Kapitel 6 – Anna Borgeryd

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Vi behöver uthållig försörjning – inte pseudotillväxt
Anna Borgeryd, konfliktforskare och ordförande Polarbröd

Min doktorsavhandling handlade om statssystemet som institution för konflikthantering och utvärderade hur det klarar de globala utmaningar det nu ställs inför. På senare tid har jag på ett liknande sätt intresserat mig för den ekonomiska spelplanen: Hur ser det etablerade försörjningssystemet ut och vilka utmaningar står det inför? Och hur borde vi egentligen organisera ekonomin så att vi säkrar den livsviktiga försörjningen? Hur ser vi till att vi får mat, kläder, tak över huvudet – för att inte tala om drickbart vatten, hälsosam luft och allt annat vi vant oss vid att naturen förser oss med – också i framtiden?
Vi börjar alltså med att titta närmare på det försörjningssystem vi idag har både i Sverige och stora delar av världen. Vad är det som är bra med hur industrisamhället försörjer oss? Vad är det som är dåligt, kortsiktigt och ohållbart?

Den industriellt drivna tillväxten
De ökade materie- och energiflödena i industriländer har skapat ett högt välstånd och möjlighet till god välfärd. I som i i-land står för industri och det är ingen slump. Det är industrins produktivitet som gjort att de allra flesta svenskar inte längre är hårt slitande, självförsörjande småbönder, att vi – om vi vill – kan bo i städer som vi nu gör och att vi har överskott som räcker till utbildning, vård och omsorg. Det är mycket av det som vi vill behålla.
Den ekonomiska tillväxten har dessutom möjliggjort en reell avkastning, en förräntning på stora mängder sparade pengar som ger drägliga pensioner (dvs. tillräcklig köpkraft) åt miljoner människor idag. Den materiella tillväxtens förmåga att generera ränta på pengar har under många år också räckt till, ofta ovanligt goda, inkomster till en betydande kader människor anställda inom bank- och finanssektorn. Tillväxten har gjort att det bland folk med budgetansvar för sådant som har kända långsiktiga konsekvenser, har ansetts rimligt att diskontera framtida kostnader. En diskontering som gör att vi kan konsumera nu i stället för att avstå och därmed kan leva bättre än om vi inte gjorde den.

Diskonteringsräntan antar tillväxt
Diskontering är en omräkning av intäkter och kostnader som uppstår i framtiden till ett så kallat ”nuvärde” som kan uttryckas i dagens penningvärde. Hur används då diskonteringsränta rent praktiskt? Det handlar helt enkelt om att man räknar med att, eftersom framtiden tänks ha en större och rikare ekonomi, så kommer våra barn, barnbarn och deras barn att ha råd med kostnader på ett annat sätt än vad vi har. Därför lägger vi i vårt nuvarande pris på kärnkraftsel exempelvis inte in så höga kostnader för framtida hantering, bevakning och förvaring av kärnavfallet som alstras av vår nuvarande elproduktion. Dessutom gör diskonteringsränta att investeringar som skapar eller skyddar värden på längre sikt ofta inte blir av, eftersom det är svårt för sådana alternativ att vid nyttoberäkningen konkurrera med kortsiktigare vinster. Så när Sir Nicholas Stern i sin rapport 2006 uppmanade till omedelbara, betydande investeringar (1 % av världens årliga BNP) för att motverka de klimatförändringar mänskligheten orsakar och ville sätta priset för koldioxidutsläpp till 85 dollar/ton,(2) blev den massiva kritiken: ”Du har ju räknat med alldeles för låg diskonteringsränta.”(3)
Liknande mekanismer är i spel när det gäller avsättningen av medel till pensioner: om vi räknar med att ekonomin ska växa framöver behöver vi inte avsätta så mycket pengar nu för att försörja oss som pensionärer. Så vi som lever nu har mycket att vinna på att tro på en ständig tillväxt, då kan vi ju ta oss rätten att konsumera så mycket mer nu. Våra skattemedel räcker till exempel till mycket mer välfärd just nu än om en större andel av dem måste sparas för offentliganställdas pensioner.(4)
Men i formeln för diskonteringsräntan (5) döljer sig också motsatsen: om ekonomin i framtiden inte innebär växande konsumtionsutrymme per person, om det i stället innebär ett krympande, då ska vi snarare överföra resurser från nuet till framtiden, för i framtiden kommer vi i så fall att vara fattigare än idag. Det skulle vara en helt annan spelplan, en spelplan där ränta på pengar helt enkelt inte kan motiveras som en rimlig spegling av verklighetens värdeutveckling. (6) Jag har inte svårt att se alla fördelar som den ekonomiska tillväxten givit oss, men har länge undrat över den kontraproduktiva och skadliga desperation efter tillväxt som nu hemsöker västerländska samhällen.(7) Sedan jag förstod hur diskonteringsräntan fungerar anar jag att där någonstans har desperationen troligen sin rot.   Vi kan inte sluta tro på tillväxt och ändå leva som vi gör nu. Och det är alldeles för få som vågar prata om det.

Hotet mot försörjningen
Ständig tillväxt har varit möjlig under en tidsperiod, i den produktivitetsökande övergången från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle,(8) och allt verkade vara frid och fröjd medan den samlade mänskliga ekonomin rymdes inom planetens försörjningskapacitet. Men vad händer när den mänskliga ekonomin under årtionden har övertrasserat planetära gränser? (9) Vad händer när samhället blivit en importkonsumerande service-ekonomi och den verkliga tillväxten i västvärlden därför bromsar in och stannar av? (10) Vad blir resultatet när människans ekonomi växt ur ekologin och år för år alltmer ”växer sönder” sin försörjningsbas, och därmed också sig själv? Då borde det bli uppenbart att de spelregler vi har för ekonomin för oss åt fel håll, att vi måste ändra på dem?
Nej, i stället har vi i västvärlden försökt hålla den döende tillväxten vid liv med konstgjord andning i form av lån till konsumtion, där vi tillåtit oss tro att vi både kan äta kakan (som låntagare som konsumerat) och ha den kvar (som pensionssparare). Eller ännu mer optimistiskt: att den uppätna kakan ska växa i form av besparingar som ”investerats” i just den utlåning som konsumerats upp. Årtionden av sådan falsk pseudotillväxt i västvärlden har varit kortsiktigt bekväm, för vi har då fortfarande kunnat tillåta oss själva tillväxtens alla fördelar. Men långsiktigt är det förstås katastrofalt. Vi har vant oss vid en överkonsumtion (med både förhöjd resursbelastning och svindlande finansekonomisk fallhöjd) skapad av årtionden av ohållbar belåning. Kreditkonsumtionen och miljöförstöringen är två samtidiga krafter som nu styr oss mot en framtid av globalt krympande realekonomi, i synnerhet om vi räknar per capita. Och frågan är om den framtiden är särskilt långt borta?
Flera tecken illustrerar vårt obehagliga dilemma och tyder på att vi är där nu, att oviljan att lämna tillväxtparadigmet hållit oss i en långsiktigt mycket kostsam pseudotillväxt så länge som det varit möjligt. De senaste årtiondena har ojämlikheten, inte minst i västvärlden, ökat markant; i USA har flera studier visat hur tillväxten i oproportionerlig grad tillfallit de absolut rikaste, medan de flesta amerikanska familjer fått det sämre.(11) Ett annat illavarslande tecken är att klimatförändringar under 2012 bland annat tillfogat världens jordbruksskördar stora skador: olika typer av extremt väder skapade under året förluster som sänkte den globala BNP:n med 1,6 procent. Kostnaderna för dessa allt mer ogynnsamma odlingsförhållanden beräknas dessutom bara öka.(12) På grund av ovanstående oroas jag som konfliktforskare att risken för våldsamma konflikter ökar, eftersom de flesta av världens krig har haft sin rot i samhällseroderande sociala spänningar och fallerande försörjningssystem. Vi befinner oss med andra ord av flera skäl i ett läge där försörjningen av våra basbehov, inte minst den långsiktiga tillgången på mat, nu måste räddas från det moderna samhällets allt mer desperata och kortsiktiga metoder för att förlänga det tidigare möjliga, och förstås så bekväma, tillståndet av ekonomisk tillväxt.

Oändlig tillväxt på en ändlig planet?
Om vår nuvarande ekonomiska spelplan bygger på behovet av ständig tillväxt och gynnar kortsiktiga nyttor framför långsiktig försörjning så är den förstås på väg att krascha. Naturen sitter med facit, och den fysiska globala ekonomin kan självklart inte växa oändligt på vår ändliga planet.(13) Med en exponentiell tillväxt, som till exempel i fallet med ränta på ränta, blir dessutom smällen in i väggen i hög fart och mycket plötslig. Genom hur vi har använt fossil energi, jordar, luft och vatten har vi pressat fram en utvecklingstrend som inte har några som helst förutsättningar att kunna fortsätta, och nu börjar konsekvenserna, inte minst de rent ekonomiska, att bli uppenbara.
Dessutom är spelet vi spelar nu inte alls marknadsekonomi och det av två skäl. För det första, om vi ser på den symboliska ekonomin, där pengar och värdepapper hör hemma: finansbranschen statssubventioneras kraftigt och det finns bankgiganter som är ”too big to fail”, något som skapar så kallad moralisk risk, där risker tas i vetskap om att när allt går bra får man vinsten, men om det inte gör det får skattebetalarna stå för notan.(14) Finns det någon som tror att sådana snedvridande incitament leder till kloka investeringsbeslut?      Ekonomer, vars moraliska grundbult är att individernas agerande i egenintresse ska skapa goda helhetsresultat i samhället, borde väl utse detta icke-marknadsmässiga tillstånd till en huvudfiende, kanske det största hotet mot samhället?
Tyvärr kan vi inte heller ur ett realekonomiskt perspektiv (där vi i alla fall håller oss till produktion av verkliga varor och tjänster) påstå att vi har en fungerande marknadsekonomi eftersom det finns kostnader, så kallade ”externaliteter”, som ingen idag betalar. Så tanken att vi bör sträva efter balans, och att ett rättvisande pris uppstår när tillgången som själv bär alla sina kostnader möter efterfrågan på en fri marknad, den är det nog inte något större fel på. Det stora felet är att vi inte alls gör så idag.

