Kap 8 Framtiden är överlovad – och överbelånad – Anders Wijkman

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Anders Wijkman
Framtiden är överlovad – och överbelånad

Rapporter från forskningen om spänningen mellan ekonomi och ekologi – om hur atmosfären och biosfären påverkas alltmer negativt av våra produktions- och konsumtionssystem – avlöser varandra. Budskapet är att människans påverkan på planeten nu nått en nivå som innebär allvarliga risker för välfärden i framtiden. Miljöfrågorna har för länge sedan upphört att vara ett särintresse, för att använda Fredrik Reinfeldts språkbruk. Vad som står på spel är förutsättningarna för en fortsatt välståndsutveckling.

Vissa forskare, som Nobelpristagaren Paul Crutzen, menar att vi är på väg in i en ny geologisk epok, Antropocen. Vi överger Holocen – som erbjudit stabila förhållanden för mänsklig utveckling – till förmån för ett långt mera instabilt system. Vi kan inte utesluta ”tipping points” – med drastiska och oåterkalleliga konsekvenser för klimatet och många viktiga ekosystem – och därmed för våra samhällen.
Hållbarhetskrisen blir för var dag allt tydligare genom sociala, finansiella, ekonomiska, miljö- och klimatmässiga störningar. Dessa uppträder nu samtidigt och i allt större omfattning i olika delar av världen. Vi står inför en rad svåra utmaningar, som drivs på av slösaktiga produktions- och konsumtionsmönster, orättvisa handelssystem, perversa subventioner och återkommande finanskriser. Orättvisorna i världen är fortsatt stora och inkomstskillnaderna ökar i de allra flesta länder.
Arbetslösheten är hög och stigande, särskilt bland unga människor. Det finansiella systemet är alltmera skiljt från den reala ekonomin och ger inte prioritet åt investeringar i långsiktiga och hållbara lösningar.

Vår planet har hittills haft en anmärkningsvärd förmåga att ”buffra” den snabbt ökande mänskliga påverkan på både klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har varit hög trots allt allvarligare skador på miljön. De allra flesta ekonomer tar detta till intäkt för att utvecklingen är på rätt spår, och tror på fortsatt konventionell tillväxt även i framtiden. De allra flesta ledare inom politik och näringsliv hakar villigt på.
Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden?

Tillväxtens dilemma
Här står sålunda två världsbilder mot varandra. En fråga jag sedan många år ställer mig är varför de allra flesta beslutsfattare inom politik och näringsliv så självklart ger ekonomerna tolkningsföreträde framför naturvetarna. Särskilt som ekonomernas prognoser så ofta slår fel. Finanskrisen 2008 är bara ett exempel i raden.
Svaret på frågan är rimligen att allt annat än fortsatt konventionell tillväxt är svårt att föreställa sig – både för makthavarna och för folk i allmänhet. Den modell för utvecklingen som vuxit fram under industrisamhället förutsätter expansion. När BNP-tillväxten går ned – eller är negativ – utsätts våra ekonomiska, finansiella och sociala system för omedelbara problem. Händelseutvecklingen i dagens Grekland, Irland, Portugal och Spanien är avskräckande exempel.

Men att ett problem är svårt att hantera är inte detsamma som att det är ok att stoppa det under mattan. Politikens ansvar är att både lyssna och leda. För närvarande tycks man mest ägna sig åt att lyssna. Budskapen slipas av så att de ska tilltala så många väljare som möjligt. Makten är det centrala. Visionerna och det långsiktiga ansvaret kommer i andra hand.

Om nu naturvetarna har rätt, vilket är min övertygelse, och utrymmet för att öka omsättningen av energi och råvaror är begränsat – vissa bedömare menar att vi redan passerat gränsen – så kommer naturen inom kort att slå tillbaka med stor kraft. Med den politik som nu förs har vi mycket dålig beredskap att hantera de kriser som blir följden.

Framtiden överlovad
Det finns inga enkla lösningar på tillväxtens dilemma. En orsak är att framtiden sedan lång tid tillbaka är kraftigt överlovad. Som en konsekvens växer skuldbergen. Vissa bedömare, som Boston Consulting Group i en rapport i december 2012, talar till och med i termer av Ponzi Finance.
Ponzi var en italienare i början av 1900-talet som lovade 40-50 procent avkastning till dem som satte in sina pengar hos honom. Men istället för att investera vad som deponerats använde Ponzi pengarna till att betala ränta till dem som gjort insättningar tidigare. Systemet förutsatte att ständigt nya investerare anslöt sig – som ett pyramidspel. Efter ett tag sprack bubblan och Ponzi hamnade i fängelse. Nära hundra år senare försökte Bernie Madoff göra om samma sak på Wall Street. Han lyckades hålla igång pyramidspelet i flera decennier, men till slut sprack även detta. Madoff sitter nu inne på livstid.

Boston Consulting Group menar att många länder idag lever lika farligt som Ponzi och Madoff. Orsaken är att deras samlade skulder vida överstiger vad som är hållbart. Summan av skulderna för regeringar, företag och privatpersoner inom OECD-området låg på i snitt 160 procent av BNP år 1980 – en nivå som bedömdes som rimlig. Idag, trettio år senare, ligger samma andel på över 320 procent av BNP – en ohållbar nivå enligt många bedömare. Inom euroområdet är siffran ofattbart höga 390 procent.

Den allmänna debatten handlar mest om regeringarnas skuldsättning. Men i många länder, och Sverige är ett av dem, är hushållens skulder ett minst lika stort problem. Att låna till konsumtion har blivit allt vanligare.

Konsumtion på kredit
Befolkningen i industriländerna kan se tillbaka på tiden efter andra världskriget som en gyllene period. Ekonomierna växte snabbt. Levnadsstandarden sköt i höjden på ett närmast spektakulärt sätt.

Länge var det en fråga om att möta människors mest basala behov. Men med tiden växte anspråken. Möjligheterna att skuldsätta sig vidgades kraftigt – inte minst krediter för boende och konsumtion. I realiteten innebär de allt generösare villkoren att allt flera människor ges möjlighet att idag konsumera morgondagens resurser. Systemet bygger naturligtvis på förutsättningen att ekonomierna ska fortsätta att expandera som hittills.
Att konsumera har kommit att bli en del av livsstilen. Som den polske filosofen Zygmunt Bauman uttryckte det i en intervju i Stockholm, i augusti 2011:

När jag var liten gick människor till dåtidens motsvarighet till gallerior för att köpa nya kläder när de gamla inte längre gick att använda. Man handlade för att ersätta något utslitet med nytt. I dag söker vi bekräftelse och identitet genom shopping.

