är långt kvar. Ur ett internationellt, intersektionellt (klass, kön, etnicitet, ålder, etc.) och intergenerationellt perspektiv finns det otaliga hinder i arbetet med hållbar samhällsutveckling. I Agenda 21 från Riomötet 1992 är lokalt förankrat miljöarbete en viktig grundbult, men ibland riskerar lokala prioriteringar att bli ett hot mot själva målet att globalt skydda de livsuppehållande ekologiska systemen för att säkra framtida generationers utvecklingsmöjligheter. I takt med teknologisk förnyelse och ekonomisk tillväxt ökar efterfrågan på billiga konsumtionsvaror, men ökar gör även avståndet mellan konsumtion å ena sidan och produktion och miljöbelastning å den andra sidan. I många produktionsländer är arbetsförhållandena undermåliga, och tillverkningen orsakar föroreningar, överutnyttjar resurser och ger stora utsläpp av växthusgaser vilket inte noteras i konsumtionsländernas statistik. 182 .. Anne Jerne ck I Sverige däremot skulle få konsumenter acceptera att en skofabrik i hemkommunen tillverkar billiga skor med hjälp av minderårig arbetskraft som förvägras skolgång; att underbetald personal arbetar tolv timmar om dagen alla veckans sju dagar för att möta efterfrågan; eller att fabriken förorenar vattendrag och närliggande havsvikar med giftigt avfall. I det här kapitlet belyser vi hur tvärvetskapliga forskare arbetar med liknande problematik. Hållbar utveckling i politik och forskning Hållbar utveckling har diskuterats internationellt och nationellt i flera decennier, och mer än hundra definitioner är i omlopp. Den vanligaste är att nuvarande generationer ska kunna tillfredsställa sina behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att göra detsamma (WCED 1987). Men Brundtlandkommissionens politiska vision är nästan omöjlig att konkretisera i tid och rum. Den banar väg för motstridiga krav och önskemål, och det är svårt att enas kring begreppet ”behov” även om det finns en miniminivå för intag av mat och vatten; skydd mot väder, våld och sjukdomar; tillgång till utbildning och anständigt arbete till rimlig lön; rättsskydd; socialt umgänge; etc. FN:s millenniedeklaration har en konkretare definition som betonar att alla människors fundamentala behov måste tillfredsställas utan att planetens livsuppehållande system skadas eftersom det utgör grunden för all existens (Annan 2000). Förutom atmosfären inbegriper systemet även hydrosfären, den biologiska mångfalden och matjorden (Kates, Clark et al. 2001). 183 .. Håll barhetens vetenskap och politik I en ingående analys av olika policyprogram för hållbar utvecking visar forskare att det råder en förbluffande enighet kring några få principer och indikatorer som sammanfaller med Brundtlandkommissionens idé om att tillfredsställa grundläggande behov nu och i framtiden utan att skada de livsuppehållande systemen (Kates, Parris et al. 2005). Forskarna drar slutsatsen att hållbar utveckling bör ses som en dynamisk mötesplats mellan tre progressiva krafter som respekterar grundläggande värden: 1) natur och miljö 2) ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning 3) social och kulturell utveckling inklusive mänskliga rättigheter. Men om satsningen på en av dessa äventyrar de andra kan det ge upphov till en inbördes strid som blir föremål för debatt och forskning. Eftersom hållbarhet är normativt, svårdefinierat och ofta används för att gynna särintressen måste diskussionen om mål och politiska styrmedel ständigt hållas levande både inom forskningen och i samhället i övrigt. Ekonomiska, sociala och ekologiska system Ekonomi utgår från pengar som grundläggande mått och handlar om utbyte av varor och tjänster mellan individer, företag och länder. Ekonomin är inbäddad i och underordnad det sociala systemet som vilar på värderingar, normer och lagar. Det sociala systemet, som inbegriper samspelet mellan individ och samhälle, skyddas i sin tur av ett omfattande regelverk som hindrar intrång från det ekonomiska systemet. I fungerande rättsstater är yttrandefriheten, mötesfriheten och rätten att i allmänna val påverka det demokratiska styret grundlagsskyddade, 184 .. Anne Jerne ck och det är oss helt främmande att sätta ett pris på eller privatisera dessa rättigheter. Ekonomiska och sociala system är i sin tur, eller borde ses som, inbäddade i och underordnade det ekologiska systemet, men här finns ingen grundlag som garanterar deras fortlevnad. Istället råder en ständig balansgång mellan ekonomisk nytta och ekologisk skada. Till och med i de särskilda lagar och förordningar som ska skydda det ekologiska systemet finns inbyggda klausuler om ekonomisk prioritering i händelse av konflikt mellan ekonomisk och ekologisk nytta: ”kraven … gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder” (Miljöbalken 7§). Här finns ett dilemma för vetenskapen att utforska, nämligen hur delsystemen påverkar varandra och hur konflikter mellan systemen kan minimeras. Sådan forskning kräver att olika intressenters värderingar granskas, diskuteras och vägs samman vilket är själva kärnan i hållbarhetsvetenskapen (Jerneck, Olsson et al. 2011); (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Hållbar utveckling skiljer sig från begreppet utveckling på ett par principiella punkter. Utvecklingsdiskursen fokuserar på fattiga länder medan hållbar utveckling handlar lika mycket om rika länder och framtida generationers möjligheter. Vidare är relationen mellan rika och fattiga länder (och grupper) avgörande för hållbar utveckling. Här ligger den kontroversiella frågan om huruvida rikare länder och grupper måste avstå resurser och utsläpp av växthusgaser för att fattigare länder och grupper ska 185 .. Håll barhetens vetenskap och politik få ökat utrymme. Klimatförändring och utfiskning av världshaven kan illustrera denna princip. Om det finns en övre gräns för hur mycket växthusgaser atmosfären tål och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till modernisering innebär det att rikare länder måste minska sina utsläpp till förmån för fattigare länder. Om det finns en övre gräns för hur mycket haven kan beskattas på fisk och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till fiskevatten så innebär det att rikare länder måste minska sitt fiske. Denna logik kommer alltför sällan fram i politikens eller näringslivets retorik kring hållbar utveckling. Universitetet och hållbar samhällsutveckling Enligt högskolelagen ska hållbar utveckling genomsyra verksamheten vid svenska universitet och högskolor så att ”nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa” (5§). År 2008 tog vi på Lunds universitets centrum för hållbarhetsstudier, LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies), fasta på detta och etablerade det nya forskningsämnet sustainability science (Kates, Clark et al. 2001) i Sverige. Här har vi skapat en uttalat internationell och tvärvetenskaplig miljö, där yngre och äldre forskare från olika länder och ämnen forskar och undervisar i hållbarhetsvetenskap. Den urgamla uppdelningen i samhällsvetenskaper och naturvetenskaper må vara praktisk av vissa inomvetenskapliga skäl, men den är förödande i forskningen och utbildningen om hållbarhet. Vi ser framförallt tre 186 .. Anne Jerne ck svårigheter med att uppfylla högskolelagens punkt om hållbarhet: • Kategorisering av kunskap: uppdelningen i ämnen är nödvändig för att underlätta vetenskaplig analys men faran är att det sker på bekostnad av lateralt tänkande tvärs över ämnes- och fakultetsgränser. Få enskilda akademiska discipliner kan göra anspråk på att ensamma ha funnit lösningen på verklighetsanknutna problem. • Atomisering av kunskap: vetenskapen präglas av ständigt pågående specialisering vilket kan liknas vid ett gigantiskt pussel där bitarna blir allt fler och mindre och pusslet allt svårare att lägga. Om överblicken inte ska gå förlorad måste vi utbilda studenter som blir generalister och inte endast tillverkar pusselbitar utan även lägger och tolkar pusslet. • Isolering från övriga delar av samhället: spänningen mellan forskningens frihet och samhällsnytta växer sig allt starkare i takt med ökad konkurrens om begränsade ekonomiska resurser. Vid universitet och högskolor finns både kurser och hela utbildningar i hållbar utveckling. Varje kurstillfälle i matematik, politik eller grammatik kan givetvis inte handla om hållbarhet, utan målet bör vara att alla ämnen, på olika och för dem relevanta sätt, anlägger en visionär syn på hållbar samhällsutveckling där studenter konfronteras med och stimuleras av kunskapsfrågor och attitydfrågor om det hållbara samhället. 187 .. Håll barhetens vetenskap och politik Undervisningen kan även konkretiseras genom att vi prioriterar områden där samhällsutvecklingen är speciellt problematisk och där vi lyfter in medicinska, naturvetenskapliga och teknologiska frågor i samhällsvetenskapliga ramar för att kritiskt granska problemlösningar och politiska åtgärder (Jerneck & Olsson 2011). På LUCSUS har vi engagerat studenter, lärare, doktorander och forskare i projektet Sju Globala Utmaningar för Samhällsvetenskaperna för att blixtbelysa ämnen där utvecklingen antingen står still eller går åt fel håll i förhållande till hållbarhetsmålen: 1. klimatförändringar; 2. utfiskning av oceanerna; 3. förlust av biologisk mångfald; 4. fortsatt utarmning av jordbruksmark; 5. utbredd och ökande vattenbrist (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper); 6. livsmedelsförsörjning (mot svält och för att tillgodose växande konsumtionskrav); 7. epidemier: hiv/aids, malaria, tbc (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper). Vilket fokus har hållbarhetsvetenskapen? Samhälle och universitet har förändrats i grunden sedan de första universiteten bildades. Trots detta är universiteten organiserade på ungefär samma sätt nu som för 100 år sedan (Nature 2007), medan kunskapsproduktionen kommit att präglats av nya processer: ökad 188 .. Anne Jerne ck styrning genom tillskott av stora resurser för speciella forskningsändamål; ökad kommersialisering av universiteten genom ökat beroende av externa resurser och krav på forskningens ekonomiska nytta; växande krav på forskningens rättfärdigande vilket yttrar sig i återkommande mätningar av forskningens effektivitet och kvalitet (Nowotny, Scott et al. 2003). Förändringen är i linje med de neoliberala idéer som dominerat sedan 1980-talet (Olssen & Peters 2005) och framväxten av det neoliberala universitetet (Davies, Gottsche et al. 2006). Som exempel har Lunds universitet nyligen omdefinierat ”tredje uppgiften”, från samverkan med det omgivande samhället till främjande av entreprenörskap och innovation. Inom akademin framstår sustainability science som en reaktion på den starka tudelning och åtskillnad som alltjämt råder mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap. Inom detta breda fält, som drar till sig en mängd vetenskapliga inriktningar (Clark & Dickson 2003; Jerneck, Olsson et al. 2011), kombineras en kritiskt granskande samhällsvetenskap, som exempelvis politisk ekologi (Andersson, Brogaard et al. 2011) med en naturvetenskaplig förståelse för globala miljö- och utvecklingsproblem (Jerneck, Olsson et al. 2011). Skillnaden mellan disciplin och fält kan beskrivas så här: för att verka inom en disciplin krävs vissa förutbestämda baskunskaper vad gäller teori och metod. För naturgeografen kan det handla om berggrundslära, geomorfologi, klimatologi, hydrologi, kartografi, fjärranalys och geostatistik. De vetenskapliga frågeställningarna definieras utifrån de olika disciplinernas världsbild, och 189 .. Håll barhetens vetenskap och politik med Afrikas livsmedelssituation som belysande exempel skulle naturgeografen sannolikt betona den fysiska miljöns betydelse, ekonomen marknadens och prisbildningens betydelse, statsvetaren politikens och maktens betydelse och sociologen den sociala interaktionens och strukturernas betydelse. Hållbarhetsvetenskap som forskningsfält skiljer sig från enskilda discipliner genom att de vetenskapliga frågorna inte definieras utifrån en vetenskaplig disciplins förutbestämda kunskapsområde utan utifrån problemets karaktär. Hållbarhetsvetenskapen är problemdriven med ett starkt inslag av deltagande studier som ringar in frågan om vems problem vi studerar och hur problemet betraktas ur olika intressenters perspektiv. Forskningen kan gälla agrara, industriella eller postindustriella samhällen och har en uttalat normativ och värderande utgångspunkt: kunskap ska bidra till hållbar samhällsutveckling. I forskningen kombineras en problemlösande ansats med en kritiskt granskande ansats. Vid Lunds universitet är forskningsmiljön för hållbar samhällsutveckling, LUCID (Lund University Centre of Excellence for Integration of Social and Natural Dimensions of Sustainability), uppbyggd på ett för svenska universitet ovanligt sätt. Här bedrivs forskning och doktorandutbildning i en tvärvetenskaplig miljö, där vi utifrån olika perspektiv studerar hur den vetenskapliga förståelsen av ett problem (scientific understanding) samspelar med den politiska processen kring problemet (sustainability goals). Vidare studerar vi hur politiskt och vetenskapligt satta mål konkretiseras i strategier och utvecklingsvägar ( pathways and strategies) och hur samhället försöker, eller 190 .. Anne Jerne ck misslyckas med, att genomföra strategierna (implementing sustainability). För tillfället har vi fokus på fyra utmaningar: klimatförändringar, biodiversitetsförlust, vattenbrist och förändringar i markanvändning. Hur gör vi hållbarhetsvetenskap? På LUCSUS studerar vi makt och fördelning i förhållande till jord, skog, vatten och biodiversitet i Afrika, Asien och Latinamerika. Vi undersöker hur globala perspektiv och processer kring klimat, energiförsörjning, naturresurser och livsmedelssäkerhet fångas upp i inflytelserika policydokument, nationella projekt och lokala aktiviteter och då ofta resulterar i en kollision mellan olika gruppers intressen, rättigheter och försörjningsstrategier. Det kan gälla (synen på) klimatflyktingar, hur beslutsfattare och privata aktörer i storstäder missköter vattenförsörjningen i slumområden, hur statlig energipolitik eller privata energibolags verksamhet krockar med lokala gruppers hävdvunna rättigheter till mark och vatten, eller hur nationella initiativ för skogsvård, markvård, naturvård eller infrastruktur kolliderar med lokala försörjningsstrategier. I aktionsforskning försöker vi skynda på omställningen mot en mer hållbar utveckling inom det småskaliga jordbruket i Kenya, Tanzania och Uganda. Genom böcker, artiklar och film om hälsoproblem kring matlagning över öppen eld försöker vi väcka intresse och sprida kunskap om hur partikelbemängd rök främst drabbar kvinnor och spädbarn (Jerneck & Olsson 2012). Forskningen visar även hur framförallt kvinnor utvecklar nya samarbetsformer för vattenförsörjning, 191 .. Håll barhetens vetenskap och politik jordförbättring och livsmedelsproduktion. Den stora utmaningen just nu är att återkoppla forskningsresultaten till berörda bönder och andra intressenter. Här ser vi att gemensamma workshops är en möjlig väg – men det är en annan historia! Till sist kan vi säga att den hållbarhetsforskning som beskrivits här hakar i utvecklingsforskningens tvärvetenskapliga synsätt – men tar det ett steg vidare genom att i grunden problematisera tre saker: människans samspel med naturen och de många maktförhållanden som uppstår därvid, de nutida generationernas ansvar inför kommande generationer samt akademins insatser i och för ett hållbart samhälle. Sammantaget är detta en ansats som fler borde anamma och sprida.

