Kap 15: Den gröna byggbranschens paradox – Pernilla Hagbert

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Den gröna byggbranschens paradox
Pernilla Hagberg

Alla sektorer i samhället står inför stora omställningar om vi ska möta målen för en hållbar utveckling. Detta gäller inte minst byggindustrin och bostadsbranschen. Till stor del baseras en expansion av bostadsbyggandet både på en konstant växande efterfrågan och på ett bokstavligt talat växande byggnadsbestånd. Man menar att det med energieffektivisering och ny teknik går att minska bostadssektorns miljöpåverkan. Genom att sätta sin tilltro till ”grön tillväxt” missar man dock ett helhetsperspektiv och chansen att radikalt förändra hur vi skapar hållbara boendemiljöer.

Ett grönt samhällsbygge
Hur bygger vi ett samhälle där allt knappare resurser ska delas mellan allt fler i en växande värld? Strategin har länge varit att lägga beslag på så mycket som möjligt i form av mark och naturresurser för att bygga ”den goda staden”. Detta är inte bara kortsiktigt utan bortser också från såväl rättviseperspektiv som ekologiska begränsningar i en allt mer polariserad bostadsmarknad.

Begreppet hållbar utveckling används idag brett och har kommit att innefatta en rad olika tolkningar; alltifrån politiska, emotionella eller religiösa innebörder till olika pragmatiska tillvägagångssätt för att möta utmaningarna med en global utveckling inom definitiva ekologiska ramar. Dagens politiska diskussion fokuserar i allt högre grad på att kombinera en önskan om tillväxt med miljöbevarande och samhälleligt välstånd. I byggbranschen återfinns samma tankar i termen ”grönt byggande”, där en expansion av marknaden ses som en förutsättning för övergången till minskad resursanvändning och hälsosammare boendemiljöer. Minst sagt paradoxalt om man med detta menar en absolut reducering av miljöpåverkan och inte bara en relativ förbättring.

Både på lokal och global nivå baseras målet om en socialt och miljömässigt god förvaltning på att samtliga sektorer verkar för detta. Byggbranschen – och en stor mängd stödjande sektorer – bidrar väsentligt till den miljöförstörelse och resursutarmning som det moderna samhället står för. Därutöver har den byggda miljön betydande sociala och ekonomiska konsekvenser (Sev, 2009). I kontrast till detta framträder en växande medvetenhet inom branschen, något som speglas i ett till synes ökat investeringsintresse för hållbart bostadsbyggande.

Framförallt diskussionen kring just ”hållbart” eller ”grönt” byggande antyder en tro på att det går att bygga bostäder med en lägre inverkan på global klimatförändring (Lovell, 2004). Antagandet att framtiden är urban ifrågasätts sällan, och istället går idén om den hållbara, täta staden på export. En minskad miljöpåverkan anförs parallellt med krav på ökad tillväxt. Detta genom kontinuerlig urban exploatering samt en växande marknad för eko-effektiva produkter och processer. Att främja ett marknadsdrivet miljömässigt bostadsbyggande är dock kantat av hinder när olika intressen och perspektiv kolliderar.

En paradoxal väg
Det finns en omedelbar motsägelse i att påstå sig vilja bevara till exempel ekosystemtjänster samtidigt som man försöker utveckla konsumtion inom bostadssektorn, om ”utveckla” i detta sammanhang är synonymt med att öka (vilket påpekas av bland andra Huesemann & Huesemann, 2008). Bostadsbranschen bidrar i form av arbetsgivare och samhällsbyggare till vad som räknas som produktivitet och stärkt regional utveckling. Detta innebär dock också att branschen måste spela en aktiv roll när det gäller att etablera en hållbar, rättvis bostadsmarknad samt att skapa socialt kapital (Jensen et al., 2012), bortom monetär avkastning.

Tron på att teknologi kan lösa alla nuvarande och framtida problem och att ekonomisk tillväxt kan frikopplas från resursanvändning och avfallsgenerering är speciellt stark inom byggbranschen. Det samhällsansvar som berör komplexa frågor såsom rättvisa, medborgarinflytande och stärkandet av sociala relationer är mycket svårare att fastställa och därmed utvärdera i en kvartalsrapport.

Ekonomisk tillväxt kan kort och gott ses som en ökning i ekonomisk aktivitet, vilket i sin tur ofta av slentrian anses vara en förutsättning för en förbättrad välfärd. Eller i det här fallet, skapandet av bättre, ”grönare” levnadsmiljöer. Utifrån detta har ekonomisk tillväxt – om än ett medel för att förbättra välfärden – kommit att bli ett mål i sig självt. Denna förvirring mellan medel och mål har resulterat i en minst sagt paradoxal situation. Å ena sidan så görs ansträngningar för att reducera materialflöden och miljöpåverkan inom byggbranschen. Å andra sidan används BNP fortfarande som en representation för välfärd och livskvalitet. Detta antyder ett upplevt behov av fortsatt ekonomisk tillväxt och därmed även en drivkraft för en ökad resursutvinning. Det finns en tydlig konflikt mellan målet ekonomisk tillväxt inom branschen och målet att bevara eller förbättra jordens miljöförutsättningar. Den allmänna lösningen på denna paradox ges i effektivisering.

Kritiker av en tillväxtbaserad hållbar utveckling menar att enbart effektivitet och teknologi inte är tillräckligt för att lösa nutida och framtida utmaningar (Huesemann & Huesemann, 2008). Exempelvis pekar Graham Turner (2008) på att historiska data de senaste 30 åren antyder att världen för närvarande utvecklas enligt ett ”business as usual”-scenario och att detta kommer leda till en kollaps av systemet ungefär halvvägs in på 2000-talet. Dagens tillväxtstrategier erkänner helt enkelt inte att ändliga och absoluta ekologiska begränsningar innebär begränsningar även för tillväxt. Därmed missar man behovet av en radikal förändring av människors krav på jordens resurser, där våra boendemiljöer utgör en nyckelfråga.

Bostadsutveckling
Den generella utvecklingen under 1900-talets andra hälft ledde till en högre bostadsstandard per capita, räknat i såväl yta som materiell standard och komfort. Med en nuvarande trend av minskande hushållsstorlekar, stora ytor per capita och en önskan om högre standard ökar det individuella resursbehovet. För singelhushåll innebär detta i flera avseenden en större resurs- och energiförbrukning jämfört med de hushåll där funktioner delas av flera.

Kopplat till den i stort ideologiska diskussionen kring trångboddhet, boendeyta, material, utrustning i hemmet och infrastruktur, har bostadsutvecklingen varit en fråga för regler och normer inom branschen det senaste århundradet. Detta har självfallet lett till stora förbättringar avseende hälsa och miljö, men har inte alltid varit okomplicerat i framställningen som ”progression” från Lubbe Nordströms Lort-Sverige, via miljonprogram till teppanyakihällar. Uppenbart i bostadsmarknadens fluktueringar är även att föreställningen om bostadsutveckling inte bara relaterar till en fortsatt förbättring av boendemiljöer. Det inbegriper också spekulation i bostaden som en vara likt andra. Den senaste ekonomiska turbulensen belyser det ömsesidiga beroendet mellan finanssystem och bolånestrukturer. Bostaden som mänsklig rättighet hamnar i dessa sammanhang naturligtvis i skuggan, men även de miljömässiga följderna av dagens spekulativa ”idealhem”. Graden av hushållens skuldsättning i relation till disponibel inkomst har ökat i alla de nordiska länderna under de senaste två årtiondena, med stigande reella och nominella bostadspriser (Boverket, 2010). I Sverige har produktionskostnaden per kvadratmeter för lägenheter i flerfamiljshus samtidigt nästan fördubblats under det senaste decenniet (SCB, 2012).

Att bygga hållbart
Genom förbättrad byggpraxis söker bostadsbranschen minska sin miljöpåverkan och förväntas ta ett större socialt ansvar. Att gå bortom tekniska lösningar anses allt mer relevant och borde vara en viktig, om än ofta förbisedd, uppgift i ett industriperspektiv där hållbarhetsåtgärder idag främst rör ”clean-tech” och eko-effektivitet såväl i byggprocessen som i färdigställda bostäder (Jensen et al., 2012).

En viktig komponent i utvecklingen av hållbara praktiker i hemmet är att se hushåll inte bara som enheter eller konsumenter, utan också som aktiva subjekt och bidragande aktörer (Strengers, 2009). På så sätt möjliggörs också utvecklingen av ett starkare socialt kapital.