Den snabba ökningen av kreditvolymen har i många länder maskerat de växande inkomstklyftorna i samhället. Även hushåll som halkat efter i inkomstligan har fått möjlighet att hålla konsumtionen uppe. De allt liberalare reglerna för att låna pengar i USA – inte minst på husmarknaden – blev ett sätt för Clintonregeringen att balansera en allt skevare inkomstfördelning. När husvärdena plötsligt vände nedåt blev situationen snabbt ohållbar. Mer än fyra miljoner hushåll i USA har tvingats gå ifrån sina bostäder sedan 2008 – en katastrofal utveckling.

Krediter är en viktig del av ekonomin. Men när kreditgivningen expanderar långt snabbare än ekonomin i övrigt – och när lånen baseras på kortsiktig avkastning, ofta av spekulativ karaktär, snarare är långsiktig hållbarhet – innebär det att värden inflateras och risker byggs upp som förr eller senare leder till stora, och ibland, irreparabla skador – för samhällsekonomin i stort, för enskilda individer och för klimatet och ekosystemen.

Överuttagen från naturen
Skuldökningarna i det finansiella systemet är en sak. Dem kan vi löpande mäta. Svårare är det med inteckningarna i naturen. De är långt mindre tydliga. För att ta ett exempel: intäkterna från försäljningen av rekordfångster av fisk – eller hårt avverkade skogar – redovisas som en pluspost i BNP. Någon motsvarande redovisning av den urholkning av fiske- eller skogsbestånden som alltför ofta sker – och som leder till mindre fångster/ avverkningar på sikt – görs som regel inte. Följden är att vi kör planeten utan en ordentlig balansräkning. Ett enskilt företag skulle aldrig kunna sköta sin redovisning så.
Skulderna i ekonomin och naturen hänger naturligtvis ihop. För att betala av skulderna behöver värden skapas. Och värden skapas genom att utnyttja resurser från naturen, främst högvärdig energi. Vissa typer av ekonomisk aktivitet – som olika typer av tjänster – kräver lägre insatser av energi och råvaror. Den digitala revolutionen innebär att denna del av ekonomin kommer att öka. Men sett över tid råder det ett nära nog linjärt samband mellan värdeskapandet i ekonomin och användningen av naturresurser. För sådana sektorer inom ekonomin som byggande, transporter, energiproduktion, kemikalier, livsmedel, textiler och merparten konsumtionsvaror är efterfrågan på energi och råvaror fortsatt mycket hög.

Den billiga oljans tid är förbi. Allt talar för att världen är på väg in i en period av stigande energi- och råvarupriser. Detta gör att skuldsaneringen för både regeringar och hushåll kommer att bli svårare. Utrymmet för annan konsumtion blir på motsvarande sätt lägre. Detta kommer att slå mot tillväxten, vilket spär på svårigheterna att betala av på skulderna.
Det är enkelt att inse att den typ av låneekonomi som utvecklats efter 1970-talet bara är möjlig i en ekonomi som växer snabbt. Det kommer därför att bli allt svårare att hålla igång systemet när den viktigaste förutsättningen för tillväxten – låga energipriser – har förändrats i grunden. Den enda möjligheten, som jag ser det, är genom en systematisk satsning på en långt effektivare energi- och materialanvändning. Men denna fråga har än så länge låg prioritet inom politiken.

Så oavsett från vilken vinkel vi betraktar problemet – ekonomins, finanssystemets eller naturens – är utmaningarna stora. Framtiden är starkt överlovad. Att fortsätta mycket längre på den konventionella tillväxtens väg kommer inte att fungera, först och främst av klimat-, miljö- och resursskäl. Men negativ tillväxt är heller ingen lösning. Då får vi kollaps i de ekonomiska, finansiella eller sociala systemen. Tillväxtens dilemma kan, som jag ser det, bara lösas genom en bred diskussion i samhället, med sikte på en radikal omläggning av ekonomin.

En fråga i taget duger ej
Den stora utmaningen består i att utveckla en mer holistisk syn på mänsklig utveckling. Inte minst måste vi bredda synen på vad som är ett gott liv. Livskvalitet är för de allra flesta människor långt mer än materiell konsumtion. Det är ett av flera goda argument mot att ha tillväxt i BNP som den viktigaste måttstocken för utvecklingen.

Politiken kan inte längre handla om att hantera en fråga i taget. Dagens stuprör, både i form av samhällets organisation och i hur forskningen arbetar, måste växla över i långt mera horisontella system. Allting hänger ihop.
Många olika förslag har lagts fram med syfte att minska trycket på biosfären och atmosfären. Det har bestått av en kombination av regleringar och ekonomiska styrmedel, en komplettering av BNP som måttstock för utvecklingen samt försök att ge ekosystemens funktioner ett värde, både på makro- och företagsnivå. Problemet är att få av dessa förslag accepterats på den politiska nivån. Allra störst är svårigheterna på internationell nivå. Nära tjugo år av klimatförhandlingar – med ytterst magert resultat – är ett tydligt exempel.

På EU-nivå har vissa framsteg nåtts, till exempel i form av en klimathandlingsplan och bindande beslut om utbyggnaden av förnybar energi. Men eurokrisen har gjort att hela hållbarhetsarbetet hamnat i bakvatten och risken är idag stor att EU:s ambitioner sänks, istället för motsatsen. Oförmågan att reformera utsläppshandeln så att priset på koldioxid får en styrande effekt är bara ett exempel av flera på bristen på ledarskap. Europaparlamentets beslut i april i år att inte begränsa antalet utsläppsrätter var en smärre katastrof. Hela EU:s klimatpolitik är i farozonen.