Hur ser då den nya ekonomin ut?
Det enda som kan rädda försörjningen är att vi konkret förändrar vår ekonomiska verksamhet så att den som helhet opererar inom planetens orubbliga biofysiska lagar. För en sådan förändring behövs både kunnigt ledarskap och nya ekonomiska spelregler som medger en sådan förändring. Så hur kommer då den nya ekonomiska spelplanen att se ut? Vi vet att den kommer att vara baserad på helt nya antaganden och att den därför kommer att tillåta respektive förbjuda helt andra saker än spelreglerna vi har idag gör.(15)
Den nya ekonomin kommer troligen att först finna form på en mellannivå; kanske inom en mindre grupp samstämmiga länder? Det har i alla fall hittills visat sig att åtgärdsförsök på andra nivåer inte har fungerat. Rader av FN-möten visar att vi på högsta makronivån misslyckas med att ta tag i problemen. Att försöka lösa hotet mot försörjningen från mikronivån, genom att informera oss alla som konsumenter om hur ohållbart vi lever, fungerar inte heller. Det är vår köpkraft som måste ges ramar som både bör upplevas tillräckligt rättvisa och de facto vara tillräckligt långsiktigt försörjningsskyddande, annars använder vi bara pengarna som vi sparat på att installera energibesparande solfångare till en Thailandsresa eller till att köpa mer oxfilé. Även om vi kanske i vissa fall har dåligt samvete så är beteendet som köpkraften släpper loss fortfarande ohållbart.(16)
Självklart kommer många människor att vara involverade i arbetet att utforma våra ekonomiska spelregler så att de bättre speglar världen som den faktiskt är (till skillnad från hur vi skulle vilja att den var, eller vant oss vid att anta att den är).(17) Så det som följer nedan får man se som ett utkast, en gissning hur framtiden kommer att se ut, gjord tidigt 2013 av en systemutvärderande norrländsk brödföretagare.

1. Den symboliska ekonomin
Vi behöver för det första tänka om kring pengar: de är ju ett verktyg vi människor skapat i syftet att hjälpa realekonomin att bättre möta våra behov. Så hur borde pengar fungera för att gynna det som ger långsiktiga fördelar för samhället i stort?(18)
Ränta-på-ränta, det vill säga penningmängden i exponentiell tillväxt (representerande exponentiellt växande anspråk på det verkliga välstånd som ytterst kommer från naturen) (19) har fungerat när vi i Europa var imperiebyggare och sedan utvecklades från att vara bönder som jobbade med muskelkraft till ett industriellt och fossilenergiförsörjt samhälle. Under denna begränsade tid har vi åtnjutit en enorm produktivitetstillväxt per capita (något som just nu sker på andra ställen runt om i världen). Men ständig materiell tillväxt fungerar inte långsiktigt. Förutom ohanterliga mängder utsläpp och miljöförstöring ser vi nu hur alldeles för mycket pengar översvämmar världen. Räddningsförsöken av det gamla systemet innebär att obegripliga mängder nya pengar skapas, och de rusar ut i världen i desperat jakt på en avkastning som omöjligt kan finnas på en aggregerad, global nivå.
Långsiktig avkastning kan bara finnas om man investerar i verkliga, hållbara projekt inom ramarna för biosfärens lagar. Så den nya ekonomins pensionsfonder kommer att investera i försörjningsprojekt som man kan ta på: hållbart jord-, vatten- och skogsbruk, förnybar elproduktion, bra byggnader och grönt företagande. Vi kan inte längre låna till konsumtion eller diskontera framtida kostnader. Vi investerar mer långsiktigt.

2. Den reala ekonomin
Eftersom vi nu vet att naturen inte är oändlig och oförstörbar, så kan varken tömmandet av resursdepåer eller skadliga utsläpp och nedsmutsning längre vara gratis. Aktiviteter som utgör allvarliga hot mot biosfären kan inte längre vara tillåtna. Priset på varor och tjänster, samt vilka sådana som över huvud taget finns att tillgå, kommer alltså att avgöras av vad som går att göra på uthålligt fungerande sätt och vad det kostar att göra rätt, exempelvis i jordbruket. Varför inte låta systemekologerna, som vet hur naturen fungerar, föreslå den realekonomiska spelplanen och upprätta en planetär balansräkning? Sedan får lagstiftning se till att de verkliga kostnaderna för begränsade naturresurser och för vår ekonomis konsekvenser tas in i bilden. Då blir informationsvärdet i priserna rätt och betalningsskyldigheten skyfflas inte som nu över på framtida generationer.
Detta innebär att inget land som har byggt sitt välstånd på fossil energi, ohållbar kreditgivning, farlig avfallsproduktion och/eller genom att utarma naturkapital kan öka sitt välstånd från nuvarande nivåer. Jag anser att det vi sett utspela sig i världen sedan 2007 rimligen bara kan tolkas på ett sätt: total samhällsekonomisk tillväxt från dagens fossil- och konsumtionslåne-dopade nivåer är en omöjlighet, och vägran att inse det leder bara till skadliga uppskjutanden som på ett farligt sätt förvärrar läget.

Men det här med grön tillväxt då?
Många undrar om det inte finns en möjlig väg som heter ”grön tillväxt”? Jag håller med om att grön tillväxt är en oundgänglig del av vägen framåt. Enskilda företag som producerar inom planetens ramar kan absolut ha grön tillväxt. Grön tillväxt är också både möjlig och nödvändig för den tredjedel av mänskligheten som lever i energifattigdom. Om en afrikansk kvinna som tidigare dagligen vandrade miltals för att hämta ved att elda nu i stället får tillgång till energi från solpaneler, så har vi ett uppenbart exempel på grön tillväxt där miljön gynnas samtidigt som det mänskliga välståndet ökar. (20)
Men vi som lever i rika länder får inse att vår uppgift nu inte är att öka vår konsumtion av material och energi utan att använda vår skicklighet och innovationskraft till att upprätthålla så mycket som möjligt av den moderna världens fördelar, medan vi systematiskt avvecklar vår övertrassering av planetens biofysiska gränser. I stället för att ställa frågan Hur kan vi skapa tillväxt? behöver vi alltså gå in i ett mer konkret försörjningssäkrande tankesätt: Hur mycket av den välståndsskapande produktivitet vi redan har kan vi långsiktigt behålla? Vilka nya, uthålliga produktions- och distributionssätt kan vi skapa för att ersätta de gamla som nu visar sig vara ohållbara och kommer att lämna oss i sticket? Om vi inte fokuserar på detta kommer välfärden och livskvaliteten systematiskt att krympa.
Om ekonomins spelregler däremot sätts upp i harmoni med planetens försörjningsförmåga, har vi en god chans att fortsätta utvecklas med nya innovationer och bättre lösningar, även om vi på många håll i världen får börja om i vår mänskliga strävan efter ständiga förbättringar från en lägre materiell standard än vi har idag när vi befinner oss i ”planetär overshoot”. Sedan beror det förstås på vad man menar med begreppet; om orden ”grön tillväxt” inte betyder mer materiell konsumtion, utan att hållbara sätt att försörja sig ersätter de ohållbara och att mer förfinade metoder, bättre arbetssätt och högre livskvalitet utvecklas inom planetens ramar, är det absolut lösningen, globalt sett.

Den nya ekonomin – en sammanfattning
Utan rättvisande prissignaler och en ekonomisk spelplan baserad på biofysiska fakta har vi knappast någon chans. Men när alla varor och tjänster produceras på hållbara sätt finns inte längre några obetalda externaliteter och alla priser speglar de verkliga ekonomiska, ekologiska och sociala kostnaderna. Då har vi en ekonomi som styr mänsklig aktivitet och innovation mot målet uthållig försörjning, och då kommer de hållbara lösningarna att vinna på en sant fungerande marknad.
När det falska löftet om fiktiva finansiella vinster inte längre frestar oss till korkade och/eller oetiska placeringar av våra besparingar så kommer vi att investera mycket klokare. Vi inser att det bara är realekonomin som kan förse oss med det vi fysiskt behöver – siffror på ett konto är inget värda förrän de går att byta mot exempelvis mat och husrum.
Den nya ekonomi som skissas här fungerar inom biosfärens gränser. Det är en spelplan som står i skarp kontrast till dagens märkliga zombie till ekonomi som skadegörande stapplar runt i världen, desperat av billig- energi-abstinens, ägnande sig åt allt annat än klok hushållning av begränsade resurser. Jag kan nästan se monstret framför mig, krossande allt mer natur med sina gigantiska ekologiska fotspår, upprört viftande med gamla data, krävande ”återhämtning” till beroendeframkallande tillväxtsiffror och släpande på droppstället med ständiga blodtransfusioner från centralbankerna.
Om Gandhi hade levt, och fått frågan, är det inte omöjligt att han skulle ha betraktat eländet och sagt: ”What do I think of market economy? I think it would be a very good idea.”(21)