Ansvaret att förklara hur ekvationen ska lösas med ”grönt byggande” ligger till stor del på byggbranschen, som bidrar till produktiva sektorer och tillväxt men också till resursutarmningen. Bostadssektorn exemplifierar den generella paradoxen med att upprätthålla livsuppehållande resurser samtidigt som man försöker utveckla – i betydelsen expandera – konsumtionen inom bostadsmarknaden.
Med kommunala och nationella riktlinjer som framförallt verkar för minskad energiförbrukning har byggindustrin svarat med nya produkter och processer för energieffektivt byggande. Bortsett från generella bekymmer kring rekyleffekter (ökad effektivitet ger lägre kostnader som leder till ökad konsumtion) är de till stor del missriktade. En ny studie visar att den mest signifikanta faktorn för utjämnandet av energianvändning i norska hushåll under de senaste två decennierna är den långsammare ökningen av bostadsyta per capita, jämfört med de föregående 20 åren (Hille et al., 2011). Även om satsningar på energieffektivisering har bidragit till viss del, är det faktum att den totala bostadsytan inte växer i samma takt som befolkningen en huvudsaklig förklaring. Underliggande faktorer såsom demografiska förändringar, ökade boendekostnader och skiftande boendepreferenser anges ligga bakom denna trend. Detta pekar igen på att branschens medel, eller till och med mål, i strävan efter hållbarhet baseras på en skev befintlig systemförståelse, inte en vilja att mer eller mindre radikalt förändra förutsättningarna för hur vi bygger bättre boendemiljöer.

Från ett hållbart stadsplanerings- och boendeutvecklingsperspektiv framstår kvalitativa, attraktiva och smarta ytor, där funktioner – och därmed även energi- och resursförbrukning – delas snarare än individualiseras, som nödvändiga. Detta för att utmana trenden med större bostadsytor, högre materiella anspråk samt en ökande andel singelhushåll. Hinder för detta kommer från flera sidor. Vinstmaximering i en allt dyrare byggprocess innebär att byggherrar inte anser att de har råd att bygga ytor som inte direkt kan hyras ut eller säljas. Från ett energiperspektiv anses en fördelning av resursförbrukning per lägenhet vara i linje med ekologisk modernisering. Man försöker då undvika att värma upp delade utrymmen med en mer odefinierad känsla av ägandeskap, där energi- och resursförbrukning inte belastar enskilda lägenheter.

Slutligen
Försäljningen av ”gröna” eller ”miljövänliga” bostäder förlitar sig på en retorik där man påstår sig möjliggöra en hållbar livsstil utan att radikalt utmana det nutida resursintensiva boendeidealet. Om de miljövänligt annonserade konceptboenden som produceras bebos glest per kvadratmeter, eller byggs långt ifrån service och kollektivtrafik, kan den totala miljöpåverkan fortfarande vara likvärdig eller högre än för en konventionell byggnad.

Möjligheter att bygga bostäder som ökar det sociala kapitalet, utan att bidra till en ökad konsumtion inom bostads- och hemmarknaden, ligger i lokalt engagemang, hemkänsla och kollektivt resursanvändande till skillnad från individualiserade och decentraliserade resurser och funktioner. Ett viktigt verktyg för att nå de boende är upplåtelseformen och de finansieringsmekanismer som tillhandahålls. Alternativa boendeformer och finansieringsstrukturer kan användas för att stödja resurseffektivt boende och stimulera lokalt engagemang. Ett alternativ återfinns i till exempel kooperativa hyresrätter och byggemenskaper. I Sverige är dessa typer av projekt fortfarande relativt få. Ett sätt att möta ett ökat tryck och högre krav kan vara att möjliggöra grupperingar och skapandet av forum för samarbete, där byggherrar och boendegrupper engagerar sig från ett tidigt skede i byggprocessen.

En paradox finns även i att stora ”gröna” projekt gagnar byggjättarna och tränger ut mindre byggföretag. De senare skulle kunna arbeta närmare grannskapet och bidra till en mångfald i arkitektoniskt uttryck, byggnadstypologi, lägenhetsstorlekar, upplåtelseformer och boendegrupper. Branschen måste kunna tillhandahålla bostäder utan att avsevärt öka materialflöden, ta in fler ändliga resurser eller producera mer avfall än vad naturen kan ta upp. Exempel finns i ”cradle to cradle-system”, utökade satsningar på smart renovering av vårt stora befintliga bostadsbestånd eller omställning till tjänstebaserade lösningar som är arbetsintensiva, men där nya materialtillskott kan minimeras. Här behöver mycket göras, och det krävs fler företag som vågar satsa på att bygga upp dessa system.

För att uppnå goda lösningar inom bostadssektorn behövs ett helhetsperspektiv på hållbar utveckling, där sociala och kulturella dimensioner inkluderas. Detta måste också innefatta ett systemtänkande på olika nivåer för att minimera rekyleffekter och förhindra att enskilda intressen motverkar en god helhetslösning. Det finns ett behov för en justering mellan hur industri, politik och marknad upplever bostadsutvecklingen och vad som verkligen är hållbart. Detta går bortom det nutida resonemanget kring effektivitet och skulle flytta fokus till vad som är lämpligt, tillräckligt eller helt enkelt ”lagom”. Kanske ett nytt modeord att integrera i ett hållbart samhällsbyggande, bortom gröna illusioner?

Referenser
Boverket (2010). Bostadsmarknaderna i Norden och regionalt.
Karlskrona: Boverket.
Hille, J., Simonsen, M., & Aall, C. (2011). Trender og drivere for
energibruk i norske husholdninger. Rapport til NVE. Sogndal:
Vestlandsforsking.
Huesemann, M. H., & Huesemann, J. A. (2008). Will progress
in science and technology avert or accelerate global collapse?
A critical analysis and policy recommendations. Environment,
Development and Sustainability, 10(6), 787-825.
Jensen, J. O., Jørgensen, M. S., Elle, M., & Lauridsen, E. H.
(2012). Has social sustainability left the building? The
recent conceptualization of ”sustainability” in Danish
buildings. Sustainability: Science, Practice, & Policy, 8(1), 94-105.
Lovell, H. (2004). Framing sustainable housing as a solution
to climate change. Journal of Environmental Policy & Planning,
6(1), 35-55.
SCB (2012). Bostads- och byggnadsstatistisk årsbok 2012.
Örebro: SCB-Tryck.
Sev, A. (2009). How can the construction industry contribute
to sustainable development? A conceptual framework.
Sustainable Development, 17(3), 161-173.
Strengers, Y. (2009). Bridging the divide between resource management and everyday life – Smart metering, comfort and cleanliness. Doktorsavhandling. Melbourne: RMIT University.
Turner, G. M. (2008). A comparison of The Limits to Growth
with 30 years of reality. Global Environmental Change, 18(3),
397-411.

Om författaren (skrivet 2013)
Som utbildad arkitekt jobbar jag för närvarande som doktorand vid institutionen för Arkitektur på Chalmers. Projektet jag är del av utvecklar framtidens hem i en globaliserad era, där fokus ligger på ny teknologi, material och strukturella/rumsliga lösningar som på ett radikalt sätt minskar resurs- och energianvändandet. Min forskning undersöker begreppet hem i förhållande till ett allt mer påtagligt globalt resursperspektiv, med syftet att utveckla och förmedla kunskap som bidrar till skapandet av (mer) holistiskt hållbara levnadsmiljöer. Mycket av mitt arbete och intresse rör miljö- och rättviseaspekter på hur vi bygger, samt design som aktivism.

Alternativa byggprocesser och bostadsfrågor har präglat mina tidigare erfarenheter. Detta har allt mer övergått i ett ifrågasättande av det paradigm inom byggindustrin och just bostadssektorn som fortsätter att förespråka marknadsmässiga lösningar på de stora samhällsproblem industrin själv haft stor del i att skapa och eskalera.

Pernilla Hagbert

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Advertisements

Kap 14: Vi låter det ske framför våra egna ögon – Pär Holmgren

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Pär Holmgren
Vi låter det ske framför våra egna ögon

Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop. Tre ”e” som påverkar varandra. Tre ”e” som är beroende av varandra, framför allt så länge vårt samhälle sitter fast i beroendet av fossil energi. Antagligen är de många kopplingarna mellan dessa tre ”e” just nu som tydligast i Arktis.

För bara tio till tjugo år sedan var den globala uppvärmningen och klimatförändringarna främst teorier om vad som skulle kunna hända i framtiden. Den framtiden är redan här. Klimatet förändras på jorden och konsekvenserna syns tydligast i Arktis – just nu!

Den pågående ekonomiska krisen är i sig ett tecken på en obalans. Den är kanske kulmen på den ofrånkomliga baksidan av en tillväxtekonomi som inte tar hänsyn till utarmning av jordens resurser och som inte sätter värde på de ekosystemtjänster som är grunden för vår ekonomi och vårt samhälle. Den obalansen är just nu allra tydligast i Arktis.