Finanssektorn utanför radarn
En sektor som sällan nämnts i samband med hållbarhetsdiskussionen är bank och finans. Ändå är det uppenbart att de mål och värderingar som styr finansmarknaden har helt avgörande inverkan på utvecklingen i samhället. En helt central fråga är hur de finansiella institutionerna hanterar långsiktig risk, inte minst klimat- och miljörisker. Direkt kopplat till detta är de ersättningssystem som används. När både kreditansvariga inom banker och portföljförvaltare hos finansiella placerare belönas på basis av de senaste månadernas resultat är det föga förvånande att frågor om långsiktig risk kommer på undantag. En annan fråga har att göra med kreditexpansionen som sådan. När konsumtion tidigareläggs, vilket den snabbt ökade skuldsättningen i samhället innebär, så har det naturligtvis som en konsekvens att det skyndar på överutnyttjandet av många viktiga ekosystem och naturresurser och den snabba ökningen av växthusgaserna.

Ett av problemen med finanssektorn är att så få människor vet hur den fungerar. En ung brittisk parlamentsledamot, Steve Baker – med erfarenhet från finansmarknaden – gjorde nyligen kommentaren att det bara var en handfull av ledamöterna i det brittiska parlamentet som förstår hur det finansiella systemet fungerar.

De allra flesta människor lever nog i föreställningen att nya pengar skapas av centralbanken i landet där man bor. Centralbankerna har visserligen en viktig roll i det finansiella systemet, men de är bara ansvariga för några få procent av de pengar som snurrar runt i våra ekonomier. Mängden pengar i samhället är istället en direkt funktion av bankernas långivning. De behöver endast hålla en mycket liten andel av lånestocken som reserv i form av eget kapital.
I takt med att krediterna betalas tillbaka minskar ränteintäkterna. Det finns därför ett starkt intresse hos bankerna att hela tiden öka utlåningen – alternativt att låntagarna inte ska amortera ned sina lån. Det är så man tjänar pengar. Det är för övrigt bara genom en ökad långivning som redan beviljade krediter – och räntorna på dessa – kan betalas igen.
Historiskt byggde bankernas verksamhet på att de säkerheter som gavs för lånen var de bästa tänkbara. Men förutsättningarna har förändrats. En rad nya kreditinstrument har utvecklats, vilka hade som mål att sprida riskerna. Men slutresultatet har i de flesta fall blivit ett ökat risktagande. Värdet på många av bankernas säkerheter är, som vi sett, allt annat än stabilt. Husbubblan i USA år 2008 gav en illustration av hur snabbt fastighetsvärden kan falla.

Finanskrisen satte ljuset på flera viktiga frågor – alltifrån relationen mellan bankernas eget kapital och deras utlåning till frågan om var gränsen ska dras för vad banker och finansiella företag ska syssla med. Professor Harald Sverdrup vid Lunds universitet har uttryckt det på följande sätt: ”Vi måste skilja på ’banking och gambling’.”

Mitt syfte är ingalunda att ifrågasätta själva kreditgivningen. Utan tillgång till krediter, både för att kunna starta och driva företag, göra investeringar på lång sikt och även fördela konsumtionsutgifter över tid, skulle vår moderna ekonomi inte fungera. Men verksamheten som den bedrivs idag ger anledning till ett antal kritiska frågor.

Konsumtionsökningens baksida
Den snabba materiella tillväxten – och formerna för den – har, som vi konstaterat, en baksida. Konsekvenserna i form av klimatpåverkan, överutnyttjandet av viktiga ekosystem och en tilltagande brist på viktiga ändliga resurser blir allt allvarligare. En analys av finansmarknadens ansvar i sammanhanget visar på stora brister. Intresset och förståelsen för begrepp som hållbarhet är tyvärr lågt hos de allra flesta av finansmarknadens aktörer.

Det finns visserligen ljusglimtar. Inom FN:s Miljöprogram, UNEP, driver man sedan ett antal år tillbaka ett nätverk bland aktörer på finansmarknaden på temat ”Principles for Responsible Investment”. Sammanlagt knappt ett tusen banker och finansföretag har skrivit under principerna, som ställer krav på att sociala och miljömässiga aspekter måste vägas in i samband med olika investeringsbeslut. Principerna är allmänna till sin karaktär och hur de tillämpas i praktiken är svårt att uttala sig om. Parallellt med UNEP:s arbete har flera liknande initiativ vuxit fram inom den finansiella sektorn.

Detta till trots ligger bank- och finanssektorn kraftigt på efterkälken när det gäller arbetet för hållbar utveckling. Man skulle förvänta sig motsatsen. En av den finansiella sektorns huvuduppgifter består just i att hantera risk. De institutioner som till exempel har ansvaret för allmänhetens pensionskapital borde vara extra försiktiga, för att inte tala om pensionsspararna själva. Men här finns en uppseendeväckande brist både på medvetenhet och ansvarstagande. Samtal med representanter för olika pensionsfonder visar dessutom att de mycket sällan får frågor från sina kunder som rör krav på klimat och miljöhänsyn.

Avregleringarna en politisk kapitulation
Det finns många orsaker till bristerna i finansmarknadens sätt att arbeta. Avregleringarna på 1980-talet ledde till att kreditvolymerna snabbt ökade och att kontrollen över verksamheten kraftigt reducerades. Nya kreditinstrument utvecklades – en del positiva, andra av mer dubiös karaktär. Utvecklingen av datatekniken fick stor betydelse. Just nu pågår en viktig diskussion om så kallad robothandel. Tillgångar byter ägare på bråkdelen av en sekund. ”Att tjäna pengar på pengar” har blivit en allt viktigare del av verksamheten. Företag på börsen värderas alltmer efter kortsiktiga parametrar, som kvartalsbokslut och förväntad ”cashflow” för de närmaste åren. Framtida risker och kostnader diskonteras till nuvärden och får allt mindre betydelse för ett investeringsbeslut ju högre räntesatsen är. Parallellt tillämpas, som redan berörts, belöningssystem inom finansföretagen som är utpräglat kortsiktiga. Allt detta gör att ansvarstagande och riskbedömning på lång sikt kommer i andra hand.