Fotnoter
1. Till våra helhjärtade föräldrars försvar bör sägas att när de väl är överens, så brukar det vara kring riktigt bra och robusta beslut. Doktorsavhandlingen heter Managing Intercollective Conflict: Prevailing Structures and Global Challenges, Umeå universitet 1998; Dissertation.com 1999.
2. Heller, Nicole & Fisher, Douglas: Ethical dilemma profoundly sways climate economics, The Daily Climate, 28 januari, 2011.
3. Varian, Hal R: Recalculating the Costs of Global Climate Change, New York Times, 14 december 2006.
4. Avgiftsbestämd, premiebestämd och förmånsbestämd pensionsplan, www. personalekonomi.se
5. När diskonteringsräntan bestäms använder man en ekvation där den förväntade ekonomiska tillväxten per capita spelar den viktigaste rollen: Vi får en positiv diskonteringsränta när vi förväntar oss tillväxt (hamnar ofta på 3-10%), en negativ om vi bedömer att ekonomin krymper betydligt, och en på noll om ekonomin krymper lite grann. Att diskonteringsräntan värderar ned framtidens behov jämfört med nuets med ett högre tal än den förväntade tillväxten per capita beror på att man i formeln fört in en tidspreferens, som helt enkelt står för att vi hellre konsumerar nu än senare. Se t.ex. Kristin Lilieqvist: Vad är framtiden värd? Svenska myndigheters användning av diskonteringsränta. Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet 2012.
6. Margrit Kennedy föreslår att vi bör ha negativ ränta, demurrage, för att uppmuntra till långsiktigt kloka investeringar i realekonomin. Som motvikt mot kostnadsökningar som uppstår om vi slutar diskontera framtiden, påpekar hon att vi får lägre priser om räntekostnader inte läggs in i marknadspriserna, som de idag gör. Kennedy, Margrit: Interest and Inflation Free Money; Creating an exchange medium that works for everybody and protects the earth; SEVA 1995.
7. Cervenka, Andreas: ”Desperationen blir allt större”, Svenska Dagbladet, 15 september 2012.
8. Under mänsklighetens historia har mätbar tillväxt i produktivitet per capita (och därmed möjlig ökning av levnadsstandard) bara inträffat vid skiften i den fysiska försörjningsbasen, allra vanligast är att den står still. Före industrialiseringen var ett lands produktivitet i princip lika med dess befolkningsstorlek, och hög levnadsstandard förbehållen en liten elit. Thompson, Derek: ”The Economic History of the Last 2000 Years in 1 Little Graph”, The Atlantic, 19 juni 2012.
9. Vi är i så kallad ”earth overshoot” sedan 1987. Nelson, Joshua: ”Nature’s Overdraft Notice: Earth Overshoot Day”, postgrowth.org
10. Wolf, Martin: ”Is unlimited growth a thing of the past?”, Financial Times, 2 oktober 2012. Se även begreppen ”Baumol’s Dilemma” och ”cost disease”, till exempel i: ”Health care, education and the arts: The Incurable Cost Disease”, The Economist, 2 oktober 2012.
11. Robinson, Peter: ”Top 1% Got 93% of Income Growth as Rich- Poor Gap Widened”, Bloomberg 2 oktober, 2012; Cadvalladr, Carole: ”And Inequality for All – another Inconvenient Truth?”, The Observer 2 februari 2013.
12. Klimatförändringar beräknas genom detta ha orsakat 400 000 människors död. Utöver det dödas miljoner av långvarig exponering för luftföroreningar. Harvey, Fiona: ”Climate change is already damaging global economy, report finds”, The Guardian, 26 september, 2012.
13. Ingen har uttryckt det mer träffande än Kenneth Boulding: ”Anyone who believes exponential growth can go on forever in a finite world is either a madman or an economist.”
14.” A moral hazard …. it is a tendency to be more willing to take a risk, knowing that the potential costs and/or burdens of taking such risk will be borne, in whole or in part, by others.”
15. Om vi, som ekonomiska formler antar, faktiskt visar oss vara rationella borde vi ju ta hänsyn till de fyra ramvillkoren för mänsklig verksamhet. Det Naturliga Stegets systematiska arbete med att på ett naturvetenskapligt och politiskt neutralt sätt definiera dessa ramvillkor lägger en god grund för utformandet av en ekonomisk spelplan som skyddar och främjar långsiktig försörjning. Arbetet har lett vidare till en diger lista av referenser – se http://www.alliance-ssd.org/reference-list/
16. Se ”Jevons Paradox” (William Stanley Jevons, 1865).
17. Det är svårt att få syn på normer man själv lever under. De har en förmåga att bli osynliga och uppfattas ”normala” och omöjliga att ändra, ungefär som naturlagar. Men jag har gjort ett försök: Vad är det vi antar om världen i nuvarande ekonomiska system, som vi nu vet helt enkelt inte är sant?
18. Ett spännande förslag kommer från Jaromir Benes & Michel Kumhof: ”The Chicago Plan Revisited”, WP/12/202, International Monetary Fund.
19. Korten, David: ”Money Versus Wealth”, Yes! Magazine, June 30 1997.
20. Harris, Richard: ”Growing Pains: Nations Balance Growth, Power Needs”, NPR News, 7 augusti 2012
21. Vad vi vet att han faktiskt svarade, är något som i sig är mycket tänkvärt i sammanhanget: ”What do I think of Western civilization? I think it would be a very good idea.”

Om författaren
Som femte generationens brödproducent faller det sig naturligt att matförsörjningen ligger nära hjärtat. I kopplingen hjärta-hjärna ligger även ett intresse för god problemlösning, bra strukturer och smarta lösningar. Jag och min syster är uppvuxna med Polarbröd, med föräldrar som diskuterade dagens företagsproblem vid matbordet och i princip aldrig tyckte lika. Det var vad man skulle kunna kalla en kreativ oenighet. Redan som barn drevs jag av lusten att försöka förstå och vara med och skapa lösningar: På vilket sätt har han rätt? På vilket sätt har hon rätt? Det är inte ologiskt att jag efter den uppväxten gick vidare till tio år på universitetet och en doktorsavhandling i konflikthantering.(1) Att jag skrivit romanen Tunna väggar om kärlek och världsekonomi är kanske inte ens det konstigt? Alltihop handlar väl om människor och relationer; vad vi vill, behöver, är rädda för och att vi kanske inte alltid beter oss helt … vad ska jag säga … ändamålsenligt?
Anna Borgeryd

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Advertisements

Kapitel 5 – Den vite konsumentens börda – Alf Hornborg

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Den vite konsumentens börda
Alf Hornborg

Ur vårt europeiska och nordamerikanska överflöd växer en allt mer utbredd övertygelse om det ohållbara i våra livsmönster. Men det blir samtidigt allt mer uppenbart att världssamhällets överklass inte är beredd att lämna ifrån sig sina privilegier frivilligt. Decennier av retorik om ”hållbar utveckling” må ge sken av konsensus, men nu tvingas dess motstridiga budskap obönhörligen upp till ytan. Polariseringen mellan tillväxtvisioner och överlevnadsfrågor är åter tydlig. Själva vårt prat om ”hållbar utveckling” är ohållbart.
I december 2007 belönades en amerikansk före detta vicepresidents systemkritiska film om den annalkande klimatkatastrofen med Nobelpris samtidigt som Svenskt Näringsliv drev en grandios kampanj för att få oss att konsumera mera. Timbros allestädes närvarande budskap är att det är ökad konsumtion som kommer att rädda världen. Överallt möter vi samma argument: Sluta för Guds skull inte att köpa kinesernas varor! Det är ju deras chans att utvecklas och betala för en renare miljö!

Inför detta argument står många av oss tysta. Att leva i överflöd är alltså att visa solidaritet med världens fattiga? Men varför känns tanken så kusligt välbekant? Påminner den inte om Rudyard Kiplings egendomliga resonemang om ”den vite mannens börda”? Kolonialism som välgörenhet! Eller till och med om de vita plantageägarnas reaktion i den amerikanska södern, när det föreslogs att slaveriet skulle avskaffas? Vad skulle slavarna ta sig till utan sina herrar?

Den franske antropologen Maurice Godelier har påpekat att samhällen i alla tider har varit benägna att framställa ojämnt utbyte och exploatering som om det vore ett rättvist byte av tjänster. Slavarna skulle vara tacksamma mot sina ägare, medeltidens livegna mot sina feodalherrar, inkahärskarens undersåtar mot sin gudomliga kejsare … De som alstrar överflödet skall vara tacksamma för de smulor som kommer dem till del. Är det därför vi idag pratar om ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”? Är det därför vårt budskap till de fattiga länderna i Syd är att de bör vara tacksamma för att få sälja sina underbetalda arbetstimmar och naturresurser till det kapitalstinna Nord?

Vår ”utveckling” belastar andra
Innerst inne förstår vi nog alla att det fossilbränsledrivna industrisamhället närmar sig vägs ände. De militära insatserna i Mellanöstern och klimatkrisen är två sidor av samma mynt. Problemen med att fortsätta importera billig energi och att fortsätta exportera entropi (materiell oordning till exempel i form av koldioxidutsläpp) blir allt mer ohållbara. Men vi glömmer lätt att vår historiska erfarenhet av ”billig energi” är lokaliserad i rummet såväl som i tiden. Fossil energi har upplevts som ”billig” endast inom världssamhällets kärnländer. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit ”billig” – folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna i nuets värld som om de vore olika stadier i tiden. Därför ler vi åt tanken att svenskar ännu en gång skulle kunna bli hänvisade till vedbränsle och dragdjur, trots att det är den verklighet som en stor del av befolkningen i världssamhället idag befinner sig i. Den oljedrivna tekniken ser vi som ett ”nu” snarare än som ett ”här”.

Den goda miljö som Sverige idag stoltserar med har möjliggjorts av ett sekel av massiv import av fossila bränslen. Det är så vi har kunnat avlasta våra skogar från det urgamla kravet att erbjuda ved till våra hem, foder åt våra betesdjur och störar till våra gärdsgårdsbyggen, samtidigt som våra åkermarker har tillförts näringsämnen och andra förbättringar som alla bygger på oljan. Därför har vi idag 60 procent mera skog och bördigare åkrar i Sverige än för hundra år sedan, medan exporten av skogsprodukter blivit en av våra viktigaste inkomstkällor. Men är det detta recept på ”utveckling” vi nu vill föreslå de så kallade utvecklingsländerna, som uppmanas gå i våra fotspår? Varifrån ska de i så fall hämta sin olja?

I ett par seklers tid har de industrialiserade delarna av världen levt på fossila bränslen och därmed också kunnat utveckla en ekonomisk teori som hävdar att vi har befriats från den produktiva jordytans begränsningar. Detta innebar ett förkastande av den så kallade fysiokratin, som på 1700-talet betraktade jorden som den enda produktionsfaktorn som alstrade ett nettovärde. Sedan den industriella revolutionen har vi européer levt på forna tiders solinstrålning, lagrad i jordskorpan. Nu inser vi att fossilbränsleåldern utgör en historisk parentes men tänker oss så kallade biobränslen (till exempel etanol) som ersättning för oljan.

Vi utgår alltså ifrån att den teknologi som hittills drivits med koncentrerad energi från miljontals år av solinstrålning i framtiden skall kunna vidmakthållas med samma årliga mängd solinstrålning som våra agrara förfäder (och våra medmänniskor i nuets Syd) haft tillgång till. Men då upptäcker vi att enbart den svenska drivmedelsförbrukningen, översatt i biobränslen, skulle kräva mer än dubbelt så stor åkerareal som det finns i Sverige, alternativt nästan hela vår årliga skogsavverkning. Ändå tillhör Sverige de mest gynnsamt lottade industriländerna, när det gäller tillgång till ekologiskt produktiv areal. Är det dags för ekonomerna att damma av fysiokratin?

Den senast hägrande lösningen på detta dilemma är att vi hämtar våra biobränslen från Brasilien, Mozambique och andra stora, fattiga länder i Syd. Trots att vi får höra att etanolproduktion kan ge upphov till minst lika mycket växthusgaser som fossilbränsleanvändning, att den i förlängningen leder till ökad avverkning av tropisk regnskog och minskad biodiversitet, att den förmodligen kan försörja färre hästkrafter per hektar än vanligt hästfoder och – allvarligast av allt – att den leder till högre livsmedelspriser och ökad undernäring bland de fattiga i Syd. Vi tvingas skärskåda vår ”teknomassa” – den teknologiska infrastruktur som vi har ackumulerat i ett par seklers tid och som nu konkurrerar med mänsklig och annan biomassa om livsutrymmet på vår begränsade planet. Nu skall det odlas sockerrör inte för att försörja hungrande människor utan för att driva våra stadsjeepar. Men landsbygdsbefolkningen i Mozambique bör vara tacksam för att vi tar deras billiga mark och billiga arbetstimmar i anspråk, och erbjuder dem en väg mot ”utveckling”.