2012 års största nyhet
Hösten 2012 inledde jag ibland mina föreläsningar med att fråga åhörarna vilken de tyckte var årets hittills största nyhetshändelse – och då främst vad de trodde skulle vara den viktigaste händelsen under året när man någon gång i framtiden tittar tillbaka på år 2012. Jag fick lite olika svar beroende på publik och även beroende på vad som just då stod på löpsedlarna. Valet i USA och orkanen Sandy var nog de vanligaste svaren, och när det gällde total uppmärksamhet i media även OS i London. Vad jag själv trodde skulle betraktas som den viktigaste händelsen under året berättade jag inte förrän mot slutet av min föreläsning. Men det jag tänkte på var den rekordsnabba avsmältningen av havsis i Arktis, och då inte minst de följdverkningar som den kan leda till, något som vi antagligen inte kan se konsekvenserna av förrän om flera årtionden.

Till för bara några år sedan var det nästan ingen klimatexpert som trodde att avsmältningen av havsis i Arktis skulle kunna gå så snabbt. Klimatsystemet i Arktis verkar vara betydligt känsligare än vad forskarvärlden och klimatmodellerna tidigare trott. Sommartid kan mycket väl så gott som all havsis vara borta redan under det här årtiondet. Läser vi den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel, från 2007, ska det snarast ske i slutet av det här århundradet.
Fortfarande i mitten av april 2012 var utbredningen av havsis nära den normala, vilket under det senaste årtiondet varit en mycket ovanlig händelse. Men efter det smälte isen rekordsnabbt. Och det är inte så konstigt, för även om utbredningen under våren var relativt stor så var det över stora områden endast en tunn is som smälte snabbt redan under försommaren. En av de mest skrämmande processerna i Arktis är att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren.

Den 16 september uppmätte National Snow and Ice Data Center endast 3,4 miljoner kvadratkilometer havsis, vilket med stor marginal är ett nytt bottenrekord sedan 1979, då man började med noggranna satellitmätningar av isen. Det tidigare lägsta värdet, från 18 september 2007, var 4,2 miljoner kvadratkilometer.
Jämför man med referensperioden 1979–2000 har så gott som hälften av sensommarens havsis försvunnit, vilket i sin tur leder till ökad risk för självförstärkande återkopplingar i klimatsystemet och en accelererande uppvärmning.

Just i Arktis verkar de riskerna vara extra stora. När isen smälter friläggs mer mörkt hav, som i stället för att reflektera solstrålningen, kan absorbera energin, vilket gör att det blir ännu varmare och att ännu mer is smälter. Metanet på havsbotten i Arktis riskerar att börja läcka upp i atmosfären. Då metan är betydligt kraftfullare som växthusgas än koldioxid leder det till att uppvärmningen kan förstärkas, även om utsläppen från mänskliga aktiviteter skulle upphöra. En orsak till den snabba minskningen av is under sommaren 2012 var ett intensivt lågtryck med hårda vindar i början av augusti. Det är ovanligt med så kraftiga lågtryck i Arktis. Klimatförändringarna behöver inte leda till att lågtrycken blir fler i området, men däremot kan de öppna och relativt varma vattenytorna ge extra energi till de få lågtryck som berör Arktis.

Men det är som sagt inte bara utbredningen av havsisen som minskat snabbt. Tittar vi i stället på isens volym har det gått ännu snabbare. Fortfarande i inledningen av 1990-talet var den årliga minimala volymen av havsis, i mitten av september, i storleksordningen 15 000 kubikkilometer. Sedan dess har den minskat till cirka 3 500 kubikkilometer i september 2012. Det är fortfarande mycket is, lika mycket som om hela Sverige skulle ligga under ett istäcke på cirka 8 meter. Men fortsätter avsmältningen kan sommarisen alltså vara så gott som helt borta redan inom de kommande tio åren.

Att isen försvinner leder i sig dessutom till en självförstärkande återkoppling. Så länge vattnet är istäckt kyls det, beroende på salthalten, ner till nollgradigt eller någon minusgrad. Men när isen är borta blir havsvattnet snabbt varmare, vilket i sin tur leder till att det, på hösten, tar längre tid för ny is att bildas, och då blir nyisen som bildas den vintern tunnare än tidigare år, och smälter sedan undan ännu tidigare på försommaren året därpå. Det här är verkligen en ond cirkel, och processen kallas ibland för ”The Arctic Death Spiral”.

Under sommaren 2012 kom även skrämmande rapporter från Grönland. Summit, som ligger på toppen av inlandsisen, hade plusgrader fyra dagar i rad i mitten av juli vilket är mycket ovanligt. På somrarna smälter normalt som mest omkring 50 procent av Grönlandsisens yta, men vid det här tillfället förekom is- och snösmältning på upp till 97 procent av ytan. Frågan är om vi får uppleva några fler ”normala somrar” i Arktis.

Den allvarligaste återkopplingen
Trots att vi nu ser de stora och snabba förändringarna i Arktis låter vi det ske framför våra egna ögon. Jag gissar att man om bara några årtionden kommer säga att vi, i början av 2010-talet, hade vår sista chans att undvika de allvarligaste konsekvenserna av klimatförändringen. Om vi nu hade sett stora globala utsläppsminskningar, om vi nu hade kommit överens om ett stopp för utvinning av olja i Arktis och oljesand i Kanada och om vi nu hade fått de länder i världen som fortfarande sitter på stora kolreserver att inte öppna några nya kolgruvor, då hade vi förhoppningsvis kunnat klara av det så kallade tvågradersmålet. Kanske hade vi till och med haft en teoretisk möjlighet att hålla den globala uppvärmningen under en och en halv grad. Men vi tog inte den chansen. Vad ska framtida generationer säga om oss 1900-talister?
Ska de se på oss som generationen som å ena sidan lyfte fram klimatfrågan, men å andra sidan misslyckades med att sätta in den i ett större sammanhang? Vi måste bli bättre på att koppla ihop klimatfrågan med globala resursfördelningsfrågor. Ekonomi, energi och ekologi hänger ihop på flera olika sätt. Och kanske är det just nu i Arktis som det här blir som allra tydligast.

Den allra allvarligaste återkopplingen i klimatsystemet står antagligen vi människor själva för, eller rättare sagt vår girighet och vår oförmåga att knyta ihop dessa tre stora och viktiga ”e”.
I takt med att havsisen försvinner i Arktis blir det nu möjligt för de stora oljebolagen att ta upp mer fossil energi, och just sensommaren 2012 gjordes de första allvarliga försöken. Även om de försöken inte lyckades lär de följas av fler. Ju mer av isen som försvinner och ju längre perioder som stora områden ligger isfria desto större är sannolikheten att något oljebolag lyckas med att ytterligare dränera de fossila lagren. Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis. Det hjälper inte vad du och jag gör som individer – så länge det tas upp mer fossila bränslen ur jordskorpan kommer någon att elda upp oljan, naturgasen eller kolet, och därmed kommer växthuseffekten att fortsätta förstärkas och den globala uppvärmningen att fortsätta.

Anledningen till att borrningarna är tillåtna är så klart vårt stora beroende av den fossila energin, och då inte minst för att vårt ekonomiska system är beroende av billig energi som smörjmedel för att hjulen bokstavligen ska snurra snabbare.

Innebär det då att de ekonomiska hjulen måste gå i baklås för att utsläppen av växthusgaser ska minska? Nej, det handlar inte om huruvida vi kan ha tillväxt eller inte. Det handlar snarare om hur vi definierar tillväxt. När jag är ute och föreläser om klimatförändringarna har jag vid flera tillfällen fått frågan om man ska välja en närproducerad icke ekologisk tomat eller hellre äta en ekologisk tomat som importerats. Mitt svar brukar oftast vara: ”Ät en morot i stället!” Det är nog ungefär likadant med debatten kring tillväxtekonomin.

Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis. Visst, vi kan antagligen på olika sätt hålla det nuvarande ekonomiska systemet flytande, exempelvis genom att pumpa in ännu mer lånade pengar, men det lär bli allt krångligare och även det leda till negativa följder för många människor – inte minst på längre sikt. Det är inte bara en stor ekologisk skuld som vi vältrar över på nästa generation, det är även en snabbt växande ekonomisk skuld.

Om vi försöker lösa de ekonomiska kriserna genom att främst sträva efter att återställa den tidigare ordningen, kommer vi fortfarande ha det grundläggande problemet kvar. Lappa och laga lite på utsidan hjälper sällan något som är trasigt inuti.

Så länge vårt samhälle tillåter, och i princip även uppmuntrar, en livsstil som överförbrukar naturens resurser kommer det grundläggande hållbarhetsproblemet bara att växa. Det kommer att visa sig på olika sätt, vid olika tidpunkter och i olika delar av världen. Och även om kriserna inledningsvis kanske främst drabbar ”andra” behöver vi inse att vi alla är en del av jorden, en del av livet på planeten, och inte minst del i en allt mer globaliserad värld. Vi kommer inte att utveckla en långsiktigt hållbar och fredlig värld förrän fattigdomen och andra sociala orättvisor är borta – överallt.