 

Referenser

Andersson, E., S. Brogaard, et al. (2011). ”The Political Ecology of Land Degradation.” Annual review of environment and resources 36: 295-319. Annan, K. (2000). ”We the People.” The Role of United Nations in the 21st Century. Millennium Report of the Secretary General of the United Nations, UN. Clark, W. C. and N. M. Dickson (2003). ”Sustainability Science: the emerging research program.” PNAS 100(14): 8059-8061. Davies, B., M. Gottsche, et al. (2006). ”The rise and fall of the neoliberal university.” European Journal of Education 41(2): 305-319. Guimarães, J. (2012). ”The High Cost of Inequality in Rich Countries.” Development and Change 43(5): 1159-1169. Haines-Young, R., M. Potschin, et al. (2006). Defining and identifying Environmental Limits for Sustainable Development. A Scoping Study. Full Technical Report. DEFRA project NR0102. London, DEFRA: 103p (appendix 177p). Jerneck, A. and L. Olsson (2011). ”Breaking out of sustainability impasses: How to apply frame analysis, reframing and transition theory to global health challenges.” Environmental Innovation and Societal Transitions 1(2): 255-271. Jerneck, A. and L. Olsson (2012). ”A smoke-free kitchen: initiating community based co-production for cleaner cooking and cuts in carbon emissions.” Journal of Cleaner Production in press. Jerneck, A., L. Olsson, et al. (2011). ”Structuring sustainability science.” Sustainability Science 6: 69-82. 193 .. Håll barhetens vetenskap och politik Jänicke, M. (2008). ”Ecological modernisation: new perspectives.” Journal of Cleaner Production 16(5): 557-565. Jönsson, K., A. Jerneck, et al. (2012). Politics and Development in a Globalised World. An Introduction. Lund, Studentlitteratur. Kallis, G. (2011). ”In defence of degrowth.” Ecological Economics 70(5): 873–880. Kates, R. W., W. C. Clark, et al. (2001). ”Sustainability Science.” Science 292(5517): 641-642. Kates, R. W., T. M. Parris, et al. (2005). ”What is Sustainable Development? Goals, Indicators, Values and Practice.” Environment 47(3): 8-21. Latouche, S. (2009). Farewell to growth. Cambridge, UK, Polity Press. Mol, A. P. J. and G. Spaargaren (2000). ”Ecological modernisation theory in debate: a review.” Environmental Politics 9(1): 17-49. Nature (2007). ”The university of the future (editorial).” Nature 446(7139): 949. Nowotny, H., P. Scott, et al. (2003). ”Introduction: Mode 2’Revisited: The New Production of Knowledge.” Minerva 41(3): 179-194. Olssen, M. and M. A. Peters (2005). ”Neoliberalism, higher education and the knowledge economy: from the free market to knowledge capitalism.” Journal of Education Policy 20(3): 313-345. Rockstrom, J., W. Steffen, et al. (2009). ”A safe operating space for humanity.” Nature 461(7263): 472-475. WCED (1987). Our Common Future. Oxford, Oxford University Press.