Banker och finansföretag lånar villigt ut stora belopp till, eller gör placeringar i, företag vars riskexponering är betydande – i relation till energi och klimat – men också andra miljörelaterade frågor. Just nu strömmar massor av riskvilligt kapital till utvinningen av skifferolja och skiffergas i USA – och oljesand i Kanada – trots att riskerna både finansiellt, klimatmässigt och miljömässigt är stora. Här måste med nödvändighet en förändring ske, både för att minska riskerna för de enskilda spararna men också för att minska flödet av kapital till investeringar i verksamheter som förorenar atmosfären och förstör naturkapitalet – och istället stödja investeringar i teknologier som är hållbara.

Ett avgörande problem i sammanhanget är frånvaron av en global skatt på utsläpp av koldioxid. Att regeringarna misslyckats komma överens om en skatt innebär dock inte att risken i samband med investeringar i utvinning av olja, kol och gas – eller verksamheter som använder mycket fossilenergi – skulle vara lika med noll. Varje investering i klimat- eller miljöstörande verksamhet innebär ett risktagande. Den politiska styrningen på global nivå är visserligen allt annat än effektiv. Men det mesta talar ändå för att regelverket successivt kommer att skärpas.

EU:s system för handel med utsläppsrätter har än så länge avsevärda brister – och priset på utsläpp av koldioxid ligger i nuläget (maj 2013) på en löjligt låg nivå – men utvecklingen är entydig. De beslut som fattats inom EU innebär att utsläppshandeln ska fortsätta, och detta oavsett hur det går med de internationella klimatförhandlingarna. Enligt EU:s beslut kommer volymen utsläppsrätter att minska med 1,7 procent årligen. Verksamheter som ger upphov till växthusgaser – framför allt koldioxid – kommer därför att få betala alltmer i framtiden.
Den finansiella sektorn kan inte längre blunda för dessa frågor. Det bästa som kunde hända vore att branschen satte upp egna regler för hur riskerna ska hanteras, som till exempel ett skuggpris för koldioxidutsläpp på minst 50 euros per ton.

Gapet mellan finansmarknaden och forskningen
En ny organisation – Carbon Tracker – har nyligen etablerats i Storbritannien. Syftet är att noga följa de finansiella placerarnas innehav och värdering av företag på börsen som ägnar sig åt utvinning av olja, gas och kol.
Utgångspunkten för verksamheten är att världens regeringar enats om att verka för att undvika farlig klimatförändring, vilket översätts som att medeltemperaturen inte får öka med mer än max 2 grader Celsius. Carbon Tracker har gjort en beräkning av hur stora mängder koldioxid som kan genereras under resten av detta århundrade utan att äventyra 2-gradersmålet. Man lutar sig här mot en studie utförd av Potsdam-Institutet för klimatstudier (PIK). Enligt PIK:s analys bör atmosfären inte utsättas för mer än ytterligare 565 miljarder ton koldioxid i form av utsläpp från mänskliga aktiviteter.

Samtidigt konstateras att de totalt redovisade reserverna av kol, olja och gas i världen, om de kom att utnyttjas, motsvarar utsläpp på nära 3000 miljarder ton koldioxid. Ungefär en fjärdedel av dessa reserver – motsvarande en utsläppsvolym på 745 miljarder ton koldioxid – ägs av de största olje-, gas- och kolföretagen på världens börser. Resten ägs av olika statliga bolag.
Den värdering som marknaden gör av fossilföretagen är direkt proportionell mot de reserver dessa redovisat. Antagandet från finansmarknaden är helt uppenbart att de fossila reserver som redovisats av företagen kommer att användas. Samtidigt visar PIK:s analys att bara en mindre del av dessa reserver kan användas om vi skall ha en chans att klara 2-gradersmålet. Ett tydligare bevis för gapet mellan politiken och marknaden – för att inte tala om mellan klimatforskningen och marknaden – kan man knappast tänka sig.
Slutsatsen är, som jag ser det, att värderingen av fossilföretagen vilar på mycket lös grund. Finansmarknadens aktörer tycks utgå ifrån att regeringarna kommer att fortsätta misslyckas i sina försök att begränsa klimatpåverkan. Eller också är man klimatförnekare hela bunten.

Ingen vet exakt hur klimatförhandlingarna kommer att utvecklas. Men den dag ett klimatavtal ingås – kopplat till ett globalt pris på utsläppen av koldioxid – så kommer värdet på fossilföretagens aktier att rasa i värde. Vissa bedömare talar om att så mycket som 60-80 procent av värdena kan komma att raderas ut. Detta är något att begrunda för finansmarknadens aktörer, inte minst för de institutioner som hanterar medborgarnas pensionskapital.

Någon detaljerad analys av hur stor exponering svenska finansiella institutioner har i verksamheter som är starkt fossilberoende har mig veterligt inte gjorts. Pensionsfondernas verksamhet är naturligtvis av särskilt intresse. Uppgifter framtagna av Riksdagens Upplysningstjänst år 2011 visade att Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonderna för 2010 redovisade ett innehav motsvarande 9,5 miljarder kronor i Big Oil – de sex största oljeföretagen (Exxon, BP, Shell, Total, Chevron och Conoco Philips).

En intervju nyligen med chefen för Sjunde AP-fondens VD visade att medvetenheten om riskerna är låg. Frågan om fonden ska placera i fossilföretag eller inte verkar över huvud taget inte vara på agendan. Miljöhänsyn anser sig fonden ta genom att sätta av en dryg miljard kronor – av ett totalt förvaltat kapital på nära 150 miljarder kronor (!) – för satsningar i så kallade clean-techföretag. Resten av medlen – mer än 99 % – är placerade i stora globala företag, i princip i relation till företagens börsvärde. Det innebär att Exxon och Chevron är bland fondens allra största innehav. Någon distinktion mellan utvinning av råolja och okonventionell olja, som oljesand, skifferolja etc. – där klimat- och miljöriskerna är betydligt större – görs uppenbarligen inte.

En slutsats är given: AP-fondernas placeringspolitik måste ses över i grunden. Det räcker inte med allmänna formuleringar om hänsyn till miljö och etik. Riskexponeringen är idag alltför hög – både med hänsyn till klimatet och risken för ”stranded assets” – att bubblan spricker och värdena på fossilföretagens aktier sjunker kraftigt. Att placeringar i fossilaktier ger hög avkastning på kort sikt är knappast något försvar för den nuvarande policyn.