Därför behöver vi i den så kallade rika världen ta ett större ansvar. Vi är nu drygt sju miljarder människor på jorden, och vi förväntas i slutet av 2020-talet passera åtta miljarder. Så många människor kan inte leva på det sätt som de flesta i Sverige och övriga Europa gör. Naturresurserna räcker inte till det. Om vi ”rika” inte inser att vi behöver göra vissa förändringar och omprioriteringar anser vi indirekt att andra människor inte ska få möjligheten att komma ikapp oss.

Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt, stor ekonomisk tillväxt, under lång tid framöver, för att kunna investera i skolor, sjukvård, infrastruktur och liknande samhällssatsningar som vi i Sverige och stora delar av den västliga världen genomförde under 1900-talet. Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan …

Verkligheten kommer ikapp oss
Samhället måste bli bättre på att se helheten och lyfta blicken. Vi kan inte bara titta på de problem som vi ser här och nu. Vi behöver även bli bättre på att undvika framtida problem. Den typ av utmaningar som mänskligheten står inför under detta århundrade har vi människor ingen tidigare erfarenhet av. Det är därför inte alls konstigt att vi har så svårt att ta tag i utmaningarna – och att ta dem på tillräckligt stort allvar. Men – trots vår oerfarenhet måste vi hantera frågorna. Det går inte att förhandla med ”Moder Jord” och naturlagarna. Vi människor måste inse att vi behöver anpassa oss efter förutsättningarna och de begränsade resurser som finns på vår planet.

Om vi blir bättre på att förutse framtida problem ökar dessutom möjligheterna att undvika dem. Agerar vi först när de olika kriserna är här, och om vi inte inser sambanden mellan de ekonomiska kriserna, resurskriserna och de olika miljöproblemen, minskar snabbt våra möjligheter till bra lösningar. En sjukdom kan vara enkel att bota i ett inledningsskede, men den kan också vara svår att upptäcka och lätt att förneka. Ju längre sjukdomsförloppet fortgår desto lättare blir det att upptäcka sjukdomen, men den kan också bli allt svårare att bota, och till slut kanske det inte finns något botemedel.

Den grundläggande sjukdomsdiagnosen för vårt samhälle är kanske själva det ekonomiska system som vårt samhälle är byggt på. Det är lätt att titta i backspegeln och konstatera att det, framför allt efter andra världskriget, har gått mycket bra för oss i den rika delen av världen. Det är även lätt, för den som vill, att dra slutsatsen att den framgången beror på den ekonomiska tillväxten. Men vi tittar då tillbaka på en värld där resurserna räckte till alla (i den rika världen) och man kunde teoretiskt betrakta världen som oändligt stor med aldrig sinande naturresurser och med ekosystem som för alltid skulle klara att ta hand om de restprodukter och sopor som vårt samhälle producerade. Nu börjar verkligheten komma ikapp oss, och det märks allt tydligare att vi inte lever på ett oändligt stort jordklot. En mängd problem av olika karaktär dyker upp. Det är ingen tillfällighet att så många stora globala kriser inträffar nu under inledningen av det här århundradet. Det är dags att inse att de hör ihop – och att vi själva har skapat själva grundproblemet.

De markanta natur- och klimatförändringar som skedde i Arktis sommaren 2012 lär tyvärr upprepas och förvärras under kommande somrar. Kanske får det fler av oss att inse allvaret. Kanske medför det att vi till slut blir tillräckligt många människor i världen som tycker att hållbarhetsfrågorna är tillräckligt viktiga för att kräva en tillräckligt stor förändring av vårt samhälle och därmed även en förändring av vårt ekonomiska system. Det kommer aldrig vara för sent att göra så mycket som möjligt!

 

Om författaren
Efter 20 år som meteorolog på SVT har jag sedan 2009 arbetat heltid med hållbarhetsfrågor, och då främst klimatförändringarna. Före TV-karriären var jag kortvarigt anställd som meteorolog i försvaret, för att sedan forska och undervisa vid Uppsala universitet, där jag 1993 tog en licentiatexamen. TV-karriären började som inhoppare i SVT:s regionala nyheter ABC 1988 och utökades sedan till heltid 1993, i samband med att morgonnyheterna började sändas. Från mitten av 1990-talet till 2007 var jag chef över SVT:s väderredaktion. 2011 utsågs jag till hedersdoktor av Uppsala universitet, där jag nu under de senaste åren återigen undervisat. Jag är författare till ett tiotal böcker, bland annat Mat & klimat och Meteorologernas nya väderbok samt läroböcker om väder och klimat. 2010 startade jag det egna bokförlaget Pärspektiv, där mina barnböcker om ”Torsten” har getts ut. Pär Holmgren

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 13: Hållbarhetens vetenskap och politik

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Hållbarhetens vetenskap och politik
Anne Jerneck