Är vår teknik andras slaveri?
När började vi tro att det är flödena av pengar som upprätthåller våra samhällen, i stället för energiflöden? När blev pengarna vår fiktiva energi? Människor har i hundratusentals år haft intuitiva insikter om att allting ytterst är beroende av energiflödena från solen, och följdriktigt dyrkades också solen i förmoderna jägar- och jordbrukssamhällen. Men när utrikeshandeln efter Renässansen upphöjdes till den centrala verksamheten i flera västeuropeiska imperier kom pengaflödena att framstå som livgivande. Även om debatter har pågått i flera hundra år kring huruvida det är guld, åkermark, arbete, energi eller betalningsvilja som är grunden för ekonomiskt ”värde”, har tillgången till mycket pengar i praktiken varit avgörande för möjligheter till makt, framsteg och det vi kallat ”utveckling”. Trots att återkommande finanskriser i olika delar av världen gång på gång har påmint oss att varken mynt, sedlar, plastkort eller siffror på en datorskärm har något inneboende värde, har de fortsatt att styra våra liv.

Det är faktiskt också pengarna som från första början har möjliggjort den moderna tekniken. Om de afrikanska slavarna på bomullsplantagerna i de brittiska kolonierna hade fått samma lön som de brittiska industriarbetarna, och åkermarken i kolonierna kostat lika mycket som den i England, så hade det inte blivit någon Industriell Revolution. Hela poängen med att mekanisera produktionen av bomullstyger för massexport byggde på fabrikörernas möjlighet att tjäna mera på exporten än vad de betalade för importen av råbomull. Än idag bygger den moderna teknikens existens på skillnader i prissättning på arbete och jord i olika delar av världssystemet. Det må se ut som om tekniken har ersatt slaveriet, men i själva verket har den i stor utsträckning förskjutit lågavlönat och hälsovådligt arbete till fattigare delar av världen. Medelklassen i USA och Europa har bytt ut sina hembiträden mot dammsugare och tvättmaskiner, men det är nog inte många som frågar sig om de anställda hos kinesiska tvättmaskinstillverkare idag verkligen har det bättre än europeiska hembiträden på 30-talet. Tekniken är inte ett ymnighetshorn, sprungen ur ren uppfinningsrikedom. Den handlar i grunden om vad som är ekonomiskt möjligt för olika kategorier av människor, och därmed om omfördelning av människotid och naturutrymme i det globala samhället.

Väldigt många människor vill gärna tro att Hans Rosling ger oss hela bilden när han säger att utvecklingen i världen är på rätt väg. Hans pedagogiska och energiska utläggningar är ju verkligen övertygande. Han brukar ställa upp sju dockor (en för varje miljard människor) och visa att två i stort sett bara har råd med sandaler, medan fyra har råd med cykel (eller möjligen moped) och bara en har råd med bil och flygbiljetter. Sedan säger han att de där sju dockorna står i kö för att kunna ha råd med mera, och att det gäller att få dem att röra sig framåt i kön utan att förstöra vår planet. Men, tänker jag, om kunskap bara bestod av statistik om levnadsstandard skulle vi ju inte behöva särskilt mycket samhällsvetenskap. Strukturella motsättningar, maktförhållanden och finansflöden i världssamhället är svåra att åskådliggöra med hjälp av leksaker eller diagram.

Låt oss ändå göra ett försök. Av de där sju dockorna har två inga pengar alls, fyra har små penningpåsar och en har en stor säck med pengar. De två dockorna med sandaler har nästan inga ekologiska fotavtryck och de fyra med cykel ganska små, men den sjunde har ett mycket stort. Här är det dags att påpeka att den sjunde dockan inte skulle ha råd med sin bil och sina flygbiljetter (dvs. sin teknik och överkonsumtion) om inte fyra andra dockor hade så låga löner, det vill säga hade så små penningpåsar. Det är ju deras låga löner som gör teknik och konsumtionsvaror så ”billiga” för den rikaste dockan. Det är med andra ord de stora skillnaderna i köpkraft som gör tekniken möjlig. Dockorna har alltså relationer till varandra. Det kallas samhällsvetenskap. Till och med tekniken är ett samhälleligt fenomen.
Till slut måste vi fråga oss hur det är möjligt att upprätthålla de stora skillnaderna mellan dem som har lite pengar och dem som har mycket. Jo, svaret är att en av dockorna har banker, som ständigt plockar fram nya penningpåsar. Men i Hans Roslings världsbild ryms varken samhällsstrukturer eller finansflöden. I stället för att inbilla oss att de sju gula dockorna står i kö på väg mot högre ”utveckling” borde vi fundera på vad denna ”utveckling” är, och vad den innebär inte bara för utarmningen av vår planet utan också för relationerna mellan olika delar av mänskligheten

Vi står inför en gigantisk desillusionering när det gäller teknikens framtidslöften. Det som ytterst håller våra maskiner rullande är köpkraft och världsmarknadspriser. Det har man bittert fått erfara i de numera avindustrialiserade delar av det forna Sovjetunionen, där man tvingades återgå till dragdjur därför att man inte hade råd med reservdelar och bränsle till sina traktorer. Vilken framtid går vi européer själva till mötes? Kommer ”hållbar konsumtion” och ”hållbar produktion” att rädda oss? Är det med andra ord etik och teknik vi ska tro på? Vi bör nog inte ha alltför höga förhoppningar om någondera. De oundvikliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den globala finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen. Tyvärr lär nog ingenting mindre än ett sammanbrott kunna åstadkomma ett paradigmskifte. Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.

Bortom pengar och tillväxt
Motsättningen mellan republikaner och demokrater i USA belyser i ett nötskal det dilemma som sviktande exportnationer står inför, även i Europa. De förutsägbara höger- och vänsterargumenten bygger på samma begränsade världsbild. De utgår båda ifrån exportintäkter som inte längre vill infinna sig. Det förutsätts att pengarna till slut trots allt ska finnas tillhands, och att den avgörande frågan är hur de skall fördelas. De nyliberala republikanerna förordar polarisering och fortsatt utslagning, medan demokraterna försöker värna om den nationella solidaritet som vi minns från ett socialdemokratiskt Europa före Thatcher och Reagan. För många av oss är det lätt att ta avstånd från nyliberalismen, men betydligt svårare att inse att även den socialdemokratiska visionen förutsätter polarisering, på global nivå.

Det var exportframgångarna under årtiondena efter andra världskriget som möjliggjorde visionen om den rika och jämlika välfärdsstaten. De allmänt höjda konsumtionsnivåerna i Europa och Nordamerika betraktades som arbetarrörelsens landvinningar, snarare än som en följd av den kapitalansamling som då ägde rum i dessa delar av världen. Löftet om en allt högre levnadsstandard blev en central ingrediens i vänsterpolitiska manifest. Därför blev det också svårt för vänstern att hantera de globala förskjutningar som på åttiotalet gav oss helt nya politiska budskap. Dels lärde vi oss att de höga konsumtionsnivåerna i USA och Europa var ekologiskt ohållbara, privilegierade och omöjliga att genomföra i global skala. Dels var det svårt att säga emot nyliberalernas budskap att de offentliga välfärdsutgifterna måste minska, om inte våra exportindustrier skulle flytta till länder i Asien med lägre skatter och lägre löner. Det budskapet blev allt svårare att avfärda efterhand som de faktiskt gjorde det, och efterhand som det visade sig att amerikanska och europeiska konsumtionsökningar endast kunde upprätthållas genom växande privata och offentliga skuldbördor.
Och där står vi fortfarande och stampar. Nyliberalernas tilltro till marknadens osynliga hand är tyvärr inte mera moraliskt och ekologiskt aningslös än deras motståndares övertygelse att vi genom politiska beslut i land efter land kan se till att sju miljarder människor ska kunna anamma samma tekniska bekvämligheter och konsumtionsnivåer som genomsnittsinvånare i USA och Europa. Hur sympatisk den senare visionen än ter sig är den nästan lika naiv som föreställningen att mänskligheten en vacker dag kommer att kolonisera andra planeter. Men hur skulle ett politiskt budskap kunna se ut, som klär av sig den konventionella retorikens skygglappar för att på allvar värna om krisberedskap, global rättvisa och ekologisk hållbarhet?

Det viktigaste vi kan hoppas på i det politiska samtalet är att det berättigade kravet på kollektiv samhällelig kontroll över marknaden frikopplas från löften om stigande konsumtionsnivåer. Vi blir varken friskare eller lyckligare av högre konsumtion. Tvärtom är det bara genom att sänka vår överflödskonsumtion i USA och Europa som vi kan rädda klimatet, haven och resten av biosfären från förödande förändringar, samtidigt som vi möjliggör en mera rättvis global resursfördelning. I dagsläget verkar det dessutom vara enda sättet att undvika ökad skuldsättning och därmed ett annalkande finanssammanbrott i global skala.

Givetvis begriper vi alla att politiker idag knappast kan värva väljare med löften om minskad konsumtion. Därför är det tyvärr sannolikt att situationen måste bli betydligt sämre, finansiellt och/eller ekologiskt, innan det politiska samtalet på allvar börjar överväga andra alternativ än de konventionella höger-/vänsterdogmerna. Men om vi redan nu vill börja fundera över vad en tredje väg skulle kunna innebära kan vi lära oss mycket av vad som faktiskt har inträffat i land efter land, från Argentina till Grekland, som marginaliserats av världsmarknaden och ställts inför överlevnadsfrågor som länge varit okända i USA och Europa.

Det återkommande mönstret är införandet av lokala valutor, som återbördar marknaden från finansspekulanternas till vardagsmänniskornas värld – och kalibrerar ekonomin med deras mest väsentliga behov. För drygt tio år sedan förstod argentinarna att kreditinstitutens pengar är fantasier som plötsligt kan upplösas, och att de själva måste bygga en alternativ ekonomi för att trygga sin överlevnad. Även om sådana kriser brukar avfärdas som tillfälliga kan de ge oss värdefulla insikter inför ett mera genomgripande och definitivt sammanbrott. När nu nation efter nation hotas av konkurs vore det kanske påkallat även för Sverige att kosta på sig en plan B? Eller är det självklart att Sverige för all framtid behåller sin ställning på världsmarknaden? Hur skulle en alternativ ekonomi se ut, som tryggar vår grundläggande överlevnad även om exportmarknaderna försvinner? Finns det bland våra tusentals statsfinansierade ekonomer någon som dristat sig tänka utanför ramarna?