 

Om författaren
Född i Stockholm, uppvuxen i Köpenhamn och tvärvetenskapligt
utbildad i Lund där jag forskar, handleder
och undervisar i hållbarhetsvetenskap på en härligt stimulerande
arbetsplats. Ena dagen fascineras jag av två ekologer
som ingående diskuterar fruktätande primater som
sväljer, spottar eller på annat vis sprider frön i Nigerias
regnskogar och därmed främjar växternas fortbestånd.
Nästa dag debatterar vi global rättvisa i förhållande till
klimat, miljö och identitet med filosofer, samhällsvetare
och hållbarhetsforskare.
På helgerna smälter vi veckans alla intryck under natursköna
promenader runt en vackert belägen sjö i södra
Halland. Gården har inga djur men vi håller oss i gång
med vandringar, vedhuggning och renovering.
Om somrarna byter vi jordbruksbygden mot fiskeläget,
havet och horisonten utanför västkusten. Dit kommer
även barnen som bor utomlands för det mesta. Här får
facklitteraturen ge vika för både skönlitterära upplevelser
och samtal med familj, släkt, grannar och vänner.
I forskningen medverkar jag i ett långsiktigt tvärvetenskapligt
projekt om hållbarhet, och tillsammans med två
goda kollegor har jag skrivit boken Politik och utveckling
i en globaliserad värld.
Anne Jerneck

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 10: Tillväxtrealism – Lars Wilderäng

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Lars Wilderäng
Tillväxtrealism

Det är kanske som att svära i kyrkan, men den historiska ekonomiska tillväxten har bidragit till att realisera välstånd, utveckling och välfärd. Men den har också kapats för att reducera människors potential till frihet. Vi går nu, inledningsvis i västvärlden, in i en period där tillväxten avtar för att sedan helt utebli. Det kommer ställa mycket av det vi och våra makthavare tar för givet på ända.

Ekonomisk tillväxt är en missbrukad term. Ekonomisk tillväxt har inget värde i sig, utan vad man egentligen menar som positivt är ekonomisk tillväxt per capita. För grunden för ekonomisk tillväxt är befolkningstillväxten. Fram till den industriella revolutionen hade man också ekonomiskt tillväxt, men den var stenhårt kopplad till den marginella befolkningstillväxten. Fast kakan blev aldrig större per person. Så länge vi har befolkningstillväxt kommer detta underliggande tillväxttryck att finnas kvar. Människor kommer alltid behöva mat, kläder och husrum och så länge vi kan bli fler i vår ändliga värld får vi alltså ekonomisk tillväxt. Men inte någon speciellt stor ekonomisk tillväxt per capita.
Utan ekonomisk tillväxt per capita kan fortfarande vissa grupper få det bättre, men det sker på bekostnad av att andra får det sämre. Klyftorna ökar i samhället, vilket vi också ser över hela västvärlden, inklusive Sverige. Ett Sverige som nästan inte visat upp någon ekonomisk tillväxt per capita sedan den borgerliga alliansen tog över 2006. Visst har många fått det bättre, men andra har fått betala genom att få det sämre och klyftorna ökar. Visserligen från en väldigt låg nivå på skillnaden, men utfallet av utebliven ekonomisk tillväxt per capita finns ändå där.

När människan lärde sig att tämja de fossila bränslena i samband med den industriella revolutionen kunde man radikalt öka den mänskliga produktiviteten. Tidigare hade produktionen av varor och tjänster begränsats av den mänskliga kroppen, men med tämjandet av kolet via ångmaskiner kunde en människa utföra mer arbete. Produktiviteten ökade och människor frigjordes till att producera ännu mer varor och tjänster. Den ekonomiska tillväxten satte fart på allvar.

Även före den industriella revolutionen användes extern energi för att producera varor och tjänster. Vattenkraft och vindkraft användes för kvarnar, ved och träkol för uppvärmning eller exempelvis smide. Men det var fortfarande antalet människor som satte gränserna. Detta gäller även när man använder dragdjur, som alla behöver mänskliga förare och inte kan skalas upp snabbare än antalet människor. Genom ångmaskinen och den efterföljande teknologin har vi ända fram till idag ökat produktiviteten. Människor har frigjorts för att kunna producera annat.

Samtidigt handlar det i grunden bara om att vi använder energi som slavar.
Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och globalt användande av energi är nämligen stenhård. Tillväxten följer slaviskt befolkningsökningen plus ökningen av energikonsumtionen. Detta är den ekonomiska tillväxtens kärna. Energislavarna används för att öka vårt välstånd, välfärd och ge utrymme för utveckling genom att frigöra människor att utföra andra sysslor.
Naturligtvis måste man titta globalt och inte luras av att länder i västvärlden minskar sin inhemska energiförbrukning. Vi har bara flyttat produktionen utomlands. Räknar man in energiåtgången i produktionen av importerade varor ser det helt annorlunda ut för västvärlden. Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och energiförbrukning finns kvar även hos våra västerländska övermogna ekonomier.

Problemet är att vi nu närmar oss gränser för energikonsumtionen.
Cirka 82 procent av den energi mänskligheten använder kommer från fossila bränslen. När dessa nu når sina produktionskrön, med oljekrönet ungefär nu, kolet enligt nyare rön inom 10–20 år och fossilgasen därefter, så slås hela fundamentet för ekonomisk tillväxt undan. Tillgänglig fossil energi kommer minska och den över hundra år gamla infrastruktur som byggts upp kring fossil energi är inte något man ersätter i en handvändning. På lite längre sikt når även utvinningen av råvaror för konstgödsel, främst fosfor, ett produktionskrön och med det sätts också gränser för produktionen av mat enligt dagens jordbruksmetoder. I sig innebär det att antalet människor som kan gödas inte kan öka och det underliggande tillväxttrycket från befolkningsökningen uteblir.

Vi kommer i framtiden inte kunna ersätta mänskligt arbete med energislavarnas arbete och därmed inte heller kunna frigöra människor att producera andra varor och tjänster, eller att få tid över till det finaste som finns i dagens värld – konsumera.
I själva verket så har inte ens Internetrevolutionen bidragit till någon ökad energiproduktivitet globalt. Tvärt om visar länder med hög Internetpenetrans upp en allt lägre ekonomisk tillväxt. Att skicka ett e-brev drar lika mycket energi som att skicka ett fysiskt brev, framför allt som det drar energi att läsa och även lagra all e-post. Problemet är att det är så enkelt att skicka ett e-brev att vi gör det så mycket mer i en variant av Jevons paradox. Jevons paradox säger oss att ju effektivare man är på att använda något, ju mer använder man det och i slutändan blir resursåtgången större trots effektiviseringar.

Utan ökad energiförbrukning kan alltså inte ens Internet ge oss fortsatt ekonomisk tillväxt, även om tillväxtnaivister famlar efter Internet som det sista halmstrået.
Naturligtvis kommer vi kunna genomföra en del energieffektiviseringar och därmed krama ut lite mer ekonomisk tillväxt ur det vi har idag. Och hungriga u-länder kommer visa upp ekonomisk tillväxt när de snabbfotat konkurrerar ut tungfotade västerländska byråkratier. Men utan en global ekonomisk tillväxt så kommer u-ländernas tillväxt betalas genom västerländsk avväxt.

Kanske motsägelsefullt, men när västvärlden nu får se stagnerande tillväxt och ökade interna klyftor kommer klyftorna mot u-länderna att minska. Frågan blir då hur samhället kommer hantera den uteblivna tillväxten? I västvärlden har staten och politiker kunnat kapa ekonomisk tillväxt för sina egna syften.
I takt med ökad BNP per capita har politiker kunnat kapa till sig lite mer av denna tillväxt och fördelat ut den för att köpa sig makt. Så länge folk har fått det bättre har man accepterat att en allt större del av förbättringarna har gått bort i skatt. Skatt som till exempel byggt upp det välfärdssamhälle och de transfereringar som används som en bricka i valrörelsen.

Men när tillväxten uteblir kan inte längre politikerna ta en del av kakan utan att väljarna märker det som försämringar. Det blir genast uppenbart hur förslavade man har blivit. Samtidigt försvinner politikernas viktigaste verktyg för att köpa sig makt. Det är också därför alla politiker vid makten tillber den ekonomiska tillväxten. Deras egen makt och deras egen existens hotas om de inte kan kapa åt sig en del av tillväxten för eget bruk.

På dåliga nyheter är det förstås helt naturligt att man reagerar med förnekelse. Så till den grad att den svenska regeringen beställt rapporter som ska förneka att oljan är en ändlig resurs eller att oljebrist kan påverka den ekonomiska tillväxten i framtiden. Inget får störa tillväxtreligionen.
Ekonomisk tillväxt är alltså en maktfråga.
Utan ekonomisk tillväxt utmanas hela vårt maktsystem.
Kanske är rent av demokratiseringen av samhället just ett utfall av ekonomisk tillväxt och dagens demokratiska system måste reformeras när vi inte längre har ekonomisk tillväxt att fördela?