Klimat, miljö och hållbar samhällsutveckling är viktiga politiska och vetenskapliga utmaningar såväl globalt som lokalt. Ödesfrågan gäller hur vi hanterar fattigdom och fördelning samtidigt som vi begränsar klimat- och miljöförändringar och anpassar samhället till extrema väderförhållanden, en annalkande temperaturhöjning och stigande havsnivå (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Vetenskapen har slagit fast att det finns givna begränsningar för hur vi kan utnyttja planetens resurser och ekosystem (Haines-Young, Potschin et al. 2006; Rockstrom, Steffen et al. 2009). Trots det har idén om att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att lösa klimat-, miljö- och resursproblem etsat sig fast i den politiska retoriken. Vad gäller ekonomi kan vi urskilja två nästan diametralt motsatta synsätt – ekologisk modernisering som förespråkar fortsatt ekonomisk tillväxt på ekologisk grund (Mol and Spaargaren 2000; Jänicke 2008) i kontrast till nedväxt som förespråkar en radikal omläggning av samhället mot minskad total resursanvändning (Latouche 2009; Kallis 2011). Egentligen är det inte tillväxten i sig som är problemet utan snarare vilka resurser den tar i anspråk, hur den hanterar restprodukter (avfall och utsläpp) och vad den erbjuder i form av fördelning. Forskningen tyder på att samhällen med jämnare fördelning har högre livskvalitet vilket ju är en viktig aspekt i varje diskussion om hållbarhet (Guimarães 2012). I tider av klimatförändring är en ekonomi baserad på förnyelse181 .. Håll barhetens vetenskap och politik bar energi att föredra, men även detta har sina sidor om produktionen av biobränsle tränger undan småbönder från jordbruksmark, särskilt i Afrika, eller konkurrerar med livsmedelsproduktionen i en värld där en miljard människor upplever svält. Politik för hållbar utveckling innebär att samhällsapparaten vidtar konkreta åtgärder såsom handel med utsläppsrättigheter, klimatkompensation eller avtal om utsläppsbegränsningar. På miljöområdet finns det flera internationella överenskommelser för att minska utsläpp, dels ett avtal om att minska utsläpp som orsakar försurning, dels Montrealprotokollet om att minska utsläpp som förstör ozonskiktet. Och på klimatområdet finns FN:s klimatkonvention från mötet i Rio 1992. Men det är långt kvar. Ur ett internationellt, intersektionellt (klass, kön, etnicitet, ålder, etc.) och intergenerationellt perspektiv finns det otaliga hinder i arbetet med hållbar samhällsutveckling. I Agenda 21 från Riomötet 1992 är lokalt förankrat miljöarbete en viktig grundbult, men ibland riskerar lokala prioriteringar att bli ett hot mot själva målet att globalt skydda de livsuppehållande ekologiska systemen för att säkra framtida generationers utvecklingsmöjligheter. I takt med teknologisk förnyelse och ekonomisk tillväxt ökar efterfrågan på billiga konsumtionsvaror, men ökar gör även avståndet mellan konsumtion å ena sidan och produktion och miljöbelastning å den andra sidan. I många produktionsländer är arbetsförhållandena undermåliga, och tillverkningen orsakar föroreningar, överutnyttjar resurser och ger stora utsläpp av växthusgaser vilket inte noteras i konsumtionsländernas statistik. 182 .. Anne Jerne ck I Sverige däremot skulle få konsumenter acceptera att en skofabrik i hemkommunen tillverkar billiga skor med hjälp av minderårig arbetskraft som förvägras skolgång; att underbetald personal arbetar tolv timmar om dagen alla veckans sju dagar för att möta efterfrågan; eller att fabriken förorenar vattendrag och närliggande havsvikar med giftigt avfall. I det här kapitlet belyser vi hur tvärvetskapliga forskare arbetar med liknande problematik. Hållbar utveckling i politik och forskning Hållbar utveckling har diskuterats internationellt och nationellt i flera decennier, och mer än hundra definitioner är i omlopp. Den vanligaste är att nuvarande generationer ska kunna tillfredsställa sina behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att göra detsamma (WCED 1987). Men Brundtlandkommissionens politiska vision är nästan omöjlig att konkretisera i tid och rum. Den banar väg för motstridiga krav och önskemål, och det är svårt att enas kring begreppet ”behov” även om det finns en miniminivå för intag av mat och vatten; skydd mot väder, våld och sjukdomar; tillgång till utbildning och anständigt arbete till rimlig lön; rättsskydd; socialt umgänge; etc. FN:s millenniedeklaration har en konkretare definition som betonar att alla människors fundamentala behov måste tillfredsställas utan att planetens livsuppehållande system skadas eftersom det utgör grunden för all existens (Annan 2000). Förutom atmosfären inbegriper systemet även hydrosfären, den biologiska mångfalden och matjorden (Kates, Clark et al. 2001). 183 .. Håll barhetens vetenskap och politik I en ingående analys av olika policyprogram för hållbar utvecking visar forskare att det råder en förbluffande enighet kring några få principer och indikatorer som sammanfaller med Brundtlandkommissionens idé om att tillfredsställa grundläggande behov nu och i framtiden utan att skada de livsuppehållande systemen (Kates, Parris et al. 2005). Forskarna drar slutsatsen att hållbar utveckling bör ses som en dynamisk mötesplats mellan tre progressiva krafter som respekterar grundläggande värden: 1) natur och miljö 2) ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning 3) social och kulturell utveckling inklusive mänskliga rättigheter. Men om satsningen på en av dessa äventyrar de andra kan det ge upphov till en inbördes strid som blir föremål för debatt och forskning. Eftersom hållbarhet är normativt, svårdefinierat och ofta används för att gynna särintressen måste diskussionen om mål och politiska styrmedel ständigt hållas levande både inom forskningen och i samhället i övrigt. Ekonomiska, sociala och ekologiska system Ekonomi utgår från pengar som grundläggande mått och handlar om utbyte av varor och tjänster mellan individer, företag och länder. Ekonomin är inbäddad i och underordnad det sociala systemet som vilar på värderingar, normer och lagar. Det sociala systemet, som inbegriper samspelet mellan individ och samhälle, skyddas i sin tur av ett omfattande regelverk som hindrar intrång från det ekonomiska systemet. I fungerande rättsstater är yttrandefriheten, mötesfriheten och rätten att i allmänna val påverka det demokratiska styret grundlagsskyddade, 184 .. Anne Jerne ck och det är oss helt främmande att sätta ett pris på eller privatisera dessa rättigheter. Ekonomiska och sociala system är i sin tur, eller borde ses som, inbäddade i och underordnade det ekologiska systemet, men här finns ingen grundlag som garanterar deras fortlevnad. Istället råder en ständig balansgång mellan ekonomisk nytta och ekologisk skada. Till och med i de särskilda lagar och förordningar som ska skydda det ekologiska systemet finns inbyggda klausuler om ekonomisk prioritering i händelse av konflikt mellan ekonomisk och ekologisk nytta: ”kraven … gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder” (Miljöbalken 7§). Här finns ett dilemma för vetenskapen att utforska, nämligen hur delsystemen påverkar varandra och hur konflikter mellan systemen kan minimeras. Sådan forskning kräver att olika intressenters värderingar granskas, diskuteras och vägs samman vilket är själva kärnan i hållbarhetsvetenskapen (Jerneck, Olsson et al. 2011); (Jönsson, Jerneck et al. 2012). Hållbar utveckling skiljer sig från begreppet utveckling på ett par principiella punkter. Utvecklingsdiskursen fokuserar på fattiga länder medan hållbar utveckling handlar lika mycket om rika länder och framtida generationers möjligheter. Vidare är relationen mellan rika och fattiga länder (och grupper) avgörande för hållbar utveckling. Här ligger den kontroversiella frågan om huruvida rikare länder och grupper måste avstå resurser och utsläpp av växthusgaser för att fattigare länder och grupper ska 185 .. Håll barhetens vetenskap och politik få ökat utrymme. Klimatförändring och utfiskning av världshaven kan illustrera denna princip. Om det finns en övre gräns för hur mycket växthusgaser atmosfären tål och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till modernisering innebär det att rikare länder måste minska sina utsläpp till förmån för fattigare länder. Om det finns en övre gräns för hur mycket haven kan beskattas på fisk och vi samtidigt erkänner fattigare länders rätt till fiskevatten så innebär det att rikare länder måste minska sitt fiske. Denna logik kommer alltför sällan fram i politikens eller näringslivets retorik kring hållbar utveckling. Universitetet och hållbar samhällsutveckling Enligt högskolelagen ska hållbar utveckling genomsyra verksamheten vid svenska universitet och högskolor så att ”nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa” (5§). År 2008 tog vi på Lunds universitets centrum för hållbarhetsstudier, LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies), fasta på detta och etablerade det nya forskningsämnet sustainability science (Kates, Clark et al. 2001) i Sverige. Här har vi skapat en uttalat internationell och tvärvetenskaplig miljö, där yngre och äldre forskare från olika länder och ämnen forskar och undervisar i hållbarhetsvetenskap. Den urgamla uppdelningen i samhällsvetenskaper och naturvetenskaper må vara praktisk av vissa inomvetenskapliga skäl, men den är förödande i forskningen och utbildningen om hållbarhet. Vi ser framförallt tre 186 .. Anne Jerne ck svårigheter med att uppfylla högskolelagens punkt om hållbarhet: • Kategorisering av kunskap: uppdelningen i ämnen är nödvändig för att underlätta vetenskaplig analys men faran är att det sker på bekostnad av lateralt tänkande tvärs över ämnes- och fakultetsgränser. Få enskilda akademiska discipliner kan göra anspråk på att ensamma ha funnit lösningen på verklighetsanknutna problem. • Atomisering av kunskap: vetenskapen präglas av ständigt pågående specialisering vilket kan liknas vid ett gigantiskt pussel där bitarna blir allt fler och mindre och pusslet allt svårare att lägga. Om överblicken inte ska gå förlorad måste vi utbilda studenter som blir generalister och inte endast tillverkar pusselbitar utan även lägger och tolkar pusslet. • Isolering från övriga delar av samhället: spänningen mellan forskningens frihet och samhällsnytta växer sig allt starkare i takt med ökad konkurrens om begränsade ekonomiska resurser. Vid universitet och högskolor finns både kurser och hela utbildningar i hållbar utveckling. Varje kurstillfälle i matematik, politik eller grammatik kan givetvis inte handla om hållbarhet, utan målet bör vara att alla ämnen, på olika och för dem relevanta sätt, anlägger en visionär syn på hållbar samhällsutveckling där studenter konfronteras med och stimuleras av kunskapsfrågor och attitydfrågor om det hållbara samhället. 187 .. Håll barhetens vetenskap och politik Undervisningen kan även konkretiseras genom att vi prioriterar områden där samhällsutvecklingen är speciellt problematisk och där vi lyfter in medicinska, naturvetenskapliga och teknologiska frågor i samhällsvetenskapliga ramar för att kritiskt granska problemlösningar och politiska åtgärder (Jerneck & Olsson 2011). På LUCSUS har vi engagerat studenter, lärare, doktorander och forskare i projektet Sju Globala Utmaningar för Samhällsvetenskaperna för att blixtbelysa ämnen där utvecklingen antingen står still eller går åt fel håll i förhållande till hållbarhetsmålen: 1. klimatförändringar; 2. utfiskning av oceanerna; 3. förlust av biologisk mångfald; 4. fortsatt utarmning av jordbruksmark; 5. utbredd och ökande vattenbrist (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper); 6. livsmedelsförsörjning (mot svält och för att tillgodose växande konsumtionskrav); 7. epidemier: hiv/aids, malaria, tbc (som främst drabbar fattiga samhällsgrupper). Vilket fokus har hållbarhetsvetenskapen? Samhälle och universitet har förändrats i grunden sedan de första universiteten bildades. Trots detta är universiteten organiserade på ungefär samma sätt nu som för 100 år sedan (Nature 2007), medan kunskapsproduktionen kommit att präglats av nya processer: ökad 188 .. Anne Jerne ck styrning genom tillskott av stora resurser för speciella forskningsändamål; ökad kommersialisering av universiteten genom ökat beroende av externa resurser och krav på forskningens ekonomiska nytta; växande krav på forskningens rättfärdigande vilket yttrar sig i återkommande mätningar av forskningens effektivitet och kvalitet (Nowotny, Scott et al. 2003). Förändringen är i linje med de neoliberala idéer som dominerat sedan 1980-talet (Olssen & Peters 2005) och framväxten av det neoliberala universitetet (Davies, Gottsche et al. 2006). Som exempel har Lunds universitet nyligen omdefinierat ”tredje uppgiften”, från samverkan med det omgivande samhället till främjande av entreprenörskap och innovation. Inom akademin framstår sustainability science som en reaktion på den starka tudelning och åtskillnad som alltjämt råder mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap. Inom detta breda fält, som drar till sig en mängd vetenskapliga inriktningar (Clark & Dickson 2003; Jerneck, Olsson et al. 2011), kombineras en kritiskt granskande samhällsvetenskap, som exempelvis politisk ekologi (Andersson, Brogaard et al. 2011) med en naturvetenskaplig förståelse för globala miljö- och utvecklingsproblem (Jerneck, Olsson et al. 2011). Skillnaden mellan disciplin och fält kan beskrivas så här: för att verka inom en disciplin krävs vissa förutbestämda baskunskaper vad gäller teori och metod. För naturgeografen kan det handla om berggrundslära, geomorfologi, klimatologi, hydrologi, kartografi, fjärranalys och geostatistik. De vetenskapliga frågeställningarna definieras utifrån de olika disciplinernas världsbild, och 189 .. Håll barhetens vetenskap och politik med Afrikas livsmedelssituation som belysande exempel skulle naturgeografen sannolikt betona den fysiska miljöns betydelse, ekonomen marknadens och prisbildningens betydelse, statsvetaren politikens och maktens betydelse och sociologen den sociala interaktionens och strukturernas betydelse. Hållbarhetsvetenskap som forskningsfält skiljer sig från enskilda discipliner genom att de vetenskapliga frågorna inte definieras utifrån en vetenskaplig disciplins förutbestämda kunskapsområde utan utifrån problemets karaktär. Hållbarhetsvetenskapen är problemdriven med ett starkt inslag av deltagande studier som ringar in frågan om vems problem vi studerar och hur problemet betraktas ur olika intressenters perspektiv. Forskningen kan gälla agrara, industriella eller postindustriella samhällen och har en uttalat normativ och värderande utgångspunkt: kunskap ska bidra till hållbar samhällsutveckling. I forskningen kombineras en problemlösande ansats med en kritiskt granskande ansats. Vid Lunds universitet är forskningsmiljön för hållbar samhällsutveckling, LUCID (Lund University Centre of Excellence for Integration of Social and Natural Dimensions of Sustainability), uppbyggd på ett för svenska universitet ovanligt sätt. Här bedrivs forskning och doktorandutbildning i en tvärvetenskaplig miljö, där vi utifrån olika perspektiv studerar hur den vetenskapliga förståelsen av ett problem (scientific understanding) samspelar med den politiska processen kring problemet (sustainability goals). Vidare studerar vi hur politiskt och vetenskapligt satta mål konkretiseras i strategier och utvecklingsvägar ( pathways and strategies) och hur samhället försöker, eller 190 .. Anne Jerne ck misslyckas med, att genomföra strategierna (implementing sustainability). För tillfället har vi fokus på fyra utmaningar: klimatförändringar, biodiversitetsförlust, vattenbrist och förändringar i markanvändning. Hur gör vi hållbarhetsvetenskap? På LUCSUS studerar vi makt och fördelning i förhållande till jord, skog, vatten och biodiversitet i Afrika, Asien och Latinamerika. Vi undersöker hur globala perspektiv och processer kring klimat, energiförsörjning, naturresurser och livsmedelssäkerhet fångas upp i inflytelserika policydokument, nationella projekt och lokala aktiviteter och då ofta resulterar i en kollision mellan olika gruppers intressen, rättigheter och försörjningsstrategier. Det kan gälla (synen på) klimatflyktingar, hur beslutsfattare och privata aktörer i storstäder missköter vattenförsörjningen i slumområden, hur statlig energipolitik eller privata energibolags verksamhet krockar med lokala gruppers hävdvunna rättigheter till mark och vatten, eller hur nationella initiativ för skogsvård, markvård, naturvård eller infrastruktur kolliderar med lokala försörjningsstrategier. I aktionsforskning försöker vi skynda på omställningen mot en mer hållbar utveckling inom det småskaliga jordbruket i Kenya, Tanzania och Uganda. Genom böcker, artiklar och film om hälsoproblem kring matlagning över öppen eld försöker vi väcka intresse och sprida kunskap om hur partikelbemängd rök främst drabbar kvinnor och spädbarn (Jerneck & Olsson 2012). Forskningen visar även hur framförallt kvinnor utvecklar nya samarbetsformer för vattenförsörjning, 191 .. Håll barhetens vetenskap och politik jordförbättring och livsmedelsproduktion. Den stora utmaningen just nu är att återkoppla forskningsresultaten till berörda bönder och andra intressenter. Här ser vi att gemensamma workshops är en möjlig väg – men det är en annan historia! Till sist kan vi säga att den hållbarhetsforskning som beskrivits här hakar i utvecklingsforskningens tvärvetenskapliga synsätt – men tar det ett steg vidare genom att i grunden problematisera tre saker: människans samspel med naturen och de många maktförhållanden som uppstår därvid, de nutida generationernas ansvar inför kommande generationer samt akademins insatser i och för ett hållbart samhälle. Sammantaget är detta en ansats som fler borde anamma och sprida.