Karl Polanyi noterade 1944 att den ”självreglerande” marknadens råa logik genom historiens gång ömsom frigjordes, ömsom tyglades av samhälleliga regelverk som välfärdspolitik eller socialism. När nu varken globala välståndsklyftor eller miljökriser har räckt till för att rubba makthavarnas tilltro till nyliberal politik, kanske finanskriserna kan visa sig mera omstörtande. Men i stället för att söka oss tillbaka till traditionellt socialdemokratiska eller socialistiska visioner om nationell solidaritet är det vår uppgift att föreställa oss ett helt annat sätt att tygla den råa världsmarknaden. Det kan handla varken om att (på den globala miljöns och de fattigas bekostnad) ge den fritt spelrum, eller om att (med ovissa utsikter och moraliska betänkligheter) försöka tillhöra dess mest framgångsrika spelare, så att vi som nation fortsättningsvis har råd med vår välfärd. Alternativet måste på längre sikt vara att i största möjliga utsträckning immunisera alla människors liv och försörjning mot de globala kapitalflödenas nycker. Och det måste i sin tur innebära att brödlimpor i Småland inte förblir utbytbara mot en datorskärm på Wall Street.

Om författaren
Jag föddes 1954 i Helsingfors men bodde under min barndom i olika brukssamhällen i Sverige och Kanada. I början av sjuttiotalet studerade jag socialantropologi, sociologi, etnologi och miljövård i Lund. Efter studentåren flyttade min fru och jag 1978 till en gård söder om Västervik, där vi under fjorton års tid bedrev fårskötsel (som mest nästan 190 tackor) och där våra två barn växte upp. Från gården pendlade jag till Uppsala, där jag 1986 doktorerade i kulturantropologi och hade forskartjänst fram till 1990. Sedan hade jag i tre år tjänst i Göteborg, men under ett av de åren gjorde min fru och jag fältarbete bland mi’kmaqindianer i Kanada. Vi har också gjort längre resor i Peru, Brasilien och ögruppen Tonga i Polynesien. Vi blev tvungna att sälja fåren när vi flyttade till Kanada 1992, men från 1999 till 2012 har vi i stället haft Herefordkor på gården, som hela tiden har fortsatt att vara vår fasta punkt. I min forskning har jag särskilt intresserat mig för hur moderna västerlänningar tänker kring ekonomi och teknik. Jag är övertygad att våra föreställningar kring tillväxt och framsteg är lika kulturspecifika och särpräglade som de föreställningar som antropologer påträffar bland ursprungsbefolkningar i Amerika och Söderhavet. Det är med den utgångspunkten jag har skrivit böcker som The Power of the Machine (2001), Myten om maskinen (2010) och Global Ecology and Unequal Exchange (2011). Alf Hornborg

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 4 – Tillväxtens innersta väsen – Stellan Tengroth

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Tillväxtens innersta väsen 
Stellan Tengroth

I detta kapitel kommer jag att analysera tillväxt som ett grundläggande begrepp. Med ett naturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv är det ett försök att finna tillväxtens innersta väsen.
För den som sätter likhetstecken mellan tillväxt och positiv utveckling vill jag redan här deklarera att det kan vara en nedslående läsning. Jag kan nämligen inte hitta något exempel på att tillväxt är annat än tillfällig, absurd och i längden omöjlig.
Men att jag ger tillväxten dessa – till synes negativa – attribut betyder inte att allt hopp är släckt. Det blir ett problem bara för den som envisas med att knyta framtidstro och hopp om ett gott liv till fenomenet tillväxt.

Tillväxt betyder förändring
Tillväxt i sig är inte ett tillstånd eller en fristående egenskap utan något som får sin mening först i det ögonblick som jag knyter det till något som har förmågan att växa. Det kan vara en lyckokänsla, ett midjemått, en månadslön eller världens samlade koldioxidutsläpp. Objektivt sett finns inget skäl att ordet tillväxt ska sända ut vare sig positiva eller negativa signaler. Det borde istället vara ett neutralt begrepp utan egen värdeladdning. I Svenska Akademiens ordlista, SAOL, förklaras ordet tillväxt med ’växande, ökning’. En matematiker skulle säga att det är derivatan av en godtycklig storhet under  villkoret att derivatan antar ett värde större än noll. Med humanistens språk kan samma sak uttryckas som att tillväxt är förändring. En förändring som går i en enda riktning, från liten till stor, lätt till tung eller från låg till hög.
I denna uppräkning av motsatsord får bara de som kan uttryckas i siffror vara med. Förändringen måste kunna mätas och måttstocken kan vara linjal, våg eller en siffra i räkenskaperna.
Men även om det som förväntas växa ska vara mätbart är det inget krav att måttet är objektivt eller ens allmänt accepterat.
Temperatur går att mäta med kalibrerade mätinstrument och anges i Kelvin, Fahrenheit eller Celsius. Det är till och med så att både seriösa vetenskapsmän och många klimatskeptiker ser jordens årsmedeltemperatur som en objektiv sanning. Klimatförändringen uttrycks som tillväxten hos denna temperatur. Att skeptikern ser den som en övergående trend, inte anser att den är orsakad av människan och inte utgör ett hot, är en annan fråga.
Också det som inte enkelt och entydigt låter sig mätas kan beskrivas med siffror. Lycka är i jämförelse med BNP ett luddigt begrepp. Många ser det nog som flummigt, men inom lyckoforskningen görs vetenskapliga studier. I en skala från ett till tio får man gradera hur man ser på sitt liv, och även om det objektiva kan ifrågasättas går det att visa på både tillväxt och nedväxt hos lyckan.
Ju mer vi fjärmar oss från det naturvetenskapligt exakta desto större blir förstås osäkerheten. Likväl går det att tala om förändring och tillväxt hos både kunskap, tillit och vänskap. Alla betydligt viktigare än både BNP och ekonomisk tillväxt.

Tillväxten är tillfällig
Om förändring är det mest grundläggande när vi talar om tillväxt, kommer som god tvåa det faktum att den är tillfällig. Både inom biologi och ekonomi förekommer kortare eller längre tidsperioder med tillväxt. En sådan följs alltid av en period där det som har expanderat antingen ligger någorlunda stabilt på en och samma nivå eller krymper ihop. Nedväxt kan i teorin ske på ett lugnt och värdigt sätt, men i praktiken är risken stor att vi går in i ett skede med dramatik och konflikter.
I ett försök att skärskåda drivkrafterna, både när det går uppåt och nedåt, identifierar jag fyra villkor. Alla måste vara uppfyllda under tillväxtfasen och växandet avslutas när någon av dem faller ifrån.
Förutsättning nummer ett – näringstillförseln – är självklar. Inom zoologin handlar det om proteiner, kolhydrater och vitaminer, men även vatten att dricka och luft att andas.
Om mitt första villkor talade om intag beskriver det andra vad som händer i andra änden. För djur som levde i det fria, och även för våra förfäder, var detta inget problem. Mängderna var inte större än att naturen kunde ta hand om dem och de blev del i ett naturligt kretslopp. Inom dagens industriella köttproduktion kan man däremot hitta motbjudande men illustrativa exempel på vad som händer med grisars tillväxt och överlevnad om urin och avföring inte tas om hand.
Nummer tre handlar om att det interna maskineriet ska fungera och vara programmerat för växande. Ett nyfött barn kan få aldrig så mycket modersmjölk, men om matsmältningen är i olag eller om den genetiska koden inte är korrekt programmerad då är växandet i fara.
Till dessa tre är det nödvändigt att lägga frånvaron av yttre hot. För nykläckta kycklingar är tillväxten beroende av mat och vatten, en bonde som håller rent i buren och att de håller sig friska, men allt detta är förgäves om det är hål i staketet och räven kommer in.
Med exemplen från naturen är det inte svårt att dra paralleller till vår civilisation under det förra århundradet. En period med stadigt växande BNP.
Näringstillförseln till vårt högteknologiska samhälle mätte man framför allt i kilowattimmar, och utan den fossila energin, billig och så sinnrikt paketerad i form av olja, kol och naturgas, hade vi haft en helt annan värld. De historiska sambanden mellan ökad oljeförbrukning och en expanderande ekonomi indikerar att den ekonomiska tillväxten var lika beroende av denna näring som ett nyfött barn är beroende av sin mammas bröstmjölk.
För hundra år sedan var restprodukterna i form av sot från skorstenar, näringsämnen som rann ut i vattendrag eller ”innovativa” kemiska föreningar inte något allvarligt problem. Naturens läkande krafter upplevdes som oändligt starka, och även om man åstadkom vissa skador var de inte av den kalibern att de hotade det som man – med rätta – upplevde som framsteg och positiv utveckling.
Det tredje villkoret för tillväxt – den interna funktionen – kom under 1900-talet alltmer att knytas till den finansiella sektorn. Med en hundraårig erfarenhet av tillväxt och en övertygelse att denna skulle fortsätta var det både klokt och rationellt att skuldsätta sig. Det var tydligt att både privatpersoner, företag och regeringar hade förstått tillväxtens inbyggda logik: konsumera idag och betala imorgon. Även om det ger en obehaglig känsla i magtrakten går det inte att blunda för att detta var en motor som på ett effektivt sätt drev tillväxtfasen framåt.
När jag analyserar yttre hot, villkor nummer fyra, är det väsentligt att definiera systemgränsen och om jag drar denna kring en nation kan jag se reella risker i form av handelshinder, osund konkurrens från företag som utnyttjar barnarbetare och direkta krigshandlingar. Men med en gräns som omsluter hela den globala civilisationen visar det sig att dessa hot är befriande få och osannolika. Jag tänker på meteorer och illasinnade små gröna varelser, men det skulle även kunna vara pandemier. Exemplen från biologin visade att tillväxtfasen avslutades när något av dessa fyra villkor – och det räckte med ett enda – inte längre var uppfyllt. Att samma sak gäller för BNP må vara obehagligt, men borde inte vara det minsta kontroversiellt.
Ekonomisk tillväxt är, liksom annat växande, ett övergående fenomen.