En sak är åtminstone säker. Vi behöver reformera våra välfärdssystem till att vara hållbara och inte prisa in någon framtida ekonomisk tillväxt.
Naturligtvis kommer det komma perioder med ekonomisk tillväxt, både lokalt, regionalt, nationellt och globalt, även när energiförsörjningen sviker. Men perioderna kommer bli korta och stagnation eller recession blir istället det nya normala.

Det största närliggande problemet är skuldbergen. Framtida ekonomisk tillväxt är vad som ska betala våra skulder, både privat och statligt. Vi har intecknat framtiden.
Frågan är då vad vi kan göra åt saken?

Till att börja med måste alla välfärdssystem baseras på befintliga flöden.
Man kan bara betala ut det som betalas in. En reform skulle vara att ersätta alla socialförsäkringar, inklusive pensionen, med en medborgarlön till alla. Alla, oavsett om de jobbar eller ej, ska få en medborgarlön, baserad på vad som betalas in till systemet. Den som jobbar kan ackumulera sin medborgarlön för sämre tider som arbetslöshet, långtidssjukskrivning eller pension. Men man kan aldrig räkna med andra löpande utbetalningar än vad som betalas in. I praktiken innebär detta förstås en kraftig försämring för många, som idag får procentandelar av sin lön i socialförsäkringar. Men socialförsäkringarna är baserade på gamla meriter eller en inteckning av framtiden via skulder.

Det andra vi behöver göra är att skapa verklig frihet och börja nedmontera den onödiga statsapparaten. Varje politiker bör varje dag fråga sig vad man har avskaffat idag. Inte vad man har lagt till. Komplexiteten i samhället behöver minska när tillväxten uteblir, vilket leder till verklig frihet för individerna.

Motsägelsefullt skulle utebliven tillväxt, rent av avväxt, kunna leda till ökad frihet. Enda alternativet är förstås att staten fortsätter att konfiskera allt mer, samtidigt som de flesta får mindre, och vi går mot en totalitär stat. En stor stat riskerar att bli vårt allvarligaste problem när tillväxten uteblir.

Vi står i praktiken vid ett vägskäl.
Samhället behöver ställas om till en hållbar modell som inte förutsätter ekonomisk tillväxt. Frågan vi måste ställa oss är hur det ska gå till med bevarat människovärde, jämlikhet, frihet och demokrati?
Evig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld. Frågan är hur vi ska hantera denna tillväxtrealism? För om vi inte erkänner problemets existens kan vi inte heller göra något åt det.

 

Om författaren
Jag är författare, bloggare och föreläsare och driver bloggen Cornucopia? – Evig tillväxt i en ändlig värld?, Sveriges största oberoende blogg inom finans, ekonomi och miljö. Med en bakgrund som IT-konsult lever jag idag på skrivandet och mitt lilla småbruk några mil utanför Göteborg.

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 3 – Vad är av värde? – Sara Karlsson

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Vad är av värde
Sara Karlsson, riksdagsledamot (S)

Diskussionen om ekonomisk tillväxt är känslig och svår. Den är också ofta väldigt svartvit. Det är knappast särskilt meningsfullt att bara ta ställning för eller emot ekonomisk tillväxt. Ändå fastnar samtalen allt som oftast just där, i på förhand låsta positioner.
Denna låsning gör att det är svårt att över huvud taget diskutera den ekonomiska tillväxten. Från att vara ett medel att utveckla samhället har den gått till att bli själva målet för samhället. Är det bra? Vad får det för konsekvenser? Det är frågor som jag ska titta lite närmare på i det här avsnittet.

Utveckling, välstånd och välfärd
Jag vill gärna dela upp diskussionen om ekonomisk tillväxt i två spår. Det ena spåret tar upp om fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt är möjlig. Det andra spåret tar upp om den är önskvärd. Inget av dessa spår är enkelt att följa. Det första är ju i huvudsak en empirisk fråga. Det andra däremot är en värderingsfråga – är fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt något vi vill sträva efter? I den här texten tänker jag följa det andra spåret – är ekonomisk tillväxt önskvärd?
Det är vanligt att sätta likhetstecken mellan ekonomisk tillväxt och utveckling. Den ekonomiska tillväxten mäts som ökning av bruttonationalprodukten. Redan det är lite märkligt, eftersom vi vet att BNP-måttet är långt ifrån oproblematiskt. Några exempel på att BNP kanske inte mäter det vi vill mäta är att krig och andra katastrofer ökar BNP. Men det finns också andra skäl att problematisera BNP som mått på ekonomisk utveckling och mänsklig välfärd.
Även om det inte inträffar några katastrofer så har den ekonomiska aktiviteten ofta en stor påverkan på naturen. Det är ofrånkomligt och inte per definition något negativt. Men det finns klara tecken på att en ökad ekonomisk aktivitet intimt hänger samman med att ekosystemen får svårare att leverera de tjänster som den ekonomiska aktiviteten i sin tur är beroende av. Vi skulle därför kunna tala om oekonomisk utveckling, då dagens utveckling minskar de långsiktiga förutsättningarna för den ekonomiska aktiviteten. BNP som mått gör ingen skillnad på aktiviteter som utarmar ekosystem och sådana som förvaltar dem.
Den politiska retoriken talar om både välstånd och välfärd. Ofta verkar det vara slumpen som styr vilket av orden som används. Men de betyder faktiskt olika saker. Välstånd är ett ekonomiskt begrepp och översätts nästan alltid i just BNP per capita. Välfärd är å sin sida ett mångtydigt begrepp och kan syfta på både objektiva och subjektiva förhållanden, som skyddsnät eller levnadsnivå respektive välbefinnande.
En av anledningarna till att välstånd och välfärd används som om de betydde samma sak är förmodligen att de ofta följs åt, att ett visst välstånd är en förutsättning för välfärd. Det finns ingen anledning att se ner på en önskan om välstånd och att romantisera ”det enkla livet” i fattiga delar av världen. Många länder i världen behöver verkligen ett ökat välstånd. Men sambandet mellan välstånd och välfärd blir allt svagare ju högre välståndsnivå som uppnås, vilket bland annat beskrivs i Välfärd utan tillväxt (Jackson, 2011) och Jämlikhetsanden (Wilkinsson & Pickett, 2010).
När sambandet mellan välfärd och BNP per capita inte längre håller ser vi i stället samband mellan andra faktorer. Jämlikhetsanden lyfter tydligt fram fördelningens effekter på en rad olika förhållanden, som rimligtvis kan användas som indikatorer på ett samhälles välmående. Till dessa faktorer hör exempelvis låg spädbarnsdödlighet, läskunnighet och psykisk hälsa. Författarnas genomgång visar på område efter område ett tydligt samband mellan nivån av jämlikhet i samhället och goda resultat för samhällets välmående. Underrubriken i boktiteln sammanfattar det väl – ”därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”.