 

Referenser

Andersson, E., S. Brogaard, et al. (2011). ”The Political Ecology of Land Degradation.” Annual review of environment and resources 36: 295-319. Annan, K. (2000). ”We the People.” The Role of United Nations in the 21st Century. Millennium Report of the Secretary General of the United Nations, UN. Clark, W. C. and N. M. Dickson (2003). ”Sustainability Science: the emerging research program.” PNAS 100(14): 8059-8061. Davies, B., M. Gottsche, et al. (2006). ”The rise and fall of the neoliberal university.” European Journal of Education 41(2): 305-319. Guimarães, J. (2012). ”The High Cost of Inequality in Rich Countries.” Development and Change 43(5): 1159-1169. Haines-Young, R., M. Potschin, et al. (2006). Defining and identifying Environmental Limits for Sustainable Development. A Scoping Study. Full Technical Report. DEFRA project NR0102. London, DEFRA: 103p (appendix 177p). Jerneck, A. and L. Olsson (2011). ”Breaking out of sustainability impasses: How to apply frame analysis, reframing and transition theory to global health challenges.” Environmental Innovation and Societal Transitions 1(2): 255-271. Jerneck, A. and L. Olsson (2012). ”A smoke-free kitchen: initiating community based co-production for cleaner cooking and cuts in carbon emissions.” Journal of Cleaner Production in press. Jerneck, A., L. Olsson, et al. (2011). ”Structuring sustainability science.” Sustainability Science 6: 69-82. 193 .. Håll barhetens vetenskap och politik Jänicke, M. (2008). ”Ecological modernisation: new perspectives.” Journal of Cleaner Production 16(5): 557-565. Jönsson, K., A. Jerneck, et al. (2012). Politics and Development in a Globalised World. An Introduction. Lund, Studentlitteratur. Kallis, G. (2011). ”In defence of degrowth.” Ecological Economics 70(5): 873–880. Kates, R. W., W. C. Clark, et al. (2001). ”Sustainability Science.” Science 292(5517): 641-642. Kates, R. W., T. M. Parris, et al. (2005). ”What is Sustainable Development? Goals, Indicators, Values and Practice.” Environment 47(3): 8-21. Latouche, S. (2009). Farewell to growth. Cambridge, UK, Polity Press. Mol, A. P. J. and G. Spaargaren (2000). ”Ecological modernisation theory in debate: a review.” Environmental Politics 9(1): 17-49. Nature (2007). ”The university of the future (editorial).” Nature 446(7139): 949. Nowotny, H., P. Scott, et al. (2003). ”Introduction: Mode 2’Revisited: The New Production of Knowledge.” Minerva 41(3): 179-194. Olssen, M. and M. A. Peters (2005). ”Neoliberalism, higher education and the knowledge economy: from the free market to knowledge capitalism.” Journal of Education Policy 20(3): 313-345. Rockstrom, J., W. Steffen, et al. (2009). ”A safe operating space for humanity.” Nature 461(7263): 472-475. WCED (1987). Our Common Future. Oxford, Oxford University Press.

 

Om författaren
Född i Stockholm, uppvuxen i Köpenhamn och tvärvetenskapligt
utbildad i Lund där jag forskar, handleder
och undervisar i hållbarhetsvetenskap på en härligt stimulerande
arbetsplats. Ena dagen fascineras jag av två ekologer
som ingående diskuterar fruktätande primater som
sväljer, spottar eller på annat vis sprider frön i Nigerias
regnskogar och därmed främjar växternas fortbestånd.
Nästa dag debatterar vi global rättvisa i förhållande till
klimat, miljö och identitet med filosofer, samhällsvetare
och hållbarhetsforskare.
På helgerna smälter vi veckans alla intryck under natursköna
promenader runt en vackert belägen sjö i södra
Halland. Gården har inga djur men vi håller oss i gång
med vandringar, vedhuggning och renovering.
Om somrarna byter vi jordbruksbygden mot fiskeläget,
havet och horisonten utanför västkusten. Dit kommer
även barnen som bor utomlands för det mesta. Här får
facklitteraturen ge vika för både skönlitterära upplevelser
och samtal med familj, släkt, grannar och vänner.
I forskningen medverkar jag i ett långsiktigt tvärvetenskapligt
projekt om hållbarhet, och tillsammans med två
goda kollegor har jag skrivit boken Politik och utveckling
i en globaliserad värld.
Anne Jerneck

 

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kap 12: Tillit till tummen – Katarina Bjärvall

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet.