En i grunden reformerad finansmarknad
Som den finansiella sektorn fungerar idag så bidrar den starkt till att både förstärka kortsiktigheten i ekonomin, koncentrera ägandet och därtill driva på tillväxten av investeringar i icke hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Den brist på långsiktigt ansvar som idag kännetecknar stora delar av finansmarknaden måste förbytas i sin motsats. Att till exempel bortse från de risker som investeringar i verksamheter som är starkt fossilberoende utgör, är dubbelt oansvarigt. Det påskyndar klimatförändringen. Men därtill sätts miljontals sparares tillgångar på spel.

Nonchalansen går dessvärre längre än så. Krediter eller stöd för affärsverksamheter som leder till en fortsatt utarmning av många viktiga ekosystem – som regnskogar, våtmarker, jordbruksmark och marina resurser – eller storskalig exploatering av knappa färskvattenreserver, är exempel på aktiviteter som på sikt urholkar själva basen för välfärden. Om banker och finansföretag tog större hänsyn till denna typ av risker skulle de kunna lämna positiva bidrag till arbetet för en mera hållbar utveckling. Idag är bidragen alltför ofta det motsatta.

Avsikten med min text i denna bok är inte att diskutera förslag till en genomgripande reformering av finansmarknaden. För detta skulle krävas både en långt bredare analys och kompetens. Avsikten är istället att tydliggöra de stora bristerna inom bank- och finanssektorn när det gäller arbetet för ett mera hållbart samhälle och samtidigt ge förslag till hur den negativa trenden kan brytas. Därför följer som avslutning några förslag som syftar till att göra den finansiella sektorn till en mera positiv kraft i hållbarhetsarbetet:

• Inför ett skuggpris på minst 50 euro per ton koldioxid i samband med bedömningen av alla krediter till, eller placeringar i verksamheter som är starkt kopplade till användningen av fossila bränslen. Nivån 50 euro per ton bedöms vara tillräckligt hög för att skapa incitament för en snabb omställning av energisystemet.

• Inför obligatorisk rapportering för alla större företag – inklusive finanssektorn – hur deras verksamhet påverkar viktiga miljö-, klimat- och resursfrågor. För företag inom bank och finans är den viktigaste frågan riskexponeringen.

• Upphör med systemet med kvartalsrapportering – ett steg som nyligen Unilever tagit. Rapportering var tredje månad ökar ofelbart företagens kortsiktighet på bekostnad av det långsiktiga ansvaret.

• Inför kompensationssystem till medarbetarna i finanssektorn som belönar långsiktigt värdeskapande och inte, som idag, kortsiktig värdestegring.

• Beslut om striktare regler för utlåningen – för att bryta utvecklingen mot allt snabbare utlåning och därmed riskerna för finanskrascher, där skattebetalarna får betala notan. Det är helt obegripligt att solvensen hos finansiella institutioner ofta räknas i ett par, tre procent. Företag med så låg solvens skulle inte ha en chans att få lån i banksystemet. Men bankerna själva – även efter den reform som skett i och med Basel III – kommer undan med ett kapitaltäckningskrav på 3 procent. Bankens eget kapital borde istället ligga på minst 20 procent av utlåningen.
Om författaren
Min livsresa innehåller erfarenheter från många olika områden. Jag kom tidigt in i politiken, blev riksdagsman för Moderaterna bara 26 år gammal. Med facit i hand, alldeles för tidigt. Jag fick ansvar för energifrågorna. Redan då grundlades min skepsis till det konventionella tillväxtbegreppet. Jag såg tydligt att det finns gränser för människans uttag av naturresurser. Jag reste frågan inom partiet men utan framgång. Efter en tid lämnade jag politiken. Tio års arbete i Röda Korset lärde mig att de allra flesta naturkatastrofer kan undvikas. Skogsskövling och jordförstöring ökar sårbarheten för både torka och översvämningar.

Sedan följde spännande och meningsfullt arbete i Naturskyddsföreningen, Styrelsen för U-landsforskning och FN. Jag återvände till politiken 1999, som ledamot av Europaparlamentet för Kristdemokraterna. En rik tid i en dynamisk organisation. Jag satte hyggliga avtryck inom energi- och klimatpolitiken. Mina försök att påverka KD:s politik för större hållbarhet rönte dock begränsad framgång.

Idag har jag lämnat partipolitiken, men jobbar oförtrutet på med frågor kring ekonomi och ekologi. Tillsammans med Johan Rockström har jag gett ut två böcker, Den stora förnekelsen och Bankrupting Nature. Jag är nybliven ordförande i Romklubben, ledamot av bl a Vetenskapsakademien och Skogs- och Lantbruksakademien. Jag är också ordförande i Återvinningsindustrierna.

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Advertisements

Kapitel 7 – Alla har rätt till ett häftigt kök – kommunen betalar

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Alla har rätt till ett häftigt kök – kommunen betalar
Boo Östberg och Fredrik Sjöberg