Människan som instrument
Det finns få saker inom politiken som är ett ändamål i sig. Demokrati är ett exempel som nog de flesta ställer upp på. Det finns ett inneboende värde i demokratiskt beslutsfattande och i friheten att få uttrycka sig som man vill. Andra politiska mål som de flesta ställer upp på är frihet och jämlikhet, även om de innebär olika saker för olika personer och för olika politiska rörelser. Den ekonomiska tillväxten har under lång tid varit ett viktigt medel för att kunna utveckla samhället i riktning mot de politiska målen. När hela kakan har växt så har det gått att fördela resurser såväl genom transfereringssystem som genom att bygga ut den generella välfärden.
Men mål och medel tycks i dagens politiska debatt ha bytt plats med varandra. Ofta får man uppfattningen att politikens främsta uppgift är att främja den ekonomiska tillväxten, som om det vore målet för samhällsutvecklingen. Det går knappt att ha en åsikt inom något politiskt område utan att förklara hur den åsikten gynnar tillväxt och jobb. Att göra det lättare för kvinnor att delta på lika villkor på arbetsmarknaden genom att ordna barnomsorg på obekväm arbetstid motiveras exempelvis inte i första hand med att det ökar jämställdheten och kvinnors frihet, utan snarare med att det gynnar tillväxten. Kulturverksamheter har bytt namn till ”kreativa näringar” och kulturpolitik har blivit ett verktyg för tillväxt snarare än demokratisering. Det talas ofta om välfärd som vår nya tillväxt- och exportindustri. Det är antagligen sant att dessa saker kan främja ekonomisk tillväxt på olika sätt. Men det är relevant att fråga sig: Hur skulle vi se på dem om de inte gjorde det? Skulle de inte ha något värde om de inte skapade ekonomisk tillväxt?
Denna fixering vid den ekonomiska tillväxten är något som präglar hela det politiska samtalet, och alla politiska partier bidrar mer eller mindre till den. Min erfarenhet är att den som ifrågasätter huruvida det är möjligt eller önskvärt med evig ekonomisk tillväxt möts av oförstående blickar, raljanta avfärdanden eller en klapp på huvudet. Erfarenheterna är likadana såväl inifrån mitt eget parti, Socialdemokraterna, som inom partipolitiken i stort.
Men det här kanske bara är en fråga om politisk retorik? Eftersom den politiska debatten förs inom mycket snäva ramar är det en möjlig förklaring. Men det är knappast så enkelt, och det vore naivt att tro på att retorik och politik inte reflekterar varandra. Dessutom är frågorna som sagt lika omöjliga att lyfta inom partierna som mellan dem. Slutligen kan man undra över om det spelar någon roll om det ”bara” är retorik eller inte när resultatet ändå blir detsamma.
Den här fixeringen vid ekonomisk tillväxt får konsekvenser för både vårt sätt att se på samhället och på oss själva. Vi tycks fångna i en berättelse om människan som en ekonomisk varelse som springer i ett stort ekorrhjul. Det är som om människan fanns till för ekonomin och inte tvärtom. Att det är i vår roll som dygdiga lönearbetare och konsumenter som vi finner vår frigörelse, som om frihet och lycka vore attribut vi kan köpa för mer pengar. Det är en berättelse som begränsar människor och tydligt skapar vinnare och förlorare.
Den ekonomiska tillväxten har som sagt för länge sedan tappat sin koppling till välbefinnandet hos befolkningen. I stället ser vi hur den psykiska ohälsan breder ut sig, särskilt bland unga. Klyftorna har under de senaste trettio åren ökat i Sverige, och forskningen visar att ojämlikare samhällen är mindre lyckliga samhällen. Den offentliga välfärden har utarmats och segregerats. Det finns inte heller något positivt samband mellan tillväxt och ökad sysselsättning. Vi har en nu så kallad ”jobless growth”, en tillväxt som inte skapar nya arbetstillfällen.
Dessa exempel är givetvis inga bevis för att ekonomisk tillväxt är något negativt i sig. Men de visar åtminstone att den inte är entydigt positiv. Trots detta tar vi siffrorna över BNP-utvecklingen som kvitto på hur lyckad den förda politiken är och låter dem styra våra politiska prioriteringar. Med andra politiska målsättningar än ökad tillväxt hade utfallet sannolikt blivit annorlunda.
Så är då ekonomisk tillväxt önskvärd? Det kan den vara, som medel. En situation med nolltillväxt eller nedväxt skulle exempelvis göra fördelningspolitiken mer komplicerad. Men som mål i sig är ekonomisk tillväxt knappast önskvärd. De värden vi håller högt beror inte på en viss årlig tillväxttakt. Kanske kan den insikten ge oss lite mer tillförsikt när vi tar itu med den andra frågan – är ständig ekonomisk tillväxt ens möjlig på en ändlig planet?

Referenser
Jackson, T. (2011). Välfärd utan tillväxt: så skapar vi ett hållbart samhälle. Stockholm, Ordfront.
Wilkinson, R. G. & Pickett, K. (2010). Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Stockholm, Karneval.

Om författaren
Jag är sedan valet 2010 riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Innan det utbildade jag mig till socionom, och mitt hjärta klappar hårt för samhällets så kallade svaga grupper. Men med en stark övertygelse om att det sociala och miljömässiga går hand i hand, anser jag att miljöpolitiken måste föras parallellt med jämlikhetssträvanden. Jag verkar för att lyfta miljöfrågor högre på den politiska agendan, både externt men också internt inom socialdemokratin. Det har också lett till att jag blev en av initiativtagarna till den nya tankesmedjan Forum Egalia, som utifrån socialdemokratiska värderingar ska ta sig an miljödebatten.

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 2 – Tillväxt inifrån – KG Hammar

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Tillväxt inifrån
KG Hammar

Läs som PDF

Om tillväxt är bra eller dålig beror på vad vi menar med begreppet. Som alla andra begrepp så betyder ”tillväxt” olika saker i olika sammanhang. En tillväxt som går ut på allt större tillgång till energislukande materiella ting är dålig. En tillväxt av kunskap och insikt är bra. Ett barns tillväxt är nödvändig. Har vi hamnat i ett läge där tillväxt bara handlar om yttre materiella ting, det som syns på utsidan? Kan vi fokusera inre tillväxt, tillväxt på insidan, inte bara sysselsätta oss med tingen runt omkring oss utan också med oss själva och våra inre rum? Eller är det redan för sent? Går den yttre utvecklingen så snabbt att den inre tillväxten inte hinner med?

Vi ser värde inifrån
När det handlar om värdefrågor så ser vi inte med de fysiska ögonen utan med insidan, med ”hjärtat” som det ibland kallas utan att vi då menar det blodpumpande muskelorganet i vår bröstkorg. Vi ser liksom inifrån och ut. Och vi ser inte ”fotograferande” utan värderande, tolkande. Vi är själva inblandade, vi ser allt annat i relation till oss själva. Även om vår kunskap i hög grad bygger på traditioner med särskiljandet som själva utgångspunkten, så kan ingen av oss tolka världen runt omkring oss skild ifrån oss själva. Vi ser allt annat: människor, djur, natur, samhälle, klimat, framtid utifrån det inre perspektiv som är ”jag”. Vi kan kanske mäta världen runt omkring oss på ett ”objektivt” sätt även om någon bestämmer vad vi ska mäta och låta bli att mäta. Men att handla på grundval av de mätvärden våra ”objektiva” instrument tagit fram åt oss kan vi inte göra utan att vårt eget inre rum är med och påverkar valet av handlingsmönster och handlingsvägar.

Synfältet – jag eller vi?
Vi människor är relationsvarelser, och våra relationer bestäms av hur vårt ”inre rum” är ”möblerat”. Vilka berättelser, visioner, drömmar, erfarenheter bär jag på? Och hur har jag bearbetat dessa? Vem vill jag vara? Vem vill jag bli? Vilken människosyn, natursyn, framtidsvision bär jag på? På en grov skala kan vi kanske se att vår ”syn” rör sig mellan ”jag” och ”vi”, mellan egoism och solidaritet. Inom det förra synfältet handlar det om hur omgivningen, medmänniskor, djur och natur, kan vara nyttiga för mig. Inom det senare synfältet hör allt samman i en livets väv och där mina frågor i första hand måste bli: hur tänker jag, hur lever jag, hur väljer jag för att resultatet ska bli bästa möjliga för oss alla tillsammans? Etik handlar om våra relationer. Är det ”jag” eller ”vi” som präglar en relation på grundnivån? Den etiska reflektionen vill hjälpa oss att tydliggöra och problematisera våra relationers karaktär. Det handlar ofta om att avslöja egoistiska beteenden bakom fasader av förskönande retorik. Är talet om nödvändigheten av ekonomisk tillväxt en sådan fasad? Är påståendet att all ekonomi bygger på egennytta och egoism en sådan fasad? Är siffrorna som pekar på framgång när det gäller social utveckling, fattigdomsbekämpning och halvt uppnådda millenniemål i kölvattnet av rådande ekonomiska doktriner sådana fasader?

Andlig tillväxt – holistiskt perspektiv
Tillväxt inifrån kallas också andlig tillväxt. Men eftersom det finns en ovana eller okunnighet, alternativt blygsel eller förträngning, i det svenska samhällsklimatet när det gäller begrepp som kopplas till religion och andlighet, så drar jag mig för att tala om andlig tillväxt. Det är dock vad det handlar om, tillväxt på insidan, ommöblering av det inre rum som präglar vårt synsätt på allt, oss själva och oss själva insatta i större och mindre sammanhang runt omkring oss. Andliga perspektiv handlar alltid om helhetsperspektiv, om människan som en relationsvarelse i relation till sig själv, sina medmänniskor, naturen, framtiden och det stora hela som många på den här planeten kallar Gud. Andlighet handlar om ett holistiskt perspektiv, inte om ett snävt och specialiserat synsätt som är irrelevant för de flesta.

”Gud” handlar om vem människan är
I de stora andliga traditionerna som alltid funnits inom mänskligheten har frågan om vem människan är varit den centrala. Utifrån sett kan det mera tyckas handla om relationen till Gud eller till en annan, högre (eller djupare) verklighet. Men när någon drar in gudsbegreppet i sin livstolkning, så säger ju detta ingenting om ”Gud” utan om vem den människa är som säger sig ”tro på Gud”, vilja relatera till Gud, lägga det som begreppet ”Gud” kan inbegripa som en grund för det mänskliga liv som tillhör någon som säger ”jag” om sig själv. Summan av det jag försöker säga är att det religionstraditionerna samlat på sig genom generationerna inte så mycket är kunskap om ”Gud” utan om människan. Nu upplever de flesta av oss att vi står inför enorma framtidsutmaningar, men att det kanske inte är bristen på lösningsförslag som är det största problemet. Snarare är det vår mänskliga oförmåga att välja långsiktiga lösningar som är bra för de många framför kortsiktiga lösningar som är bra för mig och min grupp. Om det förhåller sig så, har vi då råd att avstå från att lyssna in den erfarenhet av ”människan” som finns i dessa andliga traditioner?