Tillit till tummen
Katarina Bjärvall

Det sägs att det inte finns några liftare längre. Men jag finns, och en ljum vårkväll när jag parkerar cykeln vid E4/E20 söder om Stockholm för att lifta till Örebro står det en annan liftare där. En ung engelsman som vill till Göteborg. Jag låter honom behålla frontpositionen just vid utfarten ur rondellen under motorvägen, där bilarna kör som långsammast, och går så långt bort som möjligt på busshållplatsen. En av de första bilarna som kör förbi honom stannar vid mig. När jag öppnar dörren för att hoppa in vänder jag mig om och vinkar farväl till honom, men han ser mig inte – han är på väg in i en bil som har stannat. Det sägs att det är omöjligt att lifta nu för tiden, men det är ungefär lika enkelt som det alltid har varit.

Jag får åka med en pappa och hans lille son på väg till landet på Visingsö. Sonen bjuder på plockgodis från sin bilbarnstol i baksätet, men jag måste kliva ur i Södertälje där E20 viker av mot väster. Solen står snett över lastbilsfabrikerna, och en nästan varm vind drar fram över den gråpudrade gräskilen som jag korsar för att kunna sätta ut tummen över rätt väg. En av de första bilarna saktar in trots stoppförbudet.
– Har du fått slut på bensin, ska jag skjutsa dig till en mack, undrar kvinnan bakom ratten.
Jag är en osannolik liftare. Tvåbarnsmamma, 46 år och ägare till en halv bil. Varför lifta? De allra flesta förare som stannar ställer den frågan.

När jag började lifta för 25 år sedan var det för att det var det billigaste sättet att resa i Europa och det enda sättet att ta sig fram på småvägar i Burundi, Rwanda och delar av norra Tanzania. Numera liftar jag mest till fästmannen i Örebro och det är inte i första hand för att det är gratis.
Det skäl jag brukar ange först är miljön. Att lifta är att samåka och därmed spara bensin och koldioxidutsläpp. När ensamkörandet i egen bil nu blir allt mer orealistiskt borde liftandet få en revival. Då kan man invända – och det gör en del av dem jag liftar med – att överflöd av privatbilar med gott om plats är en förutsättning för liftande. Och så är det ju. Dilemmat ställs på sin spets om en stadsjeep stannar; inte vill jag göra mig beroende av en sådan? Tursamt nog händer det inte ofta. Och precis som när det gäller andra former av nålstick mot konsumismen, till exempel mat som plockas ur containrar utanför matbutikerna, så finns det två sidor. Att lifta eller plocka containerbananer är möjligt bara i symbios med konsumismen, men så länge den symbiosen är ett livsvillkor – som den än så länge är i västvärlden – så tänker jag att det är mer ansvarsfullt att leva den i någon form av subversivitet; att konsumera utan att köpa. Att utnyttja konsumismen, parasitera på den.

Nödvändighet och äventyr
En av de första beskrivningarna av liftande finns i Bibeln, berättar journaliststudenten Theo Hagman Rogowski i ett examensarbete för Lunds universitet. Aposteln Filippos får åka med en etiopisk hovman i en hästskjuts på väg från Jerusalem ner mot Gaza. Säkerligen liftades det en hel del under de följande två årtusendena, men liftandet i större skala växte fram parallellt med bilismen i USA. Bland de första publicerade bilderna av en liftare är en teckning från 1925 som visar en stolt luffare på väg till Florida. Även om han inte har tummen över vägen så var det vid denna tid som den gesten etablerades.

Under 1930-talets depression ökade antalet liftare i USA, skriver Hagman Rogowski, och under andra världskriget till och med uppmanade den amerikanska regeringen, och även regeringar i Europa, sina medborgare att lifta för att spara bränsle åt krigsmaskineriet. På en amerikansk propagandabild löd texten: ”When you ride ALONE you ride with Hitler!” Det är tänkvärt – kan vi få se Trafikverket annonsera om att den som kör bil ensam dränker öar i Stilla havet?
Under kriget var liftandet framför allt ett gratis sätt att genomföra nödvändiga resor, men i efterkrigstidens Europa etablerades äventyrsliftandet parallellt med turismen som ett närmast självklart sätt för unga människor att upptäcka kontinenten. Många inspirerades av Jack Kerouacs roman On the Road.

Det var i slutet av 1970-talet det blev farligt att lifta och att plocka upp liftare. Massmedier rapporterade om riskerna och filmen The Hitcher från 1986 porträtterade en mordisk liftare. Märkligt nog var det just då som jag började lifta i stor skala. Efter att ha prövat våra tummar på sommarlovsvägarna i södra Sverige gav vi oss av till Grekland, jag och några vänner, och 1988 tävlade vi: Försten från Scandic Hotell i Södertälje till huvudpostkontoret i Istanbul! Jag och Malin tog oss på fyra dygn genom järnridån och numera förträngda länder som Östtyskland och Jugoslavien. Det andra laget hamnade vilse i Wien.

Jag lade ner liftandet, och mycket annat, när jag blev mamma. Jag skaffade bil och såg till att plocka upp varenda liftare som stod till buds, som en amortering på skulden. Ibland var det mindre lyckat, som när min son i baksätet fick sällskap av tre vilda finnar och grät av förskräckelse. Inte ens glass hjälpte, men som tur var skulle de av i Norrköping.
Och det fanns alldeles för få liftare. De brittiska sociologerna Graeme Chesters och David Smith har studerat det avtagande liftandet i Europa och USA. De skriver om rädsla och individualisering, men ser det ständigt ökande antalet bilar som det främsta skälet. Under massbilismens första årtionden var det normalt för stolta bilägare att bjuda in dem som bad om det, men när det blev allt mer av en norm att ha en egen bil blev det samtidigt onormalt, eller med tiden abnormt, att stå där vid sidan av vägen och tigga om skjuts. Avståndet mellan bilisten och liftaren vidgades också i takt med att bilen blev allt mer av ett välutrustat andra hem med klimat och musikanläggning och olika säkerhetsfunktioner. Att öppna dörren till sitt hem är något mycket mer riskfyllt än att öppna dörren till ett rent transportmedel, menar forskarna.

Det är tydligt att liftandets uppgång och fall också speglar förskjutningen av samhällsvärden. Under 1950- och 1960-talens rekordår präglades både USA och Europa av en relativ generositet och öppenhet och av kollektiva ideal. Man skulle hjälpas åt var en grundtanke som blomstrade på många håll, såväl i den amerikanska flower power-rörelsen som i den svenska välfärdsstaten. När visionerna om en socialt rikare värld gav vika för en allt hårdare individualism drog sig liftarna undan från vägarna. Idag, med fixeringen vid effektivitet, är det få som har kommit tillbaka.

Och så är vi ju så rädda för varandra. Människor i västvärlden idag lever säkrare än människor i någon annan tid och någon annanstans. Ändå är vi inte trygga. I en internationell studie där människor fick svara på om de instämde i påståendet att »de flesta människor är pålitliga « toppade Sverige listan – 66 procent av de tillfrågade kände att de kunde lita på andra. Men en tredjedel av oss svenskar litar alltså inte gärna på andra. Vår rädsla för våldsbrott har till exempel ökat mer än det faktiska våldet. Statistiska Centralbyrån har inte frågat hur många av svenskarna som är rädda för att lifta, men däremot har man ringat in hur många som har avstått från att gå ut på kvällen av rädsla för att utsättas för våld. År 1980 var det 12 procent; 2005 var motsvarande andel 17 procent. Rädslan bland kvinnor hade ökat mer än bland män; från 20 till 27 procent. Men andelen svenskar som under det senaste året har utsatts för någon form av gatuvåld har ända sedan mätningarna inleddes i början av 1980-talet legat konstant på mellan 3 och 4 procent.