Tillväxten är absurd
Tillväxt kan ske på olika sätt och i olika takt, men det finns ett mönster som är återkommande, nämligen det exponentiella. Igenkänt av att tillväxten mäts i procent hittar vi det i bankvärlden med ränta-på-ränta, i biologin med växande populationer och inom nationalekonomin som förändring av BNP.
För att skapa en bild av exponentiell tillväxt tar jag till ett surrealistiskt exempel med bakterier i en tunna. Klockan 11 börjar jag med en enda bakterie, inte ens en tusendels millimeter stor. Varje minut låter jag sedan bakterierna föröka sig genom delning och klockan 12 kommer de vara så många att de till brädden fyller tunnan, stor som ett oljefat.
Detta är förstås bara en påhittad sifferlek. Antalet bakterier fördubblas inte så ofta som varje minut. I verkligheten tar det minst 20 minuter och – vilket vi ska vara glada för – ingen bakteriekultur förmår fylla en tunna. I verklighetens laboratorium odlas bakterierna i en petriskål, och även om de förses med en aldrig så väl sammansatt näringslösning kommer bakterierna inte att växa över kanten på denna lilla skål. Till slut förstör de sin egen livsmiljö och de kommer bokstavligt talat att dö i sin egen avföring.
I fantasin förflyttar jag mig nu, så att jag prick klockan 11 står lutad över tunnans kant. Det finns en enda bakterie längst ner på botten, men den är omöjlig att uppfatta med blotta ögat. Klockan går, jag ser fortfarande ingenting, men jag vet att antalet fördubblas varje gång minutvisaren hoppar fram ett steg. Det hela är rent ut sagt långtråkigt. Först efter trekvart kan jag med ansträngning se några små klumpar här och där. Med miniräknaren till hands räknar jag ut att det som ser så obetydligt ut är tusentals miljarder bakterier. Fem i tolv börjar det hända saker och jag kan, längst ner på botten, se en centimetertjock smet. När det återstår en enda minut till tolvslaget är tunnan halvfull och nu känns det helt plötsligt hotfullt. Helst vill jag rusa därifrån, ryggar tillbaka, men tvingar mig att stå kvar och betrakta skådespelet. Med mina egna sinnen upplever jag, inte bara hur bakterierna blir fler och fler, utan också att nivån nu stiger i en allt snabbare takt för att exakt klockan 12 nå tunnans övre kant. Jag stoppar tiden. Min tankelek har kommit till slut och jag har inget manus som talar om vad som ska hända härnäst.
De inre bilderna av tunnan full med bakterier kan väcka ett visst äckel, men det riktigt olustiga är snarast de övertydliga likheterna med det som idag sker på planeten jorden.
Tillväxten som tog fart i och med industrialismen för 200 år sedan var under så gott som hela denna epok oproblematisk. Tillgången på naturresurser var närmast oändlig, och ekosystemen tycktes ha en ständigt läkande förmåga. Om jag drar en parallell och sätter in tunnan i en verklig tidsskala ser jag Thomas Malthus (1798) komma gående fem i tolv. När bakterierna börjar bli synliga kan jag höra hans dystra spådom om att planeten inte kan föda den växande befolkningen.
Den halvfulla tunnan, kl. 11.59, skulle jag placera i efterkrigstidens ljusa framtidstro. Bilismen var sinnebilden för frihet och det ekologiska fotavtrycket – som ingen ännu hade hört talas om – var stort som ett halvt jordklot. Men redan då fanns de som var observanta och höjde ett varningens finger. Marion King Hubbert förutsåg år 1956 att den globala oljeutvinningen skulle toppa kring millennieskiftet. Rachel Carson slog, år 1962 med boken Tyst vår, väsen larm om DDT och andra miljögifter. Dennis Meadows och hans medförfattare kom 1972 med den uppmärksammade boken Tillväxtens gränser. Tecknen var tydliga, men för de allra flesta som njöt tillväxtens frukter var inte tunnan halvfull och på god väg att bli överfull. Nej, man tog istället till sig bilden av en tunna där det fortfarande var gott om plats och där alla möjligheter var öppna.
Idag, år 2013, har vi en överfull tunna. Det ekologiska fotavtrycket säger att vi behöver ett och ett halvt jordklot. Av nio planetära gränsvärden är åtta på väg åt fel håll. Utrotningen av arter går fortare än då dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan. Klockan har passerat det magiska tolvslaget och är minst en halv minut över. Nu går det fort. Och kom ihåg att i analogi med tunnan ökar takten oavbrutet.
Lokalt må det vara möjligt att vissa fenomen fortsätter växa, men i den globala skalan är det svårt att tänka sig något område där vi har marginal för en enda fördubbling till. Oavsett när man tror att Peak Oil inträffar är det ingen som på allvar hävdar att oljeutvinningen kan fördubblas. Att dubbleringar skulle vara möjliga inom globalt jordbruk eller fiske är uteslutet. Jordens befolkning är inne på sin 32:a fördubbling och den 33:e kommer inte att inträffa.
Intuitionen säger att en växande BNP är nära kopplad till ett ökat uttag av naturresurser och en tilltagande belastning på ekosystemen. Och det är inte bara en diffus känsla. Både statistik och vetenskap talar samma tydliga språk. Det enda år som koldioxidutsläppen inte ökade var 2009, året när den globala BNP:n krympte i efterdyningarna av finanskrisen år 2008. Även om en växande ekonomi inte behöver följas av en lika stor ökning när det gäller miljöpåverkan och förbrukning av mineraler är ett rimligt antagande att också BNP har dubblats för sista gången.
Det är inte enkelt att avgöra hur långt det är kvar innan bakterierna i verklighetens tunna slutar växa, men en titt i backspegeln ger en antydan. I Sverige vande vi oss under lång tid vid en tillväxt på ungefär 2 procent om året och i tillväxtekonomin Kina låg den under flera årtionden och nosade på tvåsiffriga värden.
Medan antalet bakterier dubblades på en minut, skedde samma sak med vår svenska BNP efter 30 år och för Kinas del lärde sig världen att det inte ens tog tio år.
Om vi tar fasta på att den sista fördubblingen med stor sannolikhet ligger bakom oss är den osentimentala slutsatsen, att eran med en växande BNP tillhör det förflutna. Liksom all annan form av tillväxt var den – sedd i ett längre perspektiv – inget annan än en tillfällig händelse.
Ett enkelt räkneexempel, lika verklighetsfrämmande som det om tunnan och bakterierna, visar var vi – rent hypotetiskt – skulle ha hamnat om det hade varit möjligt att fortsätta i de invanda fotspåren. Efter hundra år skulle Sveriges BNP vara tiodubblad och Kinas ekonomi skulle vara 10 000 gånger så stor som idag.
Idén om fortsatt tillväxt är absurd.

Tillväxt av lycka?
Det är uppenbart att BNP inte kan fortsätta växa, men vore det inte möjligt att sådant som de flesta av oss värderar mycket högre – lycka, kunskap och kärlek – skulle kunna växa? Att ha tillväxt hos detta goda och kunna ge tillväxten ett annat, djupare innehåll, något som inte förbrukar naturresurser eller hotar ekosystem.
Det skadar förstås inte om vi blev lyckligare, och det vore väl en drömvärld att se lyckan, likt bakterierna i tunnan, växa och fylla jorden med ständigt friskare och gladare människor. I många delar av världen börjar de dessutom på en så usel nivå att det är både möjligt och önskvärt att lyfta sig från nivå ett eller två på lyckoforskarens tiogradiga skala. Men när lyckan har dubblats både en, två och tre gånger, är det då troligt att mönstret kan bestå? Och är det lycka att aldrig få känna sig nöjd, utan hela tiden vara pressad att klättra högre upp på lyckostegen?
Så länge tillväxten var laddad med ljusa bilder av framsteg var det naturligt att tala om ”lyckotillväxt”. Men om vi istället tar fasta på att tillväxten i andra sammanhang visade sig vara en tillfällig händelse, ofta med absurda följder, varför koppla detta attribut till de värden som vi helst vill värna? Visst vore det klokare att associera en önskad utveckling till något som är uthålligt och inte bara kan existera under en begränsad period. När vi ser att tillväxt alltid följs av bakslag, vore det då inte bättre att tala om lycka och inte om lyckligare. Förnöjsamhet och strävan efter en tillräcklig och uthållig nivå vore, med den negativa erfarenhet som man sakligt sett borde förknippa med tillväxt, ett sundare förhållningssätt.
Min svordom i kyrkan: hellre förnöjsamhet än tillväxt. Också när det gäller lyckan.

Om författaren
Jag är civilingenjör och har sett arbetsplatser som Volvo, SKF och Trafikverket. Antingen det gällde hållfasthet hos växellådor eller störningar i järnvägstrafik har den röda tråden varit analyser och beräkningar. Med den bakgrunden låg det nära till hands att reflektera över det orimliga med ständig tillväxt. Och jämfört med utmaningen att förutse när ett kullager riskerar haveri, framstod många av sambanden inom energi, ekologi och ekonomi som närmast triviala. Att det var så många som ägnade kraft åt att främja en dödfödd idé och så få som vågade ställa de ”rätta frågorna” drev mig år 2010 att skriva boken Tillväxt till döds. Skrivandet och det som har följt i dess kölvatten är utan tvekan det mest inspirerande jag gjort. Sedan dess har jag bytt min trygga heltid mot en deltid i statens tjänst. Allt för att kunna lägga mer tid och kraft på något som är viktigt på riktigt: att skriva och tala om tillväxtens dilemman. Stellan Tengroth

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 3 – Vad är av värde? – Sara Karlsson

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Vad är av värde
Sara Karlsson, riksdagsledamot (S)

Diskussionen om ekonomisk tillväxt är känslig och svår. Den är också ofta väldigt svartvit. Det är knappast särskilt meningsfullt att bara ta ställning för eller emot ekonomisk tillväxt. Ändå fastnar samtalen allt som oftast just där, i på förhand låsta positioner.
Denna låsning gör att det är svårt att över huvud taget diskutera den ekonomiska tillväxten. Från att vara ett medel att utveckla samhället har den gått till att bli själva målet för samhället. Är det bra? Vad får det för konsekvenser? Det är frågor som jag ska titta lite närmare på i det här avsnittet.