Långsiktig godhet mot kortsiktig egoism
En gemensam erfarenhet av människan som dessa andliga traditioner bär på är, att människan har kapacitet både för det långsiktigt goda men också för kortsiktig destruktivitet. När vi egoistiskt väljer det som kortsiktigt är bra för mig, krymper vårt inre rum och våra relationer med omvärlden blir destruktiva istället för kreativa. Men om vi kan ”offra” den kortsiktiga egoismen för långsiktig altruism och solidaritet, så vidgas vårt inre rum och mer av ”det hela” ryms där inne. Men traditionerna pekar också på den motsatta vägen, att gå från vidgandet av det inre rummet till upptäckten att alltmer av det som omger oss är en del av mitt liv. Det ”inre ögat” ser mer. En inre tillväxt har ägt rum och den yttrar sig i större omsorg om allt som inte är kortsiktigt ”jag”.

Vilja och mod att förändra
Den politiska viljan i något så när demokratiska samhällen speglar politikers tilltro eller brist på tilltro till breda medborgargruppers förändringsvilja. Därför kan vi inte förvänta oss att de ska presentera radikala omställningsförslag om ”vi”, den demokratiska basen, inte signalerar att vi är beredda på omställning och förändring. Då kommer deras politiska förslag att bygga på en fortsatt tilltro till tekniklösningar som kräver fortsatt materiell tillväxt och framför allt status quo i styrkebalansen mellan fattiga och rika. Då kommer talet om vad som är politiskt möjligt att dominera. Och med dagens trender så är det uppenbart att det inte är politiskt möjligt att radikalt förändra synen på ”tillväxt” och rädda mänskligheten från det hotande kollektiva självmordet.

Konsumtion och livsmod?
Vår tids ”morgon- och aftonbön” är rapporterna från de viktigaste börserna i världen. Det tycks vara dessa som ska ge oss livsmod och en stadig uppgång ska ge rum för god nattsömn. Men börsvärdena anger bara tilltron till ”tillväxt”, inte vilken slags tillväxt det handlar om. Det är i det perspektivet ett och annat krig är bra för tillväxten, vapenlagren måste ju tömmas och ge rum för uppdaterade versioner av nya förstörelseredskap. Ett av naturkatastrofer ödelagt sjukhus kan också vara bra för tillväxten, eftersom en massa dyr teknik måste ersättas. Detta under förutsättning att landet där katastrofen inträffar har köpkraft. Är landet fattigt kan katastrofen få verkningar i decennier med bara tillväxt i mänskligt lidande. Tillväxten i traditionell mening bygger på konsumtion och tryter konsumtionsviljan satsas enorma resurser på att skapa nya behov. Konsumtion blir medborgarplikt. Så ser vårt ekonomiska system ut. Nuvarande ekonomiska spelregler känner inte av tillväxtens inriktning, om denna är konstruktiv eller destruktiv för mänsklighetens överlevnad. Allt fler ekonomiska beslut fattas också av förprogrammerade datorer, där hållbarhetsperspektiv och sociala hänsyn saknas. Tempot ökar, allt fler ekonomiska transaktioner avslutas varje dygn utan att någon tänkt en annan tanke än vad som är kortsiktigt gynnsamt för dem som äger. Finns alternativ? Det är väl tveksamt, och en omställningsperiod kan bli så smärtsam att den kommer att skjutas upp så länge som möjligt. Vilket kan betyda att den skjuts upp alltför länge. Men skulle det finnas alternativa ekonomiska modeller, där andra värden än kortsiktigt ekonomiska får genomslag, så är det min övertygelse att det jag kallar tillväxt inifrån är en nödvändig ingrediens i framväxten av sådana modeller. Tillväxt inifrån implicerar andliga perspektiv, och därför är det nödvändigt att vi inte av ren beröringsskräck i relation till andlighet utesluter hela detta fält av mänsklig erfarenhet.

Se världen som ett ”andligt ting”
Som nybliven generalsekreterare i Förenta Nationerna sa Dag Hammarskjöld i ett tal i New York i september 1953 följande: ”Vi kan inte forma världen som herrar över ett materiellt ting. Columbus kom inte till Ostindien. Men vi kan öva inflytande på världens utveckling inifrån som ett andligt ting”. Talets rubrik var Det nya Santa Maria. Dag Hammarskjöld har inte fått många efterföljare.

Vad betyder i så fall andlig tillväxt, tillväxt inifrån? Det handlar om ”synen”, den blick som formas av det inre rummet och som ser oss själva som delaktiga i en större helhet där allt levande ingår. Det betyder respekt för allt levande i ordets grundbetydelse, re-spect – titta en gång till. Det handlar om att undvika det ytliga seende som bara ser materiella värden i relation till den egna nyttan. Det handlar om att fördjupa seendet så att värdena framträder, egenvärdena som är oberoende av oss men som vi är en del av.

En enda livsväv
Det finns många metaforer, bilder och berättelser inom de andliga traditionerna som vill tydliggöra detta synsätt och göra oss delaktiga av det. I Första Korintierbrevet i Nya Testamentet beskriver aposteln Paulus oss alla som lemmar i en och samma kropp där alla är beroende av varandra (1 Kor 12). Den judiske religionsfilosofen Martin Buber beskriver människan som en relationsvarelse där hennes mänsklighet gestaltas i förmågan att möta medmänniskan som ett ”du” i en jag-du-relation, inte som en sak, ett instrument eller medel för egoistiska projekt i en jag-det-relation. Buber skrev sin banbrytande bok Jag och Du 1923, och den fortsatta utvecklingen under förra århundradet gör att vi idag måste tänka oss denna förmåga att se ett ”du” utvidgat till att också gälla naturen och allt icke-mänskligt liv. Denna senare förmåga finner vi i många så kallade naturfolks andliga traditioner, för oss kanske mest känt från indianernas andlighet. I det sydafrikanska ubuntu-begreppet finns en kombination av bibliskt kroppstänkande och ett familjetänkande från folkstammar i södra Afrika som innebär att alla är varandras livsförutsättningar. Jag finns därför att du finns! Detta gäller också människor som förbrutit sig mot medmänniskor och skadat gemenskapen, som den radikala sannings- och försoningsprocessen efter apartheidtiden i Sydafrika åskådliggör. Ingen är värd att stötas bort. Alla blir förlorare. Eller, som Första Korintierbrevet uttrycker det: ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.” (1 Kor 12:26).
För mig tycks detta vara valet. Antingen fortsätter vi att konkurrera om en ändlig planets begränsade resurser. Eller så söker vi tillsammans en tillväxt som ger utrymme och liv till allt levande, oberoende av var vi råkar bli födda någonstans. Detta senare är för mig inte bara överlevnadsperspektivet utan det verkliga livsperspektivet, det som gör oss till levande och ansvariga människor. De förutsätter att våra inre rum vidgas – tillväxt inifrån.

Om författaren
Jag är teolog och har större delen av mitt vuxna liv arbetat i och för Svenska kyrkan. Efter en doktorsavhandling på 1970-talet var jag tre år i Sydostasien, främst Singapore och Malaysia som lärare och utbildare i olika teologiska och kyrkliga ämnen. Jag var ledare för den praktiska prästutbildningen i Lund under åren fram till 1987, då jag först blev domprost och sedan biskop i Lund. Under åren 1997–2006 var jag Svenska kyrkans ärkebiskop i Uppsala och sedan återvände jag till Lund. Under fem år därefter var jag gästprofessor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Mitt huvudintresse är hermeneutik (tolkningsfrågor) och jag har skrivit en del böcker om att tolka Gud idag. Jag är också engagerad i ett globalt nätverk som arbetar mot vapenexport (Göteborgsprocessen).

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Att svära i kyrkan Kapitel 1

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Kort introduktion till vardagssvenska
Per Grankvist

Läs som PDF

För att vi ska kunna svara på frågan vad vi tror om framtiden måste tidshorisonten först definieras. Hur långt fram i tiden avses; en månad, två år eller kanske tre decennier? Även frågans objekt måste klarläggas; är det egna karriären, familjens välgång, en förväntad ökning av pensionsfonder eller något helt annat som står i centrum?

Ställdes samma fråga till Medelsvensson för två hundra år sedan var frågan enklare eftersom hen rimligen skulle anta att det skulle se ut ungefär som idag, oavsett om tidshorisonten gällt en månad, två år eller tre decennier. För så såg utsikterna ut för de allra flesta svenskar 1813. Man föddes i en familj som verkade inom ett skrå. De flesta söner ärvde sina fäders karriär och gifte sig med döttrar som tog hand om hemmet på samma sätt som de sett sina mammor göra. Man föddes till bonde, fiskare eller skomakare och blev vid sin läst. Under de sista decennierna av 1700-talet inleddes en kommersialisering av det svenska jordbruket, från produktion för gårdsbehov till produktion för behov bortom ägorna. Men det förändrade inte så mycket, inga artiklar om förestående paradigmskiften blev skrivna. Livet lunkade på, både på landet och i de städer som sett invånarantalen öka så smått. Visst, under åren hände det att nöden kom och gick, liksom turen, och tillsammans präglade de livet.