”Gör din plikt, kräv din rätt” är en socialdemokratisk paroll från 1900-talets början. Bra, det kan vi ställa upp på. I nämnd ordning. Problemet är att ”din” och ”plikterna” bleknat bort. Försvunnit i ett ensidigt krav på ”din rätt” mot … Ja, mot vad då? Samhället, vad nu det är? I varje fall någon annan än jag själv.
Idag förväntas ”alla ha rätt till ett häftigt kök”. Kommunen betalar medan medborgarna förverkligar sig själva, konsumerar och bidrar till den eviga tillväxten.
Men vad händer när tillväxten nått sina gränser? När konsumtionen inte kan öka på grund av överuttag av näringsämnen och energi. När den så självklara välfärden inte längre kan upprätthållas. När den ersätts av ”förväntningarnas missnöje”. Klarar demokratin den utmaningen?
Dagens föräldrar, som står mitt i livet, skulle helst vilja lämna in barnen på förskolan kl 07.00 dagen de fyller ett år och hämta ut dem, artiga, utbildade och klara kl 16.00 den dag de fyller 16. Allt medan de förverkligar sig själva i sitt yrkesliv, tjänar ihop till lånen på fyramiljonersvillan med köksö och hemma-spa, de två bilarna, fritidshuset eller segelbåten, Thailandsresan över jul och nyår, sportlovet i Åre och sommarsemestern vid Medelhavet. För att hinna med behöver de gamla föräldrarna förstås också gömmas undan. Först i seniorboende, sedan med stöd av hemtjänsten för att sluta sina dagar på något äldreboende.
Visst, det är en tillspetsad och vulgär generalisering. Självfallet är det dagens föräldrar och övriga kommuninnevånare som betalar den skatt som ska finansiera den kommunala servicen. Men helst så lite skatt som möjligt. Gärna ingen alls. Vad skatten ska gå till varierar dessutom stort beroende på var man står i livet och vilka åsikter man har.
Men förväntningarna är stora – och de växer. På den enskilde att vara framgångsrik, på barnen, på lycka och på samhället. På att kommunen ska ta hand om de flesta vardagsbehoven.
Sverige placerar sig högt i välfärdsrankingen. Vi hör till de länder i världen som har de bästa levnadsförhållandena och väl förankrade demokratiska fri- och rättigheter. Det är resultatet av att vi under drygt hundra år har haft en demokratisk välfärds- och rättsstat med en god ekonomisk tillväxt. Det demokratiska styrelseskicket med utgångspunkt från folkviljan har varit ett effektivt sätt att få acceptans för hur de ökade ekonomiska resurserna ska fördelas.
I praktiken bygger det på att de politiska partierna vart fjärde år går till val med löften om olika reformer. Det röda laget försöker överträffa de blå, och vice versa, med de förmåner som man erbjuder medborgarna. Den som erbjuder mest vinner väljarnas gunst och valet.
Det har lett fram till att kommunen, landstinget eller staten tar hand om vardagen så att du kan jobba, konsumera och bidra till tillväxten. Den eviga tillväxten. Konsumismen. En förutsättning för att upprätthålla den så kallade välfärdsstaten. Där alla är trygga. Där inget ont kan hända. Där behoven är oändliga. Liksom förväntningarna.

Förväntningarnas missnöje
Redan på 1960-talet var Tage Erlander, socialdemokrat och ”Sveriges längsta statsminister” (1946–1969), medveten om att den ökande välfärden riskerade att leda mot en kravspiral på allt större samhällsinsatser. Han myntade begreppet ”förväntningarnas missnöje”.
Få var de som lyssnade då. Än färre förstod vad han sa. Varför skulle man göra det? Allt blev ju bara bättre och bättre under rekordåren på 1950-, 1960- och 1970-talen. Tillväxten var stark och tilltron till välfärdsstaten stor. Det pågick en omfattande utbyggnad av utbildningsväsende, hälsovård och andra välfärdssystem. Erlander förstod att i ett fattigt samhälle räckte det med att staten garanterade en låg grundtrygghet. Men i ett samhälle med ett allt mer ökande välstånd – med egnahem, bil, utbildning och hög levnadsstandard – ökade också beroendet av samhället vid sjukdom och arbetslöshet.