Utveckling, välstånd och välfärd
Jag vill gärna dela upp diskussionen om ekonomisk tillväxt i två spår. Det ena spåret tar upp om fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt är möjlig. Det andra spåret tar upp om den är önskvärd. Inget av dessa spår är enkelt att följa. Det första är ju i huvudsak en empirisk fråga. Det andra däremot är en värderingsfråga – är fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt något vi vill sträva efter? I den här texten tänker jag följa det andra spåret – är ekonomisk tillväxt önskvärd?
Det är vanligt att sätta likhetstecken mellan ekonomisk tillväxt och utveckling. Den ekonomiska tillväxten mäts som ökning av bruttonationalprodukten. Redan det är lite märkligt, eftersom vi vet att BNP-måttet är långt ifrån oproblematiskt. Några exempel på att BNP kanske inte mäter det vi vill mäta är att krig och andra katastrofer ökar BNP. Men det finns också andra skäl att problematisera BNP som mått på ekonomisk utveckling och mänsklig välfärd.
Även om det inte inträffar några katastrofer så har den ekonomiska aktiviteten ofta en stor påverkan på naturen. Det är ofrånkomligt och inte per definition något negativt. Men det finns klara tecken på att en ökad ekonomisk aktivitet intimt hänger samman med att ekosystemen får svårare att leverera de tjänster som den ekonomiska aktiviteten i sin tur är beroende av. Vi skulle därför kunna tala om oekonomisk utveckling, då dagens utveckling minskar de långsiktiga förutsättningarna för den ekonomiska aktiviteten. BNP som mått gör ingen skillnad på aktiviteter som utarmar ekosystem och sådana som förvaltar dem.
Den politiska retoriken talar om både välstånd och välfärd. Ofta verkar det vara slumpen som styr vilket av orden som används. Men de betyder faktiskt olika saker. Välstånd är ett ekonomiskt begrepp och översätts nästan alltid i just BNP per capita. Välfärd är å sin sida ett mångtydigt begrepp och kan syfta på både objektiva och subjektiva förhållanden, som skyddsnät eller levnadsnivå respektive välbefinnande.
En av anledningarna till att välstånd och välfärd används som om de betydde samma sak är förmodligen att de ofta följs åt, att ett visst välstånd är en förutsättning för välfärd. Det finns ingen anledning att se ner på en önskan om välstånd och att romantisera ”det enkla livet” i fattiga delar av världen. Många länder i världen behöver verkligen ett ökat välstånd. Men sambandet mellan välstånd och välfärd blir allt svagare ju högre välståndsnivå som uppnås, vilket bland annat beskrivs i Välfärd utan tillväxt (Jackson, 2011) och Jämlikhetsanden (Wilkinsson & Pickett, 2010).
När sambandet mellan välfärd och BNP per capita inte längre håller ser vi i stället samband mellan andra faktorer. Jämlikhetsanden lyfter tydligt fram fördelningens effekter på en rad olika förhållanden, som rimligtvis kan användas som indikatorer på ett samhälles välmående. Till dessa faktorer hör exempelvis låg spädbarnsdödlighet, läskunnighet och psykisk hälsa. Författarnas genomgång visar på område efter område ett tydligt samband mellan nivån av jämlikhet i samhället och goda resultat för samhällets välmående. Underrubriken i boktiteln sammanfattar det väl – ”därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”.

Människan som instrument
Det finns få saker inom politiken som är ett ändamål i sig. Demokrati är ett exempel som nog de flesta ställer upp på. Det finns ett inneboende värde i demokratiskt beslutsfattande och i friheten att få uttrycka sig som man vill. Andra politiska mål som de flesta ställer upp på är frihet och jämlikhet, även om de innebär olika saker för olika personer och för olika politiska rörelser. Den ekonomiska tillväxten har under lång tid varit ett viktigt medel för att kunna utveckla samhället i riktning mot de politiska målen. När hela kakan har växt så har det gått att fördela resurser såväl genom transfereringssystem som genom att bygga ut den generella välfärden.
Men mål och medel tycks i dagens politiska debatt ha bytt plats med varandra. Ofta får man uppfattningen att politikens främsta uppgift är att främja den ekonomiska tillväxten, som om det vore målet för samhällsutvecklingen. Det går knappt att ha en åsikt inom något politiskt område utan att förklara hur den åsikten gynnar tillväxt och jobb. Att göra det lättare för kvinnor att delta på lika villkor på arbetsmarknaden genom att ordna barnomsorg på obekväm arbetstid motiveras exempelvis inte i första hand med att det ökar jämställdheten och kvinnors frihet, utan snarare med att det gynnar tillväxten. Kulturverksamheter har bytt namn till ”kreativa näringar” och kulturpolitik har blivit ett verktyg för tillväxt snarare än demokratisering. Det talas ofta om välfärd som vår nya tillväxt- och exportindustri. Det är antagligen sant att dessa saker kan främja ekonomisk tillväxt på olika sätt. Men det är relevant att fråga sig: Hur skulle vi se på dem om de inte gjorde det? Skulle de inte ha något värde om de inte skapade ekonomisk tillväxt?
Denna fixering vid den ekonomiska tillväxten är något som präglar hela det politiska samtalet, och alla politiska partier bidrar mer eller mindre till den. Min erfarenhet är att den som ifrågasätter huruvida det är möjligt eller önskvärt med evig ekonomisk tillväxt möts av oförstående blickar, raljanta avfärdanden eller en klapp på huvudet. Erfarenheterna är likadana såväl inifrån mitt eget parti, Socialdemokraterna, som inom partipolitiken i stort.
Men det här kanske bara är en fråga om politisk retorik? Eftersom den politiska debatten förs inom mycket snäva ramar är det en möjlig förklaring. Men det är knappast så enkelt, och det vore naivt att tro på att retorik och politik inte reflekterar varandra. Dessutom är frågorna som sagt lika omöjliga att lyfta inom partierna som mellan dem. Slutligen kan man undra över om det spelar någon roll om det ”bara” är retorik eller inte när resultatet ändå blir detsamma.
Den här fixeringen vid ekonomisk tillväxt får konsekvenser för både vårt sätt att se på samhället och på oss själva. Vi tycks fångna i en berättelse om människan som en ekonomisk varelse som springer i ett stort ekorrhjul. Det är som om människan fanns till för ekonomin och inte tvärtom. Att det är i vår roll som dygdiga lönearbetare och konsumenter som vi finner vår frigörelse, som om frihet och lycka vore attribut vi kan köpa för mer pengar. Det är en berättelse som begränsar människor och tydligt skapar vinnare och förlorare.
Den ekonomiska tillväxten har som sagt för länge sedan tappat sin koppling till välbefinnandet hos befolkningen. I stället ser vi hur den psykiska ohälsan breder ut sig, särskilt bland unga. Klyftorna har under de senaste trettio åren ökat i Sverige, och forskningen visar att ojämlikare samhällen är mindre lyckliga samhällen. Den offentliga välfärden har utarmats och segregerats. Det finns inte heller något positivt samband mellan tillväxt och ökad sysselsättning. Vi har en nu så kallad ”jobless growth”, en tillväxt som inte skapar nya arbetstillfällen.
Dessa exempel är givetvis inga bevis för att ekonomisk tillväxt är något negativt i sig. Men de visar åtminstone att den inte är entydigt positiv. Trots detta tar vi siffrorna över BNP-utvecklingen som kvitto på hur lyckad den förda politiken är och låter dem styra våra politiska prioriteringar. Med andra politiska målsättningar än ökad tillväxt hade utfallet sannolikt blivit annorlunda.
Så är då ekonomisk tillväxt önskvärd? Det kan den vara, som medel. En situation med nolltillväxt eller nedväxt skulle exempelvis göra fördelningspolitiken mer komplicerad. Men som mål i sig är ekonomisk tillväxt knappast önskvärd. De värden vi håller högt beror inte på en viss årlig tillväxttakt. Kanske kan den insikten ge oss lite mer tillförsikt när vi tar itu med den andra frågan – är ständig ekonomisk tillväxt ens möjlig på en ändlig planet?

Referenser
Jackson, T. (2011). Välfärd utan tillväxt: så skapar vi ett hållbart samhälle. Stockholm, Ordfront.
Wilkinson, R. G. & Pickett, K. (2010). Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Stockholm, Karneval.

Om författaren
Jag är sedan valet 2010 riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Innan det utbildade jag mig till socionom, och mitt hjärta klappar hårt för samhällets så kallade svaga grupper. Men med en stark övertygelse om att det sociala och miljömässiga går hand i hand, anser jag att miljöpolitiken måste föras parallellt med jämlikhetssträvanden. Jag verkar för att lyfta miljöfrågor högre på den politiska agendan, både externt men också internt inom socialdemokratin. Det har också lett till att jag blev en av initiativtagarna till den nya tankesmedjan Forum Egalia, som utifrån socialdemokratiska värderingar ska ta sig an miljödebatten.

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.

Kapitel 2 – Tillväxt inifrån – KG Hammar

Detta är en av tjugofyra texter som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet. 

Tillväxt inifrån
KG Hammar

Läs som PDF

Om tillväxt är bra eller dålig beror på vad vi menar med begreppet. Som alla andra begrepp så betyder ”tillväxt” olika saker i olika sammanhang. En tillväxt som går ut på allt större tillgång till energislukande materiella ting är dålig. En tillväxt av kunskap och insikt är bra. Ett barns tillväxt är nödvändig. Har vi hamnat i ett läge där tillväxt bara handlar om yttre materiella ting, det som syns på utsidan? Kan vi fokusera inre tillväxt, tillväxt på insidan, inte bara sysselsätta oss med tingen runt omkring oss utan också med oss själva och våra inre rum? Eller är det redan för sent? Går den yttre utvecklingen så snabbt att den inre tillväxten inte hinner med?

Vi ser värde inifrån
När det handlar om värdefrågor så ser vi inte med de fysiska ögonen utan med insidan, med ”hjärtat” som det ibland kallas utan att vi då menar det blodpumpande muskelorganet i vår bröstkorg. Vi ser liksom inifrån och ut. Och vi ser inte ”fotograferande” utan värderande, tolkande. Vi är själva inblandade, vi ser allt annat i relation till oss själva. Även om vår kunskap i hög grad bygger på traditioner med särskiljandet som själva utgångspunkten, så kan ingen av oss tolka världen runt omkring oss skild ifrån oss själva. Vi ser allt annat: människor, djur, natur, samhälle, klimat, framtid utifrån det inre perspektiv som är ”jag”. Vi kan kanske mäta världen runt omkring oss på ett ”objektivt” sätt även om någon bestämmer vad vi ska mäta och låta bli att mäta. Men att handla på grundval av de mätvärden våra ”objektiva” instrument tagit fram åt oss kan vi inte göra utan att vårt eget inre rum är med och påverkar valet av handlingsmönster och handlingsvägar.

Synfältet – jag eller vi?
Vi människor är relationsvarelser, och våra relationer bestäms av hur vårt ”inre rum” är ”möblerat”. Vilka berättelser, visioner, drömmar, erfarenheter bär jag på? Och hur har jag bearbetat dessa? Vem vill jag vara? Vem vill jag bli? Vilken människosyn, natursyn, framtidsvision bär jag på? På en grov skala kan vi kanske se att vår ”syn” rör sig mellan ”jag” och ”vi”, mellan egoism och solidaritet. Inom det förra synfältet handlar det om hur omgivningen, medmänniskor, djur och natur, kan vara nyttiga för mig. Inom det senare synfältet hör allt samman i en livets väv och där mina frågor i första hand måste bli: hur tänker jag, hur lever jag, hur väljer jag för att resultatet ska bli bästa möjliga för oss alla tillsammans? Etik handlar om våra relationer. Är det ”jag” eller ”vi” som präglar en relation på grundnivån? Den etiska reflektionen vill hjälpa oss att tydliggöra och problematisera våra relationers karaktär. Det handlar ofta om att avslöja egoistiska beteenden bakom fasader av förskönande retorik. Är talet om nödvändigheten av ekonomisk tillväxt en sådan fasad? Är påståendet att all ekonomi bygger på egennytta och egoism en sådan fasad? Är siffrorna som pekar på framgång när det gäller social utveckling, fattigdomsbekämpning och halvt uppnådda millenniemål i kölvattnet av rådande ekonomiska doktriner sådana fasader?