Vetet grodde, växte, skördades, tröskades och en tiondel lades undan till nästa års utsäde. Det arbetades, hästar köptes, toppsocker såldes, sex utforskades, katekesen pluggades, kunskap glömdes, droskor gick sönder, svordomar uttalades, kött saltades, köpmän konspirerade, fejder startades, tvister fick sin lösning, tänder behövde dras ut, tak lappades, beten gillrades, pigor blev på smällen, saker arrangerades, några barn dog vid födseln och andra giftes bort och så lade man in ännu en pinne i spisen och fortsatte leva. Och det fanns ingen anledning att tro att det skulle se så särskilt annorlunda ut nästa år.

Från 1820-talet spreds den agrara omvandlingen över hela landet och med ökade inkomster följde också en ökad konsumtion vilket skapade utrymme för en liten men växande industri. När en majoritet av svenskarna var sysselsatta i jordbruket hade tillgången på arbete följt årstiderna. Omvandlingen av jordbruket, industrins utveckling och det faktum att olika delar av Sverige blivit sammanknutna via den mestadels vattenbaserade infrastrukturen som vuxit fram ökade också möjligheten att hitta arbete över året. Därmed kunde den tillgängliga arbetskraften användas smartare vilket i sin tur bidrog till utrymme för standardökningar för stora grupper och för första gången i historien upplevde människor att livet förändrades varaktigt inom loppet av en generation.

Språklig nybyggaranda
När den moderna tillväxten inleddes fick också ordet framtid en ny betydelse. Som hjärnans legobitar strukturerar orden vårt tänkande. När ord introduceras, byter betydelse eller sätts samman på nya sätt markerar det samtidigt också övergångar i vårt sätt att tänka och förhålla oss till vår omvärld. De ord vi använder och den innebörd vi associerar med dem säger därför en massa saker om vår tid.

Det första kända exemplet av när ordet tillväxt används i svenskan är från 1633 när Axel Oxenstierna i spåren efter Gustaf II Adolfs snöpliga död i Lützen drar upp riktlinjerna för den utrikespolitik han ämnar föra. Oxenstierna hade vid det här laget övergivit gamle kungens plan att kicka ut katoliker ur alla de nordtyska småländerna och sabba deras möjligheter att mönstra en flotta för att istället fokusera på att hålla Danmark och Polen i schack. De är opålitliga grannar som ”icke gärna unna oss vårt fäderneslandz högheet och tillvexst”. Samtidigt kan man förstå att danskarna och polackerna var skitless på de svenska huliganerna. Det hade med sitt intåg stökat till det krig som danskarna och polackerna vid det här laget fört i femton år och som skulle komma att fortsätta i femton år till. Det är klart att det sista de önskar är att Sverige ska växa till sig!

Som sagt, den kontext ett ord används i säger oss en del om tidens strömningar. Tre hundra år efter Oxenstierna används tillväxt i en tidstypisk passage i Nordisk Familjebok där det konstateras att tillgången på garage inte kunnat hålla jämna steg med motorfordonsbeståndets tillväxt. Fäderneslandet verkar inte längre vara hotat, men nu är det folkhemmets uppbyggnad som riskerar sinkas om oförutseende byggherrar glömt bort att bygga förvaring för att inhysa de allehanda mekaniska fortskaffningsmedel som medborgarna börjat begagna sig av.

Nåväl. Tillbaka till 1800-talets början. När man då talar om tillväxt är det i samband med saker som behöver växa till sig och bli fullt vuxna. Det handlar om fiskbestånd som går på tillväxt för att växa till lämplig storlek, kalvar som både kan gå och stå på tillväxt innan de kan säljas som ungtjurar på marknaden i Mönsterås och det skogsskifte som får stå på tillväxt några år till innan stammarna antar de omfång som ger bäst betalt på sågen. På samma sätt står också människor på tillväxt för att uppnå de kvalifikationer som krävs. Tegnér beskriver 1838 hur en yngling ”är förfallen under den allmänna konskriptionen, ehuru han ännu står på tillväxt.”

Fast man behövde faktiskt inte finna sig i vadsomhelst längre. När tillväxten på åkrarna varken blev vad man hoppats eller vad man faktiskt behövde för att klara sig, erbjöd Amerika en vision om en värld bortom missväxt och feodalt förtryck. Likt Kristina och Karl-Oskar i Utvandrarna lämnade hundratusentals svenskar det gamla landet för att ta sig till ett land till synes fyllt av färdigvuxna rikedomar färdiga att skörda för nybyggarna.

Likt två lok ångade Europa och Amerika på mot den andra industriella revolutionen, och efterfrågan på råvaror och ny teknik var stor när rälsen skulle läggas, tillverkning rationaliseras och produkter skulle tillverkas i ännu större skala.

Via återvändare och nya telegraflinjer på Atlantens botten strömmade historier om de som smitt lyckan och gått från raggsockor till guldskor på bara några år. Det verkade som om det var möjligt för nästan vemsomhelst att flytta sig också mellan samhällsklasser på bara en livstid, ja, även på bara några år.

I mitten av 1800-talet började ordet framtid därför ändra betydelse. Man menade inte längre bara den tid som skulle komma, utan att en bättre tid också snart var här. Den tekniska utvecklingen gav ökad levnadsstandard, de nya fackföreningarna att man inte behövde ta skit på jobbet, de nya partierna att man kunde förändra samhället. När svenskarna fick hopp om framtiden började också ordet framtiden innebära hopp.

Ingen kunde längre säga något säkert om framtiden. Den häpnadsväckande tekniska utvecklingen, de nya uppfinningarna och standardökningen som kom allt fler till godo. Det man pratade om var hur länge det skulle kunna vara. För att inget växte för evigt, det visste alla. Även de mest urbana entusiasterna var fortfarande så agrara i sitt tänkande att de förstod att även om Sverige utvecklades snabbt skulle tillväxtfasen ta slut en dag. Inga träd kan växa upp i himlen; tillväxt är en temporär fas, inte ett permanent tillstånd.

Fram till runt 1880 befann sig utbud och efterfrågan i en nära nog perfekt balans. Behövdes en dragsäng lät man en snickare tillverka den. Fattades man en gåbortklänning tog man mått hos sömmerskan. Utbudet följde helt enkelt efterfrågan. Med varuhusens inträde i stadsbilden i slutet av seklet kom också förtillverkade möbler, konfektion och andra konsumtionsartiklar under ett och samma tak. Fröet till vår tids spontankonsumtion var sått. Idag handlar vi ju utan att på förhand veta vad vi vill ha och låter lusten avgöra vilka val vi gör på en marknad präglad av ett oändligt utbud.

Dagens konsumtionsmönster grundlades i åren efter första världskriget när arbetar- och medelklasserna fick tillräcklig köpkraft för att köpa massproducerade saker de inte behövde, men som symboliserade status och förhoppningar om framtiden.

Det viktiga symbolspråket
I alla tider har de saker vi ägt sagt något om oss, avslöjat något om hur vi är. När de nyrika handelsmännen under 1700- och 1800-talet ville utstråla samma klass som den adel som de tidigare sett upp till var de därför snabba att börja omge sig med samma saker som adeln alltid gjort. Genom att studera nyrika i våra dagar kan man snabbt konstatera att beteendet fortfarande lever kvar.

Även prylarna vi omger oss med är ord. De tillhandahåller ett symbolspråk som vi använder för att kontinuerligt kommunicera med varandra, inte bara om materiella saker, utan om vad som verkligen är viktigt för oss; familjen, vänskap, en känsla av tillhörighet, gemenskap, identitet, social status och mål och mening med livet. När vi efter en snabb blick på hennes yttre identifierat en Filippa K-tjej tror vi oss därmed också säga något om hennes inre.

Beroende på hur vi klär oss och vilka saker vi omger oss med bemöts vi på olika sätt av vår omvärld. En man i en Tesla Model S får parkera utanför kasinot i Monte Carlo men utan kavaj blir han inte insläppt i byggnaden. Kasinot väljer nämligen också sina gäster som vi väljer ord. En stilig bil är en korrekt hälsningsfras, men en man utan stil är lika negativt som ett ovårdat språk.

Social framgång hänger på konversationens tunna tråd. Och denna konversation hänger i sin tur på de materiella varornas språk. Det har medfört att vi under det senaste seklet definieras allt mer av det vi äger. Konsumtion av massproducerade varor erbjuder därmed en genväg till självuppfyllelse. Att shoppa sänder signaler om vem du är, eller om vad du står på tillväxt för att hoppas bli.

I början av 1900-talet letar sig två andra ord in i språket. Det första är design, i betydelsen att något är formgett för att passa tiden. Det är även ett sätt att stimulera konsumtion genom att få människor att ersätta funktionsdugliga saker med nya långt innan man slitit ut dem med syftet att visa att man har koll och talar tidens symbolspråk. Det är samma fenomen som idag får människor att sluta säga ess-emm-essa för att övergå till att bara säga messa. Med designens intåg blev det möjligt att ersätta enskilda ord i hemmets vokabulär med nya, fräscha tidsmarkörer.