Den ohållbara kommunen
Evig tillväxt i en värld med begränsade resurser är per definition en omöjlighet. Förbrukas mer resurser än vad som återskapas är det bara en fråga om tid innan det tar stopp.
Alla levande system kännetecknas av några grundläggande funktioner: 1) de är avgränsade, 2) de tar upp energi och näring från och avger avfall i den omgivande livsmiljön, 3) de organiseras genom information samt 4) de är ändliga.
Detta gäller från den enklaste encelliga mikroben, flercelliga organismer och specialiserade organsystem som djur och människor till samverkan mellan individer med allt mer ökande komplexitet i grupper, organisationer och stater. En gräns kan utgöras av cellmembran, hud, ett staket, en Berlinmur eller mer abstrakta gränser som åsikter, värderingar, religioner etc. På samma sätt varierar organisations- och informationssystemen med livsformen: från cellens kemiska signalsubstanser, till normer, skriftliga PM och internet som organiserar grupper eller stater. Som bekant uppstår, lever och dör alla biologiska livsformer. En del existerar bara några sekunder medan andra lever i tusentals år. Likaså bildas grupper, organisationer och företag, de växer, mognar, åldras och dör. Detsamma gäller länder eller högkulturer som genom världshistorien sett dagens ljus, vuxit och brett ut sig, åldrats och dött.
Mänskligheten har funnits i ungefär 200 000 år (beroende på hur vi definierar mänsklighet). De första 190 000 åren levde vi som samlare och jägare och det hände inte mycket i vår utveckling. Vi uppgick till mindre än en miljon individer. Allt arbete gjordes med mänsklig muskelkraft. Men för 10 000 år sedan började antalet människor öka i allt snabbare takt. Övergången till jordbruk med djurkraft samt lite vind- och vattenkraft gav oss mer näring och energi. Vid Kristi födelse var vi några hundra miljoner. Nästan tvåtusen år senare, när vi stod på tröskeln till industriåldern, var vi en halv miljard. Vid mitten av 1700-talet var medellivslängden 35–40 år. Men det betyder inte att de flesta dog i den åldern. Många blev både 70, 80 och till och med 90 år även då. Den vanligaste dödsorsaken var infektionssjukdomar som tog en femtedel av alla barn innan de ens uppnått ett års ålder. Närmare hälften dog före vuxen ålder. Men så kom industrialiseringen. Den började i jordbruket med rationellare drift, nya produktionsmetoder och större produktionsenheter. Det ledde till att fler kunde äta sig mätta. Med bättre näringsstatus ökade motståndskraften mot infektioner och fler överlevde. Särskilt bland barn. Med ångkraften kunde än mer energi tillföras. Ekonomin utvecklades snabbt inom alla sektorer. I en kombination av kunskapsutveckling och folkbildning inom hygien samt förbättrad infrastruktur för avfall och avlopp, vatten- och matdistribution kunde dödligheten minska ännu mer och befolkningen ökade allt snabbare. I mitten av 1800-talet uppgick vi till en miljard människor. Redan på 1940-talet, innan vaccin och antibiotika kom till allmän användning, var infektionssjukdomarna nere på i stort sett samma nivå som idag. Så det är bonden och god samhällsplanering som ligger bakom att vi är fler som blir 80, 90 år idag. Inte medicinska framsteg. Och det är främst i början av livet vi har ökat medellivslängden.
De sista dryga hundra åren har mänskligheten gått in i oljeåldern och fullständigt exploderat till 7 miljarder individer. Under mänsklighetens 200 000 år räknar man med att det totalt fötts 100 miljarder människor. Det betyder att mer än var tjugonde människa som någonsin fötts lever nu. Mellan 1995 och 2003 föddes 1 procent av hela mänskligheten. Det är tillgången till billig fossil energi som olja, kol, gas och uran som möjliggjort denna utveckling.
Det mest avgörande för all överlevnad är alltså tillgången på näring. Utan livgivande energi kan ingenting existera, byggas upp, växa och utvecklas. Och ju mer högutvecklat och komplext liv desto mer näring och energi krävs ofta för att upprätthålla alla dess funktioner. Alla levande system hämtar sin näring ur omgivningen. En hållbar existens kräver att det finns en balans mellan uttaget av byggmaterial och energi samt det omgivande ekosystemets förmåga att omsätta restprodukterna – avfallet – och återskapa det till ny näring. Alltså ett fungerande kretslopp.
Listan är lång över kommuner med ambition om hållbar utveckling. Ofta heter det på de kommunala hemsidorna att ”Hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra förutsättningarna för kommande generationer att tillfredsställa sina behov”. Är det någon kommun som lever upp till detta? Nej, inte en enda. Så länge det inte återskapas lika mycket resurser som det förbrukas i ett mänskligt samhälle kan ingen kommun, land eller kultur vara hållbar. I längden. De flesta av oss ägnar ingen större eftertanke åt detta i vardagen. Möjligen när det kommer någon larmrapport om tillståndet i kommunen ropas det på att politiker måste ta ansvar. För våra äldre, för våra barn, för miljön och för en hållbar utveckling. Men snart har stormen blåst över, vardagen och ”business as usual” tar över. Alla återgår till den ”normala” konsumtionen, tillväxten och förväntningarna på ”ett häftigt kök!”.
Vi som lever idag har ett ”mind set” baserat på ständigt ökad tillgång till mer, fler och billigare insatsvaror och energi. Vi har aldrig fasat ut något energislag. Bara adderat nya energiformer med högre exergi (energi av högre kvalitet). Men det är inte hållbart. Vi lever i en fossildopad värld där en halv deciliter olja ger lika mycket arbete som en människa kan utföra på en dag. En full tank med bensin ger 1 000 energislavar och en bekväm resa. För en kcal mat på den västerländska tallriken har det gått åt 10 kcal fossilt bränsle. Bakom varje hundralapp döljer sig någonstans nästan en liter olja. De 85 miljoner fat olja som förbrukas varje dygn i världen motsvarar 250 miljarder människors dagsverken. Det betyder att vi idag på ett enda år med hjälp av olja släpat runt och byggt upp två till tre gånger så mycket som hela mänskligheten gjort under sina första 199 900 år (fram till för ungefär hundra år sedan).
Det är naivt att tro att politikerna ska fixa omställningen till ett hållbart samhälle. Utan att medborgarna tar sitt ansvar går det inte. Det är ju summan av varje enskild medborgares val och livsstil som avgör hur de gemensamma resurserna används.
Till att börja med är det medborgarna som väljer sina politiker. Okej, problemet är löst: det är bara för politikerna eller partierna att gå till val på att ”Vi vill skapa ett hållbart samhälle!”. Det låter ju jättebra. Men hur många röster ger det med en politik som i praktiken ger minskad (materiell) välfärd till ökad kostnad? Politiker som ingen röstar på får inte heller någon makt att förändra.
Även om politikerna skulle ”ta sitt ansvar” finns det ett inbyggt dilemma. I en demokrati är människors demokratiska fri- och rättigheter själva grunden för styrningen av en kommun. Det ger, genom lagstadgade rättigheter för den enskilde, en på gott och ont begränsad rådighet för kommunen att styra över medborgarna samtidigt som socialtjänstlagen ålägger kommunen ”det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver” (§ 1, 2 kap SoL). Så om man, i kraft av sina medborgerliga rättigheter och fria vilja, gjort fel val är det bara för ”den ohållbara kommunen” att betala – ekonomiskt, ekologiskt eller socialt.
En svensk kommun blir inte mer hållbar än vad medborgarna själva gör den till.