Andlig tillväxt – holistiskt perspektiv
Tillväxt inifrån kallas också andlig tillväxt. Men eftersom det finns en ovana eller okunnighet, alternativt blygsel eller förträngning, i det svenska samhällsklimatet när det gäller begrepp som kopplas till religion och andlighet, så drar jag mig för att tala om andlig tillväxt. Det är dock vad det handlar om, tillväxt på insidan, ommöblering av det inre rum som präglar vårt synsätt på allt, oss själva och oss själva insatta i större och mindre sammanhang runt omkring oss. Andliga perspektiv handlar alltid om helhetsperspektiv, om människan som en relationsvarelse i relation till sig själv, sina medmänniskor, naturen, framtiden och det stora hela som många på den här planeten kallar Gud. Andlighet handlar om ett holistiskt perspektiv, inte om ett snävt och specialiserat synsätt som är irrelevant för de flesta.

”Gud” handlar om vem människan är
I de stora andliga traditionerna som alltid funnits inom mänskligheten har frågan om vem människan är varit den centrala. Utifrån sett kan det mera tyckas handla om relationen till Gud eller till en annan, högre (eller djupare) verklighet. Men när någon drar in gudsbegreppet i sin livstolkning, så säger ju detta ingenting om ”Gud” utan om vem den människa är som säger sig ”tro på Gud”, vilja relatera till Gud, lägga det som begreppet ”Gud” kan inbegripa som en grund för det mänskliga liv som tillhör någon som säger ”jag” om sig själv. Summan av det jag försöker säga är att det religionstraditionerna samlat på sig genom generationerna inte så mycket är kunskap om ”Gud” utan om människan. Nu upplever de flesta av oss att vi står inför enorma framtidsutmaningar, men att det kanske inte är bristen på lösningsförslag som är det största problemet. Snarare är det vår mänskliga oförmåga att välja långsiktiga lösningar som är bra för de många framför kortsiktiga lösningar som är bra för mig och min grupp. Om det förhåller sig så, har vi då råd att avstå från att lyssna in den erfarenhet av ”människan” som finns i dessa andliga traditioner?

Långsiktig godhet mot kortsiktig egoism
En gemensam erfarenhet av människan som dessa andliga traditioner bär på är, att människan har kapacitet både för det långsiktigt goda men också för kortsiktig destruktivitet. När vi egoistiskt väljer det som kortsiktigt är bra för mig, krymper vårt inre rum och våra relationer med omvärlden blir destruktiva istället för kreativa. Men om vi kan ”offra” den kortsiktiga egoismen för långsiktig altruism och solidaritet, så vidgas vårt inre rum och mer av ”det hela” ryms där inne. Men traditionerna pekar också på den motsatta vägen, att gå från vidgandet av det inre rummet till upptäckten att alltmer av det som omger oss är en del av mitt liv. Det ”inre ögat” ser mer. En inre tillväxt har ägt rum och den yttrar sig i större omsorg om allt som inte är kortsiktigt ”jag”.

Vilja och mod att förändra
Den politiska viljan i något så när demokratiska samhällen speglar politikers tilltro eller brist på tilltro till breda medborgargruppers förändringsvilja. Därför kan vi inte förvänta oss att de ska presentera radikala omställningsförslag om ”vi”, den demokratiska basen, inte signalerar att vi är beredda på omställning och förändring. Då kommer deras politiska förslag att bygga på en fortsatt tilltro till tekniklösningar som kräver fortsatt materiell tillväxt och framför allt status quo i styrkebalansen mellan fattiga och rika. Då kommer talet om vad som är politiskt möjligt att dominera. Och med dagens trender så är det uppenbart att det inte är politiskt möjligt att radikalt förändra synen på ”tillväxt” och rädda mänskligheten från det hotande kollektiva självmordet.

Konsumtion och livsmod?
Vår tids ”morgon- och aftonbön” är rapporterna från de viktigaste börserna i världen. Det tycks vara dessa som ska ge oss livsmod och en stadig uppgång ska ge rum för god nattsömn. Men börsvärdena anger bara tilltron till ”tillväxt”, inte vilken slags tillväxt det handlar om. Det är i det perspektivet ett och annat krig är bra för tillväxten, vapenlagren måste ju tömmas och ge rum för uppdaterade versioner av nya förstörelseredskap. Ett av naturkatastrofer ödelagt sjukhus kan också vara bra för tillväxten, eftersom en massa dyr teknik måste ersättas. Detta under förutsättning att landet där katastrofen inträffar har köpkraft. Är landet fattigt kan katastrofen få verkningar i decennier med bara tillväxt i mänskligt lidande. Tillväxten i traditionell mening bygger på konsumtion och tryter konsumtionsviljan satsas enorma resurser på att skapa nya behov. Konsumtion blir medborgarplikt. Så ser vårt ekonomiska system ut. Nuvarande ekonomiska spelregler känner inte av tillväxtens inriktning, om denna är konstruktiv eller destruktiv för mänsklighetens överlevnad. Allt fler ekonomiska beslut fattas också av förprogrammerade datorer, där hållbarhetsperspektiv och sociala hänsyn saknas. Tempot ökar, allt fler ekonomiska transaktioner avslutas varje dygn utan att någon tänkt en annan tanke än vad som är kortsiktigt gynnsamt för dem som äger. Finns alternativ? Det är väl tveksamt, och en omställningsperiod kan bli så smärtsam att den kommer att skjutas upp så länge som möjligt. Vilket kan betyda att den skjuts upp alltför länge. Men skulle det finnas alternativa ekonomiska modeller, där andra värden än kortsiktigt ekonomiska får genomslag, så är det min övertygelse att det jag kallar tillväxt inifrån är en nödvändig ingrediens i framväxten av sådana modeller. Tillväxt inifrån implicerar andliga perspektiv, och därför är det nödvändigt att vi inte av ren beröringsskräck i relation till andlighet utesluter hela detta fält av mänsklig erfarenhet.

Se världen som ett ”andligt ting”
Som nybliven generalsekreterare i Förenta Nationerna sa Dag Hammarskjöld i ett tal i New York i september 1953 följande: ”Vi kan inte forma världen som herrar över ett materiellt ting. Columbus kom inte till Ostindien. Men vi kan öva inflytande på världens utveckling inifrån som ett andligt ting”. Talets rubrik var Det nya Santa Maria. Dag Hammarskjöld har inte fått många efterföljare.

Vad betyder i så fall andlig tillväxt, tillväxt inifrån? Det handlar om ”synen”, den blick som formas av det inre rummet och som ser oss själva som delaktiga i en större helhet där allt levande ingår. Det betyder respekt för allt levande i ordets grundbetydelse, re-spect – titta en gång till. Det handlar om att undvika det ytliga seende som bara ser materiella värden i relation till den egna nyttan. Det handlar om att fördjupa seendet så att värdena framträder, egenvärdena som är oberoende av oss men som vi är en del av.

En enda livsväv
Det finns många metaforer, bilder och berättelser inom de andliga traditionerna som vill tydliggöra detta synsätt och göra oss delaktiga av det. I Första Korintierbrevet i Nya Testamentet beskriver aposteln Paulus oss alla som lemmar i en och samma kropp där alla är beroende av varandra (1 Kor 12). Den judiske religionsfilosofen Martin Buber beskriver människan som en relationsvarelse där hennes mänsklighet gestaltas i förmågan att möta medmänniskan som ett ”du” i en jag-du-relation, inte som en sak, ett instrument eller medel för egoistiska projekt i en jag-det-relation. Buber skrev sin banbrytande bok Jag och Du 1923, och den fortsatta utvecklingen under förra århundradet gör att vi idag måste tänka oss denna förmåga att se ett ”du” utvidgat till att också gälla naturen och allt icke-mänskligt liv. Denna senare förmåga finner vi i många så kallade naturfolks andliga traditioner, för oss kanske mest känt från indianernas andlighet. I det sydafrikanska ubuntu-begreppet finns en kombination av bibliskt kroppstänkande och ett familjetänkande från folkstammar i södra Afrika som innebär att alla är varandras livsförutsättningar. Jag finns därför att du finns! Detta gäller också människor som förbrutit sig mot medmänniskor och skadat gemenskapen, som den radikala sannings- och försoningsprocessen efter apartheidtiden i Sydafrika åskådliggör. Ingen är värd att stötas bort. Alla blir förlorare. Eller, som Första Korintierbrevet uttrycker det: ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.” (1 Kor 12:26).
För mig tycks detta vara valet. Antingen fortsätter vi att konkurrera om en ändlig planets begränsade resurser. Eller så söker vi tillsammans en tillväxt som ger utrymme och liv till allt levande, oberoende av var vi råkar bli födda någonstans. Detta senare är för mig inte bara överlevnadsperspektivet utan det verkliga livsperspektivet, det som gör oss till levande och ansvariga människor. De förutsätter att våra inre rum vidgas – tillväxt inifrån.

Om författaren
Jag är teolog och har större delen av mitt vuxna liv arbetat i och för Svenska kyrkan. Efter en doktorsavhandling på 1970-talet var jag tre år i Sydostasien, främst Singapore och Malaysia som lärare och utbildare i olika teologiska och kyrkliga ämnen. Jag var ledare för den praktiska prästutbildningen i Lund under åren fram till 1987, då jag först blev domprost och sedan biskop i Lund. Under åren 1997–2006 var jag Svenska kyrkans ärkebiskop i Uppsala och sedan återvände jag till Lund. Under fem år därefter var jag gästprofessor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Mitt huvudintresse är hermeneutik (tolkningsfrågor) och jag har skrivit en del böcker om att tolka Gud idag. Jag är också engagerad i ett globalt nätverk som arbetar mot vapenexport (Göteborgsprocessen).

Kapitelvis publicering
Detta är ett av tjugofyra dokument som tillsammans utgör hela innehållet i antologin Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet och som under vintern och våren 2014-2015 kommer att publiceras här på Steg3-bloggen.

Samtliga pdf-filer får utan restriktioner spridas och kommer att finnas tillgängliga på: http://www.tillvaxtreflektera.se/att-svara-i-kyrkan/pdf

Så länge lagret räcker kan den som pocketbok köpas hos bland annat de större nätbokhandlarna.