Sociologen Zygmunt Bauman formulerar i sin bok Flytande rädsla det budskap som vår tid förmedlar till oss: Lita inte på någon! Han resonerar kring en rad möjliga förklaringar till denna, som han kallar den, våra dagars tillitskris. En nyckel finns i individualiseringen. När vi ständigt uppmuntras att se till våra egna intressen och 171 .. Tillit till tumm en vår egen tillfredsställelse tror vi gärna att alla andra styrs av liknande egoistiska motiv. Synen på mänskligt sällskap som fyllt av fällor och bakhåll tenderar då att bli allt mer utbredd, menar Bauman.
Lifta eller inte lifta, stanna för en liftare eller rulla förbi? Frågorna avgörs till stor del i balansen mellan risk och trygghet. Och vår trygghet påverkas alltså inte av att samhället blir säkrare. Istället har vi i allmänhet en ganska konstant pott av rädsla och oro som behöver kanaliseras åt något håll. Det är mest objekten som skiftar; förr var vi rädda för naturen och för sjukdomar, idag är vi rädda för främlingar.
Om det inte är risker som ligger bakom rädslan, vad är det då? Jag tror att det kan vara medvetenheten om riskerna, eller till och med den ökade säkerheten, som gör oss räddare. Lanseringen av olika system för att öka vår säkerhet – larm, kameror, mobilövervakning, arga hundar, you name it – gör oss inte tryggare utan räddare. Grunden för vår trygghet är istället just tillit, med sin palindromska symmetri ett av det svenska språkets vackraste ord.

För miljöns och mötenas skull
En tisdagskväll den isande vintern 2010 återupptog jag liftandet. Tunnelbanan hade kört fast i en snöhög någonstans vid spårens slut och bland tusentals tålmodiga människor i Liljeholmen stod jag och sonen, då sju år, och drömde om en buss. Efter en timme tog jag honom i handen och gick ut i rondellen. En bil stannade naturligtvis direkt och vi fick skjuts ända hem. Nästa dag var snön ännu djupare och vi gjorde likadant. Det var då jag blev påmind om hur glad jag blir av att lifta.

Miljöargumentet väger tungt, men pengarna spelar också in. Resan tur och retur Stockholm-Örebro kostar 500 kronor oavsett om man kör bil eller tar tåget. Att lifta är gratis. Och inte går det långsammare heller. Den tidspress som många lever under idag måste vara ett annat av skälen till att så få människor liftar, men faktum är att det ofta går lika fort att lifta som att ta tåget, när man räknar in anslutningen med tunnelbanan in till Centralen.
Ibland går det till och med lika fort som att köra själv, men de åkturerna är inte mina favoriter. Under en lift för länge sedan fick jag i uppdrag att sitta och spana efter polishelikoptrar på den blå himlen ovanför en cab som rusade fram i 150 knyck över småländska höglandet. Då var jag 22 och fartglad, hade det varit idag hade jag sagt att jag måste stiga av i Målilla. Den andra stora risken som förknippas med liftande – överfall i olika former – har aldrig drabbat mig. Ingen har någonsin petat på mig när jag har liftat. Två gånger har jag upplevt hotfulla situationer; båda gångerna bad jag att få stiga ur och fick det.

Att lifta handlar för mig numera om att odla långsamhet och osäkerhet, att ge mig själv möjlighet att se skönheten ur världens fulare perspektiv. Som nu utanför Eskilstuna: de lågt belysta regnmolnen som tornar upp sig, skarpt asfaltsblå över kraftledningarna, medan maskrosorna blinkar mellan de utkastade pappmuggarna i diket. Även om det ofta kan gå fort liftar jag inte om jag har en tid att passa, jag vill njuta av att ha lyckats osäkra tillvaron för några timmar och av att vara tillgänglig för slumpen och dess små sköna kickar.
I detta ligger också att göra sig tillgänglig för möten. Även om det numera händer att en förare som stannar är upptagen i ett mobilsamtal som fortsätter under resan så plockar de flesta upp mig för att de faktiskt vill prata med mig. Inte så sällan har de ett starkt behov av att lätta sitt hjärta för en främling som de aldrig mer kommer att träffa. Vid två tillfällen har jag blivit upplockad av akut förtvivlade pappor; den ena hade ett litet barn som nyligen hade drunknat i en brunn och det talade vi om från Skillingaryd till Trelleborg, den andra hade en dotter som just hade gjort ett självmordsförsök och han ville att vi, två unga tjejer, skulle försöka förklara varför. I sådana situationer blir det uppenbart hur mycket vi behöver varandra också som främlingar.

Andra gånger har jag som liftare fått tillgång till kunskaper jag inte skulle ha fått på annat sätt. Bara under de senaste åren, längs de här tjugo milen genom Sörmland, Västmanland och Närke, har jag lärt mig en hel del om svetsande, rådjursjakt och vårdnadstvister, om ungdomsarbetslöshet, irakisk inrikespolitik och metoder för fettsugning, om det sociala livet i en byggfutt och om de grannkonflikter som kan uppstå när man försöker driva ett kafé i en mellansvensk by där jantelagen härskar.
I Eskilstuna börjar det regna och det är vägarbete och bilkö. En kombi glider fram, tutar hej vilt och stannar. Där sitter en journalistkollega med man, tre barn och packning ända upp på taket. De undrar vad jag har för fel på bilen. När jag förklarar skakar de på huvudet och skrattar medkännande. De rullar vidare och för några sekunder, där i regnet utan paraply, känner jag av just abnormiteten, outsiderrollen som har gått över gränsen och inte är rolig längre. Sedan stannar en rysk långtradare.

Vad ska man tro, finns det en framtid för liftandet när privatbilismen av nödvändighet blir mer marginaliserad? Kan man hoppas på ett jämviktsläge där det blir så pass ovanligt att ha en egen bil och så pass självklart att lifta att de flesta bilar som rullar har en eller ett par liftare som passagerare? Sociologerna Chesters och Smith menar att tillitskrisen gör att det traditionella hängandet vid vägkanten på vinst och förlust har spelat ut sin roll, men att digitalt arrangerad samåkning har framtiden för sig. Störst i Sverige, och mest komplicerad och kostsam, verkar samakning.se vara. Flera Facebookgrupper, till exempel Skjutsgruppen, finns också för folk som letar både lift och medpassagerare – här är tonen lättsam och det erbjuds bensinpengar, kaffe, kärlek och underhållande vissling.

Men att verkligen lifta, eller plocka upp liftare vid vägkanten, handlar för mig om något mer. Det är ett sätt att manifestera en friare frihet än den färdigpaketerade valfrihet som den liberalistiska hegemonin inbillar sig att vi ska låta oss stängas in i. I den lilla lådan är vi fria att välja mellan världens alla el-, tele- och försäkringsbolag, och schampoflaskor och italienska kaffedekokter, men vid vägkanten befinner jag mig bortom väljandet, på verkligt fri fot.

Framför allt handlar det om att läka den där krisande tilliten, ja om något så pretentiöst som att forcera fram tillit till mänskligheten. Det är det jag känner att jag gör när jag sitter där högt över vägbanan och talar med den ryske långtradarchauffören som är på väg med ett lass plåt från S:t Petersburg till Borås. Vi snurrar igenom rondellen utanför Arboga, regnet upphör och han ger mig, på en engelska som blir bättre för varje mil, en häpnadsväckande historia om kärlekens villervalla: hur han gifte sig tidigt med en klasskamrat, för att tjugo år senare, när klassen återförenades på årsdagen av examen, bli förälskad i en annan flicka från klassen – så han skilde sig och gifte sig med henne. Och nu är han lycklig nog att längta hem, berättar han när vi kör in på den vidsträckta parkeringen utanför köpladorna norr om Örebro.

Det är, får man säga, ett förtroende i denna krisande värld. Vi skakar hand, jag kliver ur och slår igen den tunga dörren. Den enorma motorns stämma växer till ett dånande och tradaren rullar förbi Ica Maxi för att långsamt accelerera tillbaka ut på motorvägen. I den fjäderlätta försommarskymningen går jag över viadukten in mot staden.

Källor
Bauman, Zygmunt, Flytande rädsla, Daidalos 2007
Bibeln.se
Chesters, Graeme och Smith, David, The Neglected Art of Hitchhiking: Risk, Trust and Sustainability, Sociological Research Online, vol. 6, no. 3 2001
Hagman Rogowski, Theo, Dom som stod vid vägen, Lunds universitet 2012
Kerouac, Jack, On the Road, Viking 1957
Pickett, Kate och Wilkinson, Richard, Jämlikhetsanden, Karneval 2010
SCB, Undersökningar om levnadsförhållanden

Om författaren
Författare och frilansjournalist. Jag fördjupar mig gärna i ämnen med många bottnar, som det svenska språkets roll i mångkulturen eller skolans betydelse som fordon för klassresor.

Hittills har jag skrivit fyra böcker – romanen Under tiden, reportageboken En gravad hund om språk och två debatt-/analysböcker om överkonsumtion: Vill ha mer – om barn, tid och konsumtion och Var är du? Människan och mobilen. Nu arbetar jag på en bok som ska ytterligare utforska konsumismens drivkrafter. Min bas finns i en förort till Stockholm där konsumtionskraven kan klibba som klister men där rådjuren betar under balkongen och där Mälaren erbjuder luft, vatten och is. Till den strandkanten söker jag mig ofta, och till det öländska Alvaret och till skogarna i Kilsbergen.
Katarina Bjärvall

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på:http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.