Vinter i välfärdslandet
En överväldigande majoritet av oss svenskar vill ha demokrati – folkstyre. Det är för de flesta självklart. Men demokratin är däremot inte självklar. Demokratin är alltid hotad. Det visar historien. Det finns ett inbyggt problem i varje demokratisk välfärdsstat där politiken är ett hot mot sig själv.
I varje valrörelse sockras det med fler förmåner från både höger och vänster. Men med fler förmåner följer också ökade kostnader. Kostnader som folket, det vill säga du och jag, ska bära. Till sist riskerar man att hamna i en överkonsumtion av förmåner och rättigheter som vi inte kan eller vill betala.
Demokratin uppstod i antikens Grekland men kollapsade på grund av en överkonsumtion av förmåner och excesser (överdrifter, utsvävningar) som inte kunde upprätthållas när man förlorade kontrollen över handeln och sina kolonier runt Medelhavet. Århundraden av krig följde.
Det tog 2 000 år innan demokrati på nytt dök upp i Europa, Nord- och Sydamerika. Men även i nutid har demokratier fallit. På 1970-talet föll välfärdsstaten Uruguay.
Uruguay, en välfärdsdemokrati? Jodå, de hade en väl utbyggd demokrati före oss i Sverige. Rösträtt för både kvinnor och män med långtgående sociala förmåner som allmän skola, sjukvård, pensioner etc. Men när exporten och ekonomin havererade kunde inte välfärden upprätthållas. Samhällsförmånerna hade förvandlats till folkliga rättigheter men politiskt gick det inte att backa systemet när man inte längre hade råd. Protester, uppror, våld och medborgargerillor fick demokratin på fall och förvandlade landet till en militärdiktatur.
Vinter i välfärdslandet är titeln på en bok av Elisabeth Langby. Den skrevs 1983 mot bakgrund av den svenska välfärds- och legitimitetskris hon såg var på väg och som sedan också slog ut i full blom på 1990-talet. Den offentliga sektorn hade svällt ut i en överkonsumtion som staten inte längre kunde finansiera och många blev arbetslösa. Vi hade bankkris och riksbankschefen Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent. Fastighetsbubblan sprack. Många tvingades sälja sina överbelånade hus och bostadsrätter. Sverige gick igenom ett ekonomiskt stålbad. Trots en tuff politisk retorik, när Ingvar Carlsson (S) sa att han ”såg ljuset i tunneln” och Carl Bildt (M) replikerade med att ”statsministern hade en nära-dödenupplevelse”, lyckades man genom flera överenskommelser mellan partier och över blockgränserna klara av krisen den gången. Men än idag finns det människor i Sverige som betalar på sina skulder från 1990-talet.
Langby menar att en välfärdsdemokrati är dömd att genomgå fem faser: 1) Då ett lands produktion, handel och ekonomi tar fart aggregeras ökade resurser. 2) När sedan de samlade resurserna täcker mer än befolkningens grundläggande behov som mat, värme och tak över huvudet växer sociala behov, kunskap och lärande, vilket leder till att demokrati införs. 3) Genom allmänna val konkurrerar de olika politiska initiativen om att erbjuda ökad levnadsstandard till befolkningen. Olika välfärdsförmåner införs. Med tiden blir förmånerna fler och fler. Man kommer till en punkt då förmånerna är så många och omfattande att drivkrafterna minskar, ineffektivitet, administration och byråkrati ökar, vilket leder till sjunkande produktion som i sin tur minskar möjligheterna till finansiering av systemet. 4) När så välfärdsstaten drabbas av ekonomisk nedgång på grund av exempelvis fallande priser, minskad export eller lågkonjunktur uppstår en finansieringskris. Man tvingas till neddragningar vilket leder till att människor drabbas. De tidigare förmånerna förvandlas till rättigheter och missnöjet tar fart. De politiska majoriteterna växlar, men ingen kan lösa problemen då den krympande ekonomin sätter gränserna. 5) Social oro sprider sig. Våldet tilltar då politikerna är oförmögna att upprätthålla legitimiteten för staten. Lag och ordning kan inte upprätthållas. I det maktvakuum som uppstår tar andra odemokratiska krafter över – polis, militär eller organiserad kriminalitet – varpå landet kollapsar.
Langby verifierar detta med exempel ur historien: antikens Athen (Grekland) 700–200 f.Kr. och Uruguay 1900–1973, och drar paralleller med utvecklingen i Sverige fram till 1990-talet. Vi klarade det i Sverige den gången. Men vad händer oss i Sverige, i Europa och hela den västerländska fossilberoende högkulturen när vi når Peak Oil – när produktionen inte kan möta efterfrågan och övergår i permanent nedgång hos energiresurserna – något som kommer att slå mot ekonomin och välfärden? Står demokratin pall?

tabell östberg sjöberg

Historien upprepar sig
Den finansiella härdsmältan i Grekland beror ännu en gång på kronisk överkonsumtion. Men människor ser inte eller vill inte se det. Det är någon annans fel. Och varför ska jag vara med och betala? Istället vandaliseras och bränns Athens gator i protest mot att regeringen tvingas dra tillbaka välfärdsförmåner – upplevda rättigheter – som inte längre kan finansieras.
Det ännu färre ser är att bakom den ekonomiska krisen ligger minskade tillgångar och ökade kostnader för energi som sätter gränserna för den eviga ekonomiska lånetillväxten som välfärdssystemen är så totalt beroende av för att kunna upprätthållas.
Samma sak gäller Spanien och Portugal, liksom de övriga länderna i den västerländska civilisationen.
Om demokratin står pall kan ingen svara på. Det kommer att visa sig i efterhand. Men att den kommer att ställas på prov kan vi vara alldeles säkra på.
Kanske kan vi klara det om vi kan inse att välfärd är bara svagt kopplad till tillväxt och överkonsumtion av prylar. Om människan bara är mätt, varm och trygg är det istället tid, lugn och samvaro som ger glädje, nöjdhet och meningsfullhet. Det vet vi ju alla. Egentligen.

Epilog – cirkeln sluts
Hur är det då i Uruguay idag? Jo, 1985 blev det åter en demokrati efter dryga tio års militärt förtryck av befolkningen. Det förefaller som om den nuvarande socialistiska regeringen har dragit slutsatsen, att om ett land ska kunna upprätthålla en demokrati krävs en hållbar utveckling ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Uruguay är på väg mot att bli ett land helt självförsörjande på energi.

Källor 

Berggren, H. Vi famlar vidare. DN.se 2010-05-07 http://www.dn.se/ledare/signerat/vi-famlar-vidare
Härén, F. Om kunskap. SVT (2007) http://www.youtube.com/watch?v=ohHNONAbheE

Ingvar, D & Sandberg, C G. Det medvetna företaget – om ledarskap och biologi. Timbro (1991)
Langby, E. Vinter i välfärdslandet. 1984
Palmgren, Lars. Uruguay ställer om. SR, P1-morgon, 19 nov 2012. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650 &artikel=5350364
UR Världen. Systemfel som hotar världen. Sveriges Utbildningsradio AB, 24 nov 2012. http://www.ur.se/Produkter/170919-Varlden-Systemfelsom- hotar-varlden

Om författarna
Jag är hälsovetare, generalist och entreprenör. Insikten om Peak Oil kom till mig runt millennieskiftet via aktiemarknaden. Mest förskräckande var upptäckten av samhällets totala okunskap på alla nivåer och bristande beredskap att hantera de genomgripande effekterna av minskande energitillgångar. Jag engagerade mig därför år 2008 politiskt i Centerpartiet. Tog också initiativet till Knivsta kommuns energistrategi med utgångspunkt från Peak Oil och driver nu ”Solar LEAF Plant” – min egen omställningsplan mot fossilfri odling.
Boo Östberg

Jag är civilingenjör och reservofficer. Blev varse Peak Oil och tillhörande problematik kring transporter och tillväxt efter att ha läst boken Twilight in the desert (Matthew R Simmons) våren 2006. Jag engagerade mig i kommunpolitiken år 2006 i Moderaterna för att påverka i energifrågorna. Är en av hjärnorna bakom Knivsta kommuns energistrategi och påbörjade 2008 en migration från det ”vanliga livet” till ett mer självförsörjande liv på en gård på landet. Fredrik Sjöberg

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.