Detta gav i sin tur upphov till ett annat 1900-talsord: sopor. Genom årtusenden har människan genererat prylar som inte längre tjänar sitt syfte men innan 1900-talet har skräpet alltid återuppstått som råvaror i ett obrutet kretslopp. Virke har blivit ved, matrester grismat, tygremsor trasmattor. Men när vi börjar köpa designade grejer för att definiera oss själva sjunker attraktionskraften i att köpa begagnat. Att köpa nytt är ballt, att ärva någon annans eller köpa på second hand är beige. När ingen vill ha det vi försakat uppstår därför detta nya; sopor. Då uppstår ett behov av ordet soptipp, där vi kan gräva ner sådant vi inte vill i ha i marken och låtsas som det inte längre finns eftersom vi inte ser det.

I mitten av 1900-talet är de sociala ingenjörskonsterna högsta mode och dess skapelse folkhemmet färdigbyggt. Majoriteten av svenskarna har lämnat landsbygden bakom sig för länge sedan. Det är därför också möjligt att uppdatera betydelsen av ordet tillväxt, släppa lite på den gamla kopplingen till jordbruket, till växter och djur som väntar på att mogna, och istället använda begreppet för att beskriva den hoppfulla framtiden där allt kommer bli ännu bättre.

Tillväxt ska nu förstås som en förutsättning för att behålla och utöka välfärden. För välfärd är värsta bästa grejen. Att må bra räcker inte. Nu vill vi färdas väl genom hela livet, från vaggan till graven, så mysigt som möjligt, så bekvämt som vi bara kan. Men då gäller det att vi fortsätter handla. Ja, vilken skit som helst – bara vi fortsätter handla. Skulle du tröttna på prylarna du köpt kan du alltid beskriva dem med ordet sopor, vilket gör det acceptabelt att slänga dem.

Ekonomiseringen av språket
För att hålla koll på tillväxten får svenska folket vänja sig vid att höra nya sammansatta ord i Rapportsändningarna. Även om vi har lite svårt att förstå behovet av konjunkturinstitut och köpindikatorer förstår vi att så länge pilarna pekar uppåt är det bra. Och skulle det inte peka tillräckligt mycket uppåt har vi lärt oss att realisation kan lösa problemet. Dessutom gör vi ju både oss och välfärden en tjänst genom att köpa mer av sådant vi inte riktigt behöver, fast billigare.

I början av 1970-talet skriver en förening som kallas Romklubben en rapport där de lanserar den nygamla teorin om att det borde finnas gränser för hur mycket något kan växa. De drar slutsatsen att om vi konsumerar mer och mer av jordens resurser borde tillväxten ta slut när resurserna gör det. Rapporten fick dock genast kritik av en nära nog samlad ekonomikår som menade att Romklubben både underskattat hur länge resurserna skulle räcka och näringslivets förmåga att hitta nya kreativa lösningar när ett sinande utbud får priserna att stiga.

För ovanlighetens skull har historien gett båda falanger rätt. Romklubben hade naturligtvis rätt i att planetens råvaror är ändliga. Det är mycket riktigt klokare och billigare att ställa om till förnyelsebara råvaror tidigt än att vänta på de kostnader som följer när vår användning av icke förnyelsebara råvaror orsakar prishöjningar och irreversibla konsekvenser för planetens klimat.

Men som ekonomerna förutspått ökade världsmarknadspriset på olja när OPEC-länderna ströp tillgången 1973. Nästan alla större prishöjningar på olja under de senaste femtio åren har gjort att det blivit lönsamt att leta olja på ställen där utvinningskostnaden tidigare inte täckts av världsmarknadspriset. Det är något vår ständigt expanderade oljerelaterade vokabulär vittnat om.

Några år innan oljekrisen hade Torrey Canyon förlist i engelska kanalen lastad med olja från nyöppnade oljefälten runt Persiska viken. Exxon Valdez var tankad med olja som hämtats under tundran i Arktis när hon gick på grund. BP Deepwater Horizon exploderade i Mexikanska golfen när man funnit olja på större djup än tidigare.

De ekologiska kostnader utvecklingen medfört utöver de ekonomiska syns dock inte i företagens redovisning, för ekonomer kallar sådant för externaliteter som inte inkluderas när man beräknar vad som är lönsamt. Det är ett ord fullt med magi, en trollformel som gör saker osynliga, trots att vi vet att de finnas där ute någonstans. Externaliteternas skuggor, som saneringskostnader för giftiga utsläpp, syns dock i kalkylen, men överraskande nog på den positiva sidan! Det låter som svart magi men BNP-tillväxt kan faktiskt skapas av att oräkneliga miljövärden förstörs när ekonomerna trollar med både ord och siffror på samma gång.

Det är denna innebörd vi låtit oss förtrollas av, låtit oss förföras av, låtit oss bli beroende av. Insikten om att 159 liter, alltså ett fat, råolja kan uträtta lika mycket arbete som tolv människor i tungt kroppsarbete under ett helt år, alltså mer än 20 000 timmars kroppsarbete, talar till mänsklighetens inneboende lättja. Därför har vi alla olja på händerna.

Idag får hela samhället abstinensfrossa för minsta lilla hack i oljeleveranserna. Vi beter oss kollektivt som ett gäng tjackpundare på jakt efter substitut när priset på originalsubstansen ökat. Tjärsand eller skiffergas? Skit samma! Vilket fultjack som helst duger om det ger oss samma tillväxtkick som de svarta dropparna.

Det är också därför vi dopar våra ekonomier. Räknar man bort stimulanspaketen har exempelvis den amerikanska ekonomin i själva verket inte vuxit på flera år, det ser bara ut så på papperet. Bortom de finanspolitiska irrblossen har många länder slutat växa. Subtraherar vi kostnaderna för de mänskliga och ekologiska värden som minskat när vår ekonomi växer slutade förmodligen tillväxten för många år sedan. De senaste årens skakningar i den europeiska ekonomin är kanske abstinens trots allt. Det kliar som jävligast när tillväxtens gift går ur kroppen.

Beroendet går också att spåra i dagens ordförråd. Det finns idag tjugosex ord i senaste SAOL som innehåller tillväxt, de flesta kopplade till hopp om framtiden. I årtionden har vi gett ekonomer tolkningsföreträde av både tillväxt och välstånd, i alla fall så länge kurvorna pekat uppåt. Att ifrågasätta deras tolkning har därför länge betraktats som ett faux pas, ett pinsamt snedsteg i sociala sammanhang, vilket också den här antologins titel anspelar på. Men den ursprungliga betydelsen av tillväxt finns alltjämt kvar i ordboken: en dag blir allt som står på tillväxt klart. För träd kan inte växa till himlen – förr eller senare kapar stormar alltid topparna. Allt är av jord kommet. Jord ska allt åter bli.

Tidens tankar ändrar ordens betydelse när vår förståelse för sambanden ökar, när nya kopplingar uppstår eller gamla bryts. Den tvångsmässiga associationen mellan tillväxt och produktion som präglat 1900-talets tänkande måste naturligtvis brytas, men för att nå dit måste vi också särskilja på medel och mål. Tillväxt kan vara det ena, men aldrig det andra då tillväxten saknar värde på egen hand.

Insikten om att ekonomi i grunden handlar om hushållning med knappa resurser är på väg tillbaka och kröker våra perspektiv. Den cykliska ekonomin är ett nytillskott i språket som ger oss hopp om en annan framtid. En bättre framtid som inte är bättre i betydelsen mer, men i betydelsen bättre för oss och för våra barn.

De ord vi använder och hur de används avslöjar något om vår tid. Låt oss hoppas att den förändrade innebörden av tillväxt gör att svaret på vad vi tror om framtiden är att den är meningsfull och att det är gott så.

Per Grankvist

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras på bland annat Steg3:s webbsida (www.steg3.se)

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarn

Om Per Grankvist
Jag är oerhört nyfiken på vår värld. Som journalist och författare är jag särskilt intresserad av företagens roll i samhället, hur de betraktas, vilket ansvar de tar och vilken betydelse de kan få genom att agera på olika sätt. I återgången till en hållbar värld spelar de en stor roll – ett ämne jag utforskat i boken CSR i praktiken – hur företag jobbar med hållbarhet för att tjäna pengar. Vårt eget engagemang för förändring har naturligtvis också betydelse, något jag undersökt i boken Engagemang – Batman, Putnam och jag.

Ett sätt att förstå något om samtiden är att leta efter paralleller i dåtiden eller nutiden, eller att våga vara irrelevant för att kunna hitta ett relevant perspektiv och detta löper som en röd tråd genom de texter jag skrivit genom åren för Axess, Svenska Dagbladet, Veckans Affärer eller andra publikationer. Ett sådant perspektiv kan vara hur vi talar om ett ämne och det är detta jag valt som utgångspunkt för mina tankar om tillväxt.